Så var det dags igen för en bländande brun måltid. Familjen, som denna gång fått tillökning med Syster Bruun och Doktor Bruun, smygprovade den svenska sommaren med att äta sin första utomhusmiddag. Vi kan även nämna att Doktor Bruun är psykolog och gissningsvis såg kvällens bruna förlustelser som ett utmärkt tillfälle till praktik.

Selleri- och äppelbål låter väl gott? På Mästerkockens foto ser det faktiskt någorlunda gott ut, och vän av ordning noterar att man försiktigtvis gömt den mest utmärkande ingrediensen väl. Den skymtar i nedre högra hörnet och är lätt att förväxla med äpplet, förmodligen inte heller det någon slump. Vad det handlar om är rotselleri. Denna fasansvärda rotfrukt har vi redan tidigare stiftat bekantskap med här på DBM, och vid inget av dessa tillfällen bidrog den till att förhöja smakintrycket på något vis. Rotselleri har kort och gott en beskt vidrig smak och dito lukt som inget äpple i världen förmår dölja, därför var det också med viss nyfikenhet vi satte igång med receptet. En drink som smakar rotselleri? Usch ja.

Herr Bruun och rotselleriet Belzebub.

Herr Bruun poserar här stolt med sitt nyinköpta äkta 70-talsförkläde, och matchande rotselleri-accessoar. En mormon i vår bekantskapskrets har försäkrat oss att rotselleri är ett djävulens redskap och att den som tar det i sin mun kommer att brinna i helvetet under väldigt lång tid. Vi tror henne utan tvekan, och detta bara ökade vår fascination och spänning. Den satansdekokt som går under namnet Selleri- och äppelbål ingav fasa redan innan den börjat tillagas.

Skala.

”En härlig bål med raffinerad smak av selleri” skaldar Mästerkocken.  Raffinerad? Tja, vi får väl se. Innan vi fick se det fick vi dock lukta på det. Som redan nämnts har rotselleri en vederstygglig och otäck doft som få andra rotfrukter kan tävla med. När vi började skala den fula frukten blev denna doft intensivare och intensivare tills den slutligen uppfyllde hela köket.

Tillsätt äpplen.

Vi skivade den och äpplena samt varvade i en skål. Den största skål huset ägde visade sig förbluffande liten när den besattes av ett kvarts kilo rotselleri och tre äpplen, och en och en halv deciliter rom plaskade inte ens ner bottenskiktet.

Tillsätt sprit.

En och en halv liter vin gjorde mer verkan, och som kronan på verket en flaska Sekt. Det var på detta stadium vi upptäckte att vi glömt sockra, vilket vi alltså fick göra i efterhand. Någon tyckte sig minnas att sockret var till för att få frukterna att safta sig, vilket vi absolut inte önskade skulle hända då en av dem hette rotselleri, så fadäsen lämnade ingen bitterhet efter sig. Av tio vilt främmande personer som passerade förbi på gatan och av Fröken Bruun generöst erbjöds att provsmaka rotselleribålen var det bara en som nappade och hans grimaser bådade inte väl för betygsättningen.

Rör om.

Alla hällde upp och satt sedan och stirrade på glasen med det suspekta innehållet. Aldrig hade väl en alkoholhaltig dryck mottagits med denna unisona tvekan i familjen Bruun förut. Den första klunken bevisade vad vi redan misstänkt. Det smakade beskt och otäckt. Ingen som helst äppelsmak kunde förnimmas, knappt ens rom. Bara rotselleri och åter rotselleri. Den innehöll dock alkohol i försvarliga kvantiteter och måhända var det detta faktum som gjorde att den fick en andra chans, vilket i det här fallet var tur.

Tillsätt Sekt.

Redan vid andra klunken blev de elaka kommentarerna mindre högljudda, och vid den tredje förstummades de alldeles. Tro det eller ej, men innan middagen var överstånden skulle rotselleribålen vara uppdrucken. Den såg ut som en blöt komposthög, luktade förskräckligt, men smakade nästan okej. Slutbetyg: 2,4.

Den visade sig kunna kuva de törstiga.

Potatisbiff med piff valdes för sitt vackra namns skull. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan motstå en rätt där ordet piff ingår, det är helt enkelt ett måste. Vad det handlar om är annars rätt trist. Stekt potatis med skorpsmulor, och ovanpå detta hackade och likaledes stekta grönsaker.

Början till piff, hackade grönsaker.

Och rå äggula.

Ägg med piff?

Sin vana trogen talade Mästerkocken inte riktigt sanning i fotot på receptkortet. Stekt gurka får en helt annan och betydligt mindre aptitlig färg än den här vackert gröna. Den blir gråbrun, och om man dessutom steker den tillsammans med rödbeta blir den till en rosaaktig gegga.

Sanning och receptbild, inte alltid samma sak.

Vi har sagt det förut, och säger det igen: stekt gurka är inte gott. Den förlorar sin krispighet, och blir slemmig och trött. Gurka har inte ens vid gynnsamma betingelser en smak som kan beskrivas som utmärkande eller särpräglad, och steker man den med rödbetor och kapris smakar den följaktligen rödbetor och kapris. En meningslös utfyllnad utan något som helst existensberättigande.

Varken lök eller gurka har någon chans mot en rödbeta.

”Ett kapriskryddat lök- och rödbetsfräs på läckert stekta potatisskivor är minsann inget dåligt sätt att variera den dagliga potatisen”, säger Mästerkocken. Nähä. Just det. Potatisskivorna skulle strös med skorpsmulor, vilket även skedde. Vän av ordning ville invända att om man bara häller skorpsmulorna på potatisen utan att först gegga ner den med någonting typ ägg eller så, så ramlar de genast av och fastnar i stekpannan, och även detta var precis vad som skedde, men order är order som det så vackert heter, och Mästerkocken hade inte befallt något sådant varför vi lydigt lät bli.

Skorpsmulor och potatis är inte så illa. Ännu.

Att separera äggulorna från vitan var ett kladdigt göra som överläts på Fröken Bruun som jobbar som servitris och i denna egenskap i varje fall ser mat ganska ofta och därför antogs ha någon form av expertkunskap i ämnet. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, men hellre kladdiga fingrar på någon annan, som talesättet lyder.

En dekor, även den med piff.

När rätten kom på bordet mottogs den med artigt nyfiken skepsis. Den råa äggulan fick barska kommentarer av vissa i sällskapet, men faktum är att det var det råa ägget som räddade en annars i stort sett överflödig och trist anrättning från fullkomlig undergång.

Frukost till middag.

Det smakade frukost, som Fröken Bruun så riktigt uttryckte det, ett intryck som förstärktes av att vi valde att servera dem i äggkoppar. Fru Bruun däremot, som avskyr råa ägg, fick det betydligt motigare, vilket även utvisas av hennes betyg. Som helhet en okej rätt, och medelbetyget landade på 3,1, kvällens högsta.

Kokt fisk. Inte det mest smakliga.

Så var det då dags för den närapå obligatoriska aladåben, denna gång med innehåll av fisk. Två vackert glänsande makrillar inhandlades av en hjälpsam expedit som assisterade oss i att ta ut äcklet som fanns i fiskarnas innandömen. Tråkigt nog glömde vi be henne att även filea dem. ”Det är nog inte så svårt” tyckte Herr Bruun och överräckte sedan de hala fiskarna till Fru Bruun, som inte hade en lika entusiastisk attityd. En halvtimme senare låg ena fisken på golvet, och den andra uppdelad i en ynkligt liten hög fiskkött. Herr Bruun gav sin äkta maka förebrående blickar innan han satte sig att övervaka och även notera sin kära hustrus enorma och fantasifulla förråd av svordomar och obsceniteter. Det var tur att fisken inte hade några öron, annars hade den säkerligen blivit ledsen över att höra sig och sin familj omnämnas i sådana ordalag.

Vad en vegetarian inte vet...

Bara sex blad gelatin behövdes till detta, vilket vi med någon besvikelse noterade. Gelatin har annars blivit något av en utmaning i familjen Bruun, och det är Farbror Bruun som för tillfället leder denna kapplöpning med ett recept som innehöll 15 blad gelatin. Som en jämförelse kan nämnas att ett helt paket innehåller tio blad.

Gelatin, fisk och ännu mer gelatin.

Kokt fisk i gelé. Det varken såg eller luktade speciellt roligt. Det hela hade kryddats med ett lagerblad, inte heller det en krydda känd för sin starka och genomträngande smak, samt dessutom en pytteliten gnutta salt och vitpeppar. Det såg trist ut, och enda uppiggande ingrediensen var det dallriga gelatinet. Vi undvek att nämna för Doktor Bruun, som är vegetarian, att gelatin tillverkas av slaktavfall, ett faktum hon nu här kan läsa och glädja sig åt.

En dallrande och glittrande skönhet.

Aladåben dekorerades med sådan omsorg att den till sist var helt dold bakom tomater, äggskivor och citronbitar, vilket gjorde att den inte riktigt fick chansen att visa upp sig i sitt fulla dallriga majestät, men den framkallade applåder vid serveringstillfället. Det gör aladåber alltid, har vi märkt. En annan sak de alltid gör är att injaga respekt och till och med olust hos dem som vet att de snart förväntas ta en tugga av den, så även denna gång. Det är en sak att skratta åt ett dallrande geléberg, en helt annan att stoppa det i munnen. ”Inbäddad i fräsch dillgrönska och skönt dekorerad med ägg, tomat och citron serverar vi en glittrande makrillaladåb, tillagad i vackert mönstrad aladåbform” skrev Mästerkocken som denna gång verkade ha lyriska intentioner. Tyvärr motsvarade inte verkligheten dikten ens denna gång.

En färdig makrillaladåb väntar på dödsstöten.

Makrillaladåb smakade ungefär som den ärade läsaren antagligen redan gissat. Gelé och kokt fisk. Slemmigt och intetsägande, precis som det decennium detta recept är sprunget ur. Inte ens Herr Bruun, som annars brukar vara väldigt upphetsad när det vankas gelé i maten, tyckte att detta var trevligt. Mest uppskattades detta av de i familjen som är förtjusta i kokt fisk och kokt potatis, dessa var också de enda som gav anrättningen ett betyg högre än två, och det är på deras konto vi får skriva det onormalt höga slutbetyget 2,4. Su loro ricade la colpa, som det heter på italienska.

Kvällens överraskning, Plocke-bricka.

Kvällens överraskning bjöd Farbror Bruun på när han ur jackfickan trollade fram en fjärde rätt, Plocke-bricka. Detta beskrivs av Mästerkocken som ”Lite smått och gott att plocka till sig från en stor bricka”, men av de flesta andra som en rent bisarr kombination av ingredienser utan någon logisk minsta gemensamma nämnare. Vad sägs om mjukost med karamellfärg, eller avokado med räkmajonnäs? Räkmajonnäs var för övrigt ett födoämne om vars existens vi varit helt ovetande. Tyvärr hade ingen annan, varken på Ica eller Coop, hört talas om det heller, så detta ämne byttes ut mot räkost på tub vilket bara gjorde tilltugget ännu mer bisarrt.

Urk.

Syster Bruun demonstrerade sin åsikt om Plocke-bricka genom att hulka upp det i rabatten. Urk. Den som för övrigt googlar ordet urk ska likt familjen Bruun upptäcka att det finns en stad i Holland med detta namn, kanske härstammar Plocke-bricka därifrån.

Delar av familjen Bruun njuter av den tolvgradiga sommarvärmen.

Det något låga slutbetyget ska ses mot bakgrund av att några av Plocke-brickans beståndsdelar var riktigt goda, bland dessa den karamellfärgade mjukost petit chouxen, och andra direkt motbjudande, som de råa champinjonerna fyllda med burkkrabba. Betyg 2,5. Här kommer recepten.

Det blev en special den här gången! Att försöka laga 1700-talsmat kommer dock inte att bli någon vana i den här familjen. Det kan vi dyrt och heligt lova.

MEN när vi upptäckte 1700-talsvarianten på färserat vitkålshuvud så fanns det liksom inte annat att göra än att köra lite reenactment light för en kväll och komponera en slags 1700-talsmeny. Visserligen hade en måltid på 1700-talets inte serverats på vårt sätt med med för-, varm- och efterrätt men med reenactment light så kunde den det. Och visserligen är skillnaderna mellan 1700-talets kök och familjen Bruuns milsvidda men det är detaljer. Att ingen var riktigt säker på hur recepten skulle uttydas kunde ha varit ett problem, men vi valde att se det som en utmaning.

Och menyn för kvällen blev:

• At giöra ferserad kalops
• At fylla kål
• Schokolad-miölk af brynt mjöl

(recepten är faktiskt inte hämtade från mamsell Warg utan en kollega till denna, Maria Elzberg benämnd.). Då kör vi!

Till ”ferserad kalops” skulle man ta mört öxekött och skära det smått, hacka det fint och blanda i talg. Vi tänkte, typ, nääej och tog nötfärs istället…

I övrigt kändes receptet väldigt normalt och påminde om vanliga pannbiffar: ägg, bröd, mjölk och kryddor i form av persilja och muskot. Samt salt.

Sedan gjorde vi, enligt anvisningarna, små runda kakor och lade dem ”warftals” i en gryta…

Meaty

Sen tolkade vi det som att biffarna skulle kokas tills de var genomstekta (genomkokta, då) tillsammans med nejlikor och smör…

Det var ju inte vackert direkt.

Upprepar: Det var ju inte vackert direkt.

När det började se ut som ovan ansåg vi att det var färdigt och bjöd det enligt uppmaning på bordet sisåhär:

Det såg ju lite bättre ut när det väl hamnat på bordet som väl var. Dessvärre smakade det: ingenting. Ferserad kalops hade tappat all eventuell arom i sitt långbad och något spår av muskot, persilja eller nejlikor stod icke att finna! Det smakade mest kokt köttfärs…

Axel von Ferserad kalops

Betyget blev ändå ganska välvilligt eftersom det inte smakade illa utan bara lite: 2,8 (dock kom resterna till sin rätt i en kryddig tomatsås några dagar senare så det blev ett gott slut trots allt!)

Men säg den fröjd som varar för evigt… BRING ON THE VITKÅL!

Det är en smula skrämmande att tänka på, att det är tredje gången ett kålhuvud gröps ur i det Bruunska köket.

Till skillnad från 1970-talets vansinniga slöseri, så skulle man på det ekonomiska 1700-talet faktiskt spara den urgröpta kålen och ”hacka den rätt fint”. Det är möjligt att man använde annan utrustning dock.

Den rätt fint hackade kålen fick sällskap av korinter, ”rifwit bröd” (här tog vi vanligt ströbröd), muskot, grädde, ägg och salt. Sedan fylldes kålhuvudet med ovanstående (yes, 1700-talets färserade vitkålshuvud är vegetariskt!).

Locket på och knyt ihop med snöre. Sen skulle det bara koka i ”tre goda timmar”.

Det blev tre timmar. Om de var goda eller inte ska vara osagt…

…ty då vi inte räknat med att fyllningen skulle svälla så pass mycket som den gjorde blev kålhuvudet så småningom alltför trångt för sitt expanderande innehåll… Det var skrämmande!

Inte lika skrämmande som såsen, dock…

Vårt kålhuvud skulle nämligen serveras med en sås gjord på äggulor och grädde. Lång historia kort: det skar sig. Illa.

Före:

Eft… ÅH GUD VAD ÄR DETTA TA BORT DET!!!

Ja, vi åt av det. Inte med god aptit men vi åt. Smaken var… speciell.

Det smakade väldigt sött, alltså sött som i efterrätt vilket kändes väldigt skumt. Fru Bruun gav faktiskt vidundret en 3:a och åt till och med upp det man lagt för henne medan resten av de församlade var mindre entusiastiska varför slutbetyget hamnade på 1,7…

Så var det dags för dessert, eller vad vi nu ska kalla ”Schokolad-miölk af brynt miöl”. Receptet lät bara säga att ”man kan bruka thet om aftonen”. Dock inte till vad.

Det roliga med det här receptet är att det inte innehåller någon som helst ”schokolad”. Kakao har ersatts med mjöl som brynts för att ge brun färg och tjock konsistens. Är det inte underbart?

Så vår pigslyna fick ställa sig till att bryna mjöl på aftonkvisten.

Receptet varnade oss för att låta det bränna och det var med en viss spänning vi såg mjölet börja skifta färg…

Nej, inte brunt nog!

När vi var nöjda med färgen (eller kanske när det faktiskt började lukta ganska bränt) fick mjölet svalna inför tillredningen, som gick till så här:

Socker, kanelstång och mjölk kokades upp i en kastrull varpå mjölet tillsattes under straxt hysterisk vispning.

Vi var övertygade om att det skulle klumpa sig något bedrövligt men det gjorde det faktiskt inte, om det kan ha haft något med den tidigare stekningen att göra?

Det skulle bli tjockt som ”en äggemiölk” men eftersom ingen visste hur fan en sån var beskaffad bestämde vi att det var färdigt när det fått nästan brunsåskonsistens… Vad skulle du ha gjort?

Sedan serverades det på bordet upphällt i ett  fat, allt enligt anvisning.

Vi valde att dricka det ur koppar. Förväntningarna var inte skyhöga.

Men! Men, men men!

Så illa var det inte! Vi var ganska oroliga över att det skulle smaka bränt mjöl men det smakade varken bränt eller mjöl. Kaneligt och sött, lite läskig konsistens men ganska… tja, trevligt. Betyg: 3,6.

Nästa gång vi ses är vi tillbaka på 1970-talet. Tack för att ni tittade – berätta gärna för alla era vänner! Om ni vill bli av med dem. LOL.

Recept (tack till Umeå Universitetsbibliotek – sök på ”Elzberg” för att titta i kokboken):

Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.

Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.

Så. Pinsamt.

Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.

Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?

Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.

Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?

Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!

Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.

Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.

I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.

Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.

Om den vann? Nej.

Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.

För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här:  varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.

Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.

MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.

Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.

Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.

Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.

Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.

Slicka skålen, någon?

Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:

Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.

Med vänliga hälsningar en kock

Funkar det lika bra med kaffegrädde?

Soja för färgens skull, såklart.

Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!

Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.

Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.

Fast vi är inte klara ännu!

Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)

..samt en generös skiva gorgonzolaost.

Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.

Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.

En tugga räckte.

Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja  sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.

Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!

Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.

Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.

Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.

Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.

Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.

Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!

Hej mä er.

Hallå.

Familjen Bruuns senaste matlagningsäventyr ändrades i absolut sista stund p g a akut råvarubrist så om den här menyn känns mer ogenomtänkt än vanligt så ber vi om tillgift. Men antagligen kommer Ni inte märka någon skillnad alls.

Hur som. När man ska skapa Olivägg med räkor börjar man med att hårdkoka ägg, skala samt klyva dessa och därefter, gärna något brutalt, separera gulan från vitan:

In på banan kommer därefter osten. Den skall, är tanken, komma tillhopa med äggulan och bli en slags massa. Här är milt våld en nödvändighet.

Och grädde och paprikapulver förstås. Spännande! Annorlunda!

En bild säger ju mer än 1000 ord – tänk er då fyra bilder? Se här, steg för steg, resan till den fulländade förrätten:

*trumvirvel*

Nyfikna små oliver? Check. Handskalade, svindyra räkor? Check. Kryddgrönt som raffinerat döljer eventuella skavanker? Check. Återstår då bara att smaka…

Tja. Somliga skyfflade runt sina ägg på tallriken i längsta laget. Somliga smakade och sköt bestämt bort tallriken helt och hållet. Den mest allmänna åsikten var väl att detta inte var helt illa, men heller inte bra. Osten dominerade  här, för att uttrycka sig diplomatiskt. Faktum är, att osten usurperade allt vad ägg, oliver och räkor hette, vilket snarast ledde till att dessa ingredienser framstod som mer eller mindre överflödiga. Man hade lika gärna kunnat ge var och en en bit ost, basta! En något mindre smakrik ost kanske hade varit bättre i detta fall. Men vad gör det om hundra år. Vi har falukorv att tärna!

Betyg: 2,5.

Familjen Bruuns favoritkategori #1 är helt klart Kvällsgott utan pretentioner. Kanske för att vi själva är så vansinnigt opretentiösa, kanske för att recepten för det mesta är komedimaterial från en annan planet, kanske för att själva namnet Kvällsgott utan pretentioner är stor Litteratur. Den här kvällen föll i alla fall valet på Oststuvad falu.

Att kalla den här rätten opretentiös är, även om det kan vara överflödigt att ens  poängtera detta,  ett så kallat understatement. Ingredienserna (och som vanligt kan ni hitta receptet längst ned) är:

• Falukorv
• Champinjonost på tub
• Lättmjölk

Och persilja som dekoration och ugnsvärmt Pain Riche som tillbehör (man kunde välja t ex nudlar också, men vi måste välja Pain Riche om man kan det). Det var det hela. Låtom oss börja!

Notera gärna hur fru Bruuns hudfärg harmoniserar perfekt med falukorven. Hon själv skulle hellre velat kalla sig ”persika” eller ”lilja” eller något sådant men här är den sorgliga sanningen.

Falutärningar i tjockbottnad gryta var aftonens melodi – tjo!

Mjukost för smak och konsistens.

Omnomnomnom!

Spya?

Kvällsgott utan pretentioner på tio röda. Excellent.

Tja, varför inte?

Tyvärr får vi ju erkänna att detta var helt ätligt. Helt OK. Vi har ju fått skäll för att vi ger bra betyg till korvrätter men vi måste vara fortsatt obstinata och faktiskt ge Oststuvad falu en 3:a i snittbetyg. Vi är opretentiösa, vi gillar faktiskt falukorv. So there. Okej, man kan ha roligare än så här, men det gick att äta. Och det gick ned. Dags för efterrätt, således.

Apelsimskum i korgar har spanats på länge och när vi faktiskt hade ett paket Jelly hemma var tiden äntligen inne. Visserligen anmodade receptet till den amerikanska släktingen Jell-O, men vi gissade att resultatet skulle bli ungefär detsamma. Vi hoppas åtminstone att det är så. Annars skulle vi inte kunna leva med oss själva.

Men. Till att börja med skulle en kvartett apelsiner gröpas ur…

…samt förskönas.

Allt fruktkött pressades till saft, vilken skulle blandas med Jellyn.

Sedan skulle blandningen stå kallt tills den stelnat till hälften. Så tänk er att någon timme har gått nu.

Äggvitor vispades till ett skum, grädde till ett annat. I slutändan blandades detta med apelsingelén…

…och hela härligheten fylldes i KORGARNA! Som fick åka in en omgång till i kylan. Faktum är att de fick åka in i frysen till sist eftersom vi blev lite otåliga. Billigt vin har ofta den effekten på oss.

MEN! Inga korgar utan handtag. Och det är ju det här som är det roligaste med den här rätten: handtagen är grön paprika. LOL!

Vi hittade, till skillnad från Köksmästarens hantlangare, tyvärr inga friska löv att låta dessa mästerverk vila på men det gick bra ändå. Samtliga tyckte att detta var en mycket trevlig rätt, som liknade fromage i konsistensen. Undertecknad tyckte det var lite synd att den konstgjorda apelsinsmaken från Jellyn tog över den naturliga apelsinjuicsmaken men det må väl vara hänt. Betyg: 4.

Nedan följer recept. Vi ses kanske igen.

Sjuttiotalet är tillbaka, och denna vecka har vi bland annat tittat lite närmare på potkäs, en rätt vi först hittade i boken ”Kom in på en öl och en smörgås”. När vi såg att även Mästerkocken tagit upp receptet var saken avgjord våra tidigare farhågor till trots, men först förrätten.

Skinkost i persikor är ”en lätt och mycket god liten rätt” menar Mästerkocken, och fortsätter med att kalla den ”utsökt delikat”. Efter en sådan inledning har man en del att leva upp till, så det var inte utan viss spänning vi satte igång.

Redan några minuter efter det att vi hade valt ut rätten uppstod problem. Persikorelaterade problem. Den fruktmässigt okunniga familjen Bruun levde under föreställningen att alla frukter kunde fås året om eftersom de ändå odlas utomlands där det ju alltid är sommar eller vilken årstid persikor nu kräver. Detta visade sig grovt felaktigt vilket vi blev upplysta om på den lokala mataffärens fruktavdelning. Återstod en tripp till saluhall i de finare delarna av staden, där persikor visade sig lika lättfunna i mars som guldklimpar i bajsvattencentralen. Persikor var uppenbarligen inte någon standardfrukt denna tid på året. Av en ren slump hade dock en annan kund beställt en låda varav vi lyckades köpa loss fyra. Priset? Etthundra kronor, alltså tjugofem kronor styck. Vilket antagligen förklarar varför persikor inte har någon strykande åtgång vintertid ens i de av tradition välbeställda stadsdelarna. Med facit i hand kunde vi ändå skatta oss lyckliga som överhuvudtaget lyckades snoka upp några varför det var en lika snopen som lättad familj som travade hem från saluhallen.

Tillagningen var simpel. Man halverar persikorna, tar ut kärnan och klickar på en blandning av keso och skinka, samt avslutar med att, som Mästerkocken beskriver det, ”duscha över lite paprikapulver”. ”Mycket god” och ”utsökt delikat”. Sanningen var att det smakade persika, och om detta är det godaste man vet, ja då stämmer nog Mästerkockens betyg. Keso smakar ingenting, paprikapulver heller inte mycket. Sallad smakar ingenting, skinka smakar en aning rökt, vilket var den enda smaksensationen förutom den erbarmligt söta persikan. De övriga ingredienserna gjorde sig mest påminda genom att erbjuda lite mer varierat tuggmotstånd. Smakmässigt en grov besvikelse, om än inte direkt äckligt. Slutbetyg 2,3.

Skinkost i persikor i väntan på förtäring

Fläskkorv hade ingen i familjen Bruun ätit sedan grundskolans dagar, och minnena från denna tid föranledde kommentarer som överkokt, blekfet och smaklöst. Det var sålunda inte direkt någon av oss som hoppade av upphetsning, och receptet valdes enbart på grund av receptkortsbildens könssjukdomsliknande lemmar. En sak vi upptäckte var att fläskkorvarna, även om ingen i familjen kunde minnas att de någonsin sett annorlunda ut än vad de nu gjorde, uppenbarligen blivit större sedan 70-talet. Där receptkortet talade om fyra korva på sammanlagt 500 gram, blev verklighetens variant två stycken a 600 gram. Vi löste det genom att dela dem på längden så att de skulle påminna mer om sina forntida släktingar.

Inte heller detta var särdeles avancerat. Blanda ihop senap och chilisås och salvia. Vän av ordning noterar att då det bruna hushållet saknar mortel kunde vi inte stöta den såsom beordrat. Kanske hade detta gjort rätten till en vinnare? I en kopparpanna som en gång i tiden tillhört Fru Bruuns moder och därmed mycket väl kan härstamma från just sjuttiotalet, radades de halverade lemmarna upp, lemmar som inte heller utseendemässigt var riktigt som vi förväntat oss. De här fläskkorvarna påminde mest om en sorts mindre falukorv, inte alls om de blekblaskiga tingestar 70-talets stackars barn blev tvångsmatade med. Kanske blandar vi ihop fläskkorven med de likaledes illasinnade varianterna köttkorv och julkorv, eller kanske berodde det skiftande utseendet på att vi stoppade in dem i ugnen istället för att koka dem. Frågorna är många och viktiga, svaren höljda i dunkel. Herr Bruun, som var den som ansvarade för denna rätt tolkade uppmaningen ”strö över skorpmjöl” på ett mycket liberalt sätt och följden blev någonting som i närbild väldigt mycket påminde om sanddyner i öknen.

Efter femton minuter i ugnen såg de inte alls klara ut, varför fläskkorven fick påbackning på straffet med ytterligare tio minuter. Resultatet var, om inte riktigt gott, så i varje fall betydligt över förväntan.

Fläskkorven i sig smakade inte mycket, däremot gjorde senaps- och chiliblandningen det. Både paneringen och det faktum att det var griskött i korven förde automatiskt tankarna till Senapspanerade grisaknorrar, en rätt vi tidigare stiftat bekantskap med till allmän fasa, men fläskkorven fick betyg som skyhögt översteg de stackars knorrarna. Hela 3,7, vilket ju är väldigt nära gott. Att korven åts med kokt potatis kändes bara ännu mer tidsenligt, även om vi kanske borde kokat den ytterligare tjugo minuter så att den fått den rätta skolmatsalsaktiga slemmigheten.

Som ni märker bytte vi ut efterrätten mot vickning, kvällens mest spännande rätt. Potkäs. Eftersom den enligt Mästerkocken skulle stå i minst ett dygn, hade vi lagat den ett par dagar i förväg, och sedan satt in den i kylen. Tre olika sorters hård ost, (cheddar, extralagrad prästost och norrglimt) smör, konjak och kummin blandades för maskin till en kladdig smörliknande smet. Det såg inte direkt varken aptitligt eller motbjudande ut, däremot ingav kumminen vissa farhågor. De rätter där vi tidigare har använt oss av denna krydda har nämligen inte smakat någonting annat än just kummin, en krydda som uppenbarligen har förmågan att döda även den mest envetne smakmotståndare.

Sprit i maten. Äter du tillräckligt blir du full.

När anrättningen lite senare på kvällen sattes ut och avbröt familjen Bruuns annars obligatoriska spelande av gamla brädspel såg det riktigt spännande ut. En kruka ostmos, pumpernickel och kex. Vi hade med ljus och lykta sökt kavring, men antingen finns inte detta bröd längre eller så heter det någonting annat. Affärens hyllor gapade tomma på detta och alla bröd hade fåniga namn som Rasker, Äntligen eller Guldkorn. Kanske var det helt enkelt så att kavring var så mäkta populärt att det sålt slut i ett nafs? Pumpernickel fick det bli, och kanske var det mer passande så då ordet potkäs låter en smula tyskt.

Potkäs innan den tinat.

Potkäs lite senare.

De första tuggorna smakade inte speciellt mycket överhuvudtaget. Varken ost eller kummin. Familjen började misstänka att detta hade sitt ursprung i faktumet att ostmoset ännu var väldigt hårt och kallt, varför vi för en stund återupptog spelandet av Assi-spelet, visserligen från 80- eller till och med 90-talet, men ändå ett av de brunaste spel vi någonsin provat. När vi en stund senare åter provsmakade potkäsen visade det sig att den första gissningen varit korrekt. Nu smakade det. Döm om vår förvåning när det faktiskt var gott. Det är möjligt att alkoholen vid den här tiden på natten hade gjort betygsättarna mer generösa, men potkäs var en vinnare. Ostigt, smörigt, gottigt. Potkäsen tog slut i rasande fart. Betyg 4,3. Bland de högsta vi gett här på Den Bruna Maten. Auf wiedersehen.

Godafton. Kvällen till ära presenterar familjen Bruun ett finbesök. Den specialinbjudna gästen till middagen var nämligen farbror Bruuns mor, en trogen Mästerkocken-prenumerant på 70-talet, som dessutom har följt våra försök och kulinariska äventyr här på DBM. Hon har tillsammans med många andra läsare insett att vi i detta avseende behöver all hjälp vi kan få, och kombinerade sin visit i huvudstaden med att komma till familjen Bruuns räddning. I alla fall försöka.

Och när vi ändå är inne på äventyr: det första ikväll handlar om något så trivialt som en varm macka. Går det att misslyckas, om man som mor Bruun är duktig på att laga mat? Nåväl, vi kan ju börja med att titta på den här bilden, som innehåller huvudingredienserna till vår opretentiösa förrätt.

Från vänster: Tomat, persilja, apelsin och kass(e)ler. För att anlägga en positiv ton och för att se detta från den ljusa sidan – dessa skulle väl eventuellt kunna samspela ganska bra i någon slags sallad?

Fast nu är det ju inte sallad som ska tillagas. Och för övrigt är det sällan man vill ha sin apelsin stekt i skivor, oavsett till vad. Styggelse.

Ännu mer sällan är det man vill ha sin apelsin (med skal) på en varm macka, som i fallet med Orient-toasten. ”..ibland kan man få vara lite äventyrlig i köket och blanda tomater och apelsiner på orientaliskt manér”, som Mästerkocken skriver.

Ja. Exakt så roligt måste vi ha det.

Att blanda tomater och apelsin får väl mycket riktigt ses som ett typiskt orientaliskt manér, men att göra detta på en toast – det måste vara Mästerkockens idé… Mor Bruun menade att hon inte åt detta på 70-talet, och hon var heller inte direkt sugen på att äta det år 2011.

-Oftast tittade man bara på receptkorten och sorterade sedan ned dem i lådan, det var få som man faktiskt lagade, tillade hon innan en hon tog en skeptisk tugga.

Ja, vi som både har tittat och smakat på Orient-toast tror och hoppas verkligen inte att den förekommer i någon vidare utstäckning i något kök – orientaliskt eller ej. Den var helt okej om man plockade bort apelsinen, men vid betygsättningen måste ju hänsyn tas till alla ingredienser. Grevéostgratinerad apelsin leder till kortslutning i munnen, så är det bara. Aldrig mer – och därför det blev omdömet 2.1.

Men – låt oss fortsätta på det äventyrliga temat!

Äventyrlig köttfärslimpa, det är ett namn som väcker lustfyllda associationer. Fast det mest äventyrliga receptmakarna kunde komma på var tydligen att strö i lite knaperstekt bacon och majskorn i färssmeten.

Köttfärslimpa kräva detta grepp

Bortsett från det här är detta inget annat än en väldigt alldaglig och klassisk köttfärslimpa. Möjligen att det på 70-talet sågs som innovativt att blanda ut ströbrödet med mineralvatten istället för vanligt vatten (varför egentligen?), men att kalla den här köttfärslimpan för ”exotisk” känns som en grav överdrift.

Det hade ju annars varit mer typiskt Mästerkocken att blanda i en smärre fruktsallad i färsen och prisa den ”saftiga brytningen”, men ett sådant äventyr blev vi tack och lov besparade. Limpan fick, ostörd av stötande och störande ingredienser, stå och puttra i baconsky och extraktbuljong i ugnen i ungefär en timme.

Till servering: gräddsås och ugnsbakad potatis med kummin, vilket för övrigt var betydligt godare till Äventyrlig köttfärslimpa än till Senapspanerade grisaknorrar. Och det här gick hem! Mor Bruun hade gjort ett bra jobb med vitpepparbalansen och kryddningen i övrigt(eller om det var tack vare baconen), och betyget seglade upp till 3.8. Till och husmansskeptikern Herr Bruun var nöjd.

Köttfärslimpan räckte i flera dagar, och det är mycket, mycket sällan som resterna på familjens Bruuns middagar inte åker direkt i sopkorgen, som om vi kunde dela ut bonuspoäng retroaktivt skulle vi göra det till denna rätt. Kvällens segrare!

Som ni har märkt så har fam. Bruun så smått börjat alternera desserter med vickning. Den här gången föll lotten på mor Bruun att välja ut kvällens avslutande rätt, och det blev en kaka från kategorin ”Det kommer gäster”.

Mor Bruun fick också i uppdrag att tillaga den alldeles själv.

Och den blev mycket brun. Och god. Smaken påminde lite om en blandning av Schwarzwaldtårta och dajm, men den mjölkchokladsskadade familjen Bruun var tvungen att poängtera att det hade varit betydligt godare med en ljus choklad istället för mörk blockchoklad.

Så barnsligt.

Flarntårta i all sin prakt – ugnsbakade och frasiga mandelbottnar med grädde, toppat med blockchoklad. Betyg: 3.4.

Här kommer recepten!

Familjen Bruun anar att många som läser våra försök här på bloggen kan vara vegetarianer. Därför bestämde vi oss för att göra en vegetarisk special en kväll, eftersom det faktiskt fanns vegetarianer även på 70-talet. De hade det antagligen betydligt svårare än i våra dagar, vilket vi snart skall bli varse.

Mästerkocken har ingen egentlig kategori för vegetarisk mat men recept finns, bland annat i höjdargruppen ”Banta med oss”. Gurksoppa!

Alla som någon gång stått vid en spis vet att det är en mycket dålig idé att försöka tillreda gurka på något annat sätt än rå. Mästerkocken låtsas,  som vi ju sett förr,  inte om detta.

Choppy-choppy. Gurkan skulle kokas och passeras. Geggan som blev kvar är liksom stommen för soppan.

Nu ligger det väl visserligen i bantningsmatens natur, att den inte skall vara alltför aptitlig eller tilltalande. Poängen är ju liksom att man inte skall äta så mycket…

…så att resultatet inte ser direkt lockande ut får väl räknas som ett gott tecken.

För att få gästerna på lite bättre humör bestämde vi oss för att hälla i dem ordentligt med sprit innan de blev serveradde!

I kannan finns embryot till cocktailen ”Never Mind” som vi fann i boken ”Cocktails och andra drinkar” av Raymond Lindgren:

Vodka, företrädesvis av märket ”Magic Crystal” som köpts ur bakluckan på en bil i Travemünde, Noilly Prat vermouth, vispgrädde och mandel kan väl omöjligen slå fel?

Hmm. Gästerna smakade, log stelt och mumlade något om att dricka upp ”lite senare”. Stämningen var tryckt. Men spritsmaken bedövade effektivt smaklökarna vilket i dessa sammanhang inte behöver vara direkt dåligt. Ibland får fam. Bruun dåligt samvete över hur mycket mat de slänger under sina äventyr. Det är ingenting emot hur de mår när de tvingas slänga SPRIT! Never Mind? Knappast! Betyg: 1,6

Förhoppningen om att en liten cocktail skulle få matlaget på glatt humör gick alltså i stöpet. Men soppan var färdig och med de spartanska tillbehören klippt krasse, knäcke, keso och rädisor gick man till bords.

Blekt, var ordet för dagen.

Både för ögat och gommen. Kanske var det spritchocken, kanske faktumet att gurka, speciellt kokt sådan, inte smakar särskilt mycket, kanske bäggedera, men – ja, det smakade egentligen ingenting. Återigen, detta behöver nödvändigtvis inte vara dåligt.

Ett minus för konsistensen på de uppvärmda gurkbitarna. Slemmigt. Men överlag – det kunde ha varit så mycket värre! Ingen spydde, ingen dog. Betyg: 3,1 och godkänt.

Bring on the varmrätt!

Vegateriska biffar där den största beståndsdelen är rotselleri låter väl inte som någon jättebra idé när tidigare rätter med denna ingrediens vanligtvis sågats med fotknölarna, men det var inte helt lätt att hitta rätter med det viktiga prefixet ”Vegetarisk” så det blev som det blev.

Stort rotselleri anbefalldes. Försök inte att skala rotselleri med potatisskalare, det går inte.

Ett par potatisar fick slänga med i grytan och det hela fick koka samman, under de ångor som vanligen uppstår då rotselleri kokas. Det luktade i hela huset, berättade gästerna.

Hela köret mosades med ett ägg och lite kryddor. Den vakne läsaren torde nu förstå att det här kommer att bli typ potatisbullar, fast med väldigt mycket rotselleri. Denna iakttagelse är korrekt.

Biffarna skulle vändas i ströbröd innan de stektes, detta för att de överhuvud taget skulle ha en chans att hålla samman. Fru Bruun vet nu av bitter erfarenhet att vegetariska rotselleribiffar som man glömmer att vända i ströbröd inför stekning blir ett veritabelt helvete i stekpannan. Men vi låtsas inte om detta.

Så här ser i alla fall en biff ut när den stekts i ströbröd och lagts ovanpå en stekt tomat och toppats med gräslök, allt enligt anvisningarna:

Färgskalan på den enligt recepkortet rekommenderade salladen kändes väldigt 70-tal…

Meningarna gick isär när det var dags att sätta betyg. Förutsättningen för att gilla det här är liksom att man gillar mosig rotselleri, Gör man inte det är det rätt kört. Den ende äkta vegetarianen i församlingen var förtjust, den mest anti-vegetariske gav den en etta. Slutbetyget blev 2,2 och inte två avsmakare var ense. Vegetariska biffar på sellerifärs – en rätt att älska eller hata!

Arbetet med efterätten, som fru Bruun haft ögonen på länge, påbörjades redan dagen innan.

Enligt receptet skulle smeten tillagas i egenhändigt tillverkade smörpappersformar, två stycken, som bottnen till en rulltårta. Fru Bruun ”effektiviserade” detta lite och lät allt gå ner i en brödform.

Den gräddade kakan kunde efter gräddning enkelt skulpteras till önskad form. Om man glömmer att köpa florsocker till smörkrämen kan man köra strösocker i mixern tills det blir flor.

Fru Bruun brukar se sig själv som en hyfsat kreativ person. Det var därför med viss smärta hon märkte att resultatet alltmer började likna verket av någon 6-årig syssling Bruun. Det hjälpte inte att smörkrämen ville fästa vid allt utom själva kakan…

Oh dear.

Men det fanns ingen återvändo. Ett troll fick bli bosättare och så var verket färdigt för beskådan (och visst hån och spe från de församlade).

Mycket väsen för en ganska medioker kaka. Skulle inte göra igen. Betyg: 2,9 och kvällens vinnare blev därmed gurksoppan. Recept följer.

Välkomna tillbaka till familjen Bruun. Inte nog med att vi ikväll bjuder på fyrarätters, kvällens samkväm går dessutom i kärlekens tecken, då middagen avnöjts i samband med Alla hjärtans dag. Förutom en kittlande parad av 70-talsafrodisiaka kommer ni också att återigen få stifta bekantskap med två DBM-klassiker: vitkål och katrinplommon.

Men låt oss börja med något trevligt. Det är väl alltid uppskattat att bjuda gästerna på en drink tillsammans med en liten ”teaser” vid ankomsten, och kvällens första lilla tilltugg – Cocktailkulor – är hämtat ur ”Boken om lyckade fester” som ni läsare fått bekanta er med vid ett flertal tillfällen förr här på DBM. Så här skriver man om det där lilla extra man kan tänkas vilja göra för de inbjudna:

”Din fest är färdigplanerad. Maten är inhandlad och lagad. Bordet festligt dukat. Lampor tända och galgar för gästernas ytterkläder framtagna. Ridån kan gå upp! Men hur börjar man?”

Den nyinhandlade maskoten Anders Borg fick denna afton hålla oss sällskap vid bordet.

Ja, hur börjar man? Man bjuder självklart en bål eller liten drink och – jadå – cocktailkulor.

Receptet kan knappast göras enklare. Leverpastej. Olivhack. Skinkhack. Blanda samman. Rulla i hackad persilja och låt stelna. Bjud.

Det borde ju vara en given succé, eller? Nåväl, det handlar såklart om man tycker om leverpastej eller inte, för det här smakar inte direkt av något annat. Man skulle säkert kunna accentuera och imponera med en flashigare drink än familjen Bruuns standardbibba utspädd med tropisk juice, ett par isbitar och en droppe citron – men vad gör man när resurserna är begränsade?

Här hamnade slutbetyget på 1,8 – men för att se det från den ljusa sidan är detta en ganska markant höjning sedan vi sist befattade oss med lever. Vem vet vad som händer nästa gång vi provar det?

Kvällens bjudning gick vidare med fler tilltugg, närmaste besämt med Olivplommon i bacon, kanske mer kända som devils on horseback. Mästerkocken:

”Dessa munsbitar förekommer flitigt i kokbokslitteraturen. Ibland är det musslor svepta i bacon – då kallas de ”angels on horseback”, ibland är det katrinplommon svepta på samma sätt men då får den lede själv namnge läckerhet d v s ”devils on horsebacks”.

Ja, jävlar. Börja med att koka upp katrinplommon i vin och lagerblad.

Fyll varje katrinplommon med en pimientooliv och baconlinda det.

Ugnsbaka. Lägg upp på rostat bröd. Det låter fantastiskt enkelt men var väldigt pilligt.

Undertecknad har på håll hört talas om att det är många som håller den här rätten som en favorit, men har inte riktigt kunnat förstå varför. Att på detta vis låta katrinplommon sabba bacon känns inte som ett lyckat upplägg.

Och mycket riktigt – felet med den här rätten (eller eventuellt receptet – det kan ju knappast ha med familjen Bruuns matlagning att göra) är att de vinmarinerade katrinplommonen dödar all smak av bacon, vilket gör att det bara smakar katrinplommon och bröd. Herr Bruun menade dock att det infann sig en viss tillvänjning om man åt flera stycken i rad – och vid sin fjärde munsbit hade han bestämt sig för att dela ut en fyra i betyg. Vi andra kände oss däremot inte så sugna på att ta om och slutbetyget blev inte högre än 2,1.

Trots att två rätter redan hade ätits var de flesta i familjen Bruun alltjämt hungriga då det var dags att ställa fram huvudrätten. Jättedolma. Smaka på namnet.

Här handlar det inte längre om smårätter, tilltugg eller kulinarisk minimalism. Nu snackar vi Jättedolma.

Historien om Jättedolma är faktiskt lite speciell, då det här egentligen är den första rätten som DBM lagade. Detta ägde rum så tidigt som 2005, då fru Bruun hade fått Mästerkockens receptkortsamling i present av herr Bruun, och tillsammans med farbror Bruun tog sin an detta recept. Eftersom både farbror och fru Bruun är väldigt förtjusta i kålpudding lagade vi det (förutom med tanke på namnet) för att vi tyckte att det lät gott, och här har även Mästerkocken levererat stort i receptintroduktionen:

Varför inte göra en jättedolma istället för att stå och rulla små kåldolmar. Det går åtskilligt kvickare på detta sätt och är trevligt som omväxling.

Däremot ska det poängteras att det inte går kvickare om man följer detta recept, då de har missat den viktiga punkten att man måste skära runt stocken och förvälla hela kålhuvudet för att bladen överhuvudtaget ska lossna i hela stycken.

Men i övrigt funkar receptet bra, eller i alla fall ganska.

Kålblad – utbredda som taktegel på en skärbräda – tillsammans med färs.

Schloff!

”Pensla den med soja mot slutet så dolman blir läckert brun”.

Den här jättedolman blev tyvärr så läckert brun att den blev brännskadad.

Och även om presentationen förde tankarna till en trafikolycka så tyckte de flesta det här fungerade. Det var bara herr Bruun, som inte är någon kålälskare, som sänkte ned betyget vilket blev 3.2.

I en mycket senare timme plockades vickningen och Kvällskorven fram, ett recept som vi hämtat från Köksmästaren.

Huvudingrediens: prinskorv. Gott.

Det var omständigt att göra egen smördeg, men det gick.

På de flesta håll uppskattades anrättningen och fick höga betyg, och blev i alla fall kvällens segrare med 3,6.

Mot slutet gav vi vår nya maskot en liten makeover och penslade hans hår med soja, så att det skulle bli läckert brunt.

På återseende!

Denna kväll var mycket speciell för familjen Bruun. Vi begav oss till 1960-talet för att söka 70-talets kulinariska rötter, och väl där blev vi skåningar på försök, samt åt en mullvad. I den dunkla 60-talsbelysningen lagade vi den mest bisarra måltid vi hittills stiftat bekantskap med här på Den Bruna Maten, men en sak i taget, och först är det dags för en tidsresa.

Så hade det kunnat se ut om Mästerkocken lagat det.

Dra på er parkan, knyt ökenkängorna och leta fram den schackrutiga minikjolen. I afton har familjen Bruun bestämt sig för att ta en titt på hur 1970-talet egentligen kunde bli så brunt som det blev, och historien började, som ni säkert anar, i det nästan lika bruna 60-talet. Detta är en avlägsen tidsålder. Mods härskade på gatorna, Mary Quant i garderoben och Rolling Stones kunde fortfarande röra sig utan hjälp av pacemaker. Som guide till kvällens årtionde hade vi tre kokböcker. ”Bildkokboken 1”, ”Herrarnas bildkokbok”, samt ”Kom in på en öl och en smörgås”, vilken sistnämnda produkt DBM fått sig till skänks av en vänlig läsare och som vi i ett framtida inslag ska recensera lite mer ingående. Familjen Bruun satte på soundtracket till Quadrophenia för att komma i stämning, vilket var så rätt det bara kunde bli i sammanhanget; en 70-talsfilm som handlar om 60-talet. ”The weekend starts here”, som Cathy McGowan så riktigt konstaterade.

Frallor på väg att förvandlas till pizza.

Falsk pizza. Redan namnet låter ana att allt inte står rätt till, och inte blir man bättre till mods av att receptmakarna själva så gott som omedelbart erkänner att ”den äkta är godare”. Tillagningen är förbluffande enkel. Man skär ett par frallor mitt itu, rostar dem lätt i ugnen, garnerar med ketchup, fisk och ost, och är efter ännu ett besök i ugnen redo att äta.

”Det smakar som Janssons frestelse med ketchup”, utbrast Farbror Bruun, och summerade på ett utmärkt sätt vad samtliga i familjen tänkt. Alla dystra aningar kom på skam när den falska pizzan förtärdes, den bisarra kombinationen av fisk och ketchup till trots. Det var salt, varmt och gott, precis som Janssons frestelse med ketchup, ett tips ni kanske kan ha i bakhuvudet nästa gång det drar ihop sig till jul. Själfallet avnjöts denna entré tillsammans med öl fullt i enlighet med ”Kom in på en öl och en smörgås” intentioner. Betyget blev 3,5, och det är antagligen inte att gå händelserna i förväg att redan nu nämna att detta blev kvällens vinnare.

Före ugn.

Efter ugn.

Skåne är ur matsynpunkt ett av Sveriges största och mest uppfinningsrika landskap. Så stort att det i ”Herrarnas bildkokbok” fått ett helt eget kapitel fullt jämförbart med det franska köket. Både Fru Bruun och Farbror Bruun har faktiskt varit i Skåne, och kunde därför vara behjälpliga med praktiska tips när vi nu försökte få det bruna köket att efterlikna sagda matparadis. Receptet till kvällens huvudrätt kommer från Skanörs gästgivargård, och Skanör är inkarnationen av allt skånskt, om vi får tro bokens författare.

Redan nu ser det gott ut, vad det nu kan vara.

Lätt blåslagna tittade de upp ur vattnet, de små krabaterna.

”Det här är rustika rätter som man bjuder gäster som gjort sig besvär att komma en lång väg”, heter det vidare, och tanken på detta stärkte vårt vacklande beslut mången gång under veckan som föregick tillagningen. ”Va? Tog det en hel vecka att laga maten?” Familjen Bruun kan redan nu höra sin trogna läsekrets förvånade kommentarer, men var inte oroliga om ni själva någon gång tänker laga senapspanerade grisaknorrar, det tog inte så värst mycket längre tid än vanligt att tillaga, däremot flera dagar att anskaffa den viktigaste ingrediensen. Grisaknorrar.

En grisaknorr är liten och rosa, vänligt viftande och naturligtvis knorrad. Det var i varje fall vad vi trodde innan vi stiftat närmare bekantskap med dem. Verkligheten skulle emellertid utvisa att en korrigering av familjens zoologiska kunskaper var av nöden. De grisaknorrar Herr Bruun inhandlade av en förvånad slaktare var närmre en halvmeter långa, otroligt tjocka i ena änden, samt med en hudfärg som var beklämmande lik en människas. De visade dessutom inte en antydan till att knorra sig eller någonsin ha gjort så, men kanske hade de bara raknat av fasa när det gått upp för deras bärare vad den där mannen med det konstiga flinet och ett blodigt förkläde egentligen ville dem.

Grisaknorrar. Jourhavande obducent är redan alarmerad.

”Hur många vill du ha?”, frågade slaktaren inte helt onaturligt, och redan här fick Herr Bruun improvisera. Detta stod nämligen inte i receptet. På bilden kunde man vagt skönja några läckert gyllenbruna tingestar i en kopparpanna. Den fantasifulla Fru Bruun hade fått deras antal till tio. Två svansar per person lät inte helt omöjligt, speciellt inte sedan slaktaren försäkrat att det inte var mycket kött på dem.

Vän av ordning kommer säkert notera att familjen Bruun här inte gjort som det stod i receptet. Det talas ju uttryckligen om konserverade grisaknorrar, och här handlar det alltså om ett uppenbart försök till matförfalskning, vilken grova anklagelse vi tyvärr inte helt kan neka till. Tiden hade nämligen sprungit ifrån det här receptet, och om konserverade grissvansar var en vardagsvara i 1960-talets Sverige visade det sig år 2011 vara lika sällsynt som konserverad mullvad, i varje fall på familjen Bruuns breddgrader. En intressant tidsbild gav det dock upphov till: En rad skotrar på Möllevångstorget. Några mods med poplugg och parkas. Kinks eller The Who på radion, och en burk konserverade grisaknorrar som skickades runt medan man väntade på kvällens spelning med Namelosers. Vackert.

Familjen Bruuns nyslaktade grisaknorrar hade redan rakats, en procedur man annars själv kan bli tvungen att utföra medelst engångshyvel. Eftersom de var färska och inte konserverade måste de dessutom kokas, i två timmar enligt vad slaktaren berättade för oss. Under denna procedur spred sig en doft i makarna Bruuns hem som kom en besökare att utbrista ”Fy fan, vad är det ni har gjort?”, och de en gång mysrosa grissvansarna antog en zombieartat osund och gråaktig ton.

Detta hade på slaktarens inrådan utförts dagen innan, och när knorrarna sedermera togs ut ur kylen hade de en färg och ett utseende som osökt förde tankarna till obduktion. Rigor mortis hade börjat sätta in, och svansarna visade en överraskande och en smula skrämmande brist på samarbetsvilja när Fru Bruun skulle pensla dem med senap, självfallet skånsk, och doppa dem i skorpsmulor, eller rivebröd, som folket i Skanör uppges kalla det.

De smaskiga grisaknorrarna stektes sedan i rikligt med smör, och förutom att skjuta iväg projektiler av glödande fettdroppar över hela köket så skulle det visa sig att det mesta av den redan från början tunna paneringen ramlade av och därefter hjälpte fettet i sitt arbete att dekorera om köksväggarna i ett grafiskt mönster av passande bruna nyanser. Fru Bruun fick brännskador på armarna, Herr Bruun på örat, Farbror Bruun drog sig visligen in i ett hörn, medan övriga hastigt lämnade rummet.

"Se upp. Den snärtar tillbaka."

Det här var inga svansar. Det var ett ormbo av heta och ilskna anakondor som ringlade sig över tallrikarna på en förskräckt stirrande familj. Hur skulle man äta detta? Sänka den i munnen och bita av bit för bit som man som liten gjorde med de där godisarna som kallades remmar eller skosnören? Äta med händerna och gnaga likt ett revbensspjäll, eller karva loss köttet som på en kyckling? Om detta hade den fåordiga kokboken ingenting att berätta, troligen var detta så självklart under 1960-talet att det inte behövdes skrivas ut, på samma sätt som att en modern kokbok antagligen inte nämner att man behöver kniv och gaffel. Familjen Bruun slog sina förmodat kloka huvuden ihop och alla metoder provades, från ett lite håglöst petande till den mer direkta angreppsform som demonstreras här av Farbror Bruun.

Omnomnomnom. En svans i munnen.

Smaken var en grym besvikelse. Griskött är gott, senap är gott, med detta var halt, slemmigt, och fullt av jolmigt fett och broskbitar ingen visste om det var meningen att man skulle tugga i sig för knaprighetens skull eller helt sonika spotta ut. Två knorrar per person visade sig vara otroligt optimistiskt tilltaget, en halv hade troligen varit sanningen närmare. Inte ens potatisen smakade speciellt gott, då kummin effektivt och obarmhärtigt slår ned vart tänkbart upprorsförsök likt en kryddornas Omon-trupp.

Kumminpantoffler, värre än det kanske ser ut.

Är man dödligt förtjust i kummin, och sätter värde på en middag bestående av halt och slemmigt fett är senapspanerade grisaknorrar en rätt vi inte kan rekommendera nog mycket. För oss andra är detta ett ohämmat utslag av kulinarisk ondska som krigsförbrytartribunalen i Haag borde ta en titt på. Inte ens snapsen, naturligtvis Skåne akvavit, kunde förta det intryck av kompakt illvilja som strömmade emot oss ur de mångtaliga kvarlämnade grisaknorrarna. Skånes turistbyrå tipsas härmed om receptet så att de kan spåra upp alla befintliga exemplar och förstöra dem innan informationen utnyttjas av revanschsugna Hallänningar och Blekingebor. Betyget 2,1 får anses extremt generöst.

En mullvads till synes oskyldiga innehåll: mandelmassa och katrinplommon.

Efter detta såg vi faktiskt fram mot att äta mullvad, ett recept som hämtats ut Bildkokboken 1. En mullvad enligt deras definition är inte hämtad ur djurriket, utan en komposition i huvudsak bestående av katrinplommon och mandelmassa. Man fyller helt enkelt de urkärnade katrinplommonen med mandelmassa och täcker med ett lager grädde blandad med gelatin och vaniljsocker.

Att använda ett uttryck som ”helt enkelt” om den här processen är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Det här var ett pillergöra som fick flera av katrinplommonen att bli fläkta till oigenkännlighet, och det var en fascinerande och lite pirrig känsla man fick när man letade upp plommonets ”anus” för att där föra in ett stort och främmande föremål i form av mandelmassa.

Seså ja. Det var väl inte så farligt?

Blandningen av gelatin, ägg, grädde och vaniljsocker kunde inte motstås, utan provsmakades redan på det här tidiga stadiet, och visade sig vara sjukt god. Efter genomförd penetrering täcktes mullvaden dessutom med nyvispad grädde ovanpå vaniljkrämen, och därefter revs till avslutning lite choklad över det hela. Det såg gott ut, trots att inte någon i familjen Bruun är storkonsument av varken katrinplommon eller mandelmassa, och minnet av smaken på vaniljgrädden skruvade förväntningarna ännu högre.

Den trista sanningen var att när de sega och jolmigt söta katrinplommonen mötte smaken av vanilj, var den senare totalt chanslös. Den drunknade utan många nödrop i mullvadshögarna. Detta var inte riktigt enligt förväntningarna och det var en rätt snopen samling matgäster som lite tvekande stoppade ytterligare en sked i munnen.

Fick man en med mycket vanilj åkte mungiporna upp, i varje fall tills vaniljen konsumerats och det mandelmassefyllda katrinplommonet stack upp sitt fula huvud igen. Att den här rätten fick så pass högt betyg som 3,3 kan uteslutande tillskrivas vaniljgrädden, den kommer att följa med oss dit mullvadens övriga ingredienser inte har tillträde: till familjen Bruuns vardag.

Om du nu inte skulle bli övertygad av rubriken: kvällens middag med familjen Bruun kom att bli speciell på mer än ett sätt. Hela familjen var för ovanlighetens skull samlad, och den specialinbjudna gästen brylling Bruun kom när det var dags för nattmaten att bjudas på en upplevelse hon sent lär glömma.

Men, låt oss börja från början. Och i begynnelsen var rotselleri -  ja, även denna vecka.

Skalad, skivad och kokt – så pass välkokt att all bitter smak lämnat den och istället satt sig som påträngande odör som välkomnade både middagens förväntansfulla gäster och förbittrade grannar redan i portuppgången. Vi har noterat det först den senaste tiden, att rotsellerin är en väldigt ofta förekommande dominant i alla möjliga typer av recept från 70-talet, så det är inte alls omöjligt att ni kommer att få se mer av den.

Ja, rotselleri är egentligen perfekt festmat, då ingen granne någonsin kommer tycka att det är värt att närma sig lägenheten för att klaga över hög ljudvolym eller annat som kan tänkas störa (mer än stanken av själva rotsellerin). Fast då gäller det å andra sidan att ha gäster som står ut med att bli bjudna på just rotselleri. Hur eller hur, här ovan ses den intet ont anande medaljongen, pyntad med muskotkryddad spenat, i väntan på att bli krönt.

Förberedelser: fyll en stekpenna med vatten, kläck i ägg och låt koka i några minuter.

Enkelt? Nåväl, det visade sig att man enligt receptet först skulle slå upp äggen i kopp, och sakta låta dem glida ner i vattnet, men detta moment glömdes i den hungriga ivern bort.

När tiden var kommen för servering och kröning av medaljongarna blev därför vissa betydligt vackrare än andra. Ja, världen är en orättvis plats. I övrigt en något udda erfarenhet att koka kläckta ägg i stekpanna, hälsar köket.

Men det där gick ju bra.

”En läckerhet för en grönsaksälskare och en fröjd för ögat är den här sellerimedaljongen”, skriver Mästerkocken.

Nej, man nämner ju inte grannarna. Här ovan kan vi däremot beskåda anledningen till att tillagning av ägg på det här viset (eller ren vårdslös hantering från familjen Bruuns sida) resulterar i förlorade ägg.

MEN – det kunde varit värre, och detta smakade definitivt bättre än vad vi trodde att det skulle göra.  Ungefär som att äta en klassisk men smaklös spenatsoppa serverat på en kokt skiva rotselleri, toppat med slemmiga ägg.  Harmlöst, knappast läckert och blekt. Och illaluktande.

Någon tyckte att rotsellerin liknade ananasskivor och det skrockades kring att det faktiskt inte hade varit så förvånande om denna variant på receptet hade föreslagits under ”Pröva till omväxling”. Den enda som var imponerad av denna rätt var brylling Bruun, som med en inlevelsefull förtjusning över det första mötet med Den Bruna Maten delade ut ett högt betyg – intet ont anande om det öde som senare väntade henne.Vi andra höll med luttrade miner betygen låga och slutbetyget blev 2.2.

Kvällens huvudrätt valdes mer för sitt namn – Gömda fisken – än för sitt innehåll.

Fisken är här gömd under ett täcke av krabba och burksparris…

…och toppad med en sås gjord på burkspadet från krabban och sparrisen, grädde och ägg.

Burkspad från konserver. Är det fortfarande så att det är någon där ute som använder det i sin matlagning?

Fiskgratäng med mycket grädde är ganska gott, tycker de flesta. Och om man uppskattar färglös mat och smaken av burksparris är det här inte illa alls. Betyg 3.3.

Som den uppmärksamme läsaren redan noterat blir det denna vecka ingen dessert, utan istället bjuder vi till nattmat. Detta beror på att en ingrediens till den först tilltänkta desserten saknades hos den lokala handlaren, men också för att vi tycker att vickningen är en oförtjänt bortglömd måltid som förtjänar att återinföras i högre utsträckning. Därför är det förmodligen inte sista gången desserten får ställa sig åt sidan på DBM.

Mästerkocken:

Den lilla nattsmörgåsen – frestande eller hur? Man känner sig ofta rätt så sugen fram på kvällskvisten, särskilt om det börjar bli lite sent. Men för mycket mat ska man aldrig sätta i sig sent på kvällen, då sover man lätt lite oroligt. Det man äter kan däremot gärna vara varmt. Buljong är nästan bästa nattmaten. Istället för sandwich – samma idé fast omvänt. Buljong som kall förrätt. Kall buljong är också en härlig sommarsopppa.

Nu blev det inte så att vi serverade den här rätten varm, då den förbereddes redan tidigare under dagen. Istället valde vi att spela ut vårt triumfkort: gelatin.

”Get behind me, Satan!”, utbrast fru Bruun. Och vi tror inte att vare sig årstider eller temperatur på anrättning spelar någon roll här. Köttbuljong, gelatin, en skvätt portvin och soja. Garnityret består av isbergssallad, pimentooliver och hackade ägg. Det här skulle nästan kunna beskrivas som en kusin till Skinkägg i gelé, men eftersom den här rätten inte åts som förrätt, och således inte på tom mage, gav det upphov till vissa olyckor.

Ja. I stället för nattsmörgås. Vi tror att klockan var runt ett på natten. Vi vet, och den som vet det allra mest är brylling Bruun, att det är första gången som någon – som man säger i Danmark – ”taler i den store telefon”, av den bruna maten.

Tills vi hörs igen – recepten: