En troika av frestande läcker julmat har DBM slängt ihop så här på annandagen för att tillfredsställa sina lystna och upphetsade läsare. Så här gick det till:
Den annorlunda julsalladen var betydligt mer annorlunda n den kanske ser ut av bilden. En helt vanlig rödbetssallad med en fisk ovanpå? Än sen då? Nu är dessa raders författare ingen auktoritet när det gäller rödbetssallad även om han ätit den upprepade gånger under sitt långa och händelserika liv, men att den inte innehåller äpplen är han ganska säker på. Inte heller var ansjovis och pepparrot någonting han förknippade med denna röda smörja som i vanliga fall endast garnerar köttbullsmackorna i det bruuna hushållet.
Men man lär som bekant så länge man lever, och den enda likheten med rödbetssallad vi kunde finna var just rödbetorna. Vi börjar från början. Salladen ligger inte, som man skulle kunna tro, på brödskivor, utan på äppelskivor. ”Salladen passar bra på julbordet”, skriver Köksmästaren, och vidare; ”Om man utesluter ansjovisen är den här lilla rätten ett bra tillbehör till julskinkan”.
Ärade läsare, ta ett tips från familjen Bruun, och låt aldrig någonsin någonting lyckas förleda er att lägga detta på en julskinka. Det här är ren och skär ondska. Äpplen och åter äpplen, och varken ansjovis, pepparrot eller grädde kan förta smaken av dessa äpplen. Nu är det inte nödvändigtvis någonting fel med äpplen, men om det är det enda man är ute efter, varför inte då äta ett äpple istället för att ta till dessa drastiska och långsökta metoder för att få den inte speciellt engagerande smaken av äpple?
Den uppmärksamme iakttagaren märker säkert att vi glömde den lilla dillkvisten som skulle prytt anrättningen, och kanske hade det varit räddningen. Kanske hade dillen lyckats överrösta den högljudda kören av äppelvrål, och kunnat ge den där sista touchen av julstämning. Kanske. Eller så hade den helt fräckt förvandlat julen till kräftskiva, men detta får vi aldrig veta. Betygen landade på 2,8, men det är möjligt att detta inte är helt rättvist då familjen Bruun denna gång sorgligen decimerats till tre personer. Det verkliga betyget var sannolikt betydligt lägre.
Då har turen kommit till huvudrätten. Lutfisk. Jag upprepar ordet och tänder den starka lampan i era ansikten: lutfisk. Här är det vi som ställer frågorna och era kamrater har redan erkänt, så det lönar sig inte att neka. Lutfisk! Detta intressanta medeltida matfenomen har oturligt nog lyckats överleva i världens kulinariska avkrok Sverige. ”Älskare av lutfisk kommer att gilla den här rätten, som görs av rester som blivit över efter en lutfiskmiddag”, skriver Mästerkocken. Notera att man använder uttrycket lutfiskmiddag som om det vore någonting vanligt förekommande, och notera ytterligare att detta receptkort kommer ur kategorin ”fisk i alla former” och således inte är något specifikt julrecept även om vi använt det som ett sådant. Åt man verkligen lutfisk till vardags under 1970-talet? Herr Bruun, som ju levde då, rannsakar förgäves sitt sviktande minne för att kunna besvara frågan, men kan inte minnas att detta var fallet. Missförstå honom inte, man åt en hel del vidrigheter även till vardags under detta sovjetmatens årtionde, men lutfisk? Nej och åter nej.
Denna sås är tillverkad av smör, mjöl och mjölk, och är följaktligen både vit och slemmig, precis som sin medbrottsling lutfisken. Den som läser citatet ovan ytterligare en gång märker att till och med mästerkocken har sina aningar. Den som älskar lutfisk kommer bara att gilla den här rätten, inte att älska den, en liten bagatellartad ordvändning möjligen, men värd att notera innan vi går vidare.
Lutfisken skulle vara rester, men tyvärr hade vi inga sådana liggande hur mycket vi än letade i kylen. Vi tog helt enkelt en ny lutfisk och lät den stå i ugnen en tid så att den skulle kunna sägas ha blivit en rest, innan vi blandade in den i sörjan härovan. På bilden är Fru Bruun i full färd med att ”vända in de piskade äggvitorna i såsen”, så att det hela ska få en fascinerande fluffig konsistens. Stanken när lutfisken tillagades första gången går möjligen att föreställa sig för den härdade, men svårligen att beskriva för denna texts finkänslige författare. Den fick Herr Bruun att tro att det var någonting fel med toaletten, och sedan att ta ut soporna.
Märkligt nog avtog denna odör i takt med att matlagningen fortskred. Antingen detta nu berodde på att våra näsor blev avtrubbade eller att fisken hade klämt ur sig all lukt den var mäktig, vi överlåter spekulationerna till andra och visare människor. När lutfisksufflén kom ut ur ugnen var den inte riktigt så vackert svullen som på receptkortets bild, men helt misslyckad var den ändå inte.
Aningen slemmig, vilket med tanke på dess ingredienser ju inte var att förvåna, men på inget vis motbjudande. Mästerkocken varnade för att sufflén kan få en chock om man gläntar på ugnsluckan. Detta gjorde vi naturligtvis inte, men en chock fick vi ändå. Detta var nämligen helt okej, sitt motbjudande innehåll till trots. Till smaken påminde det om en väldigt lös omelett, men den väntade kväljande lutfiskkonsistensen uteblev helt.
Med potatis och en sås av skirat smör såg det kanske inte ut som någon nobelfestmåltid, men det var faktiskt snudd på gott. Döm om vår förvåning. Betyget blev hela 3,2.
Så var det dags för efterrätten. Ingefärsrutor, mmmm. Små mjuka kakor med grädde på toppen, mmmm. Innan vi kommer så långt är vi dock tvungna att smälta smöret ihop med sirap, farin och vatten, och denna process såg inte riktigt lika mumsigt inbjudande ut. Den var till och med en smula motbjudande, med halvsmälta fettklumpar simmande i en lös gegga av insprängda bruna utsöndringar.
Här har den varit i ugnen och fått ett betydligt trevligare utseende. Fru Bruun skär med öm hand ut de små rutorna samtidigt som hon klappar ingefärsrutorna, och en mycket trevlig doft spred sig i köket.
Möjligen var den lite torr, vilket kan bero på att vi har gasugn, eller lika gärna på att vi tillhör de som mer än gärna äter mat, men inte har den bittersta aning om hur själva tillagningsprocessen går till. Torrheten uppvägdes mer än väl av vispgrädden, och kakan smakade precis lagom sjuttiotalsgott av ingefära och citron. Alla närvarande medlemmar av familjen gav den en fyra, och slutbetyget blev följaktligen 4. En bra insats av Köksmästaren och Hemmets Journal, som var de som gav ut detta recept en gång i tiden. Enligt hörsägen skall Mästerkockens skapare en gång ha arbetat på just Hemmets Journal, och där lagt fram idén med receptkort, utan att mottagas med någon större entusiasm varför han helt enkelt startade eget, och ett hätskt och bittert receptkrig utbröt sedermera mellan Hemmets Journal och Skandinavisk Press som ägde Mästerkocken. Hur detta slutade är idag höljt i historiens dunkel, men vi på DBM forskar vidare och kommer kanske, men bara kanske, en dag att bege oss till Malmö där dessa små underverk en gång i tiden föddes. Under tiden kan ni ta del av recepten. God fortsättning önskar vi på Den Bruna Maten.
