Att brunt och rött passade ihop som handen i handsken hade DBM ingen aning om innan vi gjorde slag i saken och besökte det brunaste av allt brunt: det forna DDR.
I sin oförtröttliga jakt på den bruna sanningen har DBM varit och sett sig omkring, och den här gången ställdes kosan till Sachsen, eller Sachsen-Anhalt som det heter numera. Att vi inte var de första svenskarna som gått denna väg vittnade bland annat städerna Lützen och Altranstädt om, men det var egentligen inte vår egen historia vi kommit för att utforska, utan Erich Honeckers brungråa arbetar- och matparadis.
Centraleuropa är ganska likt södra Sverige, och ändå är det det inte. Det platta landskapet bryts av böljande kullar höga som mindre berg, och i dalgångarna ligger dimman vit om morgnarna. Slingrande floder ormar sig mellan vinbergen och den tunga industrins bolmande kärnkraftsliknande skorstenar i vad som på avstånd verkar snudd på idylliskt. Här ligger staden Freyburg, hemvist för vinhuset Rotkäppchen, rödluvan på tyska, en anrik firma som faktiskt är en av världens största vinproducenter.
Rotkäppchen drogs igång redan på 1800-talet under namnet Kloss & Foerster, och lyckades överleva nazitiden bara för att konfiskeras av nästa diktatur. Namnet är en ordlek som anspelar på dess mest säljande produkt, en sekt med röd folie över korken. Att partifärgen röd ingick i namnet gjorde troligen inte att produkten blev mindre populär hos de likfärgade makthavarna. Här skapades under partiets överinseende en produkt avsedd att locka det arbetande folket bort från kapitalismens fördärvbringande inflytande. Mocca perle.
De Östtyska vinmakarna, eller möjligen kemisterna, hade här lagt grunden till något ytterligt storslaget. Mocca perle förenar två av de bästa njutningsmedlen till en nyskapande överraskning. Så nyskapande faktiskt att den hittills inte har fått någon efterföljare. Mocca perle är helt enkelt en sekt som smakar kaffe.
DBM:s utsände stirrade misstroende på flaskan. Kunde det vara möjligt att förena dessa två drycker, som i varje fall i Herr Bruuns hjärna aldrig hade kopplats samman förr? Svaret var inte nödvändigtvis jakande, men har man tagit sig igenom Färserat Vitkålshuvud och Senapspanerade Grisaknorrar, så är kaffesmakande sekt en ren barnlek. Redan den första klunken bekräftade vad som misstänkts. Det är möjligt att det tidigare intaget av vanlig sekt bidrog till det generösa betyget, men Mocca perle var riktigt gott. Det spritter i kroppen och man vill knyta nävarna och springa ut på gatan för en improviserad klasskamp. Mocca perle åt folket. Kom tillbaka Stasi, allt är förlåtet.
Nästa DDR-specialitet på menyn var Hallorenkugeln. En chokladpralin med vackert tvåfärgat innehåll, och en klassiker under kommunisttiden. I en diktatur är det visserligen inte så svårt att skapa en klassiker, har man ingenting att välja på blir det lilla som finns automatiskt kultklassat, åtminstone i efterhand. På bilden ovan visar guiden en chokladsmugglare från 1950-talet, en man som med risk för eget liv tjuvsålde amerikanska godsaker till en gapande allmänhet. Hallorenkugeln var ett försök av myndigheterna att sätta stopp för sådana gangsterfasoner, och ett som lyckades riktigt bra, även om kakaohalten under DDR-tiden var skrattretande låg.
Stackars tyskar, och stackars chokladfabrik. De har inte haft det lätt. Halloren är tysklands äldsta chokladfabrik, grundad 1804, och allt gick bra för kakaomakarna i Halle tills en dag i januari 1933 då en ny regering installerades. Ägarna till Halloren hette på den tiden David och Söhne, och så gjorde även varumärket tills det plötsligt kom ett brev från lokala NSDAP-avdelningen där man påpekade att namnet David hade en misstänkt judisk klang, och att om man inte själva ville hamna på ett ställe där choklad var det sista man behövde bekymra sig om gjorde man bäst i att ändra det. David Söhne blev snabbt fabriken Mignon. Ett knappt årtionde senare konfiskerades hela rasket av ännu en omgång nya herrar, och namnet byttes på nytt, nu till Halloren, namnet på saltarbetarnas gille några århundraden tidigare, men ett gille var ju med lite god vilja en sorts fackförening, och här var alltså bevis på att kommunismen funnits sedan medeltiden, följaktligen blev det Halloren.
Potatissorten Blauer Schwede, blå svensk, i köksträdgården utanför Naumburgs domkyrka. Varför den hette så var det ingen som visste, och vad den heter här i Sverige är för familjen Bruun lika okänt, men den var helt klart värd ett foto.
Inne i domkyrkan försiggick helt andra saker. Mitt i utställningen om medeltida konst hittade vi denna våldtäkt i sten förevigad av en fjortonhundratalskonstnär med bisarr fantasi. Lägg märke till lejonets triumferande leende och getens bönfallande skrik. ”Nej, snälla. Bää. Gör det inte, aaaj”.
Har man tur kan man få se en livs levande Trabant, en bil som tillverkades av papp då både stål och plåt behövdes till rustningsindustrin. I det gula huset som skymtar bakom husknuten i bakgrunden föddes för övrigt kompositören Händel, en sak man här är mycket stolt över.
Slottet uppe på kullen heter Schloss Burgscheidungen, och rymmer ytterligare en bit DDR-historia. Här hade under ett antal år hitte-på-partiet CDU ett högkvarter. DDR var ju som namnet antyder en demokrati, och för att bevisa detta skapades skenpartier, ett av dessa det föregivet Kristdemokratiska CDU. Nu kunde de dekadenta västländerna se att det fanns åsiktsfrihet även på andra sidan järnridån, och CDU höll ofta stora radiosända debatter mot sina röda herrar. Naturligtvis förlorade man alltid debatten, och naturligtvis fick den som verkligen försökte rösta på CDU hembesök av Stasi, men som ett bevis på demokrati var CDU oslagbart.
Vi avslutar med en skål från restaurang Mönchshof på Talamtstrasse i Halle. Här kan man äta både brun mat och annan, precis som sig bör vare sig man befinner sig i DDR eller i det återförenade Tyskland, ibland kan det vara svårt att avgöra vilket.
