Recept Arkiv

15

Läsarnas bruna val

Tänk att i år kan både familjen Bruun och SMHI lova en brunare höst än någonsin, Den bruna maten kommer nämligen att komma ut som bok på Galago förlag. Årets presentbok eller årets dasspapper? Spekulationerna är många, men du som redan nu vill dofta lite på den kommande fröjden kan t ex passa på att besöka Bokus eller Adlibris.

På tal om lukter. Famljen Bruun sitter i detta nu med näsorna långt nosande nere i receptkartotekens dunkel. Det väljs och vrakas bland de 150-talet recept som har figurerat här genom åren, allt för att hitta den ultimata sammansättningen till en 200 sidor högst lönnfet bok om brun mat. Naturligtvis kommer alla svunna tiders pärlor att pryda sin plats i boken – ni kommer med andra ord att känna igen er – men eftersom boken inte hade varit möjlig utan något intresse från er kära läsare, vill vi gärna att ni ska rösta fram en middag som vi kommer att laga BARA FÖR ER, och presentera i boken.

(Och ja, för er som inte ids köpa boken kommer denna middag naturligtvis att dyka upp här på bloggen vid något tillfälle).

Förfarandet är enkelt och som vanligt: Förrätt, varmrätt och efterrätt/vickning. Här krånglar vi inte till det! I respektive kategori tävlar fem olika recept som vi har sparat till just detta tillfälle, ni ser dem nedan – se, läs, gör din bruna röst hörd och rösta! Röstningen är öppen till den 13 maj.

Förätter

 

Som förrätt röstar jag på...

  • Consommé med garnityr (8%, 33 Votes)
  • Tomataladåb med räkmajonnäs (66%, 258 Votes)
  • Aptitretare (7%, 26 Votes)
  • Melonsallad (9%, 37 Votes)
  • Krabba med grön sparris (10%, 36 Votes)

Totalt antal röster: 390

Loading ... Loading ...

 

Varmrätter

Som varmrätt röstar jag på...

  • Kalvfärstimbal (30%, 113 Votes)
  • Korvragu med kastanjer (21%, 80 Votes)
  • Färgskön fläskgryta (3%, 11 Votes)
  • Sufflé på en svampburk (16%, 59 Votes)
  • Färsfylld selleri (30%, 117 Votes)

Totalt antal röster: 380

Loading ... Loading ...

Efterrätt/vickning

Som efterrätt/vickning röstar jag på...

  • Finska struvor (35%, 140 Votes)
  • Skinkstrutar - gratinerade med ost (6%, 23 Votes)
  • Tunga och legymsallad (35%, 139 Votes)
  • Potatispaj med blåbär (12%, 46 Votes)
  • Färsfylld lök (12%, 52 Votes)

Totalt antal röster: 400

Loading ... Loading ...

 

14

Endivebåtar, Sparriskalas och Baconlindad tomat

DBM:s försvunna middag. Denna måltid avåts så tidigt som i somras, men av storpolitiska och världsomvälvande orsaker har publiceringen inte riktigt hängt med i svängarna, vilket alltså botas här.

 

Förrätten endivebåtar lät spännande tyckte familjen Bruun. Endive är inte någon grönsak som förtärs ofta ens i denna dysfunktionella familj. Den enda som kunde minnas sig ätit den överhuvudtaget var den åldrade Herr Bruun, och detta minne härstammade från hans spädaste ålder någon gång på sjuttiotalet och var inte helt odelat positivt om det dock var vagt. Bilden på receptkortet visar en så gott som genomgrön anrättning och därtill räkor med någon sorts hudsjukdom. ”Välj de vackert blekgröna bladen från endivsalladen” uppmanar Köksmästaren, men detta visade sig svårare att genomföra än det kanske låter. Ingen av de endiver vår lokala handlare saluförde hade en färg som kunde beskrivas som blekgrön om man då inte lade tonvikten på blek vill säga. De var helt vita med gröna toppar dock, och betydligt tjockare än de slankt gröna skönheter receptkortets foto visade.

 

Mjukost, ädelost och konjak rördes ihop i en skål med resultat som följer. Det såg inte helt oävet ut, möjligen med undantag för konjaken, men där fanns ju också en viss möjlighet att denna kunde bidra med ett sting som skulle förhöja smakintrycket.

Den felfärgade endiven befrias här från sina blad som inte på minsta sätt gick att beskriva som receptkortets ”spröda och fina”, utan snarare grova och dessutom lätt håriga. Trots detta: det här var grönsaks-striptease i den högre skolan, och en viss upphetsning kunde förmärkas i familjen.

Ostsmeten klickades ut på endivebladen och garnerades sedan med oliver och räkor. Receptets rädisor fanns endast med i tillagningsbeskrivningen varför vi helt fräckt hoppade över dem för att försöka efterlikna receptkortsbilden så mycket som möjligt. Notera även att i listan på ingredienser finns valnötskärnor med, en ingrediens som inte förekommer någon annanstans, varken i text eller bild. Kanske glömde Köksmästaren helt enkelt bort den i den allmänna matbegeistringen?

Och hur smakade detta då? Tja, när summan av synderna skulle adderas fann vi att endivebåtar faktiskt kom upp i hela 2,9 på den bruna richterskalan. Inte bra, men heller inte direkt illa.

Ett sparriskalas var bland de simplaste maträtterna familjen Bruun någonsin provlagat. Burksparris, japp burksparris. Ingen krispig och fräsch och färsk sparris, utan halt slemmiga och misstänkt luktande tingestar ur en konservburk. ”Öppna burkarna i botten och låt sparrisen glida ut utan att topparna skadas”, uppmanar Mästerkocken. Skulle de slippriga och fabriksmisshandlade sparrisarna mått ännu sämre om de blivit kantstötta även i topparna? Frågan lämnas obesvarad, men en hel del sparris blev det.

Burksparris i en form, stekt bacon ovanpå det, och riven ost som pricken över i:et. Här kommer Mästerkocken dessutom med en uppmaning som fick oss alla konsternerade. ”Tag tillvara baconfettet  för annan användning”. Vilken möjlig användning skulle man kunna ha av en kopp baconflott? Som en naturligt framställd och värmande kopp baconbuljong?

-    Älskling, jag känner mig lite sugen. Kan inte du värma upp den där koppen baconflott vi har i kylen?

Eller

-    Groggvirket är slut. Hämta hit baconflottet.

När sparriskalaset kom ut ur ugnen hade förväntningarna blivit än mer blandade. Stekt bacon med smält ost på kanske inte ser aptitligt ut i närbild, men fick det ändå att vattnas i munnen på en familj som inte blivit riktigt mätt på endivebåtar. Burksparrisen däremot hade nu morskat upp sig och utsöndrade en lukt som gjorde att alla positiva intryck ost och bacon kunde gett på något underligt och lite skrämmande sätt hamnade i bakgrunden.

Sparriskalaset serverades med äggröra vilket gav det hela en anstrykning av en frukost som gått riktigt fel. När vi tog för oss visade det sig att sparrisen blivit ännu slappare efter sitt besök i ugnen. Hade de förut varit en smula trötta var de nu snarare avlidna. Inte den minsta antydan till erektion kunde märkas hos dessa långa slaskiga grönsaker, och inte ens familjens sparrisentusiaster tyckte detta var trevligt. Tillråga på allt hade både bacon och ost tagit smak av den bädd de legat på, och det var endast äggröran som räddade sparriskalas från total kollaps. Betyget blev 2,5.

Mmm. Sparriskalas.

När vi framåt kvällskvisten plockade fram vickningen, baconlindad tomat, var det därför en ännu rätt hungrig familj som kastade lystna blickar i riktning mot ugnsluckan. Baconlindad tomat lät varken bisarrt eller motbjudande, utan tvärtom riktigt gott, och var en rätt vi medvetet valt för att belöna oss som mer eller mindre väl lyckats genomlida både förrätt och huvudrätt.

En urgröpt tomat med ett istjälpt ägg, och dessutom ännu en dos bacon och ost. In med hela rasket i ugnen, och sluka det när det kommer ut var ungefär som planen såg ut.

När rätten togs ut ur ugnen hade en del av dess mycket aptitliga utseende dock försvunnit. Äggen hade svämmat över, och bildade en sorts stelnad äggmassa, märkligt nog endast bestående av äggvita, i skålens botten.

Vickning efter konstens alla regler.

Serveringen visade sig även den en smula mer komplicerad än väntat. De översvämmade äggen gjorde att tomaterna klibbade fast i botten, och när de las upp på tallriken gjorde de en överhalning vasaskeppet kunde varit stolt över. Om det utrunna ägget hade stelnat till en hård gegga var fallet med den del av det som blivit kvar inne i tomaterna den rakt motsatta. Långa sega trådar av någonting som var misstänkt likt en snorloska prydde mästerverket vilket fick de av familjen som har fördomar om löskokta ägg att högljutt yttra sin besvikelse och sitt missnöje. De av oss som inte lider av sådan trångsynthet tyckte däremot att det var riktigt gott, om det än kanske inte riktigt såg lika aptitligt ut som på bilden. Slutbetyg: 3, eller okej för att uttyda det hela på ren svenska. Hade inte Farbror Bruuns 1,5 dragit ner omdömet hade det till och med kunnat bli en vinnare. Både yngsta fröken Bruun och Herr Bruun gav baconlindad tomat betyg mellan 4 och 4,5, en sak som händer väldigt sällan här på DBM.

23

Inbakta oststavar, Festligt med fiskbullar, Äppelpytt på knäckebröd

 

 

 

Se god afton!

Det var bestämt ett tag sedan sist. För att göra en lång historia kort: Det beror på orsaker och anledningar.

När nu det är ur världen är det helt enkelt god tid att duka till bords igen, och när redan den första bilden från kvällens kokkonster innehåller äpple, så kan det ju bara gå bättre efterhand… Eller?

För nya läsare, eller ni som glömt: familjen Bruun har sedan länge förknippat äpple i maten med kätteri och despotism.

Vad vi ser här under är faktiskt det som skall bli familjens (idag bestående av Herr, Fru och Farbror Bruun) vickning framåt småtimmarna.

För att kunna ägna mer tid åt fröjd och gamman (läs: kopiösa mängder surt lådvin) förberedde man vickningen så lång det gick.


För er som undrar betyder det att man låter fräsa äpple- och lökhack samt generösa bitar isterband i lite flott eller smör eller vad man nu har. Enda kryddan: persilja.  Andra kryddor har väl ingen människa hemma bara sådär, väl? Mycket lämpligt för den med tämligen tomt skafferi, menar nämligen mästerkocken. Och ”faktiskt inbjudande”. Hm. Det, mina vänner, återstår, ”faktiskt”, att se.

Här händer det mycket på en gång! Inte alltid så bra när Bruunarna står vid spisen. De (som nu uppenbarligen pratar om sig själva i tredje person) brukar föredra ett arbetssätt som är extremt långsamt, metodiskt  och kan förstås av mycket små barn. Från vänster, medsols: Kokt potatis, räkor, spenat med smör och äppelpytt.

Men det skall bli förrätt också, och inte vilken förrätt som helst: Ost! Friterad ost! Här skär man oststavar, ett roligt och gott nöje för hela familjen.

 

Det sägs att friterad ost uppfanns 1765 av en fransman som aldrig hade haft vare sig kärlkramp eller blodpropp och bestämde sig, för att i vetenskapens namn, ändra på detta. Han valdes in i vetenskapsakademin tack vare sina upptäckter och hann också med att uppfinna BigMac och Calzone innan han dog av slag vid blott 27 års ålder. Frityrsmeten ovan, bestående av mjölk, ägg, vetemjöl och salt, lär dock ha skapats redan 1501 av Clarissor i Elsass [citation needed].

 

Även om det inte framgår helt tydligt så är oststavarna här doppade i frityrsmeten, och på väg att sjunka ned i ett bad av typen 180 grader varm olja.
Redan nu var man ganska säker på att resultatet inte så mycket skulle likna bilden på receptkortet…

Därför kom inte det här som någon större överraskning. Något är ruttet i receptsamlingen Köksmästaren!
Låt oss undersöka en närbild av oststavarna enligt receptkortet:
Nej, det kanske inte är en vacker syn, men skulle inte ni goda män och kvinnor vilja hålla med om att det faktiskt ser ut som någon form av panering – ströbröd – eller liknande?
Om det är så, så styrker det i och för sig bara ytterligare vår hypotes om att Köksmästaren helt enkelt köpte in bilder på mat någonstans ifrån, diktade ihop recept som något sånär stämde med vad som syntes och hoppades på det bästa.
Eller så har vi bara inte förstått hur man får frityrsmet att fastna på ost. Det kanske är en kunskap som kommer senare i livet.
Men – ost är ändå ost, även misshandlad och inkvisiterad ost. Gillar man ost – ja, då lär man nog gilla det här.
Familjen Bruun åt, nickade, kände hur deras artärer sakta täpptes till och godkände. I den ordningen.

3,3 blev betyget.
Så blev det dags för varmrätt – Festligt med fiskbullar.

Familjen Bruun vet inte hur andra människor har det, men det är banne mig inte ofta man får tillfälle att använda orden ”festligt” och ”fiskbullar” i en och samma mening, så förväntningarna var höga… Speciellt när det uppdagades att fiskbullarna (frysta, enligt receptet men substituerade med buljong-i-burk-varianten) skulle sjuda i vitt vin. Vin i mat=FESTLIGT! Vin i mun=FESTLIGARE! Båda två=SUPERFESTLIGT!

Med detta i åtanke lade man, glada i hågen, upp bullarna små på en bädd av spenat (skulle vara bladspenat och inte hackad, men detta missöde är redan på väg till Europadomstolen för rannsakning så sitt lugnt i stolarna!). Ser det inte ut som små lamm på grönbete?
Sås skulle det vara, och den inte mindre festlig – både vinspadet från fiskbullarna,  lågkalorimajonnäs och, motsägelsefullt nog, vispgrädde (den är inte sur, har bara varit fryst. Chill!).
I vattenbad, eftersom alltför starkt upphettad majonnäs antagligen får en väldigt rolig konsistens. Vi kan undersöka det någon annan gång.
Såsen hälldes sedermera över spenaten/bullarna och toppades med räkor och dill. Egentligen skulle det nog ha varit färska dillkvistar och vackra citronskivor också, men det blev en liten rationalisering nånstans på slutet.

Möjligen skulle dessa utelämnade detaljer förlänt rätten ett något mer festligt utseende, det måste allvarligen betänkas.

Serverades med kokt potatis. Och resultatet blev vad fam. Bruun skulle vilja kalla ”skolmat med majonnäskaraktär”. Smakerna var (föga förvånande) mycket, mycket snälla, just associerande till skolbespisning eller konvalecentmat, OM det inte varit för den totalt övervägande smaken av majonnäs. Varm  och med tiden alltmer ljummen majonnäs, dessutom. Vi vet inte om lågkalorimajonäsen på burk var godare på 70-talet, men anno 2012 är den, helt sonika, ganska blä. En micrad burk fiskbullar i humersås skulle lätt slå det här var den allmäna meningen. Och betyget: 2,6
Efter lite pokulerande och dryftande av allt från Bockstensmannen till Rick Santorum (vilket sker alltsomoftast i detta sällskap) blev det då dags för vickningen som ni redan stiftat viss bekantskap med.
Eftersom man så förutseende förberett det mesta…
…återstod nu bara att värma upp pytten och rosta några knäckebrödskivor!
Kategorin för det här receptkortet var den alltid lika populära ”Kvällsgott utan pretentioner”. Och pretentioner, det fanns det inte så mycket av, nej.
Som bekant är familjens smak för äpple i matlagningen ganska sällsynt, och just förekomsten av äpple var heller ingenting som höjde den här anrättningen. Det var ätbart, förvisso. Smakade lök. Isterband kan ju vara gott. Meh.
Dock borde man kanske gett lite extrapoäng för likheten(?) med receptkortet?
Betyg: 2,5 och kvällens vinnare blev Inbakta oststavar!
Skål på er! Recept följer såsom vanligen sker.

 

27

Selleri- och äppelbål, Potatisbiff med piff, och Makrillaladåb

Så var det dags igen för en bländande brun måltid. Familjen, som denna gång fått tillökning med Syster Bruun och Doktor Bruun, smygprovade den svenska sommaren med att äta sin första utomhusmiddag. Vi kan även nämna att Doktor Bruun är psykolog och gissningsvis såg kvällens bruna förlustelser som ett utmärkt tillfälle till praktik.

Selleri- och äppelbål låter väl gott? På Mästerkockens foto ser det faktiskt någorlunda gott ut, och vän av ordning noterar att man försiktigtvis gömt den mest utmärkande ingrediensen väl. Den skymtar i nedre högra hörnet och är lätt att förväxla med äpplet, förmodligen inte heller det någon slump. Vad det handlar om är rotselleri. Denna fasansvärda rotfrukt har vi redan tidigare stiftat bekantskap med här på DBM, och vid inget av dessa tillfällen bidrog den till att förhöja smakintrycket på något vis. Rotselleri har kort och gott en beskt vidrig smak och dito lukt som inget äpple i världen förmår dölja, därför var det också med viss nyfikenhet vi satte igång med receptet. En drink som smakar rotselleri? Usch ja.

Herr Bruun och rotselleriet Belzebub.

 

Herr Bruun poserar här stolt med sitt nyinköpta äkta 70-talsförkläde, och matchande rotselleri-accessoar. En mormon i vår bekantskapskrets har försäkrat oss att rotselleri är ett djävulens redskap och att den som tar det i sin mun kommer att brinna i helvetet under väldigt lång tid. Vi tror henne utan tvekan, och detta bara ökade vår fascination och spänning. Den satansdekokt som går under namnet Selleri- och äppelbål ingav fasa redan innan den börjat tillagas.

Skala.

 

”En härlig bål med raffinerad smak av selleri” skaldar Mästerkocken.  Raffinerad? Tja, vi får väl se. Innan vi fick se det fick vi dock lukta på det. Som redan nämnts har rotselleri en vederstygglig och otäck doft som få andra rotfrukter kan tävla med. När vi började skala den fula frukten blev denna doft intensivare och intensivare tills den slutligen uppfyllde hela köket.

Tillsätt äpplen.

 

Vi skivade den och äpplena samt varvade i en skål. Den största skål huset ägde visade sig förbluffande liten när den besattes av ett kvarts kilo rotselleri och tre äpplen, och en och en halv deciliter rom plaskade inte ens ner bottenskiktet.

Tillsätt sprit.

 

En och en halv liter vin gjorde mer verkan, och som kronan på verket en flaska Sekt. Det var på detta stadium vi upptäckte att vi glömt sockra, vilket vi alltså fick göra i efterhand. Någon tyckte sig minnas att sockret var till för att få frukterna att safta sig, vilket vi absolut inte önskade skulle hända då en av dem hette rotselleri, så fadäsen lämnade ingen bitterhet efter sig. Av tio vilt främmande personer som passerade förbi på gatan och av Fröken Bruun generöst erbjöds att provsmaka rotselleribålen var det bara en som nappade och hans grimaser bådade inte väl för betygsättningen.

Rör om.

 

Alla hällde upp och satt sedan och stirrade på glasen med det suspekta innehållet. Aldrig hade väl en alkoholhaltig dryck mottagits med denna unisona tvekan i familjen Bruun förut. Den första klunken bevisade vad vi redan misstänkt. Det smakade beskt och otäckt. Ingen som helst äppelsmak kunde förnimmas, knappt ens rom. Bara rotselleri och åter rotselleri. Den innehöll dock alkohol i försvarliga kvantiteter och måhända var det detta faktum som gjorde att den fick en andra chans, vilket i det här fallet var tur.

Tillsätt Sekt.

 

Redan vid andra klunken blev de elaka kommentarerna mindre högljudda, och vid den tredje förstummades de alldeles. Tro det eller ej, men innan middagen var överstånden skulle rotselleribålen vara uppdrucken. Den såg ut som en blöt komposthög, luktade förskräckligt, men smakade nästan okej. Slutbetyg: 2,4.

Den visade sig kunna kuva de törstiga.

 

Potatisbiff med piff valdes för sitt vackra namns skull. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan motstå en rätt där ordet piff ingår, det är helt enkelt ett måste. Vad det handlar om är annars rätt trist. Stekt potatis med skorpsmulor, och ovanpå detta hackade och likaledes stekta grönsaker.

Början till piff, hackade grönsaker.

 

Och rå äggula.

Ägg med piff?

 

Sin vana trogen talade Mästerkocken inte riktigt sanning i fotot på receptkortet. Stekt gurka får en helt annan och betydligt mindre aptitlig färg än den här vackert gröna. Den blir gråbrun, och om man dessutom steker den tillsammans med rödbeta blir den till en rosaaktig gegga.

Sanning och receptbild, inte alltid samma sak.

 

Vi har sagt det förut, och säger det igen: stekt gurka är inte gott. Den förlorar sin krispighet, och blir slemmig och trött. Gurka har inte ens vid gynnsamma betingelser en smak som kan beskrivas som utmärkande eller särpräglad, och steker man den med rödbetor och kapris smakar den följaktligen rödbetor och kapris. En meningslös utfyllnad utan något som helst existensberättigande.

Varken lök eller gurka har någon chans mot en rödbeta.

 

”Ett kapriskryddat lök- och rödbetsfräs på läckert stekta potatisskivor är minsann inget dåligt sätt att variera den dagliga potatisen”, säger Mästerkocken. Nähä. Just det. Potatisskivorna skulle strös med skorpsmulor, vilket även skedde. Vän av ordning ville invända att om man bara häller skorpsmulorna på potatisen utan att först gegga ner den med någonting typ ägg eller så, så ramlar de genast av och fastnar i stekpannan, och även detta var precis vad som skedde, men order är order som det så vackert heter, och Mästerkocken hade inte befallt något sådant varför vi lydigt lät bli.

Skorpsmulor och potatis är inte så illa. Ännu.

 

Att separera äggulorna från vitan var ett kladdigt göra som överläts på Fröken Bruun som jobbar som servitris och i denna egenskap i varje fall ser mat ganska ofta och därför antogs ha någon form av expertkunskap i ämnet. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, men hellre kladdiga fingrar på någon annan, som talesättet lyder.

En dekor, även den med piff.

 

När rätten kom på bordet mottogs den med artigt nyfiken skepsis. Den råa äggulan fick barska kommentarer av vissa i sällskapet, men faktum är att det var det råa ägget som räddade en annars i stort sett överflödig och trist anrättning från fullkomlig undergång.

Frukost till middag.

 

Det smakade frukost, som Fröken Bruun så riktigt uttryckte det, ett intryck som förstärktes av att vi valde att servera dem i äggkoppar. Fru Bruun däremot, som avskyr råa ägg, fick det betydligt motigare, vilket även utvisas av hennes betyg. Som helhet en okej rätt, och medelbetyget landade på 3,1, kvällens högsta.

Kokt fisk. Inte det mest smakliga.

 

Så var det då dags för den närapå obligatoriska aladåben, denna gång med innehåll av fisk. Två vackert glänsande makrillar inhandlades av en hjälpsam expedit som assisterade oss i att ta ut äcklet som fanns i fiskarnas innandömen. Tråkigt nog glömde vi be henne att även filea dem. ”Det är nog inte så svårt” tyckte Herr Bruun och överräckte sedan de hala fiskarna till Fru Bruun, som inte hade en lika entusiastisk attityd. En halvtimme senare låg ena fisken på golvet, och den andra uppdelad i en ynkligt liten hög fiskkött. Herr Bruun gav sin äkta maka förebrående blickar innan han satte sig att övervaka och även notera sin kära hustrus enorma och fantasifulla förråd av svordomar och obsceniteter. Det var tur att fisken inte hade några öron, annars hade den säkerligen blivit ledsen över att höra sig och sin familj omnämnas i sådana ordalag.

Vad en vegetarian inte vet...

 

Bara sex blad gelatin behövdes till detta, vilket vi med någon besvikelse noterade. Gelatin har annars blivit något av en utmaning i familjen Bruun, och det är Farbror Bruun som för tillfället leder denna kapplöpning med ett recept som innehöll 15 blad gelatin. Som en jämförelse kan nämnas att ett helt paket innehåller tio blad.

Gelatin, fisk och ännu mer gelatin.

 

Kokt fisk i gelé. Det varken såg eller luktade speciellt roligt. Det hela hade kryddats med ett lagerblad, inte heller det en krydda känd för sin starka och genomträngande smak, samt dessutom en pytteliten gnutta salt och vitpeppar. Det såg trist ut, och enda uppiggande ingrediensen var det dallriga gelatinet. Vi undvek att nämna för Doktor Bruun, som är vegetarian, att gelatin tillverkas av slaktavfall, ett faktum hon nu här kan läsa och glädja sig åt.

En dallrande och glittrande skönhet.

 

Aladåben dekorerades med sådan omsorg att den till sist var helt dold bakom tomater, äggskivor och citronbitar, vilket gjorde att den inte riktigt fick chansen att visa upp sig i sitt fulla dallriga majestät, men den framkallade applåder vid serveringstillfället. Det gör aladåber alltid, har vi märkt. En annan sak de alltid gör är att injaga respekt och till och med olust hos dem som vet att de snart förväntas ta en tugga av den, så även denna gång. Det är en sak att skratta åt ett dallrande geléberg, en helt annan att stoppa det i munnen. ”Inbäddad i fräsch dillgrönska och skönt dekorerad med ägg, tomat och citron serverar vi en glittrande makrillaladåb, tillagad i vackert mönstrad aladåbform” skrev Mästerkocken som denna gång verkade ha lyriska intentioner. Tyvärr motsvarade inte verkligheten dikten ens denna gång.

En färdig makrillaladåb väntar på dödsstöten.

 

Makrillaladåb smakade ungefär som den ärade läsaren antagligen redan gissat. Gelé och kokt fisk. Slemmigt och intetsägande, precis som det decennium detta recept är sprunget ur. Inte ens Herr Bruun, som annars brukar vara väldigt upphetsad när det vankas gelé i maten, tyckte att detta var trevligt. Mest uppskattades detta av de i familjen som är förtjusta i kokt fisk och kokt potatis, dessa var också de enda som gav anrättningen ett betyg högre än två, och det är på deras konto vi får skriva det onormalt höga slutbetyget 2,4. Su loro ricade la colpa, som det heter på italienska.

Kvällens överraskning, Plocke-bricka.

 

Kvällens överraskning bjöd Farbror Bruun på när han ur jackfickan trollade fram en fjärde rätt, Plocke-bricka. Detta beskrivs av Mästerkocken som ”Lite smått och gott att plocka till sig från en stor bricka”, men av de flesta andra som en rent bisarr kombination av ingredienser utan någon logisk minsta gemensamma nämnare. Vad sägs om mjukost med karamellfärg, eller avokado med räkmajonnäs? Räkmajonnäs var för övrigt ett födoämne om vars existens vi varit helt ovetande. Tyvärr hade ingen annan, varken på Ica eller Coop, hört talas om det heller, så detta ämne byttes ut mot räkost på tub vilket bara gjorde tilltugget ännu mer bisarrt.

Urk.

 

Syster Bruun demonstrerade sin åsikt om Plocke-bricka genom att hulka upp det i rabatten. Urk. Den som för övrigt googlar ordet urk ska likt familjen Bruun upptäcka att det finns en stad i Holland med detta namn, kanske härstammar Plocke-bricka därifrån.

Delar av familjen Bruun njuter av den tolvgradiga sommarvärmen.

 

Det något låga slutbetyget ska ses mot bakgrund av att några av Plocke-brickans beståndsdelar var riktigt goda, bland dessa den karamellfärgade mjukost petit chouxen, och andra direkt motbjudande, som de råa champinjonerna fyllda med burkkrabba. Betyg 2,5. Här kommer recepten.

38

Det Bruna 1700-talet

Det blev en special den här gången! Att försöka laga 1700-talsmat kommer dock inte att bli någon vana i den här familjen. Det kan vi dyrt och heligt lova.

MEN när vi upptäckte 1700-talsvarianten på färserat vitkålshuvud så fanns det liksom inte annat att göra än att köra lite reenactment light för en kväll och komponera en slags 1700-talsmeny. Visserligen hade en måltid på 1700-talets inte serverats på vårt sätt med med för-, varm- och efterrätt men med reenactment light så kunde den det. Och visserligen är skillnaderna mellan 1700-talets kök och familjen Bruuns milsvidda men det är detaljer. Att ingen var riktigt säker på hur recepten skulle uttydas kunde ha varit ett problem, men vi valde att se det som en utmaning.

Och menyn för kvällen blev:

  • At giöra ferserad kalops
  • At fylla kål
  • Schokolad-miölk af brynt mjöl

 

(recepten är faktiskt inte hämtade från mamsell Warg utan en kollega till denna, Maria Elzberg benämnd.). Då kör vi!

 

Till ”ferserad kalops” skulle man ta mört öxekött och skära det smått, hacka det fint och blanda i talg. Vi tänkte, typ, nääej och tog nötfärs istället…

I övrigt kändes receptet väldigt normalt och påminde om vanliga pannbiffar: ägg, bröd, mjölk och kryddor i form av persilja och muskot. Samt salt.

Haters gonna hate

Sedan gjorde vi, enligt anvisningarna, små runda kakor och lade dem ”warftals” i en gryta…

 

Meaty

Sen tolkade vi det som att biffarna skulle kokas tills de var genomstekta (genomkokta, då) tillsammans med nejlikor och smör…

Det var ju inte vackert direkt.

Upprepar: Det var ju inte vackert direkt.

När det började se ut som ovan ansåg vi att det var färdigt och bjöd det enligt uppmaning på bordet sisåhär:

Det såg ju lite bättre ut när det väl hamnat på bordet som väl var. Dessvärre smakade det: ingenting. Ferserad kalops hade tappat all eventuell arom i sitt långbad och något spår av muskot, persilja eller nejlikor stod icke att finna! Det smakade mest kokt köttfärs…

Axel von Ferserad kalops

Betyget blev ändå ganska välvilligt eftersom det inte smakade illa utan bara lite: 2,8 (dock kom resterna till sin rätt i en kryddig tomatsås några dagar senare så det blev ett gott slut trots allt!)

 

Men säg den fröjd som varar för evigt… BRING ON THE VITKÅL!

 

I begynnelsen var kål.

 

Det är en smula skrämmande att tänka på, att det är tredje gången ett kålhuvud gröps ur i det Bruunska köket.

 

Om de hade haft det hade de använt det!

Till skillnad från 1970-talets vansinniga slöseri, så skulle man på det ekonomiska 1700-talet faktiskt spara den urgröpta kålen och ”hacka den rätt fint”. Det är möjligt att man använde annan utrustning dock.

 

Korinter till ögon…

Den rätt fint hackade kålen fick sällskap av korinter, ”rifwit bröd” (här tog vi vanligt ströbröd), muskot, grädde, ägg och salt. Sedan fylldes kålhuvudet med ovanstående (yes, 1700-talets färserade vitkålshuvud är vegetariskt!).

 

Lite bondage.

Locket på och knyt ihop med snöre. Sen skulle det bara koka i ”tre goda timmar”.

Det blev tre timmar. Om de var goda eller inte ska vara osagt…

OM NOM NOM

…ty då vi inte räknat med att fyllningen skulle svälla så pass mycket som den gjorde blev kålhuvudet så småningom alltför trångt för sitt expanderande innehåll… Det var skrämmande!

 

Inte lika skrämmande som såsen, dock…

Vårt kålhuvud skulle nämligen serveras med en sås gjord på äggulor och grädde. Lång historia kort: det skar sig. Illa.

Före:

 

 

 

Eft… ÅH GUD VAD ÄR DETTA TA BORT DET!!!

Ja, vi åt av det. Inte med god aptit men vi åt. Smaken var… speciell.

Det smakade väldigt sött, alltså sött som i efterrätt vilket kändes väldigt skumt. Fru Bruun gav faktiskt vidundret en 3:a och åt till och med upp det man lagt för henne medan resten av de församlade var mindre entusiastiska varför slutbetyget hamnade på 1,7

 

Så var det dags för dessert, eller vad vi nu ska kalla ”Schokolad-miölk af brynt miöl”. Receptet lät bara säga att ”man kan bruka thet om aftonen”. Dock inte till vad.

Det roliga med det här receptet är att det inte innehåller någon som helst ”schokolad”. Kakao har ersatts med mjöl som brynts för att ge brun färg och tjock konsistens. Är det inte underbart?

Så vår pigslyna fick ställa sig till att bryna mjöl på aftonkvisten.

Receptet varnade oss för att låta det bränna och det var med en viss spänning vi såg mjölet börja skifta färg…

Nej, inte brunt nog!

När vi var nöjda med färgen (eller kanske när det faktiskt började lukta ganska bränt) fick mjölet svalna inför tillredningen, som gick till så här:

Socker, kanelstång och mjölk kokades upp i en kastrull varpå mjölet tillsattes under straxt hysterisk vispning.

Vi var övertygade om att det skulle klumpa sig något bedrövligt men det gjorde det faktiskt inte, om det kan ha haft något med den tidigare stekningen att göra?

Det skulle bli tjockt som ”en äggemiölk” men eftersom ingen visste hur fan en sån var beskaffad bestämde vi att det var färdigt när det fått nästan brunsåskonsistens… Vad skulle du ha gjort?

Sedan serverades det på bordet upphällt i ett  fat, allt enligt anvisning.

Vi valde att dricka det ur koppar. Förväntningarna var inte skyhöga.

Men! Men, men men!

illa var det inte! Vi var ganska oroliga över att det skulle smaka bränt mjöl men det smakade varken bränt eller mjöl. Kaneligt och sött, lite läskig konsistens men ganska… tja, trevligt. Betyg: 3,6.

Nästa gång vi ses är vi tillbaka på 1970-talet. Tack för att ni tittade – berätta gärna för alla era vänner! Om ni vill bli av med dem. LOL.

Recept (tack till Umeå Universitetsbibliotek – sök på ”Elzberg” för att titta i kokboken):

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...