Det Bruna Biblioteket Arkiv

42

Rätt året om

För en tid sedan fick familjen Bruun en gåva en vänlig läsare räddat ur ett grovsoprum, en plats 1970-talets matlitteratur har skäl att frukta. Det var kokboken ”Rätt året om”, som gavs ut av Rabén och Sjögren 1973. Rätt året om är en skolboksliknande skapelse där sida upp och sida ner med text efter text ”lättas upp” med rubriker i den rätta konsumblå färgen på ett sätt som känns väldigt bekant för den som hade oturen att vara i skolåldern under 1970-talet. Konsumfärgen är antagligen ingen slump. Rabén och Sjögren ägdes av KF, och recepten i Rätt året om är alla skapade av deras provkök. Namnet anspelar för övrigt på att boken vill lära oss vilka recept som passar på vintern, och vilka som passar på sommaren, hösten eller våren.

Brysselkål i senapssås hittas i kategorin julmat.

 

Här skulle minsann inte lagas någon mat vind för våg, utan syftet med en kokbok är ju naturligtvis att undervisa. Den obildade allmänheten ska ledas in i rätt fålla och stanna där. Basta. Minns ni kostcirkeln? En pedagogisk ring full av mat där vi som på 70-talet var lekisbarn varje dag inför hela klassen var tvungna att redovisa att vi verkligen ätit någonting ur varje tårtbit. Detta var pedagogik på ett sätt som fungerade över förväntan. Nio barn av tio fick ett förhållande till mat som påminde om det en invånare i Nordkorea antagligen har till Kim Jong Il. Någonting dystert påtvingat man hade en inneboende rädsla för, men samtidigt inte kunde undvika. Kostcirkeln har ännu efter många decennier förmågan att framkalla rysningar och illamående hos dessa raders författare, precis som minnet av lekisdiktatorn Ulla, en kvinna i obestämbar ålder och försedd med ett par enorma glasögon ur vilka den uppläxande blicken fixerade olydiga småpojkar.

-          Nej Petter. Du hade inte frågat om lov innan du använde kritorna, det är därför vi nu måste riva sönder din teckning. Det förstår du väl att det inte fungerar om det hela tiden är en person som jobbar mot alla andra. Seså, gå nu och berätta för dina kamrater varför jag är tvungen att göra så här, och sedan håller du dig där jag kan se dig. Är det dina föräldrar som sagt att du ska bete dig på det här sättet? Vi måste nog ta upp det här på nästa möte.

Kostcirkelterror, vardagsmat för ett 70-talsbarn.

 

Undervisning var som sagt en sak som inte bara drabbade barn, utan även den vuxna målgrupp till vilken ”Rätt året om” riktar sig. Här har man dock varit lite kreativ, och slängt in några vackra verser och dito pappersbilder, vilket är ett tilltag vi ändå måste applådera. Detta är vitaminskunskap i den högre skolan, och den ger oss lust att, kanske inte äta vitaminer, men i varje fall att klippa och leka med färgat papper.

”Med ett bra och genomtänkt förråd av konserver klarar man fint av sommarmaten” skaldar någon vi förmodar är bokens huvudredaktör Anna-Britt Agnsäter, och om detta håller familjen Bruun med utan att tveka. Varför ska man köpa massa äckligt färskt när det finns så fina konserver? Här skådar vi också en av 70-talets många intressanta dubbelnaturer. Å ena sidan kostcirkelns militanta hälsofascism, och å andra den klämkäcka vurmen för allt som var konserverat och konstgjort. En konservburk är ju ändå lite grann som ett kinderägg för vuxna. Den är spännande att öppna, går att äta, och även om man inte får någon leksak så har man i gengäld en trevlig och vacker omslagsbild.

Konserver, människans bäste vän.

 

Stående ovationer måste vi också ge till de här vackra smörgåsgubbarna. De var avsedda för att juletid hålla barnen borta från de förhatliga och onyttiga gotter som tidigare generationer förstört högtiden med. Om barnet inte ville inse att smörgåsar var bättre än godis så måste det undervisas. Det är ju ändå för dess eget bästa.

-          Ingen knäck eller kola idag, det blir smörgåsar, ser du. De är mycket nyttigare och godare. Godis kommer bara att förstöra dina tänder och då får du gå till tandläkaren och borra igen. Kommer du inte ihåg hur ont det gjorde, det vill du väl inte vara med om igen lilla gubben? Nej jag tänkte väl det. Nej du, inga sura miner. Att du bara kan tänka på dig själv hela tiden och alltid ska förstöra för alla andra. Om du inte kan vara solidarisk mot resten av oss får du gå in på ditt rum.

Det må nu vara hur det vill med syftet, men det går ändå inte att bortse från att det faktiskt är estetisk tilltalande smörgåsar som serveras här. Man kan ju visserligen fråga sig hur många stressade föräldrar som mellan Vietnamdemonstrationer och anti-Israel-möten verkligen tog sig tid att laga dessa små konstverk till sina telningar eller som bara slängde åt dem en skiva sirapslimpa med Kalles kaviar, men trevliga är de ändå dessa smörgåsar, varför vi även ger er recepten. Håll till godo.

Etiketter: , , ,
5

Mat i färg

Ingen självklarhet på 70-talet


Mat i färg är en ”bilderbok för inspiration” som gavs ut av Icas provkök 1970, i 70-talets babyålder med andra ord. Texten författades av Lillemor Broström, men däremot var det tydligen inte lika lätt ens för Ica att få någon att vilja ha sitt namn förknippat med recepten, varför upphovsmannen/kvinnan till dessa matminnen höljts i historiens dunkel.

Redan vid en titt på omslagsfotot blir man sugen. Böckling med makaroner och inlagda rödbetor. Smaskens. En smakkombination som av okänd anledning försvunnit ur vår nutida kosthållning. ”Se på bilderna! Det är meningen att ni ska inspireras till matlagarglädje och uppfinningsrikedom”, förkunnar Mat i färg. ”Eftersom bilderna förmedlar det mesta har texten fått bli receptanvisningar och tips på hur man kan variera och servera”, heter det vidare. Det får en att känna att bilder var någonting nytt och revolutionerande. Du kunde faktiskt få se maten innan du förväntades laga den. Man förstår lätt att en publikation som den här måste tagits emot med öppna armar av en kulinariskt svältfödd befolkning.

”Enkel och glad vardagsmat” kallas det även, och att 1970-talets mat var glad, eller i varje fall ofta skrattretande, är en upptäckt vi här på DBM gjort upprepade gånger. Rätterna i Mat i färg har sällan namn så som vi tänker oss att mat ska heta. Sådan småborgerlig traditionalism har fått stå tillbaka för inspirerande och lockande beskrivningar såsom ”Bryt en bit”, ”Något värmande” eller ”Saftigt rött”. Att boken ganska säkert var avsedd för just de småborgerliga traditionalisterna är en helt annan femma, men erkänn att det finns en hel del som låter mystiskt lockande.

Nedan ser vi ett par av rätterna. ”Billig å färgglad” hade till och med ungdomligt fräsch stavning. Varför ska man använda det långa och svåra ordet och när alla ändå bara säger å? Som en nutida läsare säkert lägger märke till är ordet färgglad uppenbarligen öppet för en mängd olika tolkningsmöjligheter, här förevisade i brunt, gult, orange och mer brunt.

”Lite orienten” i sin tur är en spännande attack på den tråkiga gamla salladsskålen. Visserligen antyder man att det inte är någonting att höja på ögonbrynen åt, men dessa raders författare måste ändå ta av dem den vackert ödmjuka masken. En sallad med gurka, äpplen och apelsiner som dränkts i ingefära är betydligt mer nytänkande än denna kokboks författare blygt antyder, om det sedan är orientaliskt eller inte är en fråga vi överlåter åt läsekretsen att svara på, men vi talar om ett årtionde där Spanien och Jugoslavien för de flesta människor var exotiska och halvt orientaliska länder, så förmodligen har de rätt.

Just Mat i färg är en receptsamling som ofta återkommer när det blir tal om 70-tal, och en gissning är att det är det till stor del beror på det egenartade typsnittet. Elaka människor säger att det var Lillemor Broströms barnbarn som skapade det under teckningslektionerna på lågstadiet, andra menar att det var en designskolad konstnär/reklamspecialist. Tidstypiskt känns det i vilket fall som helst. En hel del av recepten i Mat i färg låter ändå riktigt goda, och med namn som ”Biff med piff”, en rätt som ganska säkert kommer att dyka upp igen här på DBM, och ”Lökdressad skinka” är det svårt att värja sig, vilket troligen var meningen.

Etiketter: , , ,
32

Kom in på en öl och en smörgås

Kom in på en öl och en smörgås är namnet på ytterligare en reklamskapelse från Pripps, som måste varit ett otroligt innovativt och produktivt bolag vid den här tiden. Boken har inget angivet tryckår, men andas sent 60-tal, och är en gåva till Den Bruna Maten från en vänlig läsare som uppger att den härstammar från 1967, en uppgift som låter mer än trolig. Detta är alltså en föregångare till God mat och gott öl, och ursprungligen har den haft en flexidisc med Olle Adolphsson, vilka båda nu sorgligen försvunnit. Enligt texten på bokens baksida är det här en receptbok och en stridsskrift mot krångliga bjudningar, uppstyltad formalitet och ängsliga värdinnor.

Dubbelmacka, pre Linda Lovelace.

 

Hela tre sidor av bokens inledning ägnas åt att tala om att även kvinnor kan dricka öl, uppenbarligen ingen självklarhet år 1967. Kanske var ölet en grov och besk historia endast avsedd för storväxta och tatuerade hamnarbetare och ingenting man gärna såg i händerna på små trendiga popflickor med omsorgsfullt lagd kajal och symmetriska Vidal Sassoon-frisyrer? Har världen verkligen ändrats så mycket sedan dess? Det var ju ändå då den moderna tiden började, med ungdomsmode, popmusik och amfetaminmissbruk. Det låter otroligt, men verkar icke desto mindre vara fallet.

Att det är ett bryggeri som gett ut boken märks tydligt, men är faktiskt även en del av charmen. Ölflaskorna här på bilden ser trots att man ansträngt sig och sprayat vatten på dem inte särskilt vare sig goda eller inbjudande ut. Snarare lite fesljumma och blaskiga, vilket med tanke på dåtida svensk ölkultur även troligen var fallet. Det är ju faktiskt inte förrän under de senaste tio-tolv åren som mikrobryggerierna ploppat upp på allvar, och vi fått andra produkter än smaklös kiss-på-flaska-öl av sedvanlig amerikansk typ.

Potkes eller potkäs är ett recept som dyker upp lite varstans i 60- och 70-talens matlagningslitteratur. Frågan är om det var ett vanligt recept eller om det bara var vad mat-eliten ville pracka på oss vanliga dödliga dumskallar? Dessa raders författare ringde sin gamle far för att höra efter, och fick till svar: ”Vad hette det sa du?” Ett yttrande som väl antagligen besvarar ovan ställda spörsmål. Den brune fadern förnekar ivrigt och enträget, liksom vid en slags matens Nürnberg-rättegång, all inblandning i, eller kännedom om detta tvivelaktiga ostrelaterade födoämne. Potkes uppges vara en blandning av gamla hårda ostkanter i varierande grad av förfall och smör. En tidig variant av mjukost? Trots att varken ost eller smör ingalunda är att förakta som mat betraktat inger receptet till potkes inte någon större lust till avsmakning, i varje fall inte hos Herr Bruun.

Även utländska öl presenteras, men notera att dessa inte fått någon ”aptitlig” dusch. Kanske för att inte förleda läsarna till att börja experimentera med riktig öl istället för den Prippska planekonomiska statsbryggden. Ett synsätt som skulle nå sin svenska fulländning med KF:s blå-vita förpackningsförintelse just under 1970-talet. För säkerhets skull citerar man även Carl von Linné. ”Utländska öler behöfwa icke at förskrifwas för wåre Swenska magar, ty det wore at gå öfwer Sjön efter watten.” Av intresse är även att notera utseendet på Löwenbräu-flaskan, vars färgschema här endast går i vitt och guld istället för det klassiskt blå. En exportvariant eller helt enkelt ett tidigare utseende?

Som synes var den tyska riksdagen vettigare än den svenska.

 

Recepten i denna bok är som namnet antyder inte av den svårare arten. Här befinner vi oss i mackornas förlovade land, en nation som i varje fall Herr Bruun gärna skulle skaffa medborgarskap i. Faktiskt låter de flesta av dem ganska goda, vilket till viss del bevisats av ”Falsk pizza”, som vi provåt för ett par veckor sedan.  ”Vem som helst kan gör en smörgås. Det tar två minuter” deklamerar de av Pripps utsända matexperterna Agnete Lampe och Per-Henry Richter. ”Med detta som grund klarar ni minst nio olika, lätta, goda smörgåsar. Ni behöver: ägg, tomatketchup och senap, gurka, rödbetor, en burk sill, leverpastej, korv och lök.” Det är alls ingen omöjlighet att detta, med undantag för leverpastejen, kommer att landa i Herr Bruuns innanmäte en vacker och inte alltför avlägsen dag. ”Det här är ingen roman. Det är ingen kokbok. Det är ingen reklamskrift (?), det är kort och gott 104 sidor underhållning. Ni kan läsa den hur ni vill. Det är det som är meningen.” Ganska likt DBM med andra ord.

Etiketter: , , , , ,
16

Bjudningsboken 9

En ovärderlig hjälp i kampen mot forna tiders högtidsseder


Nu låter det här en smula revolutionärt, och underryckaren för möjligen tankarna till en kökets Baader-Meinhof-liga, men den verkliga avsikten med denna lilla bok som gavs ut av serietidningsförlaget Semic 1977 torde ha varit raka motsatsen. Här ville man slå ett slag för våra fina gamla mattraditioner, en aktningsvärd handling som tyvärr visade sig vara ett tveeggat svärd, i varje fall sett i nutida ljus.

Bjudningsboken var en sorts årlig publikation som vi med tanke på utgivaren misstänker ha sålts samtidigt med jultidningarna. Ni minns väl den forntida seden att sälja jultidningar? Dessa raders författare har själv i späd ålder gjort tafatta och tämligen misslyckade försök i den branschen. Bjudningsboken 9 är från 1977, vilket borde placera Bjudningsboken 1 år 1969 om vi räknat rätt. Hur länge den fortlevde vet vi tyvärr inte, men på loppisar har vi faktiskt hittat exemplar så sentida som slutet av 90-talet, hör och häpna. Bilden här ovan visar hur man 1977 dukade till en bröllopsmiddag av finare slaget.

Bjudningsböckerna verkar alla ha haft lite olika teman, och det för nummer 9 var årets alla högtider. Här får vi veta hur vi ska äta och duka oss igenom dessa, och börjar med ett par talande bilder från kapitlet om barnkalas. Ett avvaktande och väldigt misstänksamt barn ser hur någon av de vuxna förbereder desserten. Ja, det kan låta underligt att barnet inte litar på att vad det ska serveras är gott ens när det ser ut att innehålla glass, men den effekten hade 70-talet på oss som var barn då konstaterar dessa raders författare bittert.

Ett traditionellt midsommarbord. Spöregn, åtta grader varmt och kopiösa mängder alkohol. Här samsas sillar i diverse former med knäckebröd, ost, mellanöl och brännvin. Den allra svenskaste av alla mattraditioner är ju faktiskt en riktig skogsfylla. Vi får ju inte glömma att innan 1850-talet var det bara fjorton personer i hela Sverige som bodde i en stad, och ute i ensamheten på landet fanns det bara två saker att göra: äta och supa. Mat var dyrt, det hade bara de som redan utvandrat till Amerika råd med, återstår alltså fyllan, en viktig social händelse som genom åren fått många täckmantlar, och fler lär det bli i takt med att vi importerar alla de viktigaste USA-högtiderna: halloween, turkey worshipping day, president Lincolns-twisted foot day, nuke-them-back-to-the-stone-age-day, och så vidare.

Vad vore väl midsommaren utan aladåb? Denna härliga skapelse ser ut att ha gjutits in i pvc för att få extra klarhet och stadga, men detta gör den i våra ögon endast ännu attraktivare. Till julbordet däremot serverades lutfisk och gröt, och om detta kan man ju ha sina skilda åsikter, men det lär i alla fall vara traditionellt. Mer fundersam blir man då man ser ärtorna. Är dessa avsedda att läggas i gröten eller på lutfisken? Om detta har Herr Bruun ingen aning, men han får skylla på att han växte upp i ett med 70-talsmått mätt ovanligt civiliserat hem som vad han minns varken serverade gröt, lutfisk eller ärtor till julen.

Till påsk föreslår Bjudningsboken 9, som i förbigående sagt redigerats, men uppenbarligen inte författats, av Inga och Björn Hemberg, någonting de kallar ostbakade ägg. Jo, det är precis vad det låter som: hårdkokta ägg som täckts av ost och sedan fått stå några minuter i ugnen kryddade med paprikapulver och dragon. Det finns en viss möjlighet att just detta recept återkommer i påsk här på DBM, om inte någonting annat och intressantare kommer emellan eller vår husläkare säger ifrån. Vi avslutar med en nyårsskål. Så här mysigt kunde man ha det på tu man hand en sen Sylvesternatt i nådens år 1977. Lägg märke till damens underliga sminkning. Är det någonting fel på tryckplåten eller har hon kopiöst med guldfärgad ögonskugga som för säkerhets skull dragits ut över tinningen, kanske i syfte att attrahera den lätt Frankensteinaktiga grottmänniskofysionomi som sitter mitt emot henne. Säkerligen hade det i hans fall fungerat bättre med att ställa sig på alla fyra och skrika ”gronk” än med bubbelvin och räkor?

Etiketter: , , , , , ,
19

Carl Butlers Kokbok

Med hockeyfrilla genom gourmetvärlden


Carl Butlers kokbok, som gavs ut av Forum 1974, säga ha varit en klassiker i kokkonstsammanhang. Klart är i varje fall att väldigt många verkar ha haft den. Om de uppskattade den eller ej är en annan femma, men den gav upphov till minst en uppföljare, så någon någonstans måste ha ansett det värt det, trots att antalet exemplar man finner på loppisar låter antyda motsatsen. Efter vad vi på DBM fått för oss var denne Carl Butler någon sorts dåtida matkändis och lär även haft en restaurang, Svensson & Butler, på trendiga Rörstrandsgatan i Stockholm. De som kan historien riktigt bra säger att det faktiskt var Carl Butler som gjorde Rörstrandsgatan trendig.

Hockeyfrilla? Oh yes baby!

Här ser vi charmören Butler själv, komplett med hockeyfrilla och en mustasch som skulle fått det manliga klientelet i red light district att bli gröna av avund. Tillsammans med ett glas vin ber han bordsbön för de ännu orörda fläskkotletterna som här darrar en smula av bävan inför vad som komma skall. Carl Butlers kokbok skiljer sig från de flesta andra samtida alster på så sätt att rätt många av de utlagda rätterna verkligen ser ut att vara ätbara. Troligen prenumererade han inte på Mästerkockens receptkort. Enligt designjournalisten Hedvig Hedqvist så ”gjorde Carl Butler kokböcker på samma sätt som Ikea gjorde monteringsanvisningar, och till och med männen blev nu intresserade av att laga mat när de kunde sätta ihop en rätt likadant som en möbel”.

En av de anrättningar han ville få oss att äta var Steak and Kidney paj. Notera att han verkar ha ansett det engelska ordet pie lite för avancerat för oss vanliga dumma svenskar så att han för säkerhets skull översatte det. Steak and kidney visste ju alla sedan barnsben vad det var, eller var det måhända så att bokens författare ville visa att han minsann kunde utländska? Den irriterande nutida sedvänjan att blanda flera språk i en och samma rubrik är med andra ord inte så nutida som vi tror. Familjen Bruun lade dessutom märke till att servisen var väldigt snarlik deras egen 70-alsservis, om vi än misstänker att Herr Butler inte införskaffat sin på Ikea. Ett plus i kanten för det Albrecht Dürer-liknande typsnittet med sina kvadratiska punkter inte att förglömma.

En kopp choklad, hoppas vi.

Som vi åtskilliga gånger konstaterat är det få maträtter, varken nutida eller dåtida, som gör sig särskilt bra i närbild. Liksom för att bevisa detta har Carl Butler ställt fram en skål fylld med, ja vad kan det vara? Vi låter bli att spekulera i frågan för att ge läsarnas fantasi utrymme för vidare spel, men färgskalan blir knappast mer 70-talig än så här. Carl Butlers kokbok har behandlats tidigare av större specialister än familjen Bruun, och lär förmodligen göras även i framtiden, men ett länktips för den intresserade är bloggen Öhmans mat och vin, som specialiserat sig bland annat på denna bok.

http://ohmansmatovin.wordpress.com/2010/01/19/carl-butler-jag/

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Etiketter: , , ,
Äldre inlägg