Hemliga lådan Arkiv

14

Den Bruna Maten blir röd


Att brunt och rött passade ihop som handen i handsken hade DBM ingen aning om innan vi gjorde slag i saken och besökte det brunaste av allt brunt: det forna DDR.

I sin oförtröttliga jakt på den bruna sanningen har DBM varit och sett sig omkring, och den här gången ställdes kosan till Sachsen, eller Sachsen-Anhalt som det heter numera. Att vi inte var de första svenskarna som gått denna väg vittnade bland annat städerna Lützen och Altranstädt om, men det var egentligen inte vår egen historia vi kommit för att utforska, utan Erich Honeckers brungråa arbetar- och matparadis.

Centraleuropa är ganska likt södra Sverige, och ändå är det det inte. Det platta landskapet bryts av böljande kullar höga som mindre berg, och i dalgångarna ligger dimman vit om morgnarna. Slingrande floder ormar sig mellan vinbergen och den tunga industrins bolmande kärnkraftsliknande skorstenar i vad som på avstånd verkar snudd på idylliskt. Här ligger staden Freyburg, hemvist för vinhuset Rotkäppchen, rödluvan på tyska, en anrik firma som faktiskt är en av världens största vinproducenter.

Rotkäppchen drogs igång redan på 1800-talet under namnet Kloss & Foerster, och lyckades överleva nazitiden bara för att konfiskeras av nästa diktatur. Namnet är en ordlek som anspelar på dess mest säljande produkt, en sekt med röd folie över korken. Att partifärgen röd ingick i namnet gjorde troligen inte att produkten blev mindre populär hos de likfärgade makthavarna. Här skapades under partiets överinseende en produkt avsedd att locka det arbetande folket bort från kapitalismens fördärvbringande inflytande. Mocca perle.

De Östtyska vinmakarna, eller möjligen kemisterna, hade här lagt grunden till något ytterligt storslaget. Mocca perle förenar två av de bästa njutningsmedlen till en nyskapande överraskning. Så nyskapande faktiskt att den hittills inte har fått någon efterföljare. Mocca perle är helt enkelt en sekt som smakar kaffe.

DBM:s utsände stirrade misstroende på flaskan. Kunde det vara möjligt att förena dessa två drycker, som i varje fall i Herr Bruuns hjärna aldrig hade kopplats samman förr? Svaret var inte nödvändigtvis jakande, men har man tagit sig igenom Färserat Vitkålshuvud och Senapspanerade Grisaknorrar, så är kaffesmakande sekt en ren barnlek. Redan den första klunken bekräftade vad som misstänkts. Det är möjligt att det tidigare intaget av vanlig sekt bidrog till det generösa betyget, men Mocca perle var riktigt gott. Det spritter i kroppen och man vill knyta nävarna och springa ut på gatan för en improviserad klasskamp. Mocca perle åt folket. Kom tillbaka Stasi, allt är förlåtet.

Nästa DDR-specialitet på menyn var Hallorenkugeln. En chokladpralin med vackert tvåfärgat innehåll, och en klassiker under kommunisttiden. I en diktatur är det visserligen inte så svårt att skapa en klassiker, har man ingenting att välja på blir det lilla som finns automatiskt kultklassat, åtminstone i efterhand. På bilden ovan visar guiden en chokladsmugglare från 1950-talet, en man som med risk för eget liv tjuvsålde amerikanska godsaker till en gapande allmänhet. Hallorenkugeln var ett försök av myndigheterna att sätta stopp för sådana gangsterfasoner, och ett som lyckades riktigt bra, även om kakaohalten under DDR-tiden var skrattretande låg.

Stackars tyskar, och stackars chokladfabrik. De har inte haft det lätt. Halloren är tysklands äldsta chokladfabrik, grundad 1804, och allt gick bra för kakaomakarna i Halle tills en dag i januari 1933 då en ny regering installerades. Ägarna till Halloren hette på den tiden David och Söhne, och så gjorde även varumärket tills det plötsligt kom ett brev från lokala NSDAP-avdelningen där man påpekade att namnet David hade en misstänkt judisk klang, och att om man inte själva ville hamna på ett ställe där choklad var det sista man behövde bekymra sig om gjorde man bäst i att ändra det. David Söhne blev snabbt fabriken Mignon. Ett knappt årtionde senare konfiskerades hela rasket av ännu en omgång nya herrar, och namnet byttes på nytt, nu till Halloren, namnet på saltarbetarnas gille några århundraden tidigare, men ett gille var ju med lite god vilja en sorts fackförening, och här var alltså bevis på att kommunismen funnits sedan medeltiden, följaktligen blev det Halloren.

Potatissorten Blauer Schwede, blå svensk, i köksträdgården utanför Naumburgs domkyrka. Varför den hette så var det ingen som visste, och vad den heter här i Sverige är för familjen Bruun lika okänt, men den var helt klart värd ett foto.

Inne i domkyrkan försiggick helt andra saker. Mitt i utställningen om medeltida konst hittade vi denna våldtäkt i sten förevigad av en fjortonhundratalskonstnär med bisarr fantasi. Lägg märke till lejonets triumferande leende och getens bönfallande skrik. ”Nej, snälla. Bää. Gör det inte, aaaj”.

Har man tur kan man få se en livs levande Trabant, en bil som tillverkades av papp då både stål och plåt behövdes till rustningsindustrin. I det gula huset som skymtar bakom husknuten i bakgrunden föddes för övrigt kompositören Händel, en sak man här är mycket stolt över.

Slottet uppe på kullen heter Schloss Burgscheidungen, och rymmer ytterligare en bit DDR-historia. Här hade under ett antal år hitte-på-partiet CDU ett högkvarter. DDR var ju som namnet antyder en demokrati, och för att bevisa detta skapades skenpartier, ett av dessa det föregivet Kristdemokratiska CDU. Nu kunde de dekadenta västländerna se att det fanns åsiktsfrihet även på andra sidan järnridån, och CDU höll ofta stora radiosända debatter mot sina röda herrar. Naturligtvis förlorade man alltid debatten, och naturligtvis fick den som verkligen försökte rösta på CDU hembesök av Stasi, men som ett bevis på demokrati var CDU oslagbart.

Vi avslutar med en skål från restaurang Mönchshof på Talamtstrasse i Halle. Här kan man äta både brun mat och annan, precis som sig bör vare sig man befinner sig i DDR eller i det återförenade Tyskland, ibland kan det vara svårt att avgöra vilket.

Etiketter: , , ,
12

Kassettbandskonst

Vad som är konst ligger som bekant i betraktarens öga, men det går inte att sticka under stol med att det är någonting visst med kassettomslagen från 70- och 80-talen. Här gömmer sig en till stora delar outforskad skatt av vardagskonst familjen Bruun nu bjuder in allmänheten till att beskåda.

Ljudkvaliteten kanske inte var den bästa. Diskanten försvann efter ett antal spelningar, banden trasslade sig, och när batterierna började sina i din Walkman fick alla låtar ett nytt, men inte särskilt spännande sound.  Kassettbandspelarna var mestadels skit, men ändå en livsstil för en eller ett par generationer. Ju större spelare desto bättre, och de skulle med överallt trots att de vägde många kilo och det alltid blev bråk om vem som skulle bära hem dem. Att spela dem utomhus medförde arga vuxna som hotade med polisen, och batterierna, typ tio stycken, räckte i ungefär en timme. Det var tider det. Hur många ungdomar känner idag till begreppet blandband, undrar dessa raders medelålders sentimentale författare. Det finns mycket att säga om kassettband, men designmässigt var de ändå högt överlägsna någon CDR eller DVDR i ett formspråk som varierade mellan psykedelisk flower power, vråldesignade pop-prickar, eller bara tråkseriöst teknikrunkande. Här har vi samlat ett antal sådana att njuta eller oja sig över. Tyvärr har vi inte något exakt årtal för något av de här omslagen, men de bör alla vara från någon gång mellan mitten av 70-talet till mitten av 80-talet, musikkassettens gyllene era. Vi låter omslagen tala för sig själva, och bjuder in till konstutställning i förvånansvärt färgglada toner.

Crown var kanske inte den mest högklassiga kassettvarianten, utan snarare vad man kunde hitta på bensinmackarna för en billig penning, men den djärvt glada utformningen för tankarna till Boktipset eller en Lsd-tripp. Detta känns väldigt 70-tal.

Om Crown kändes gladlynt, är det ingenting mot konkurrenten Happy Tape. Flummiga bokstäver, flummigt mönster, somrigt glada färger. Happy Tape specialtillverkades hos Agfa för NK-Åhléns, vilka uppenbarligen var ett och samma bolag vid den här tiden.

Agfa i originalutförande. Stående eller liggande format? Ja, det var ingen hejd på möjligheterna under dessa designtidernas guldår.

ICM, en Schweizisk ”kvalitetsprodukt”, men en med ett formspråk familjen Bruun inte kan låta bli att hylla.

Ett av de snyggaste omslagen hittar vi hos Philips, som lär ha varit de som uppfann kassettbanden någon gång under 60-talet. Vi ska följa dem lite framåt i tiden för att se den sorgliga degenereringen hos detta företag.

Japp, prickarna är ännu där, men detta känns inte på långa vägar lika vackert. Värre skulle det dock bli.

Nu är vi en god bit in på åttiotalet, men vad är det som har hänt? Säljer man kassetter med hjälp av diagram? Upphetsningsfaktor för ingenjörer och ljudtekniker: 4,5. Upphetsningsfaktor för oss andra: 1.

Sony som i dessa dagar ligger i täten när det gäller att sabotera Youtube genom blockering av musikvideos och dylikt, innehade förr en snarlik tätposition i formgivningsvärlden som ses här. Det vänstra fältet är faktiskt guldmetallic, men familjen Bruuns scanner är inte av tillräcklig prisklass för att klara av detta, därav svärtan.

Vad hände med Lectra? Antagligen gick det samma väg som sitt tillverkningsland Väst-Tyskland, en numera  försvunnen storhet. C60 och C90 var de vanligaste kassettformaten, men det lär ha funnits fler, bland annat C30. Detta sistnämnda enligt åttiotalsbandet Bow Wow Wow, vars låt C30, C60, C90, go, skivbolaget EMI lär ha vägrat markansdföra med hänvisning till att den uppmuntrade till piratkopiering. Skivbolagsbranschen körde för övrigt en kampanj under sent 70-, tidigt 80-tal med devisen ”home taping is killing music” och en bild på en musikkassett med ett par korslagda benknotor under. Ingenting nytt under solen alltså.

Basf i grönt.

Basf i grönt.

Basf i rött.

Basf i silver. (Återigen får vi skylla på scannern.)

Basf gånger tre. Troligen från tidigt åttiotal allihop. Basf var tillsammans med Maxell kasettillverkarnas två jättar. Idag tillverkar de konstgödsel.

En riktig klassiker som alla uppväxta på åttiotalet antagligen minns. Maxell, som vi även citerade i ingressen till detta inlägg.

 

 

Etiketter: , ,
22

Sjuttiotalsdrinkarnas återkomst

Spritexpertisen på Systembolaget berättar i boken ”Drinkar från förr och nu” att vad som skiljde 70-talets dryckeskultur från föregående årtionde var en tydlig trend mot renare spritsorter. Vodka och brännvin började slå ut whisky och cognac, även om dessa ändå levde kvar lite på lånad tid och fick sin revansch senare under åttiotalet. Följ med Den Bruna Maten och Peter Sellin på Stockholm Bar Akademi på en resa med den alkoholhaltiga tidsmaskinen. 1970-talets spritkultur var precis lika krystad som dess matlagning.

Prairie Oyster

Detta är en mytisk drink, även om det troligen är fler som hört dess namn än som verkligen smakat den. Bloody Mary är för fegisar, Prairie Oyster för de modiga. Den går under kategorin återställare, och är lika fruktad som vördad, och anledningen till detta skulle snart gå upp för oss. Detta recept kommer ur boken ”Cocktails och andra drinkar” skriven av Raymond Lindgren, ett svenskt standardverk under sjuttiotalet.

Häll 4 cl cognac, några droppar vinäger och en sked Worcestershire sauce i ett glas. Tillsätt ytterligare en sked ketchup, och rör om. Provsmaka. Flera gånger om du törs. Drinken inger fruktan redan i detta stadium, och fick tre vuxna män att bli darriga i knävecken. Det här är ingen lekstuga, utan ren och skär terror. ”Syftet med terrorism är att terrorisera”, sa en vis, och på 70-talet mycket populär man en gång. Det har hävdats att detta citat har samband med politiska attentat, men det skulle lika gärna kunna hänga ihop med Prairie Oyster. Detta var riktigt vidrigt, både till utseende, lukt och smak. Faktiskt bland det värsta som den ingalunda fisförnäma panelen någonsin hade smakat.

En bild säger mer än tusen ord heter det ju. Detta är Peter Sellins betyg på Prairie Oyster.

 

Häll över blandningen i ett vinglas. Lägg försiktigt ner en äggula så att den inte går sönder. Krydda med cayennepeppar. Drick i en enda klunk, och din baksmälla har gått över. Alternativt kräks du. Prairie Oyster smakar skit, för att uttrycka sig diplomatiskt. Även en inbiten alkoholist skulle ha svårt att få ner detta motbjudande drickjom, kanske något att bjuda på i förebyggande syfte? Betyget blev 1 av samtliga provsmakare. Detta är en drink man enbart lagar till sina värsta fiender.

Välkommen "kompis". Ta ett glas.

 

4 cl cognac

Vinäger

Worcestershire sauce

Ketchup

Ägg

San Francisco

En favorit på drinklistan. Visserligen uppfanns den före 70-talet, men dess grundmurade popularitet gjorde den till en äkta discoklassiker. Existerar än idag, även om den för en tillvaro som i jämförelse med 70- och 80-talen närmast är att likna vid en eremits.

Ett högt glas fylls med is, 4 cl vodka och 2 cl bananlikör. Tillsätt lite grenadin och fyll sedan på så mycket det går med apelsinjuice.

Garnera med en skiva apelsin och ett cocktailbär. Dricks med sugrör. Sött och sliskigt som i tropikerna, eller kanske San Francisco. Vi gillade den så mycket att vi gav den betyget 3,5, det högsta betyget av alla de 70-talsdrinkar vi provade. Detta må i jämförelse med Prairie Oyster vara fjolligt, men det var i alla fall gott.

4 cl vodka

2 cl bananlikör

Apelsinjuice

Grenadin

Ynnest

En ynnest är enligt Svenska Akademins ordlista ”en gunst” eller ”ett bevis på välvilja”. En ynnest enligt Raymond Lindgrens bok ”Cocktails och andra drinkar” är någonting helt annat. Återigen stiftar vi bekantskap med 1970-talets besatthet av att stoppa äggula i spriten, men frågan är om det gör oss lyckligare.

2 cl cognac, 2 cl torr vermouth och 2 cl strega skakas med is. Drycken silas ner i ett glas vars kant frostats med socker och citron.

För att fullända det hela lägger man i en äggula som helst ska vara hel. Drick i giriga klunkar, eller med ett tjockt sugrör, det fungerar om du har bra sugreflexer och starka käkmuskler. Tyvärr kan man inte säga detsamma om själva drinken, detta fungerar ingenstans. En motbjudande sörja med obehaglig och slemmig konsistens som fick oss att vilja tugga drinken innan vi svalde den. Om detta var70-talets flaggskepp så drar vi proppen ur båten och skrattar medan den sjunker innan vi återvänder till smuggelöl och bag-in-box-viner. Betyg 2. Urk.

Vi var tvugna att byta till ett tjockare sugrör då äggslemmet fastnade i både röret och halsen.

 

2 cl cognac

2 cl vermouth

2 cl strega

Ägg

8

Fler sjuttiotalsdrinkar

Sprit kan man skriva mycket om, och detta är precis vad vi tänker göra. 1970-talet är som vanligt i ropet här på DBM, och trots att drinkkulturen förde en tynande tillvaro under årtiondet när vår vinkonsumtion för första gången i historien översteg spritkonsumtionen var bartendern ändå inte helt utrotningshotad. Med hjälp av Peter Sellin på Stockholm Bar Akademi har vi återskapat gångna tiders dryckesvanor, och delar med oss till törstiga och nyfikna läsare.

Nixon

Richard Nixon var USA:s president mellan 1969 och 1974, och var mer än någon annan favorithatobjekt för sjuttiotalets proggiga studenter.  Han ansågs lömsk, ondskefull och naturligtvis var han representant för kapitalism, krig, utsugning och amerikansk imperialism. Att denna drink uppkallats efter honom kan vara ett varningstecken. Receptet är hämtat ur ”Cocktails och andra drinkar” som gavs ut av Bonniers 1977.

Blanda 2 cl Grand Marnier och 2 cl punsch. Skaka spriten med några iskuber, sila ned i glaset.

Lägg med hjälp av en sked eller ett glas försiktigt ner två äggulor.

Drick den i stora klunkar så att du får med en hel äggula i taget. Gurgla den runt i munnen så att det blandas noga innan du sväljer. Det ser och låter illa ut, men smakar förvånansvärt lent och milt. Om detta är en hyllning eller ett hån mot presidenten är svårt att avgöra. Kanske var det ett personangrepp som slutade med en kram? Nixon är i varje fall värd 2,7 i betyg, nästan gott med andra ord.

2 cl Grand Marnier

2 cl punsch

ägg

Nypondrink

Nyponsoppa är inte alls illa, men hur tror du att den smakar om man häller gin i den? När vi först upptäckte detta recept var vi inte säkra på om det var ett dåligt skämt eller någonting man verkligen drack under 70-talet. Receptet är skapat av Hemmets Journal år 1973, och gavs ut av receptklubben Köksmästaren. Jajamen, de var i farten även när det gällde våra drycker. En spontan kommentar Peter Sellin?

-          Jag har aldrig under alla mina år hört talas om en drink med nyponsoppa, säger han uppriktigt.

Det hade inte familjen Bruun heller, så vi förlitar oss på Köksmästaren. Receptet är en smula luddigt, utan några exakta måttangivelser. Inte ens för ett proffs som Peter Sellin är det helt lätt att reda ut begrepp som ”en flaska” eller ”en liten burk”. Tiden har uppenbarligen hunnit i kapp nypondrink så vi får helt enkelt göra vårt bästa.

Häll den färdiga nyponsoppan i ett stort isfyllt glas och blanda med saften av en halv pressad citron. Fyll glaset till två tredjedelar och tillsätt 4 cl gin. Tillsätt tonic tills glaset är fullt.

Garnera med citronskivor, och drick med sugrör. Detta låter riktigt illa, men faktum är att det är snudd på gott, om än en smula ovanligt. En syrlig, kall nyponsoppa med lite sting från kolsyran, men nypon och citron visade sig ha en rent häpnadsväckande förmåga att dölja spritsmaken. Troligen skulle det gå att öka dosen alkohol betydligt om man är lagd åt det desperata hållet. Vi gav den betyget 2,5, kanske hade vi gett den mer om vi inte varit tvungna att gå upp och jobba dagen efter.

4 cl gin

Nyponsoppa

Färskpressad citron

Tonic

5

70-talet är tillbaka

Vi har sett det hända med maten, vi har sett det hända med köksinredningen. Nu är det dags att ta med sig 70-talet till bardisken. Den Bruna Maten har varit på Stockholm Bar Akademi och provsmakat det bästa och det värsta ur gårdagens drinkrepertoar, och i en serie på tre artiklar kommer vi här att leverera ett närgånget resereportage till spritens värld.

Vi kan börja med att säga det rent ut. 1970-talet var inte drinkarnas bästa årtionde. Om 60-talet hade stått för flärd, stil och elegans, var 70-talet ungefär dess raka motsats. Ledorden var proletärt, primitivt, och barfota, men det fanns ett fåtal tappra som höll fantasin levande. Ibland med gott resultat, ibland inte. Några av drinkarna vi presenterar här är uppfunna på 70-talet, andra är äldre, men ännu populära under det bruna decenniet. De har en sak gemensamt. Detta är ganska säkert vad du kunde få i baren på vilket stadshotell som helst för trettiofem år sedan.

Blue Lagoon

Blue Lagoon är en klassiker som aldrig riktigt gått ur tiden. Klädsamt blå, naturligtvis, och med lagom frisk smak. Receptet kommer i en mängd olika varianter, bland annat med fruktsaft och mörk rom. Det här är hämtat ur en bok som 1988 trycktes i DDR och utgavs av Systembolaget, ”Drinkar från förr och nu”, där man hävdar att Blue Lagoon under 70-talet istället tillreddes på vodka. Vi tar drinkmästaren Peter Sellin på Stockholm Bar Akademi till hjälp och gör ett försök.

6 cl vodka och 1 cl blå Curacao blandas med is, och några droppar citron tillsätts.

Skaka ordentligt. Sila och servera i ett martiniglas och dekorera sedan med apelsinskal.

Resultatet är faktiskt vackert. Lite som en gul fisk i ett blått hav. Smaken behagligt sval. Det är inte att undra på att den fortfarande är populär. Betyg 2,8.

6 cl vodka

1 cl Blå Curacao

Några droppar citron

Gröna hissen

Denna har vi väl alla hört talas om. En drink man brukar skratta åt, trots att väldigt få faktiskt har druckit den. Varför den heter gröna hissen? Tja, färgen kanske inte behöver förklaras, men själva hissen är ett löjligt fascinerande fenomen som blir än mer fascinerande ju fler gröna hissar du dricker. En perfekt drink när du tar dig en fylla i ensamhet.

4 cl gin blandas med 2 cl Grön Curacao i ett glas med några isbitar. Fyll på med Pommac och rör om. Lägg i två russin.

Ta en titt på hissen. Kolsyran från Pommacen fastnar på russinen som stiger till ytan där kolsyrebubblorna försvinner och russinen sjunker, en process som upprepas i det oändliga, och dessutom är barnsligt kul att titta på.

Garnera med en citronskiva och servera med sugrör. Betyg 3,5.

4 cl gin

2 cl Grön Curacao

Pommac

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...