Arkiv för 'Annat'

Hallå, kära vänner! Det är kyligare tider på ingång och kan hända att man känner behov av lite mer rejäl och rustik mat. Det finns mycket av den nu, i denna säsong. Och ingen årstid är väl så brun som hösten.

Med detta sagt bjuder vi på en dos snille och smak signerat Akademikern, som i sitt senaste nummer kom med följande tips angående Den bruna maten till sina läsare:

Så det så! (Ja, vi skryter igen, vi vet…)

Sist men inte minst: Familjen Bruun vill påminna om att vi har en YouTube-kanal. Eftersom kålen är billig nu och passar bra till hösten bjuder vi här på en gammal film som inte visats på bloggen innan. Färserat vitkålshuvud. (Receptet läser du här)

Må så gott!

/Familjen Bruun

Förra helgen kalasade vi på festskinka bland annat, och samtidigt passade vi på att genomföra en vinprovning för att någorlunda lyckas få veta hur man bar sig åt för att bli full på sjuttiotalet. Roten till det onda var i det här fallet Bjudningsboken 4 från 1972 som vi inhandlat på loppis för hela tjugo kronor. Som synes kostade den endast 4.95 när den ursprungligen inhandlades, varför man med tanke på värdeökningen borde kunna spekulera inte bara i aktier, utan även i gamla kokböcker.

Träffas oftare och billigare. Kan det uttryckas vackrare vårt sug efter bekanta, bara det nu inte kostar pengar vill säga? I Bjudningsboken fanns ett kapitel som hette ”Liten vinguide”, för att hjälpa oss vilsna svenskar på traven. Charterturismen var i full blom detta nådens år 1972, och fler och fler hade varit söderut och smygkikat på den spännande drycken vin. Detta lite suspekta brännvinssurrogat mottogs med försiktighet av en befolkning som blivit uppfostrad till att betrakta vin som ett utslag av snobbism och överklass, och därför behövdes nog en smula guidning.

Den som tittar på listan här upptäcker att det är idel kvalitetsprodukter som blev favoriter nu när den otäcka överklassen skulle bli av med ett av sina främsta attribut; vinet. Familjen Bruun tog helt enkelt boken i hand och promenerade iväg till närmaste systembolag för att utröna om några av dessa produkter ännu existerade, och blev hjälpta av en något förvånad herre. Resultatet går att utläsa av de förprickade vinerna. En av dem, Mateus, hade exakt samma etikett och utseende som på den gamla goda tid vi i denna blogg försöker imitera. Två, Perlerose och Parador hade bytt etikett, och ett, Tirnave, hade bytt namn till La Revedere, och med detta fick vi låta oss nöjas.

Hela två rosévin, vilket ju kändes helt rätt då detta blivit modernt igen. Att så få av vinerna fortfarande existerade berodde på att de flesta av dem var härtappade, vilket enligt uppgift betydde att man köpte in väldiga mängder skräpvin, blandade allting i en stor tank, och sedan tappade dem på exakt likadana flaskor. Ingenting fick sticka ut från den kollektiva normen, och förmodligen var det på ett hår när att de fick namn överhuvudtaget då det ju gått lika bra att bara kalla det ”vin”. Härtappning hade den intressanta egenheten med sig att du kunde köpa tre exakt likadana flaskor vin och ändå komma hem med tre helt olika smaker beroende på vad som blandats in. Inte illa. ”Om man köper flaskimporterat vin betalar man överpriser för att få en originalflaska med vackrare etikett”, upplyser Bjudningsboken.

Så var det då dags för vinprovningen. Vad ni ser på bilden här ovan är ett stort glas Parador. Detta vin passar enligt systembolagets hemsida till ”inte alltför smakrika maträtter”, varför det gick som handen i handsken till den bruna maten. Som den uppmärksamme läsaren antagligen redan noterat spelades det Yatzy till detta evenemang, exakt som på sjuttiotalet med andra ord. Vi ber att få informera om att DBMs vinprovningsprotokoll inte innefattar sådana fisförnäma nymodigheter som att gurgla en fingerborg vin genom näsan och sedan spotta ut det. Spotta ut? Skulle inte tro det. Protokollet talar sitt tydliga språk. Detta första vin ut på plan hade betygsatts enligt samma system som maten, något som efter ett par flaskor glömdes bort. Vidare blev handstilen mer och mer oläslig, antagligen beroende på att herr protokollföraren inte var van att skriva med block och penna och följaktligen blev trött i handleden. Parador har enligt systembolaget en ”liten doft” och ”mjuk, relativt söt smak”. Denna lilla doft beskrevs av Fru Bruun som insvettad galon, medan Farbror Bruun mer lutade åt gammal skosula med en försvarlig tillsats av tåbira. Smaken var bitter, men samtidigt smaklös, ett vin i sann 1970-tals anda alltså. Betyget blev 2,3.

Mateus klassas av systembolaget som ”bärig doft med torr spritsig smak med sötma”, och av familjen Bruun som ”skolans suddgummi med inslag av hallon och kemikalier”. En klar favorit med andra ord, och betyget steg genast till skyhöga 3,2. Uttrycket ”saftvin” myntades i detta sammanhang av Farbror Bruun. Detta slank ner med blixtens hastighet, hjälpt på traven av några öl för att rensa upp i smaklökarna.

Se så trevligt det finska finvinet Perlerose ser ut i Farbror Bruuns hand. Skördat från de soliga sydsluttningarna utanför Borgå eller kanske Jakobstad kan man tänka. Nu börjar det bli något svårläst i våra anteckningar, men lukten beskrevs som ”någon blomma kanske”, och smaken som ”en blandning av vinbär och blöt tidning”. Det står också med något vinglig handstil att ”käkarna går på tomgång”, vilket mer låter som amfetamin än rosévin, och endast meddelas läsarna i dokumentativt syfte. Något betyg fick det inte, det hade av outgrundlig anledning glömts bort. ”Halvtorr smak med inslag av hallon och jordgubbar” påstår systembolaget.

Sist ut var Tirnave, eller La Revedere som det numera heter. På detta vin har vi tyvärr ingen bild, varför ett klipp ur systembolagets hemsida får tjänstgöra som substitut. Kameran hade slutat fungera, eller så hade familjen Bruun glömt bort hur den användes, men trevligt var det. Doften upplevdes som ”tung sötma” och ”honung”, och smaken som väldigt intetsägande. Den beskrivs bäst om den ärade läsaren tänker sig en handfull russin som fått stå i ett glas vatten några dagar och sedan silats bort. Även här hade herr protokollföraren glömt att infoga betygen, men vi gissar att de blev höga. Russinvatten är ju dock nästan som någon form av vin, och en intressant egenhet man ofta märker vid sådana här vinprovningar är att för var flaska man dricker smakar det bara bättre och bättre. Fru Bruun har ännu ärrbildningar och varande sår på sina knän och armbågar för att bevisa detta påstående. Skål på er!

Som ni kanske märkt uppdateras inte Den Bruna Maten varje vecka längre, vilket inte på något sätt betyder att vi tröttnat på sjuttiotalets kokkonst. Nej, vi är lika bruna som alltid, och funderar på att börja med utsvängda byxor, gå med i Vietcong samt sluta tvätta håret. Anledningen till vår dåliga punktlighet stavas sommar. Detta tråkiga fenomen har den olägenheten med sig att Farbror Bruun försvinner till Kalmar, Herr Bruun varit utomlands och jobbat, Fröken Bruun jobbar kvällar och helger, Fru Bruun varit förkyld, samt att Unga Fröken Bruun sitter i parken med folköl och andra tonårsfasoner, och så vidare. Den Bruna Maten kommer att uppdatera hela sommaren, men kanske inte lika ofta som tidigare, så stanna kvar.

Under tiden passar vi på att åter ägna oss åt lite ohejdat skryt. Här ovan har vi efter många om och men äntligen lyckats få tag i ett ex av Amelia som hade den goda(?) smaken att skriva en notis om oss för en tid sedan. En brun klapp på huvudet får de av oss för detta.

Även gratistidningen City gav oss ett omnämnande i samband med prinsessbrölloppet, även om vi får känslan av att de inte riktigt förstått. Bra jobbat, vi slutar nu läsa Metro med alla dess tråkiga pressmeddelanden. Till nästa bruna matorgie har vi planerat rikligt med Piff, mer avslöjar vi inte nu.

”Husmodern menar att den ‘Passar utmärkt som förrätt till liten fin middag’. Jag menar att den passar utmärkt som bakisfrukost vilken söndag som helst.”

En annorlunda sparrisrätt, eller kanske lite uppvärmt asbest-knäcke?

Ni har väl inte missat bloggen Köksalmanack? Fyra personer presenterar här recept ur ”Husmoderns Köksalmanack”  från 1972, 1974, 1975 och 1976. Denna köksklassiker började ges ut redan 1933, men i nutida utgivning får någon husmoder tyvärr inte vara med – därför får vi hoppas att bloggen snart uppdaterar med resten av böckerna från 70-talet.

Här kan man få reda på hur man lyckas med en sufflé, ta del av vad jag förmodar är ett av de första recepten på Jambalaya i Sverige (hela två tabasco-droppar och en halv vitlöksklyfta), hur man ställer till med ett storbak för 11 kronor , Solbritts fina kasseler och att vi firar Kåldolmens dag den 22 mars. Det noterar vi inför framtiden!

Äntligen ute! …är kanske i sammanhanget ett väldigt starkt och något motsägelsefullt uttryck, då de som kommer ihåg 70-talet inte direkt brukar uppskatta att det då och då i vår samtid går sig påmint. Ja, även om decenniet inte bjöd på så mycket kulinariskt av substantiell art – söker du bildbevis har du hamnat på rätt sida – så finns det all anledning  att prisa de fåtal maträtter som stått pall för tidens kräsna tand och blivit en del av dagens vardagsmat. Dessa maträtter finns nu samlade i en alldeles nyutkommen bok.

I ”70-talets mat” snackar vi inte Bruunska lågvattenmärken som Fågelpastej, Plommonkrans eller Köttfärspudding. Här snackar vi om överlevarna, om Flygande Jacob, Hawaiikassler, Smörgåstårta, Fondue, Nasi Goreng och Plankstek. Författarna Carl Ehrenkrona och Annika Ingelsson ger dessutom tips på hur de kan varieras för att blidka den sanna matsnobben av idag, en uppgift som dock hade tett sig omöjlig om familjen Bruuns receptsamling stått som förlaga.

En milstolpe i 70-talets matkultur är när första numret av Allt om Mat gavs ut. Detta hände just 1970, och tvärtemot vad som förväntades blev tidningen en stor succé och fick snabbt tiotusentals prenumeranter. Plötsligt blev det väldigt viktigt hur maten skulle läggas upp och garneras, recepten gjordes om så att även den minst kulinariskt bemedlade skulle kunna följa dem och man sökte inspiration från nya, främmande kök. Allting skulle vara nytt, fräscht och festligt – man groggade och det samlades recept som aldrig förr – och receptkort från Mästerkocken eller Hemmets Journal vann vid sidan av Allt om Mat stor populäritet.

Vad som hände och hur finns väl dokumenterat i ”70-talets mat”, och den som är intresserad av mathistoria blir sannerligen inte besviken. Nästan en tredjedel av de 140 sidorna har dedikerats åt annonser och recept  från tidningen. Så här såg det ut när Flygande Jacob lanserades 1976:

Findus överraskar med en indonesisk risotto, även detta år 1976:

Familjen Blåå?

Inte heller den som är ute efter en samtida inspirationskokbok blir besviken. Sammanlagt innehåller ”70-talets mat” ett fyrtiotal moderniserade recept uppdelade på förrätter, varmrätter och efterrätter. Varje recept har en inledande text med information om när rätten uppstod, varför den kan tänkas heta som den gör (man kan ju undra vad receptmakarna gick på när de satte namnen på vissa rätter) och i vilket sammanhang den figurerade under 70-talet. I de allra flesta fallen har de moderniserade recepten en koppling  till material ur Allt om Mat och originalrecept; det totala antalet recept i boken är alltså betydligt fler än fyrtio.

Man hänförs verkligen av hur mycken underbart misslyckad möda som lades ned på att få rätterna se inbjudande ut på 70-talet, och före-och-efter-effekten blir fantastiskt komisk när man gängse de moderna och minimalistiska fotografierna tittar på originalrecepten.

Förrätter

Det exklusiva köket skulle på 70-talet bli folkligt, och som exempel på försök till denna bedrift kan nämnas Räkcocktail, Avokado med räkor, Entrévåffla och inte minst Musseltallrik. Entrévåfflan med gräddfil och rom är en svensk variant på den ryska blinin, Ryssland som ju under 70-talet satte stark prägel på matlagning i Sverige med råkost, Stroganoff och rödbetssoppan Borstj (ur vilken Röda Soppan och Röda havet förmodligen också hämtat inspiration) som blev folkkärt. Så här såg Abbas annons för musslor ut år 1974:

Den fina maten skulle bli folklig!

Varmrätter

Man lade utan tvekan lök på laxen, mandel på fisken och jordnötter i kycklinggrytan. Jo, så var det. I kapitlet om varmrätter återfinns förutom recept på Flygande Jacob riktiga Svensson-tungviktare som Entrecôte med pommes frites, Plankstek, Rostbiff med potatisgratäng och Weinerschnitzel. Det började bli riktigt inne med internationella kök under 70-talet och både sydeuropeisk, asiatisk, tysk, rysk och fransk mat vann alltmer mark. Exotiska frukter som passionfrukt, kiwi, vindruvor och granatäpple började -  vid sidan av den populära bananen – användas i matlagning. Man började i allt större utsträckning krydda maten med chili, curry och örter och skulle gärna ha ketschup i allt. Maten skulle varieras, med minst sagt varierande resultat…

Oxrulader med åtta (8!) olika kryddningar/fyllningar anno 1973. För övrigt den alla kategorier mest bruna rätten i "70-talets mat", likväl den mest kryddstarka.

Efterrätter

Crêpes Suzette. Fruktcocktail. Glace au four. Päron med After Eight. Efterrätterna på 70-talet var inte alls lika konstiga som för- och varmrätterna, något som också familjen Bruun erfarit och varje vecka noterar. Det är egentligen ganska svårt att misslyckas med en efterrätt, och så var även fallet på 70-talet.

Vad som däremot är mer anmärkningsvärt, och som redan nämnts, är hur frukten smög sig in i varmrätterna, och det är också i detta man kan hitta de riktigt storartade kulinariska fadäserna från 70-talet. Se till exempel den här receptet som Jocke skickade in till Allt om Mat 1975.

Bananer i skinkrock, någon?

Marianne Sandberg och Astrid Rejnholm, skribenter på Allt om Mat då det begav sig.

”70-talets mat” känns som den perfekta presentboken, både till den som är uppvuxen med maten eller till den som själv fick den utmanande uppgiften att stå vid grytorna under detta årtionde. Eller bara till den allmänt matintresserade. Boken är väl genomarbetad, har ett imponerande bildmaterial (både det äldre och det nyare) och det märks verkligen att den har kommit fram i samråd med före detta skribenter från Allt om mat. Urvalet maträtter, med ordet ”gott” i åtanke, känns väldigt representativt, och den historiska faktadelen som följer med varje recept är verkligen rolig att läsa och gör att ”70-talets mat” skiljer sig från de dröser av kokböcker som ges ut idag. Den fyller dessutom ett tomrum då böcker om retromat inte finns i någon större utsträckning, framför allt inte på svenska.

Om man vill bläddra lite i boken finns ett provkapitel här. För några veckor sedan lagade författarna i TV4 Godmorgon mat från de moderniserade recepten, och dessa klipp finns att titta på i tre delar: 1,2,3.

Slutligen kan sägas att ”70-talets mat” är en optimal och nästintill obligatorisk bredvidläsning till Den Bruna Maten. Och det kan ju tänkas att man någon gång vill tilllaga någonting som i alla fall på pappret inte låter fullt så illa. KÖP!