Goda läsare,

kvällens måltid kom till stånd med anledning av ett besök från en av morgontidningarna här i landet.

Vi i familjen Bruun ville såklart visa oss från vår bästa sida och bjuda på något som skulle imponera på vårt storfrämmat. Dessbättre bestämde vi oss omsider för att vara precis som vanligt och inleda måltiden med ett klassiskt exempel ur gamla tiders skräckkabinett- Krabbomber!

Receptet togs ur Allt om Mat:s klassiska kokbok ”Läckert till förrätt och vickning” anno 1978 och då en av de medverkande i boken hade varit ingen mindre än Verner Vögeli var vi i familjen mycket hoppfulla då vi starkt identifierar oss med denne store man.

Det är alltid en skön känsla i hela kroppen när ett recept inleds med tomatjuice och gelatin. Det liksom spritter. I och för sig kan det också komma sig av nikotinabstinens eftersom rökarna i familjen icke röker när det vankas gäster – vem sade att vi saknar stil?!

Receptet beredde väg för burkkrabba. Vackra bitar av burkkrabba skulle det vara, dessutom. Vi vet mycket lite om hur innehållet i en burk krabba tedde sig 1978 men så här ser det ut 2012.

Skönhet är för resten ett mycket relativt begrepp.

Ja, hursomhelst skulle ”de vackra, hela bitarna” av krabban klä insidan av små kaffekoppar! Inte helt enkelt, eftersom de hela bitarna var extremt få – innehållet i burkarna var mer likt en slafsig puré, ungefär som den billigaste tonfisken i vatten, som katten Bruun gillade innan han fick fasoner. Detta var en delikat operation. Slafs-slafs.

Men väl värt besväret när vi fick känna tillfredsställelsen av att fylla krabbhålet med renaste Keso och som avslutning fullända skapelsen med tomatjuice á la gelatin!

Nu skulle dessa skönheter bara vila till sig ett tag i kylen. Vidare!

Första gången fam. Bruun provade inälvsmat var omdömena omilda, dels från medlemmarna själva och dels från läsarna som många fann Bruuns bristande uppskattning av lever rentav chockerande och i högsta grad upprörande!

Andra gången, då med kycklinglever, var om möjligt ännu mer avskräckande, så den här gången bestämde vi oss för att vända blad och istället ge oss på ett annat inre organ hos ett av våra mest kära domesticerade djur - njure av kalv!

Så här ser en kalvnjure ut. Brist på bildning och köksvett gjorde det här till första närkontakten med någon som helst typ av njure för denna familjs lätt vettskrämda medlemmar. Den såg inte alls ut som väntat…

Den bestod liksom av… segment, som ett slags köttiga pusselbitar – en köttmosaik! Konsistensen var också oväntad – bitarna var kompakta och gav inte lätt efter för en tryckning med ett darrande finger. Fascinerande!

Upplägget med dessa pusselbitar av förmodat ätbart slag var dock ganska genialt ordnat av Moder Natur – det var liksom bara att skära av bitarna från den seniga ”stocken”. Som en druvklase av kött, nästan. Ibland kom det ut lite gult. Eftersom vi vet vad en av njurens uppgifter är bestämde vi oss för att inte tänka så mycket på det.

Bärgad skörd! Ett halvt kilo njure i ”tärningar”, redo för att rullas i mjöl…

…och brynas tillsammans med lök. Vi tycker om lök.

En fest i färg blev det snart när morötter, purjo och buljong tillkom. Det puttrade, för så var det skrivet.

Så började det bli färdigt! Mot slutet skulle bara grädde, champinjoner, inlagd rödbeta och ättiksgurka åka med ned, men innan vi fortsätter denna spännande resa så måste vi återgå till Krabbomberna, som nu fått stå och morska till sig i kylan!

Vi kan inte tala för gästerna, men familjen Bruun var väldigt nyfikna på hur detta spektakel skulle arta sig. Det sade bara ”schloff!”…

…så stod där en alldeles riktig Krabbomb på tallriken. Men det var inte färdigt.

Receptet ville ha oss till att göra en Rhode Island-sås på sherry och en massa, men vi gav dem fingret och körde istället med jävla Rhode Island-dressing direkt från flaskan. Det såg i alla fall inte värre än ut på receptbilden!

Och om man häller på för mycket…

…så inser man:

Men om vi då går in på hur det smakade?

Jo, det smakade vattniga burkskaldjur med en liten aning av tomatjuice. Men mest Rhode Island-dressing faktiskt. Konsistensen var svår att tycka om – samtidigt som hela rätten i princip kändes färdigtuggad var det väldigt svårt att få käkarna till att vilja bearbeta det hela. Det bara växte och växte i munnen. Därom var alla överens och betyget blev sålunda 1,9. Inte en decimal mer.

Så tillbaka till varmrätten – njurragun! Sist vi såg den höll vi på att trycka in den i själva risranden, vilket inte var så enkelt so vi trodde.

Själva byggmaterialet till risranden bestod endast av 2 dl ris (okokt alltså) och när det nu var kokt och ungefär fördubblats i volym fanns det ändå ingen chans i helvete till att njurragun skulle rymmas inom dess murar.

Vi gick gör så gott vi kunde och på bilden ser vi därför bara en fjärdedel av hela ragun. Men som presentation sett blev det i och för sig bra. Nu gällde det bara att äta.

Familjen Bruun är kategoriskt livrädda för all inälvsmat och det var med darrande knän och rinnande ögon vi satte oss till bords – med finfrämmande var vi dessutom tvungna att uppföra oss något så när. Vi åt.

Hm. Hmm… Tugga, tugga, tugga (försiktigt). Tja…

Katastrofen uteblev! Njure’s got nothing on lever! Smaken var mild och konsistensen påminde så mycket om champinjonerna att man ibland tog miste och även om familjen Bruun inte var övertygad blev vår journalistgäst desto mer fägnad (hon fick faktiskt med sig resterna hem!).

Allt var frid och fröjd – betygen gick från 2 till 4 och snittet hamnade på 2,6! Bravo, njure!

Lyckliga och lättade till sinnes satt man och dryftade dagens händelser tills det var dags för en liten vickning – Knäcketårta!

Även denna anrättning hämtades från ovannämnda AoM-publikation (eftersom vi köpte den för hela 15 kronor på kyrkans loppis i Strängnäs ville vi utnyttja den maximalt) och det enda bekymret var egentligen att receptet  ville ha en stor, fyrkantig knäckeskiva för åtta personer?!

Då vi aldrig hört talas om detta nöjde vi oss med åtta mindre knäckeskivor eftersom vi hade fått smak för pusslande under aftonen. Det gick utmärkt!

Resten var en barnlek, skivorna anströks med persiljemargarin (ja, inte smör eller margarin – margarin PUNKT!) och kläddes därefter med tomatskivor, rökt korv (prickig) och beströddes slutligen med riven ost.

Sedan ugn.

Och det hela bidde en varm smörgås, fast på knäckebröd. Somliga i sällskapet var fortfarande liiite hungriga och gav denna rätt högt betyg vilket gjorde att snittet blev en hel 4.

Sedan tackade gästerna för sig och familjen kunde ta fram askkopparna och de tre 70-talsårgångar Allt om Mat som farbror Bruun av en slump fått levererade till sig just denna kväll. En flaska Matteus till det och kvällen slöts med flaggan i topp!

P.S. Tack alla som röstat i vår läsarmiddag-omröstningsgrej! Omröstningen ligger upp över natten och i morgon är vinnaren korad. Stay tuned!

På tal om lukter. Famljen Bruun sitter i detta nu med näsorna långt nosande nere i receptkartotekens dunkel. Det väljs och vrakas bland de 150-talet recept som har figurerat här genom åren, allt för att hitta den ultimata sammansättningen till en 200 sidor högst lönnfet bok om brun mat. Naturligtvis kommer alla svunna tiders pärlor att pryda sin plats i boken – ni kommer med andra ord att känna igen er – men eftersom boken inte hade varit möjlig utan något intresse från er kära läsare, vill vi gärna att ni ska rösta fram en middag som vi kommer att laga BARA FÖR ER, och presentera i boken.

(Och ja, för er som inte ids köpa boken kommer denna middag naturligtvis att dyka upp här på bloggen vid något tillfälle).

Förfarandet är enkelt och som vanligt: Förrätt, varmrätt och efterrätt/vickning. Här krånglar vi inte till det! I respektive kategori tävlar fem olika recept som vi har sparat till just detta tillfälle, ni ser dem nedan – se, läs, gör din bruna röst hörd och rösta! Röstningen är öppen till den 13 maj.

Förätter

Varmrätter

Efterrätt/vickning

DBM:s försvunna middag. Denna måltid avåts så tidigt som i somras, men av storpolitiska och världsomvälvande orsaker har publiceringen inte riktigt hängt med i svängarna, vilket alltså botas här.

Förrätten endivebåtar lät spännande tyckte familjen Bruun. Endive är inte någon grönsak som förtärs ofta ens i denna dysfunktionella familj. Den enda som kunde minnas sig ätit den överhuvudtaget var den åldrade Herr Bruun, och detta minne härstammade från hans spädaste ålder någon gång på sjuttiotalet och var inte helt odelat positivt om det dock var vagt. Bilden på receptkortet visar en så gott som genomgrön anrättning och därtill räkor med någon sorts hudsjukdom. ”Välj de vackert blekgröna bladen från endivsalladen” uppmanar Köksmästaren, men detta visade sig svårare att genomföra än det kanske låter. Ingen av de endiver vår lokala handlare saluförde hade en färg som kunde beskrivas som blekgrön om man då inte lade tonvikten på blek vill säga. De var helt vita med gröna toppar dock, och betydligt tjockare än de slankt gröna skönheter receptkortets foto visade.

Mjukost, ädelost och konjak rördes ihop i en skål med resultat som följer. Det såg inte helt oävet ut, möjligen med undantag för konjaken, men där fanns ju också en viss möjlighet att denna kunde bidra med ett sting som skulle förhöja smakintrycket.

Den felfärgade endiven befrias här från sina blad som inte på minsta sätt gick att beskriva som receptkortets ”spröda och fina”, utan snarare grova och dessutom lätt håriga. Trots detta: det här var grönsaks-striptease i den högre skolan, och en viss upphetsning kunde förmärkas i familjen.

Ostsmeten klickades ut på endivebladen och garnerades sedan med oliver och räkor. Receptets rädisor fanns endast med i tillagningsbeskrivningen varför vi helt fräckt hoppade över dem för att försöka efterlikna receptkortsbilden så mycket som möjligt. Notera även att i listan på ingredienser finns valnötskärnor med, en ingrediens som inte förekommer någon annanstans, varken i text eller bild. Kanske glömde Köksmästaren helt enkelt bort den i den allmänna matbegeistringen?

Och hur smakade detta då? Tja, när summan av synderna skulle adderas fann vi att endivebåtar faktiskt kom upp i hela 2,9 på den bruna richterskalan. Inte bra, men heller inte direkt illa.

Ett sparriskalas var bland de simplaste maträtterna familjen Bruun någonsin provlagat. Burksparris, japp burksparris. Ingen krispig och fräsch och färsk sparris, utan halt slemmiga och misstänkt luktande tingestar ur en konservburk. ”Öppna burkarna i botten och låt sparrisen glida ut utan att topparna skadas”, uppmanar Mästerkocken. Skulle de slippriga och fabriksmisshandlade sparrisarna mått ännu sämre om de blivit kantstötta även i topparna? Frågan lämnas obesvarad, men en hel del sparris blev det.

Burksparris i en form, stekt bacon ovanpå det, och riven ost som pricken över i:et. Här kommer Mästerkocken dessutom med en uppmaning som fick oss alla konsternerade. ”Tag tillvara baconfettet  för annan användning”. Vilken möjlig användning skulle man kunna ha av en kopp baconflott? Som en naturligt framställd och värmande kopp baconbuljong?

-    Älskling, jag känner mig lite sugen. Kan inte du värma upp den där koppen baconflott vi har i kylen?

Eller

-    Groggvirket är slut. Hämta hit baconflottet.

När sparriskalaset kom ut ur ugnen hade förväntningarna blivit än mer blandade. Stekt bacon med smält ost på kanske inte ser aptitligt ut i närbild, men fick det ändå att vattnas i munnen på en familj som inte blivit riktigt mätt på endivebåtar. Burksparrisen däremot hade nu morskat upp sig och utsöndrade en lukt som gjorde att alla positiva intryck ost och bacon kunde gett på något underligt och lite skrämmande sätt hamnade i bakgrunden.

Sparriskalaset serverades med äggröra vilket gav det hela en anstrykning av en frukost som gått riktigt fel. När vi tog för oss visade det sig att sparrisen blivit ännu slappare efter sitt besök i ugnen. Hade de förut varit en smula trötta var de nu snarare avlidna. Inte den minsta antydan till erektion kunde märkas hos dessa långa slaskiga grönsaker, och inte ens familjens sparrisentusiaster tyckte detta var trevligt. Tillråga på allt hade både bacon och ost tagit smak av den bädd de legat på, och det var endast äggröran som räddade sparriskalas från total kollaps. Betyget blev 2,5.

Mmm. Sparriskalas.

När vi framåt kvällskvisten plockade fram vickningen, baconlindad tomat, var det därför en ännu rätt hungrig familj som kastade lystna blickar i riktning mot ugnsluckan. Baconlindad tomat lät varken bisarrt eller motbjudande, utan tvärtom riktigt gott, och var en rätt vi medvetet valt för att belöna oss som mer eller mindre väl lyckats genomlida både förrätt och huvudrätt.

En urgröpt tomat med ett istjälpt ägg, och dessutom ännu en dos bacon och ost. In med hela rasket i ugnen, och sluka det när det kommer ut var ungefär som planen såg ut.

När rätten togs ut ur ugnen hade en del av dess mycket aptitliga utseende dock försvunnit. Äggen hade svämmat över, och bildade en sorts stelnad äggmassa, märkligt nog endast bestående av äggvita, i skålens botten.

Vickning efter konstens alla regler.

Serveringen visade sig även den en smula mer komplicerad än väntat. De översvämmade äggen gjorde att tomaterna klibbade fast i botten, och när de las upp på tallriken gjorde de en överhalning vasaskeppet kunde varit stolt över. Om det utrunna ägget hade stelnat till en hård gegga var fallet med den del av det som blivit kvar inne i tomaterna den rakt motsatta. Långa sega trådar av någonting som var misstänkt likt en snorloska prydde mästerverket vilket fick de av familjen som har fördomar om löskokta ägg att högljutt yttra sin besvikelse och sitt missnöje. De av oss som inte lider av sådan trångsynthet tyckte däremot att det var riktigt gott, om det än kanske inte riktigt såg lika aptitligt ut som på bilden. Slutbetyg: 3, eller okej för att uttyda det hela på ren svenska. Hade inte Farbror Bruuns 1,5 dragit ner omdömet hade det till och med kunnat bli en vinnare. Både yngsta fröken Bruun och Herr Bruun gav baconlindad tomat betyg mellan 4 och 4,5, en sak som händer väldigt sällan här på DBM.

Se god afton!

Det var bestämt ett tag sedan sist. För att göra en lång historia kort: Det beror på orsaker och anledningar.

När nu det är ur världen är det helt enkelt god tid att duka till bords igen, och när redan den första bilden från kvällens kokkonster innehåller äpple, så kan det ju bara gå bättre efterhand… Eller?

För nya läsare, eller ni som glömt: familjen Bruun har sedan länge förknippat äpple i maten med kätteri och despotism.

Vad vi ser här under är faktiskt det som skall bli familjens (idag bestående av Herr, Fru och Farbror Bruun) vickning framåt småtimmarna.

För att kunna ägna mer tid åt fröjd och gamman (läs: kopiösa mängder surt lådvin) förberedde man vickningen så lång det gick.

För er som undrar betyder det att man låter fräsa äpple- och lökhack samt generösa bitar isterband i lite flott eller smör eller vad man nu har. Enda kryddan: persilja.  Andra kryddor har väl ingen människa hemma bara sådär, väl? Mycket lämpligt för den med tämligen tomt skafferi, menar nämligen mästerkocken. Och ”faktiskt inbjudande”. Hm. Det, mina vänner, återstår, ”faktiskt”, att se.

Här händer det mycket på en gång! Inte alltid så bra när Bruunarna står vid spisen. De (som nu uppenbarligen pratar om sig själva i tredje person) brukar föredra ett arbetssätt som är extremt långsamt, metodiskt  och kan förstås av mycket små barn. Från vänster, medsols: Kokt potatis, räkor, spenat med smör och äppelpytt.

Men det skall bli förrätt också, och inte vilken förrätt som helst: Ost! Friterad ost! Här skär man oststavar, ett roligt och gott nöje för hela familjen.

 

Det sägs att friterad ost uppfanns 1765 av en fransman som aldrig hade haft vare sig kärlkramp eller blodpropp och bestämde sig, för att i vetenskapens namn, ändra på detta. Han valdes in i vetenskapsakademin tack vare sina upptäckter och hann också med att uppfinna BigMac och Calzone innan han dog av slag vid blott 27 års ålder. Frityrsmeten ovan, bestående av mjölk, ägg, vetemjöl och salt, lär dock ha skapats redan 1501 av Clarissor i Elsass [citation needed].

 

Även om det inte framgår helt tydligt så är oststavarna här doppade i frityrsmeten, och på väg att sjunka ned i ett bad av typen 180 grader varm olja.

Redan nu var man ganska säker på att resultatet inte så mycket skulle likna bilden på receptkortet…

Därför kom inte det här som någon större överraskning. Något är ruttet i receptsamlingen Köksmästaren!

Låt oss undersöka en närbild av oststavarna enligt receptkortet:

Nej, det kanske inte är en vacker syn, men skulle inte ni goda män och kvinnor vilja hålla med om att det faktiskt ser ut som någon form av panering – ströbröd – eller liknande?

Om det är så, så styrker det i och för sig bara ytterligare vår hypotes om att Köksmästaren helt enkelt köpte in bilder på mat någonstans ifrån, diktade ihop recept som något sånär stämde med vad som syntes och hoppades på det bästa.

Eller så har vi bara inte förstått hur man får frityrsmet att fastna på ost. Det kanske är en kunskap som kommer senare i livet.

Men – ost är ändå ost, även misshandlad och inkvisiterad ost. Gillar man ost – ja, då lär man nog gilla det här.

Familjen Bruun åt, nickade, kände hur deras artärer sakta täpptes till och godkände. I den ordningen.

3,3 blev betyget.

Så blev det dags för varmrätt – Festligt med fiskbullar.

Familjen Bruun vet inte hur andra människor har det, men det är banne mig inte ofta man får tillfälle att använda orden ”festligt” och ”fiskbullar” i en och samma mening, så förväntningarna var höga… Speciellt när det uppdagades att fiskbullarna (frysta, enligt receptet men substituerade med buljong-i-burk-varianten) skulle sjuda i vitt vin. Vin i mat=FESTLIGT! Vin i mun=FESTLIGARE! Båda två=SUPERFESTLIGT!

Betyg: 2,5 och kvällens vinnare blev Inbakta oststavar!

Skål på er! Recept följer såsom vanligen sker.

This evening proved to be very special for the Brown family. We journeyed to the 1960´s in an attempt to seek the culinary roots of 1970´s cooking and had to eat a mole in the process. In the shady 60´s light we cooked the most bizarre meal we yet had the misfortune to encounter, but one thing at a time. First let´s make a journey in time. 

Så hade det kunnat se ut om Mästerkocken lagat det.

Slip on your parka, lace up the desert boots and bring out the checkered miniskirt. This evening the Brown family decided to find out just how it was possible for 1970´s cooking to be so hideous, and the tale starts in the equally strange 1960´s. This is a distant era. Mods in the streets, Mary Quant in the wardrobe, and the Rolling Stones could actually move without the aid of pacemakers. For our guide this evening we had three 60´s cookery books. “The picture cookery book”, “The picture cookery book for men”, and “Come for a pint and a sarnie”. To the soundtrack of Quadrophenia, a perfect choice as it happens, a 70´s film about the 60´s, we entered the kitchen. “The weekend starts here”, to quote Cathy McGowan.

Frallor på väg att förvandlas till pizza.

Fake pizza. The name alone lead you to suspect that something´s not quite right, a suspicion that only grows stronger by the fact that the authors themselves tell you straight away that “the real pizza is better”. This recipe is surprisingly simple. Cut a bread roll in half, toast it in the oven, garnish with ketchup, fish and cheese, put it back in the oven for yet a couple of minutes and then: eat.

The somewhat insipid word “fish” used here requires an explanation. The recipe states anchovies, but anchovies in Sweden are a species all of their own tasting nothing like the slightly oily and very salty fish you normally associate with this. Swedish anchovies, although possibly made from the same fish, have been marinated in vinegar and spiced with a curious mixture of cinnamon, bay leaf, clove and pepper if you are to believe the encyclopedia, giving it a very distinct and wholly different taste not normally associated with ketchup. In fact, ketchup would probably be one of the last things you´d care to eat with this peculiar little fish, making the Brown family very suspicious indeed when tasting this odd relic of the past. But, surprise, surprise, in spite of the bizarre combination of ingredients “Fake pizza” tasted, well, really quite good. It was warm, slightly salty, and washed down with a pint of lager as suggested in the book´s title, proved to be the best thing we ate this evening. The score: 3,5, somewhere in between just okay and good.

Före ugn.

Efter ugn.

The southern Swedish province of Skåne, might not internationally be known for its culinary greatness, but in the “picture cookery book for men” it has been given an entire chapter all of its own surpassing even the French cuisine. This piqued our curiosity, and since two members of the family had actually been to Skåne we decided to give it a try even though some of the dishes were bizarre in the extreme, at least to us. This recipe was reportedly created by the “Skanör tavern”, a somewhat fancy restaurant we believe to be still in existence.

Redan nu ser det gott ut, vad det nu kan vara.

Lätt blåslagna tittade de upp ur vattnet, de små krabaterna.

“These are rustic dishes fitted for travelers “, we are told, and this bold statement continually reinforced our courage during the cooking. Something we were badly in need of more than once as you will soon see. The main ingredient was so odd that it took our local butcher several days to procure, and even though the cookery book told us you could buy them tinned, this turned out to be a slight exaggeration. If that was due to the fact that we do not live in Skåne, or that the cookery book was some 45 years old we cannot really tell. The ingredient we have hinted at was pigtails. Yes tails from pigs.

Now a pigtail is a small, pinkish, friendly little thing found wagging at the rear end of said animal. At least that was what we thought before we actually saw them. Admittedly, none of the family is an expert zoologist, and the few times any of us had actually seen a live pig could be easily counted, but this… A pig tail turned out to be about half a meter long, incredibly thick at one end and with a skin tone frighteningly alike our own. None of them showed the least inclination to curl, but maybe they had simply straightened with fear when their bearer realized the meaning of the word butcher.

Grisaknorrar. Jourhavande obducent är redan alarmerad.

The recipe did not state how many pig tails you actually needed, forcing us to improvise. A look at the picture in the book didn´t really make us any the wiser, but considering their unexpected size and trying to weigh that against the butchers statement that there weren´t much meat on a pigtail we finally decided on two tails per person. A gross miscalculation as it happened, but more of that later.

The Brown family have previously received a lot of flak for deliberately tampering with the recipes, and this time we had to do it again. The tinned pigtails mentioned in the cookery book proved to be unobtainable for some odd reason, hence the fresh ones straight from the butchers. If tinned pigtails were an everyday object of the 1960´s they weren´t any more, at least not where we live. The thought of it did however produce some interesting pictures in our minds. Friday evening 1964. Mods on scooters, the radio blaring out the Who or the Kinks. And to top it all a tin of pigtails being passed around as they all waited for the dexys or black bombers to kick in. Beautiful.

Luckily the tails had all been shaved. Yes shaved. Apparently a pig is full of bristle not unlike a chin that hasn´t met with a razor for a couple of days and therefore requires the treatment of said instrument, and we were somewhat relieved that we were spared the process of applying shaving foam to pigtails. The fact that these tails were fresh off the pig so to speak, meant on the other hand that they were not pre-cooked, a process the butcher strongly recommended. After being boiled for two hours, that was the time advised by the butcher, the colour of the pigtails had turned greyish rather than pinkish and had the look of body parts falling off a zombie. Even the smell had something suggesting a corpse in it and a casual visitor to the Brown family flat remarked: “Bloody hell. What have you been up to in here?”

Again putting all the blame on the hapless butcher, we boiled the pigtails the day before we were going to eat them, and when we finally took them out of the fridge they had developed bruises and were if possible even more unappetizing in colour. Greyish blue with a touch of rigor mortis and a slightly frightening lack of will to cooperate. They seemed to have developed an ill will of their own during the long silent hours of the night, and this strengthened the zombielike impression of the previous day, a fact that increased our awe immensely. Mrs Brown tried her best to “coat the pigtails in mustard and breadcrumbs”, but the result was not in the least reminiscent of the picture in the cookery book.

The tasty pigtails were in accordance with the recipe fried in large amounts of butter, a fact that might account for the red hot projectiles that started to fire at will around the kitchen redecorating the walls in an interesting new and very psychedelic pattern. It also gave the Brown family a painfully large amount of red dots covering arms, hands and faces until all those who weren´t directly involved in the actual frying started to wince and eventually fled the kitchen. Burning hot fat is no laughing matter as we learned the hard way. Well, it is actually. Afterwards, that is. The coating fell off almost immediately and added to the terror and confusion by way of a new a novel type of projectile with the capability of ruining your eyesight for ever.

"Se upp. Den snärtar tillbaka."

These weren´t pigtails. This was an evil nest of vipers wriggling across the plates of a family full of awe and even fear. How were you supposed to eat them? Lower them in your mouth and chew them off bit by bit, or perhaps try to carve the minute pieces of meat with the aid of a knife, or maybe just grab them in your hands and chew the fat and gristle like it was a slimy sort of corn on the cob? On this subject the cookery book could not shed light. Could this have been common knowledge during the 1960´s and thus superfluous information? A bit like a modern cookery book that didn´t feel the need to mention the fact that you would need a plate when serving the dish? Of all this we could only speculate, and in the process tried all the aforementioned approaches to eating pigtails.

Omnomnomnom. En svans i munnen.

The taste proved to be a cruel disappointment. We like ham, and we also like mustard and even breadcrumbs, but this was slimy, slippery, and full of fat and gristle nobody knew if we were supposed to eat with the rest of it or simply ignore. We use the word simply in its loosest possible meaning since in reality it turned out to be impossible to avoid the gristle. It was in fact everywhere inside these hideously and monstrously evil zombielike snakes. Two pigtails per head was in fact a very much exaggerated estimation. Half of one would probably suffice for even the most ardent lover of pigs and their body parts. And the accompanying boiled potatoes with caraway seed did nothing whatsoever to ease the impression. For those who did not realize this, caraway seed will effectively kill any other taste and leave only the somewhat sickening taste of, well, caraway seed.

Kumminpantoffler, värre än det kanske ser ut.

If your preferences include a mortal dose of caraway seed, and if you value a meal of slimy gristle, then look no further. Mustard breaded pigtails is the thing for you. For the rest of us the advise is simply: steer clear of this and you have at least the shadow of a chance to live happily ever after. The tourist board of Skåne is hereby well advised to seek out and destroy all the remaining copies if this ghastly recipe to preserve the reputation of their region. The score 2,1 this dish received is generous in the extreme and in no way describes the actual experience.

En mullvads till synes oskyldiga innehåll: mandelmassa och katrinplommon.

After the disaster with the pigtails the Brown family actually looked forward to the pudding: Moles. The recipe comes from “The picture cookery book” and luckily had little to do with real moles. This was instead a feast of prunes and almond paste.

You simply fill the prunes with almond paste and cover it all with whipped cream mixed with vanilla, sugar and gelatin. The expression “simply” is, again, not quite adequate in association with these moles, a fact we soon discovered. The process of finding the “anus” of a prune, and there insert a foreign object in the shape of almond paste almost proved more than a match for us, and was accompanied by the feeling of doing something forbidden and very kinky.

Seså ja. Det var väl inte så farligt?

The mixture of gelatin, eggs, cream, vanilla and sugar both looked and smelled great and a premature tasting showed this assumption to be correct. This was really a treat, at least at this stage. The newly penetrated moles were covered in vanilla cream and topped with chocolate flakes. It looked even better now, and the lingering memory of the vanilla pushed the expectations sky high.

The sad truth is that the slightly rubbery and sickeningly sweet prunes completely annihilated any vanilla that might have still been there. It disappeared without a trace in what looked not so much like moles as mole droppings.

This was not in line with expectations and the overall disappointment was accordingly strong. If you managed to avoid the prunes you could wish yourself lucky, but not for long. Next bite would almost certainly be full of “mole” and a taste to match. The fact that the score of 3,3 is almost entirely due to the vanilla cream does probably not come as a surprise to anyone, and while we might consider the vanilla cream again this does not under any circumstances include the rest of this dish. No more moles was the final verdict.

För en tid sedan fick familjen Bruun en gåva en vänlig läsare räddat ur ett grovsoprum, en plats 1970-talets matlitteratur har skäl att frukta. Det var kokboken ”Rätt året om”, som gavs ut av Rabén och Sjögren 1973. Rätt året om är en skolboksliknande skapelse där sida upp och sida ner med text efter text ”lättas upp” med rubriker i den rätta konsumblå färgen på ett sätt som känns väldigt bekant för den som hade oturen att vara i skolåldern under 1970-talet. Konsumfärgen är antagligen ingen slump. Rabén och Sjögren ägdes av KF, och recepten i Rätt året om är alla skapade av deras provkök. Namnet anspelar för övrigt på att boken vill lära oss vilka recept som passar på vintern, och vilka som passar på sommaren, hösten eller våren.

Brysselkål i senapssås hittas i kategorin julmat.

Här skulle minsann inte lagas någon mat vind för våg, utan syftet med en kokbok är ju naturligtvis att undervisa. Den obildade allmänheten ska ledas in i rätt fålla och stanna där. Basta. Minns ni kostcirkeln? En pedagogisk ring full av mat där vi som på 70-talet var lekisbarn varje dag inför hela klassen var tvungna att redovisa att vi verkligen ätit någonting ur varje tårtbit. Detta var pedagogik på ett sätt som fungerade över förväntan. Nio barn av tio fick ett förhållande till mat som påminde om det en invånare i Nordkorea antagligen har till Kim Jong Il. Någonting dystert påtvingat man hade en inneboende rädsla för, men samtidigt inte kunde undvika. Kostcirkeln har ännu efter många decennier förmågan att framkalla rysningar och illamående hos dessa raders författare, precis som minnet av lekisdiktatorn Ulla, en kvinna i obestämbar ålder och försedd med ett par enorma glasögon ur vilka den uppläxande blicken fixerade olydiga småpojkar.

-          Nej Petter. Du hade inte frågat om lov innan du använde kritorna, det är därför vi nu måste riva sönder din teckning. Det förstår du väl att det inte fungerar om det hela tiden är en person som jobbar mot alla andra. Seså, gå nu och berätta för dina kamrater varför jag är tvungen att göra så här, och sedan håller du dig där jag kan se dig. Är det dina föräldrar som sagt att du ska bete dig på det här sättet? Vi måste nog ta upp det här på nästa möte.

Kostcirkelterror, vardagsmat för ett 70-talsbarn.

Undervisning var som sagt en sak som inte bara drabbade barn, utan även den vuxna målgrupp till vilken ”Rätt året om” riktar sig. Här har man dock varit lite kreativ, och slängt in några vackra verser och dito pappersbilder, vilket är ett tilltag vi ändå måste applådera. Detta är vitaminskunskap i den högre skolan, och den ger oss lust att, kanske inte äta vitaminer, men i varje fall att klippa och leka med färgat papper.

”Med ett bra och genomtänkt förråd av konserver klarar man fint av sommarmaten” skaldar någon vi förmodar är bokens huvudredaktör Anna-Britt Agnsäter, och om detta håller familjen Bruun med utan att tveka. Varför ska man köpa massa äckligt färskt när det finns så fina konserver? Här skådar vi också en av 70-talets många intressanta dubbelnaturer. Å ena sidan kostcirkelns militanta hälsofascism, och å andra den klämkäcka vurmen för allt som var konserverat och konstgjort. En konservburk är ju ändå lite grann som ett kinderägg för vuxna. Den är spännande att öppna, går att äta, och även om man inte får någon leksak så har man i gengäld en trevlig och vacker omslagsbild.

Konserver, människans bäste vän.

Stående ovationer måste vi också ge till de här vackra smörgåsgubbarna. De var avsedda för att juletid hålla barnen borta från de förhatliga och onyttiga gotter som tidigare generationer förstört högtiden med. Om barnet inte ville inse att smörgåsar var bättre än godis så måste det undervisas. Det är ju ändå för dess eget bästa.

-          Ingen knäck eller kola idag, det blir smörgåsar, ser du. De är mycket nyttigare och godare. Godis kommer bara att förstöra dina tänder och då får du gå till tandläkaren och borra igen. Kommer du inte ihåg hur ont det gjorde, det vill du väl inte vara med om igen lilla gubben? Nej jag tänkte väl det. Nej du, inga sura miner. Att du bara kan tänka på dig själv hela tiden och alltid ska förstöra för alla andra. Om du inte kan vara solidarisk mot resten av oss får du gå in på ditt rum.

Det må nu vara hur det vill med syftet, men det går ändå inte att bortse från att det faktiskt är estetisk tilltalande smörgåsar som serveras här. Man kan ju visserligen fråga sig hur många stressade föräldrar som mellan Vietnamdemonstrationer och anti-Israel-möten verkligen tog sig tid att laga dessa små konstverk till sina telningar eller som bara slängde åt dem en skiva sirapslimpa med Kalles kaviar, men trevliga är de ändå dessa smörgåsar, varför vi även ger er recepten. Håll till godo.

I sin oförtröttliga jakt på den bruna sanningen har DBM varit och sett sig omkring, och den här gången ställdes kosan till Sachsen, eller Sachsen-Anhalt som det heter numera. Att vi inte var de första svenskarna som gått denna väg vittnade bland annat städerna Lützen och Altranstädt om, men det var egentligen inte vår egen historia vi kommit för att utforska, utan Erich Honeckers brungråa arbetar- och matparadis.

Centraleuropa är ganska likt södra Sverige, och ändå är det det inte. Det platta landskapet bryts av böljande kullar höga som mindre berg, och i dalgångarna ligger dimman vit om morgnarna. Slingrande floder ormar sig mellan vinbergen och den tunga industrins bolmande kärnkraftsliknande skorstenar i vad som på avstånd verkar snudd på idylliskt. Här ligger staden Freyburg, hemvist för vinhuset Rotkäppchen, rödluvan på tyska, en anrik firma som faktiskt är en av världens största vinproducenter.

Rotkäppchen drogs igång redan på 1800-talet under namnet Kloss & Foerster, och lyckades överleva nazitiden bara för att konfiskeras av nästa diktatur. Namnet är en ordlek som anspelar på dess mest säljande produkt, en sekt med röd folie över korken. Att partifärgen röd ingick i namnet gjorde troligen inte att produkten blev mindre populär hos de likfärgade makthavarna. Här skapades under partiets överinseende en produkt avsedd att locka det arbetande folket bort från kapitalismens fördärvbringande inflytande. Mocca perle.

De Östtyska vinmakarna, eller möjligen kemisterna, hade här lagt grunden till något ytterligt storslaget. Mocca perle förenar två av de bästa njutningsmedlen till en nyskapande överraskning. Så nyskapande faktiskt att den hittills inte har fått någon efterföljare. Mocca perle är helt enkelt en sekt som smakar kaffe.

DBM:s utsände stirrade misstroende på flaskan. Kunde det vara möjligt att förena dessa två drycker, som i varje fall i Herr Bruuns hjärna aldrig hade kopplats samman förr? Svaret var inte nödvändigtvis jakande, men har man tagit sig igenom Färserat Vitkålshuvud och Senapspanerade Grisaknorrar, så är kaffesmakande sekt en ren barnlek. Redan den första klunken bekräftade vad som misstänkts. Det är möjligt att det tidigare intaget av vanlig sekt bidrog till det generösa betyget, men Mocca perle var riktigt gott. Det spritter i kroppen och man vill knyta nävarna och springa ut på gatan för en improviserad klasskamp. Mocca perle åt folket. Kom tillbaka Stasi, allt är förlåtet.

Nästa DDR-specialitet på menyn var Hallorenkugeln. En chokladpralin med vackert tvåfärgat innehåll, och en klassiker under kommunisttiden. I en diktatur är det visserligen inte så svårt att skapa en klassiker, har man ingenting att välja på blir det lilla som finns automatiskt kultklassat, åtminstone i efterhand. På bilden ovan visar guiden en chokladsmugglare från 1950-talet, en man som med risk för eget liv tjuvsålde amerikanska godsaker till en gapande allmänhet. Hallorenkugeln var ett försök av myndigheterna att sätta stopp för sådana gangsterfasoner, och ett som lyckades riktigt bra, även om kakaohalten under DDR-tiden var skrattretande låg.

Stackars tyskar, och stackars chokladfabrik. De har inte haft det lätt. Halloren är tysklands äldsta chokladfabrik, grundad 1804, och allt gick bra för kakaomakarna i Halle tills en dag i januari 1933 då en ny regering installerades. Ägarna till Halloren hette på den tiden David och Söhne, och så gjorde även varumärket tills det plötsligt kom ett brev från lokala NSDAP-avdelningen där man påpekade att namnet David hade en misstänkt judisk klang, och att om man inte själva ville hamna på ett ställe där choklad var det sista man behövde bekymra sig om gjorde man bäst i att ändra det. David Söhne blev snabbt fabriken Mignon. Ett knappt årtionde senare konfiskerades hela rasket av ännu en omgång nya herrar, och namnet byttes på nytt, nu till Halloren, namnet på saltarbetarnas gille några århundraden tidigare, men ett gille var ju med lite god vilja en sorts fackförening, och här var alltså bevis på att kommunismen funnits sedan medeltiden, följaktligen blev det Halloren.

Potatissorten Blauer Schwede, blå svensk, i köksträdgården utanför Naumburgs domkyrka. Varför den hette så var det ingen som visste, och vad den heter här i Sverige är för familjen Bruun lika okänt, men den var helt klart värd ett foto.

Inne i domkyrkan försiggick helt andra saker. Mitt i utställningen om medeltida konst hittade vi denna våldtäkt i sten förevigad av en fjortonhundratalskonstnär med bisarr fantasi. Lägg märke till lejonets triumferande leende och getens bönfallande skrik. ”Nej, snälla. Bää. Gör det inte, aaaj”.

Har man tur kan man få se en livs levande Trabant, en bil som tillverkades av papp då både stål och plåt behövdes till rustningsindustrin. I det gula huset som skymtar bakom husknuten i bakgrunden föddes för övrigt kompositören Händel, en sak man här är mycket stolt över.

Slottet uppe på kullen heter Schloss Burgscheidungen, och rymmer ytterligare en bit DDR-historia. Här hade under ett antal år hitte-på-partiet CDU ett högkvarter. DDR var ju som namnet antyder en demokrati, och för att bevisa detta skapades skenpartier, ett av dessa det föregivet Kristdemokratiska CDU. Nu kunde de dekadenta västländerna se att det fanns åsiktsfrihet även på andra sidan järnridån, och CDU höll ofta stora radiosända debatter mot sina röda herrar. Naturligtvis förlorade man alltid debatten, och naturligtvis fick den som verkligen försökte rösta på CDU hembesök av Stasi, men som ett bevis på demokrati var CDU oslagbart.

Vi avslutar med en skål från restaurang Mönchshof på Talamtstrasse i Halle. Här kan man äta både brun mat och annan, precis som sig bör vare sig man befinner sig i DDR eller i det återförenade Tyskland, ibland kan det vara svårt att avgöra vilket.

Så var det dags igen för en bländande brun måltid. Familjen, som denna gång fått tillökning med Syster Bruun och Doktor Bruun, smygprovade den svenska sommaren med att äta sin första utomhusmiddag. Vi kan även nämna att Doktor Bruun är psykolog och gissningsvis såg kvällens bruna förlustelser som ett utmärkt tillfälle till praktik.

Selleri- och äppelbål låter väl gott? På Mästerkockens foto ser det faktiskt någorlunda gott ut, och vän av ordning noterar att man försiktigtvis gömt den mest utmärkande ingrediensen väl. Den skymtar i nedre högra hörnet och är lätt att förväxla med äpplet, förmodligen inte heller det någon slump. Vad det handlar om är rotselleri. Denna fasansvärda rotfrukt har vi redan tidigare stiftat bekantskap med här på DBM, och vid inget av dessa tillfällen bidrog den till att förhöja smakintrycket på något vis. Rotselleri har kort och gott en beskt vidrig smak och dito lukt som inget äpple i världen förmår dölja, därför var det också med viss nyfikenhet vi satte igång med receptet. En drink som smakar rotselleri? Usch ja.

Herr Bruun och rotselleriet Belzebub.

Herr Bruun poserar här stolt med sitt nyinköpta äkta 70-talsförkläde, och matchande rotselleri-accessoar. En mormon i vår bekantskapskrets har försäkrat oss att rotselleri är ett djävulens redskap och att den som tar det i sin mun kommer att brinna i helvetet under väldigt lång tid. Vi tror henne utan tvekan, och detta bara ökade vår fascination och spänning. Den satansdekokt som går under namnet Selleri- och äppelbål ingav fasa redan innan den börjat tillagas.

Skala.

”En härlig bål med raffinerad smak av selleri” skaldar Mästerkocken.  Raffinerad? Tja, vi får väl se. Innan vi fick se det fick vi dock lukta på det. Som redan nämnts har rotselleri en vederstygglig och otäck doft som få andra rotfrukter kan tävla med. När vi började skala den fula frukten blev denna doft intensivare och intensivare tills den slutligen uppfyllde hela köket.

Tillsätt äpplen.

Vi skivade den och äpplena samt varvade i en skål. Den största skål huset ägde visade sig förbluffande liten när den besattes av ett kvarts kilo rotselleri och tre äpplen, och en och en halv deciliter rom plaskade inte ens ner bottenskiktet.

Tillsätt sprit.

En och en halv liter vin gjorde mer verkan, och som kronan på verket en flaska Sekt. Det var på detta stadium vi upptäckte att vi glömt sockra, vilket vi alltså fick göra i efterhand. Någon tyckte sig minnas att sockret var till för att få frukterna att safta sig, vilket vi absolut inte önskade skulle hända då en av dem hette rotselleri, så fadäsen lämnade ingen bitterhet efter sig. Av tio vilt främmande personer som passerade förbi på gatan och av Fröken Bruun generöst erbjöds att provsmaka rotselleribålen var det bara en som nappade och hans grimaser bådade inte väl för betygsättningen.

Rör om.

Alla hällde upp och satt sedan och stirrade på glasen med det suspekta innehållet. Aldrig hade väl en alkoholhaltig dryck mottagits med denna unisona tvekan i familjen Bruun förut. Den första klunken bevisade vad vi redan misstänkt. Det smakade beskt och otäckt. Ingen som helst äppelsmak kunde förnimmas, knappt ens rom. Bara rotselleri och åter rotselleri. Den innehöll dock alkohol i försvarliga kvantiteter och måhända var det detta faktum som gjorde att den fick en andra chans, vilket i det här fallet var tur.

Tillsätt Sekt.

Redan vid andra klunken blev de elaka kommentarerna mindre högljudda, och vid den tredje förstummades de alldeles. Tro det eller ej, men innan middagen var överstånden skulle rotselleribålen vara uppdrucken. Den såg ut som en blöt komposthög, luktade förskräckligt, men smakade nästan okej. Slutbetyg: 2,4.

Den visade sig kunna kuva de törstiga.

Potatisbiff med piff valdes för sitt vackra namns skull. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan motstå en rätt där ordet piff ingår, det är helt enkelt ett måste. Vad det handlar om är annars rätt trist. Stekt potatis med skorpsmulor, och ovanpå detta hackade och likaledes stekta grönsaker.

Början till piff, hackade grönsaker.

Och rå äggula.

Ägg med piff?

Sin vana trogen talade Mästerkocken inte riktigt sanning i fotot på receptkortet. Stekt gurka får en helt annan och betydligt mindre aptitlig färg än den här vackert gröna. Den blir gråbrun, och om man dessutom steker den tillsammans med rödbeta blir den till en rosaaktig gegga.

Sanning och receptbild, inte alltid samma sak.

Vi har sagt det förut, och säger det igen: stekt gurka är inte gott. Den förlorar sin krispighet, och blir slemmig och trött. Gurka har inte ens vid gynnsamma betingelser en smak som kan beskrivas som utmärkande eller särpräglad, och steker man den med rödbetor och kapris smakar den följaktligen rödbetor och kapris. En meningslös utfyllnad utan något som helst existensberättigande.

Varken lök eller gurka har någon chans mot en rödbeta.

”Ett kapriskryddat lök- och rödbetsfräs på läckert stekta potatisskivor är minsann inget dåligt sätt att variera den dagliga potatisen”, säger Mästerkocken. Nähä. Just det. Potatisskivorna skulle strös med skorpsmulor, vilket även skedde. Vän av ordning ville invända att om man bara häller skorpsmulorna på potatisen utan att först gegga ner den med någonting typ ägg eller så, så ramlar de genast av och fastnar i stekpannan, och även detta var precis vad som skedde, men order är order som det så vackert heter, och Mästerkocken hade inte befallt något sådant varför vi lydigt lät bli.

Skorpsmulor och potatis är inte så illa. Ännu.

Att separera äggulorna från vitan var ett kladdigt göra som överläts på Fröken Bruun som jobbar som servitris och i denna egenskap i varje fall ser mat ganska ofta och därför antogs ha någon form av expertkunskap i ämnet. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, men hellre kladdiga fingrar på någon annan, som talesättet lyder.

En dekor, även den med piff.

När rätten kom på bordet mottogs den med artigt nyfiken skepsis. Den råa äggulan fick barska kommentarer av vissa i sällskapet, men faktum är att det var det råa ägget som räddade en annars i stort sett överflödig och trist anrättning från fullkomlig undergång.

Frukost till middag.

Det smakade frukost, som Fröken Bruun så riktigt uttryckte det, ett intryck som förstärktes av att vi valde att servera dem i äggkoppar. Fru Bruun däremot, som avskyr råa ägg, fick det betydligt motigare, vilket även utvisas av hennes betyg. Som helhet en okej rätt, och medelbetyget landade på 3,1, kvällens högsta.

Kokt fisk. Inte det mest smakliga.

Så var det då dags för den närapå obligatoriska aladåben, denna gång med innehåll av fisk. Två vackert glänsande makrillar inhandlades av en hjälpsam expedit som assisterade oss i att ta ut äcklet som fanns i fiskarnas innandömen. Tråkigt nog glömde vi be henne att även filea dem. ”Det är nog inte så svårt” tyckte Herr Bruun och överräckte sedan de hala fiskarna till Fru Bruun, som inte hade en lika entusiastisk attityd. En halvtimme senare låg ena fisken på golvet, och den andra uppdelad i en ynkligt liten hög fiskkött. Herr Bruun gav sin äkta maka förebrående blickar innan han satte sig att övervaka och även notera sin kära hustrus enorma och fantasifulla förråd av svordomar och obsceniteter. Det var tur att fisken inte hade några öron, annars hade den säkerligen blivit ledsen över att höra sig och sin familj omnämnas i sådana ordalag.

Vad en vegetarian inte vet...

Bara sex blad gelatin behövdes till detta, vilket vi med någon besvikelse noterade. Gelatin har annars blivit något av en utmaning i familjen Bruun, och det är Farbror Bruun som för tillfället leder denna kapplöpning med ett recept som innehöll 15 blad gelatin. Som en jämförelse kan nämnas att ett helt paket innehåller tio blad.

Gelatin, fisk och ännu mer gelatin.

Kokt fisk i gelé. Det varken såg eller luktade speciellt roligt. Det hela hade kryddats med ett lagerblad, inte heller det en krydda känd för sin starka och genomträngande smak, samt dessutom en pytteliten gnutta salt och vitpeppar. Det såg trist ut, och enda uppiggande ingrediensen var det dallriga gelatinet. Vi undvek att nämna för Doktor Bruun, som är vegetarian, att gelatin tillverkas av slaktavfall, ett faktum hon nu här kan läsa och glädja sig åt.

En dallrande och glittrande skönhet.

Aladåben dekorerades med sådan omsorg att den till sist var helt dold bakom tomater, äggskivor och citronbitar, vilket gjorde att den inte riktigt fick chansen att visa upp sig i sitt fulla dallriga majestät, men den framkallade applåder vid serveringstillfället. Det gör aladåber alltid, har vi märkt. En annan sak de alltid gör är att injaga respekt och till och med olust hos dem som vet att de snart förväntas ta en tugga av den, så även denna gång. Det är en sak att skratta åt ett dallrande geléberg, en helt annan att stoppa det i munnen. ”Inbäddad i fräsch dillgrönska och skönt dekorerad med ägg, tomat och citron serverar vi en glittrande makrillaladåb, tillagad i vackert mönstrad aladåbform” skrev Mästerkocken som denna gång verkade ha lyriska intentioner. Tyvärr motsvarade inte verkligheten dikten ens denna gång.

En färdig makrillaladåb väntar på dödsstöten.

Makrillaladåb smakade ungefär som den ärade läsaren antagligen redan gissat. Gelé och kokt fisk. Slemmigt och intetsägande, precis som det decennium detta recept är sprunget ur. Inte ens Herr Bruun, som annars brukar vara väldigt upphetsad när det vankas gelé i maten, tyckte att detta var trevligt. Mest uppskattades detta av de i familjen som är förtjusta i kokt fisk och kokt potatis, dessa var också de enda som gav anrättningen ett betyg högre än två, och det är på deras konto vi får skriva det onormalt höga slutbetyget 2,4. Su loro ricade la colpa, som det heter på italienska.

Kvällens överraskning, Plocke-bricka.

Kvällens överraskning bjöd Farbror Bruun på när han ur jackfickan trollade fram en fjärde rätt, Plocke-bricka. Detta beskrivs av Mästerkocken som ”Lite smått och gott att plocka till sig från en stor bricka”, men av de flesta andra som en rent bisarr kombination av ingredienser utan någon logisk minsta gemensamma nämnare. Vad sägs om mjukost med karamellfärg, eller avokado med räkmajonnäs? Räkmajonnäs var för övrigt ett födoämne om vars existens vi varit helt ovetande. Tyvärr hade ingen annan, varken på Ica eller Coop, hört talas om det heller, så detta ämne byttes ut mot räkost på tub vilket bara gjorde tilltugget ännu mer bisarrt.

Urk.

Syster Bruun demonstrerade sin åsikt om Plocke-bricka genom att hulka upp det i rabatten. Urk. Den som för övrigt googlar ordet urk ska likt familjen Bruun upptäcka att det finns en stad i Holland med detta namn, kanske härstammar Plocke-bricka därifrån.

Delar av familjen Bruun njuter av den tolvgradiga sommarvärmen.

Det något låga slutbetyget ska ses mot bakgrund av att några av Plocke-brickans beståndsdelar var riktigt goda, bland dessa den karamellfärgade mjukost petit chouxen, och andra direkt motbjudande, som de råa champinjonerna fyllda med burkkrabba. Betyg 2,5. Här kommer recepten.

Det blev en special den här gången! Att försöka laga 1700-talsmat kommer dock inte att bli någon vana i den här familjen. Det kan vi dyrt och heligt lova.

MEN när vi upptäckte 1700-talsvarianten på färserat vitkålshuvud så fanns det liksom inte annat att göra än att köra lite reenactment light för en kväll och komponera en slags 1700-talsmeny. Visserligen hade en måltid på 1700-talets inte serverats på vårt sätt med med för-, varm- och efterrätt men med reenactment light så kunde den det. Och visserligen är skillnaderna mellan 1700-talets kök och familjen Bruuns milsvidda men det är detaljer. Att ingen var riktigt säker på hur recepten skulle uttydas kunde ha varit ett problem, men vi valde att se det som en utmaning.

Och menyn för kvällen blev:

• At giöra ferserad kalops
• At fylla kål
• Schokolad-miölk af brynt mjöl

(recepten är faktiskt inte hämtade från mamsell Warg utan en kollega till denna, Maria Elzberg benämnd.). Då kör vi!

Till ”ferserad kalops” skulle man ta mört öxekött och skära det smått, hacka det fint och blanda i talg. Vi tänkte, typ, nääej och tog nötfärs istället…

I övrigt kändes receptet väldigt normalt och påminde om vanliga pannbiffar: ägg, bröd, mjölk och kryddor i form av persilja och muskot. Samt salt.

Sedan gjorde vi, enligt anvisningarna, små runda kakor och lade dem ”warftals” i en gryta…

Meaty

Sen tolkade vi det som att biffarna skulle kokas tills de var genomstekta (genomkokta, då) tillsammans med nejlikor och smör…

Det var ju inte vackert direkt.

Upprepar: Det var ju inte vackert direkt.

När det började se ut som ovan ansåg vi att det var färdigt och bjöd det enligt uppmaning på bordet sisåhär:

Det såg ju lite bättre ut när det väl hamnat på bordet som väl var. Dessvärre smakade det: ingenting. Ferserad kalops hade tappat all eventuell arom i sitt långbad och något spår av muskot, persilja eller nejlikor stod icke att finna! Det smakade mest kokt köttfärs…

Axel von Ferserad kalops

Betyget blev ändå ganska välvilligt eftersom det inte smakade illa utan bara lite: 2,8 (dock kom resterna till sin rätt i en kryddig tomatsås några dagar senare så det blev ett gott slut trots allt!)

Men säg den fröjd som varar för evigt… BRING ON THE VITKÅL!

Det är en smula skrämmande att tänka på, att det är tredje gången ett kålhuvud gröps ur i det Bruunska köket.

Till skillnad från 1970-talets vansinniga slöseri, så skulle man på det ekonomiska 1700-talet faktiskt spara den urgröpta kålen och ”hacka den rätt fint”. Det är möjligt att man använde annan utrustning dock.

Den rätt fint hackade kålen fick sällskap av korinter, ”rifwit bröd” (här tog vi vanligt ströbröd), muskot, grädde, ägg och salt. Sedan fylldes kålhuvudet med ovanstående (yes, 1700-talets färserade vitkålshuvud är vegetariskt!).

Locket på och knyt ihop med snöre. Sen skulle det bara koka i ”tre goda timmar”.

Det blev tre timmar. Om de var goda eller inte ska vara osagt…

…ty då vi inte räknat med att fyllningen skulle svälla så pass mycket som den gjorde blev kålhuvudet så småningom alltför trångt för sitt expanderande innehåll… Det var skrämmande!

Inte lika skrämmande som såsen, dock…

Vårt kålhuvud skulle nämligen serveras med en sås gjord på äggulor och grädde. Lång historia kort: det skar sig. Illa.

Före:

Eft… ÅH GUD VAD ÄR DETTA TA BORT DET!!!

Ja, vi åt av det. Inte med god aptit men vi åt. Smaken var… speciell.

Det smakade väldigt sött, alltså sött som i efterrätt vilket kändes väldigt skumt. Fru Bruun gav faktiskt vidundret en 3:a och åt till och med upp det man lagt för henne medan resten av de församlade var mindre entusiastiska varför slutbetyget hamnade på 1,7…

Så var det dags för dessert, eller vad vi nu ska kalla ”Schokolad-miölk af brynt miöl”. Receptet lät bara säga att ”man kan bruka thet om aftonen”. Dock inte till vad.

Det roliga med det här receptet är att det inte innehåller någon som helst ”schokolad”. Kakao har ersatts med mjöl som brynts för att ge brun färg och tjock konsistens. Är det inte underbart?

Så vår pigslyna fick ställa sig till att bryna mjöl på aftonkvisten.

Receptet varnade oss för att låta det bränna och det var med en viss spänning vi såg mjölet börja skifta färg…

Nej, inte brunt nog!

När vi var nöjda med färgen (eller kanske när det faktiskt började lukta ganska bränt) fick mjölet svalna inför tillredningen, som gick till så här:

Socker, kanelstång och mjölk kokades upp i en kastrull varpå mjölet tillsattes under straxt hysterisk vispning.

Vi var övertygade om att det skulle klumpa sig något bedrövligt men det gjorde det faktiskt inte, om det kan ha haft något med den tidigare stekningen att göra?

Det skulle bli tjockt som ”en äggemiölk” men eftersom ingen visste hur fan en sån var beskaffad bestämde vi att det var färdigt när det fått nästan brunsåskonsistens… Vad skulle du ha gjort?

Sedan serverades det på bordet upphällt i ett  fat, allt enligt anvisning.

Vi valde att dricka det ur koppar. Förväntningarna var inte skyhöga.

Men! Men, men men!

Så illa var det inte! Vi var ganska oroliga över att det skulle smaka bränt mjöl men det smakade varken bränt eller mjöl. Kaneligt och sött, lite läskig konsistens men ganska… tja, trevligt. Betyg: 3,6.

Nästa gång vi ses är vi tillbaka på 1970-talet. Tack för att ni tittade – berätta gärna för alla era vänner! Om ni vill bli av med dem. LOL.

Recept (tack till Umeå Universitetsbibliotek – sök på ”Elzberg” för att titta i kokboken):

Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.

Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.

Så. Pinsamt.

Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.

Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?

Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.

Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?

Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!

Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.

Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.

I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.

Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.

Om den vann? Nej.

Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.

För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här:  varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.

Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.

MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.

Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.

Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.

Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.

Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.

Slicka skålen, någon?

Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:

Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.

Med vänliga hälsningar en kock

Funkar det lika bra med kaffegrädde?

Soja för färgens skull, såklart.

Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!

Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.

Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.

Fast vi är inte klara ännu!

Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)

..samt en generös skiva gorgonzolaost.

Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.

Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.

En tugga räckte.

Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja  sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.

Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!

Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.

Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.

Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.

Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.

Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.

Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!

Hej mä er.