Förra helgen kalasade vi på festskinka bland annat, och samtidigt passade vi på att genomföra en vinprovning för att någorlunda lyckas få veta hur man bar sig åt för att bli full på sjuttiotalet. Roten till det onda var i det här fallet Bjudningsboken 4 från 1972 som vi inhandlat på loppis för hela tjugo kronor. Som synes kostade den endast 4.95 när den ursprungligen inhandlades, varför man med tanke på värdeökningen borde kunna spekulera inte bara i aktier, utan även i gamla kokböcker.
Träffas oftare och billigare. Kan det uttryckas vackrare vårt sug efter bekanta, bara det nu inte kostar pengar vill säga? I Bjudningsboken fanns ett kapitel som hette ”Liten vinguide”, för att hjälpa oss vilsna svenskar på traven. Charterturismen var i full blom detta nådens år 1972, och fler och fler hade varit söderut och smygkikat på den spännande drycken vin. Detta lite suspekta brännvinssurrogat mottogs med försiktighet av en befolkning som blivit uppfostrad till att betrakta vin som ett utslag av snobbism och överklass, och därför behövdes nog en smula guidning.
Den som tittar på listan här upptäcker att det är idel kvalitetsprodukter som blev favoriter nu när den otäcka överklassen skulle bli av med ett av sina främsta attribut; vinet. Familjen Bruun tog helt enkelt boken i hand och promenerade iväg till närmaste systembolag för att utröna om några av dessa produkter ännu existerade, och blev hjälpta av en något förvånad herre. Resultatet går att utläsa av de förprickade vinerna. En av dem, Mateus, hade exakt samma etikett och utseende som på den gamla goda tid vi i denna blogg försöker imitera. Två, Perlerose och Parador hade bytt etikett, och ett, Tirnave, hade bytt namn till La Revedere, och med detta fick vi låta oss nöjas.
Hela två rosévin, vilket ju kändes helt rätt då detta blivit modernt igen. Att så få av vinerna fortfarande existerade berodde på att de flesta av dem var härtappade, vilket enligt uppgift betydde att man köpte in väldiga mängder skräpvin, blandade allting i en stor tank, och sedan tappade dem på exakt likadana flaskor. Ingenting fick sticka ut från den kollektiva normen, och förmodligen var det på ett hår när att de fick namn överhuvudtaget då det ju gått lika bra att bara kalla det ”vin”. Härtappning hade den intressanta egenheten med sig att du kunde köpa tre exakt likadana flaskor vin och ändå komma hem med tre helt olika smaker beroende på vad som blandats in. Inte illa. ”Om man köper flaskimporterat vin betalar man överpriser för att få en originalflaska med vackrare etikett”, upplyser Bjudningsboken.
Så var det då dags för vinprovningen. Vad ni ser på bilden här ovan är ett stort glas Parador. Detta vin passar enligt systembolagets hemsida till ”inte alltför smakrika maträtter”, varför det gick som handen i handsken till den bruna maten. Som den uppmärksamme läsaren antagligen redan noterat spelades det Yatzy till detta evenemang, exakt som på sjuttiotalet med andra ord. Vi ber att få informera om att DBMs vinprovningsprotokoll inte innefattar sådana fisförnäma nymodigheter som att gurgla en fingerborg vin genom näsan och sedan spotta ut det. Spotta ut? Skulle inte tro det. Protokollet talar sitt tydliga språk. Detta första vin ut på plan hade betygsatts enligt samma system som maten, något som efter ett par flaskor glömdes bort. Vidare blev handstilen mer och mer oläslig, antagligen beroende på att herr protokollföraren inte var van att skriva med block och penna och följaktligen blev trött i handleden. Parador har enligt systembolaget en ”liten doft” och ”mjuk, relativt söt smak”. Denna lilla doft beskrevs av Fru Bruun som insvettad galon, medan Farbror Bruun mer lutade åt gammal skosula med en försvarlig tillsats av tåbira. Smaken var bitter, men samtidigt smaklös, ett vin i sann 1970-tals anda alltså. Betyget blev 2,3.
Mateus klassas av systembolaget som ”bärig doft med torr spritsig smak med sötma”, och av familjen Bruun som ”skolans suddgummi med inslag av hallon och kemikalier”. En klar favorit med andra ord, och betyget steg genast till skyhöga 3,2. Uttrycket ”saftvin” myntades i detta sammanhang av Farbror Bruun. Detta slank ner med blixtens hastighet, hjälpt på traven av några öl för att rensa upp i smaklökarna.
Se så trevligt det finska finvinet Perlerose ser ut i Farbror Bruuns hand. Skördat från de soliga sydsluttningarna utanför Borgå eller kanske Jakobstad kan man tänka. Nu börjar det bli något svårläst i våra anteckningar, men lukten beskrevs som ”någon blomma kanske”, och smaken som ”en blandning av vinbär och blöt tidning”. Det står också med något vinglig handstil att ”käkarna går på tomgång”, vilket mer låter som amfetamin än rosévin, och endast meddelas läsarna i dokumentativt syfte. Något betyg fick det inte, det hade av outgrundlig anledning glömts bort. ”Halvtorr smak med inslag av hallon och jordgubbar” påstår systembolaget.
Sist ut var Tirnave, eller La Revedere som det numera heter. På detta vin har vi tyvärr ingen bild, varför ett klipp ur systembolagets hemsida får tjänstgöra som substitut. Kameran hade slutat fungera, eller så hade familjen Bruun glömt bort hur den användes, men trevligt var det. Doften upplevdes som ”tung sötma” och ”honung”, och smaken som väldigt intetsägande. Den beskrivs bäst om den ärade läsaren tänker sig en handfull russin som fått stå i ett glas vatten några dagar och sedan silats bort. Även här hade herr protokollföraren glömt att infoga betygen, men vi gissar att de blev höga. Russinvatten är ju dock nästan som någon form av vin, och en intressant egenhet man ofta märker vid sådana här vinprovningar är att för var flaska man dricker smakar det bara bättre och bättre. Fru Bruun har ännu ärrbildningar och varande sår på sina knän och armbågar för att bevisa detta påstående. Skål på er!
