Med detta sagt bjuder vi på en dos snille och smak signerat Akademikern, som i sitt senaste nummer kom med följande tips angående Den bruna maten till sina läsare:

Så det så! (Ja, vi skryter igen, vi vet…)

Sist men inte minst: Familjen Bruun vill påminna om att vi har en YouTube-kanal. Eftersom kålen är billig nu och passar bra till hösten bjuder vi här på en gammal film som inte visats på bloggen innan. Färserat vitkålshuvud. (Receptet läser du här)

Må så gott!

/Familjen Bruun

Familjen Bruun beklagar att de inte hörde av sig i förra veckan men omständigheter gjorde att man inte kunde träffas som planerat! Nåväl! Man gjorde igår lördag sitt bästa för att reparera skadan och samlades på slaget sju för förtäring utöver det vanliga… Den här gången kom inte mindre än två receptkort från Mästerkockens konkurrent Köksmästaren med. Även fast ingen kan beskylla Köksmästaren för att sakna brun karaktär, så är den ändå inte lika rolig som Mästerkocken eftersom de i regel inte har några kommentarer som försöker sälja in receptet till den hågade hemmakocken.

Fru Bruun hade som förrätt valt ut Enkel risotto. Delvis för att till ingredienserna hörde corned beef och fru Bruun mindes med vilken förtjusning farbror Bruun mumsade i sig detta vid ett tidigare tillfälle.

Lök, burkchampinjoner och paprika hackades och frästes upp……varpå ris, vatten och hönsbuljong tillsattes.

Notera gärna att detta är den enda kryddan. Sedan fick det stå och koka ihop sig.

Så fru Bruun började rosta och skära ut små brödskivor – och corned beef!

Fru Bruun var säker på att alla skulle bli tokiga i kombinationen corned beef, bröd och fuskrisotto så hon planerade generöst för två små bakelser per person.

Köksmästaren uppmanade till att lägga risotton i ”fina högar” ovanpå en skiva corned beef, som i sin tur tornade ovanpå en skiva bröd innan hela schabraket skickades in i ugnen..

”Fin” är som bekant en definitionsfråga. Men lite ost, både i och ovanpå risotton, och några nypor persilja räddar allt. Typ.

Vackert! Men förväntningarna, ja de var låga…

Men – hör och häpna! Den Enkla risotton gick hem och slukades – herr Bruun åt hela tre små bakelser. Smaken dominerades egentligen av burkköttet till 90% så gillar man corned beef, vilket familjen Bruun uppenbarligen gör,  kan rätten antagligen inte misslyckas. Men, tyckte fru Bruun, vill man bara tillfredsställa en längtan efter corned beef borde det finnas bra mycket enklare  och mindre omständliga sätt att göra det på. Betyg: 4,1 och den som är intresserad av att gå händelserna i förväg får nu veta att Enkel risotto faktiskt skulle bli kvällens vinnare.

Som bekant kan inte alla vara vinnare… Det kanske är en tröst för kvällens huvudrätt – Salladsdolmar.

Ja, det är alltså typ kåldolmar, fast med sallad istället för kål. Och köttfärsen ska stekas innan man gör dolmarna. Och champinjoner… Ja ni hör, det är hur konstigt som helst och inte blir det mindre konstigt av att man vill ha oss till att hitta burkchampinjoner som ligger i smör istället för spad..! Uppenbarligen fanns en sådan produkt en gång i tiden, men det måste varit länge sedan.

Herr Bruun fick därför nöja sig med vanliga burkchampinjoner. På receptkortet användes ordet ”flocka”, som i att ”flocka ned färsen och rör…” och ingen i familjen Bruun hade hört det förut… Någon etymologiskt lagd läsare som känner till mer om det?

Hursomhelst, när färsen var genomstekt skulle den svalna för att sedan spädas ut med detta:

Det är inte helt lätt att se, men det är alltså ströbröd, kaffegrädde och ägg. Det låter kanske inte så konstigt, men längre fram kommer vi att upptäcka att detta var Mycket Dåligt.

Sallad var det, ja. 16 stora salladsblad ville Mästerkocken ha.

Nota bene: 16 stora ångade salladsblad. I den här rätten skulle salladen nämligen vara motsatsen till hur man vanligtvis vill att sallad ska vara: krispig, spänstig och fräsch…

Ja, ni vet. Allt som salladsbladet ovan inte är.

Nej, det är inte vackert men precis så här skulle det vara.

Herr Bruun var omåttligt stolt över sina fina ”dolmar”, här fotograferade innan de åkte in i ugnen för att salladen om möjligt skulle bli ännu sladdrigare.

Det blev den. Och sallad som först ångats och sedan ugnsbakats blir konstigt nog så sladdrigt seg att det nästan inte går att bita sönder den…

…så till slut sitter man bara och föser runt sin dolma på tallriken…

…eftersom blandfärs som kryddats med rosmarin inte heller är någon jättehit. Notera de vita klumparna i färsen, som ser ut som stelnat flott…

Det är ägget, grädden och ströbrödet som formade små koagulerade klumpar i ugnsvärmen. Det som var ätligt av salladsdolmarna var med andra ord champinjonerna. Betyget blev 2,1 eftersom det inte finns något universum där man tycker att varma salladsblad är en bra idé.

Hittills har kvällen alltså frambringat en hit och en miss – på vilken sida kommer desserten – Mandarindelikatess – att hamna? Följ med…

Mandarindelikatess skulle kunna beskrivas som en dessert som innehåller ganska lite ”Mandarin” och desto mera ”delikatess”. Om ens uppfattning av ”delikatess” är risgrynsgröt, alltså. För det är vad den här efterätten är.

En burk mandarinklyftor (ja, en burk på fyra personer…) lades i en form…

…och täcktes med hemkokt risgrynsgröt.

Två hårdvispade äggvitor fick kröna verket innan det gräddades.

Dekorera med några mandarinklyftor och servera!

Lätt som en plätt, men inte särskilt tilltalande…

Varken för ögat eller munnen, faktiskt. Maränglocket blev aldrig riktigt marängigt och då återstod egentligen bara risgrynsgröt med någon enstaka mandarinklyfta här och där – det blir ingen glad av. Och Mandarindelikatess fick därför inte mer än 2,6 i betyg av församlingen.

Adjö för denna gång och på återseende om dryga veckan

MVH

Familjen bruun

Så var det dags igen för några tuggor brun mat, och den här gången slog vi på stort och bakade en hel tårta till efterrätt. Sommaren lider mot sitt slut, och DBM kommer att uppdateras lite oftare, om våra magar tål det. Titta noga på bilden här nedan, och fundera en stund över hur alla dessa ingredienser kommer att blandas. Inte alltid på det sätt man först skulle vara benägen att tro, käre läsare.

Mina damer och herrar, låt oss presentera kvällens entrerätt: Buljong i kopp med rikligt garnityr. Kan buljong vara gott? Tja, det är ju en inte helt ovanlig ingrediens i vissa maträtter, men att bara lösa upp en buljongtärning och sedan dricka upp den? Svaret på denna och ytterligare frågeställningar skulle under kvällens gång komma oss tillhanda på ett handgripligt och ibland rent av brutalt sätt.

Att tillaga denna buljong var inte särskilt svårt. Som vi redan konstaterat lägger man buljongtärningar i vatten, och blandar sedan detta med soja, sherry och rödbetsspad. En enkel och lättfattlig process som till och med familjens katt skulle klarat av. Redan nu började dock familjen Bruun bli en smula fundersamma. Buljongen på Mästerkockens bild är genomskinlig och har en trevligt klarröd färg. Vår hamnade någonstans i färgskalan mellan brun och svart vilket passar denna blogg väldigt bra, men inte på minsta vis påminner om Mästerkockens foto. För att förhöja smakintrycket hackades sedan några rödbetor och lades i, och efter detta pressades äggula genom en sil för att bli pricken över i:et i en fulländad maträtt.Rödbetorna sjönk till botten och hördes aldrig mer av. Äggsmulorna spred sig över buljongytan på ett sätt som kom Herr Bruun att erinra sig den gamla goda tiden när han var stolt ägare av ett akvarium och brukade mata fiskarna med mygglarver. Detta receptkort kom ur kategorin ”Mustigt doftande soppor”, och därför sniffade vi alla rätt rejält för att få oss en fläkt av den mustiga doft som utlovats. Mustigt? Hm, tja. Inte helt förvånande doftade det buljong, soja och sherry, och smaken var väldigt trevlig om man är sjuklligt besatt av salt, vilket Herr Bruun faktiskt är. Buljongtärningar är salta, soja är salt, buljong plus soja är supersalt. Mums tyckte dessa raders författare, men den övriga delen av familjen var inte lika begeistrade. Betyget hamnade på 2,5, och den del av soppan som inte runnit ner i våra magar hälldes ut för att hindra mygglarverna från att kläckas. Fru Bruun tittar misstänksamt på kvällens förrätt. Mästerkocken själva hävdar att detta är bra att servera en dag ”då matlusten inte är så stor”, vilket familjen Bruun utan minsta tvekan håller med om. Detta är upptakten till huvudrätten, förklädd purjo. Utförandet hade vissa likheter med banan i skinkrock, alltså kött som virats runt frukt och grönt. Förklädd purjo är enligt Mästerkocken ”en litet ovanlig rätt”, och vi tvingades till vår saknad konstatera att om den varit ovanlig redan på 1970-talet så är dess tillstånd idag snudd på utrotningshotad. Det lät inte helt oävet när man läste igenom ingredienserna; purjolök, skinka, parmesanost. Hör och häpna; Parmesan! Detta måste varit ytterst raffinerat och exklusivt i ett land som ännu ansåg att ananas och cocktailbär var exotiska frukter. Ett tag var vi inne på teorin om att all riven och torkad ost kanske kallades parmesan på sjuttiotalet, men den ende i familjen som faktiskt levde under denna gastronomins glansålder hade i sitt dåvarande barnsliga oförstånd inte lagt sådana detaljer på minnet varför frågan förblev obesvarad.Här ser vi den förklädda purjon innan den kamouflerat sig själv till oigenkännerlighet under ett täcke av sås, skorpsmulor och parmesan. Såsen kryddades med både salt och vitpeppar, och Herr Bruun blev så entusiastisk med pepparen att resten av familjen fick tårar i ögonen. Sålunda blev detta oavsiktligt den första av Mästerkockens rätter som skulle kunna beskrivas som kryddstark. Lägg märke till att purjolöken saftat sig under vistelsen i ugnen. Kanske var det för denna stackars grönsak lite som att sitta i bastun och svettas till döds enligt tradition från vårt östra grannland.Purjolök är gott. Purjolök som först kokats och sedan ugnsbakats får en konsistens av långa slemmiga trådar, och en smak som hade det inte varit för fadäsen med vitpepparen företett väldiga likheter med färserat vitkålshuvud. Egentligen var ju detta lunchmat, och inte middagsmat, om man får tro Mästerkocken, men familjen Bruun valde att blunda för detta. Blundade var också vad de flesta i familjen gjorde när de svalde ner den pepparstinna huvudrätten. Trots detta så steg betygen hos alla utom Herr Bruun själv. Hela tre fyror delades ut med slutresultatet 3,4.Här ligger den lille rackaren och kikar på fotografen med sitt enda men vidöppet stirrande öga. Minuter senare hade den försvunnit, och för en gångs skull blev det ingen mat över. Man kan ju visserligen spekulera i varför någonting så normalt i matväg som purjolök skulle behöva komma på tallriken i förklädnad. Kanske förklaringen ligger i att Mästerkocken hade anställda receptmakare med lyriska ambitioner. Notera för övrigt Fröken Bruuns nyinköpta bruna servis, raka vägen från en loppis någonstans i Halland.Här håller Fru Bruun på att förbereda den himmelska chokladtårtan, som än så länge ser bedrägligt obrun ut, någonting som under processens gång skulle komma att ändra sig radikalt. Detta recept har inte Mästerkocken som upphovsman, utan den konkurrerande receptklubben Köksmästaren, och det är inte utan att man saknar Mästerkockens små utbrott av poesi i sina ingresser. Här är det mer rakt på sak. Himmelsk chokladtårta, punkt och slut. Ska vi äta eller ska vi snacka skit?Så där ja. Det var bättre. Färg och konsistens som babybajs, men det smakade faktiskt väldigt nära himmelskt, och förväntningarna började sakta men säkert stiga inför detta matäventyr. Efter en halvtimme i ugnen såg den ut så här, och nu var det dags för de obligatoriska bananerna att träda fram. I efterrätter fyller dessa krokiga frukter mer än väl sin funktion, tyvärr höll de sig inte alltid där under det årtionde vi tagit på vår lott att äta oss igenom har det visat sig, men det är en helt annan historia. Himmelsk chokladtårta var väldigt gott, ja, det var snudd på att den levde upp till sitt tungt förpliktigande namn. Det här blev kvällens vinnare med betyget 3,6. Banan plus choklad plus vispgrädde är en solklar formel för seger och sopade också banan (alltså, banan, inte banan) med de andra rätterna.En av få maträtter som faktiskt blev väldigt lik bilden på receptkortet, här fotograferad innan obduktionen. Nedan följer recepten så att ni själva kan laga er tillbaka till de bruna gabardinbyxornas årtionde.

Träffas oftare och billigare. Kan det uttryckas vackrare vårt sug efter bekanta, bara det nu inte kostar pengar vill säga? I Bjudningsboken fanns ett kapitel som hette ”Liten vinguide”, för att hjälpa oss vilsna svenskar på traven. Charterturismen var i full blom detta nådens år 1972, och fler och fler hade varit söderut och smygkikat på den spännande drycken vin. Detta lite suspekta brännvinssurrogat mottogs med försiktighet av en befolkning som blivit uppfostrad till att betrakta vin som ett utslag av snobbism och överklass, och därför behövdes nog en smula guidning.

Den som tittar på listan här upptäcker att det är idel kvalitetsprodukter som blev favoriter nu när den otäcka överklassen skulle bli av med ett av sina främsta attribut; vinet. Familjen Bruun tog helt enkelt boken i hand och promenerade iväg till närmaste systembolag för att utröna om några av dessa produkter ännu existerade, och blev hjälpta av en något förvånad herre. Resultatet går att utläsa av de förprickade vinerna. En av dem, Mateus, hade exakt samma etikett och utseende som på den gamla goda tid vi i denna blogg försöker imitera. Två, Perlerose och Parador hade bytt etikett, och ett, Tirnave, hade bytt namn till La Revedere, och med detta fick vi låta oss nöjas.

Hela två rosévin, vilket ju kändes helt rätt då detta blivit modernt igen. Att så få av vinerna fortfarande existerade berodde på att de flesta av dem var härtappade, vilket enligt uppgift betydde att man köpte in väldiga mängder skräpvin, blandade allting i en stor tank, och sedan tappade dem på exakt likadana flaskor. Ingenting fick sticka ut från den kollektiva normen, och förmodligen var det på ett hår när att de fick namn överhuvudtaget då det ju gått lika bra att bara kalla det ”vin”. Härtappning hade den intressanta egenheten med sig att du kunde köpa tre exakt likadana flaskor vin och ändå komma hem med tre helt olika smaker beroende på vad som blandats in. Inte illa. ”Om man köper flaskimporterat vin betalar man överpriser för att få en originalflaska med vackrare etikett”, upplyser Bjudningsboken.

Så var det då dags för vinprovningen. Vad ni ser på bilden här ovan är ett stort glas Parador. Detta vin passar enligt systembolagets hemsida till ”inte alltför smakrika maträtter”, varför det gick som handen i handsken till den bruna maten. Som den uppmärksamme läsaren antagligen redan noterat spelades det Yatzy till detta evenemang, exakt som på sjuttiotalet med andra ord. Vi ber att få informera om att DBMs vinprovningsprotokoll inte innefattar sådana fisförnäma nymodigheter som att gurgla en fingerborg vin genom näsan och sedan spotta ut det. Spotta ut? Skulle inte tro det. Protokollet talar sitt tydliga språk. Detta första vin ut på plan hade betygsatts enligt samma system som maten, något som efter ett par flaskor glömdes bort. Vidare blev handstilen mer och mer oläslig, antagligen beroende på att herr protokollföraren inte var van att skriva med block och penna och följaktligen blev trött i handleden. Parador har enligt systembolaget en ”liten doft” och ”mjuk, relativt söt smak”. Denna lilla doft beskrevs av Fru Bruun som insvettad galon, medan Farbror Bruun mer lutade åt gammal skosula med en försvarlig tillsats av tåbira. Smaken var bitter, men samtidigt smaklös, ett vin i sann 1970-tals anda alltså. Betyget blev 2,3.

Mateus klassas av systembolaget som ”bärig doft med torr spritsig smak med sötma”, och av familjen Bruun som ”skolans suddgummi med inslag av hallon och kemikalier”. En klar favorit med andra ord, och betyget steg genast till skyhöga 3,2. Uttrycket ”saftvin” myntades i detta sammanhang av Farbror Bruun. Detta slank ner med blixtens hastighet, hjälpt på traven av några öl för att rensa upp i smaklökarna.

Se så trevligt det finska finvinet Perlerose ser ut i Farbror Bruuns hand. Skördat från de soliga sydsluttningarna utanför Borgå eller kanske Jakobstad kan man tänka. Nu börjar det bli något svårläst i våra anteckningar, men lukten beskrevs som ”någon blomma kanske”, och smaken som ”en blandning av vinbär och blöt tidning”. Det står också med något vinglig handstil att ”käkarna går på tomgång”, vilket mer låter som amfetamin än rosévin, och endast meddelas läsarna i dokumentativt syfte. Något betyg fick det inte, det hade av outgrundlig anledning glömts bort. ”Halvtorr smak med inslag av hallon och jordgubbar” påstår systembolaget.

Sist ut var Tirnave, eller La Revedere som det numera heter. På detta vin har vi tyvärr ingen bild, varför ett klipp ur systembolagets hemsida får tjänstgöra som substitut. Kameran hade slutat fungera, eller så hade familjen Bruun glömt bort hur den användes, men trevligt var det. Doften upplevdes som ”tung sötma” och ”honung”, och smaken som väldigt intetsägande. Den beskrivs bäst om den ärade läsaren tänker sig en handfull russin som fått stå i ett glas vatten några dagar och sedan silats bort. Även här hade herr protokollföraren glömt att infoga betygen, men vi gissar att de blev höga. Russinvatten är ju dock nästan som någon form av vin, och en intressant egenhet man ofta märker vid sådana här vinprovningar är att för var flaska man dricker smakar det bara bättre och bättre. Fru Bruun har ännu ärrbildningar och varande sår på sina knän och armbågar för att bevisa detta påstående. Skål på er!

Hrm-hrm! Ärade och bästa läsare! Det har varit lite dåligt med uppdateringarna här den senaste tiden. Man skulle nästan kunna tro att familjen Bruun gått i ide eller helt slutat äta, men ett sådant lyckosamt öde har världen sannerligen inte förtjänat och Den Bruna Maten går nu så sakteligen in på sin andra säsong.

Mellan säsongerna har vi ju dock något som kallas sommar, kanske i år mer kännbar än någonsin förr. Sommar innebär semester och dessutom också att familjen Bruun vill lata sig lite extra även i köksväg, varför vi denna vecka lämpligt nog bidrar med kulinariska äventyr från flik 27 ur Mästerkockens receptkartotek: Sommarmat – utflyktsmat och matsäck. Först ut på vår meny: Festskinka.

Ja, det här är tyvärr alla ingredienser som behövs. Jättefestligt.

Efter ett litet missöde i konservhyllan råkade farbror Bruun få med sig en burk corned beef istället för burkskinka; huruvida detta innebar en smakförhöjande faktor eller ej ska man kanske låta vara osagt, men vad man med säkerhet kan säga är att det inte gjorde något för festskinkans utseende.

Haricots verts....

...som här pryds med corned beef...

...och toppas med champinjonost på tub.

”En idealisk liten sommarrätt, där alla ingredienser går att förvara utan kylskåp”, menar Mästerkocken, men det är nog just detta som inte är så idealiskt – i alla fall om man ska se till smaken och alla konserveringsämnen som här går i motvillig symbios. Festskinkan smakade nämligen som något liknande micrad och ostgratinerad kattmat, om ni nu kan och vill föreställa er detta.

Den blev inte heller vackrare efter att ha svettats en tid i ugnen. Resultatet: en väldigt blaskig röra som bara uppskattades av Herr Bruun, som på sitt allra mest generösa humör av någon outgrundlig anledning belönade Festskinka med en fyra. Undertecknad kunde dock bara äta en tugga, och det enda raka var att dela ut en etta som i ”Oätligt”, medan Fru Bruun gav en mer diplomatisk trea. Snittbetyget blev 2.7: på gränsen till ”Okej”. Väldigt mycket på gränsen till vad som är ”Okej”, faktiskt.

Notera familjen Bruuns nya tallrikar som generöst har donerats av en läsare. Klassisk brun Höganäs!

Dags så för kvällens huvudrätt: Utflyktsfärs i form. ”Ja, varför inte? Ta hela formen med er i kylväskan, skär upp färslimpan undan för undan. Kokta ägg finns inuti.”, skaldar Mästerkocken, och det här säger något om den slappa mentalitet som rådde kring recepten och inte minst ingredienserna. Ja, varför inte, men varför?! Anything goes?

Tydligen. Utflyktsfärs i form måste någonstans ha inspirerats av Köttgrottan. Det luktade inte särskilt gott när man skar upp den – faktiskt lite som man tänker sig att en köttgrotta luktar. Tänk er ett koncentrat av den doft som sprider sig kring ett nyöppnat paket köttbullar, blandat med lukten av kokta, nyskalade ägg. Tänk er dessa dofter på en strand, där det på förhand redan luktar tång. Så luktade det.

Ja, varför inte?!

Hela sex ägg gick det åt totalt. Till utflyktsfärsen serverades efter Mästerkockens rekommendation en hemlagad potatissallad i majonnäs, naturligtvis även den i tidens tecken helt utan kryddor.

Trots att det luktade väldigt illa om utflyktsfärsen så var smaken inte därefter. Man kan inte heller säga att det var gott, och att slutbetyget hamnade på 3 kändes därför helt rättvisande (och gjorde faktiskt även Utflyktsfärs i form till kvällens vinnare, skulle det visa sig).

Det var en fortsatt ganska hungrig familjen Bruun som tog för sig av desserten, Kiwifrukt i vingelé.

Ja, varför inte?!

”Kiwifrukten, eller som de äggstora krusbärsgröna frukterna också kallas – kinesiska krusbär, är tämligen nya hos oss. De har har en frisk syrlighet och är vackra i olika efterrätter”.

En dessert som man kan bli full på förtjänar egentligen bara av denna anledning ett högt betyg, men frågan är om denna rätt inte gjort sig bättre som vanlig bål, vilket förmodligen varit en inspirationskälla.

Host-host! Nio gelatinblad senare och efter några timmars stelning i kylskåpet dallrade det precis så här mycket, och det var faktiskt en ren tillfällighet att Lady Marmalade spelades i bakgrunden. Sällan har den väl varit ett så passande låtval, för övrigt hämtad från familjen Bruuns Spotify-lista ”Det bruna diskoteket”.

Som dessert betraktat var Kiwifrukt i vingelé en stor besvikelse och kom bara upp i 2,8 poäng, i sammanhanget ett mycket lågt betyg. Den friska syrligheten var mer bara sur än något annat, och detta kan nog både skyllas billigt vitt vin och saften av en hel citron.

Som vanligt, med veckans recept säger familjen Bruun tack för den här gången.  Snart är vi tillbaka igen! Ja, varför inte?!

Hallå semesterfirare! Delar av familjen Bruun har visserligen ferier och annat på gång men lyckades häromsistens slå sig ned till bords.

Låt oss gå direkt på väsentligheterna – förrätt. Favoriter.

Man kan inte annat än beundra den receptmakare på det anrika Mästerkocken som en gång besatt så gott självförtroende att han/hon utan vidare lät sin kreation gå under namnet Favoriter. Betänk nu att denna rätt (som alltså går under namnet Favoriter, om någon missade det) innehåller både bananer och – böckling (recept av den här typen får ibland familjen Bruun att begrunda om det kanske var så att Mästerkockens recept tillkom genom någon typ av slumpgenerator, helt utan mänsklig inblandning).

Låt oss smaka på konceptet medan vi tittar på den här bilden:

Böckling. Bananer. Två ting som aldrig, aldrig borde nämnas i samma mening.

Till och med någon på Mästerkocken förstod att man var ute på djupt vatten och försvarade därför omedelbart rätten redan i receptkortets lilla obligatoriska ingress:

”Bananer i varma rätter kan det smaka gott? Javisst gör det det.”

Redan där börjar familjen Bruun att mumla fram protester men man fortsätter envist:

”Det är bara ovanan som får oss att tycka att det låter lite konstigt.”

Nej. Det är det inte. Men skit i det: här skall lagas Favoriter!

Böckling är grisigt och krångligt för den som skall rensa den och arbetet känns hopplöst otacksamt och meningslöst eftersom man vet att det alltid kommer att finnas kvar en triljon ben i alla fall. Men man måste offra sig för Konsten.

Konst kan också vara att lägga skivade bananer på brödskivor som att det vore det naturligaste i hela världen.

Sedan täcker man bananerna med böckling, dill…

…majonnäs samt ost och låter det hela stå i ugnen.

Sen kan man kalla det en installation, men man kan också äta det, vilket familjen Bruun naturligtvis gjorde. För Konsten.

Behöver vi ens påpeka att förväntningarna var låga? Tror inte det, och antagligen var det mycket därför som Favoriter mottogs så pass välvilligt som ändå skedde. Nej, ingen i sällskapet gjorde rätten till sin nya Favorit, men medelbetyget blev ändå 2,7 vilket är snäppet under ”Okej”. Man opponerade sig mycket mot att banansmaken nästan helt övertog böcklingen (vilket bara det är en bedrift!) och det är inte kul att få ben i munnen hela tiden, men det kan väl i ärlighetens namn inte skyllas på receptet. Ingen blev övertygad men, tja, ingen kräktes heller. En bra förrätt med andra ord.

Så var det dags för huvudrätt. Vi erkänner att rätten först och främst valdes på grund av sitt namn – Kyckling med Piff! När det sedan visade sig att rätten också innehöll jordnötter var saken biff… förlåt: Piff!

Här var det färdiglagat och halvfabrikat som gällde och det är något rörande över Mästerkockens ansträngningar att upplysa oss om vad färdiggrillad kyckling är och hur den kan bäras hem:

”Den kyckling som vi ibland för enkelhetens skull kommer hem med varm och färdiggrillad (inslagen i ett ark folie eller en värmeskyddande påse)…”

Så här kan då en påse se ut, för den som undrar.

För övrigt ingick snabbris i receptet samt burksoppa.

Nu är ju familjen Bruun fria andar som icke låter sig begränsas av anakronistiska och utdaterade specerier när de väljer ut sina recept, så det var inte förrän de befann sig i mataffären som det slog dem att sellerisoppa på burk kanske inte skulle bli så lätt att få tag i. Det var det inte heller, det var istället helt omöjligt och Bruunarna hade en del bry innan man enade sig om en kompromiss. Det fick bli en pulversoppa med kyckling och grönsaker, varav en var selleri, och sen skulle saken aldrig mer nämnas.

Väl hemma tillagades soppan enligt förpackningen och allt bös silades bort (den som minns sellerisoppa på burk får gärna prata gamla minnen i kommentarsfältet).

Snabbriset lades på en ugnssäker form, och ett kompani tappra sparrissoldater (givetvis från burk) anmälde sig till tjänstgöring.

De stupade sedermera alla för kycklingens hand.

På med soppa, gräddfil och jordnötter och du har efter en kort ugnssejour en rätt med Piff! Eller?

Piff må vara ett väldigt subjektivt begrepp, men vad familjen Bruun anbelangar så hade denna kyckling ICKE Piff!

Det var väldigt blött, väldigt slafsigt och det enda egentliga tuggmotståndet utgjordes av jordnötterna. Barnmat och sjukhuskost var två lättfunna associationer, speciellt med tanke på att det här receptet inte innehöll vare sig salt eller några kryddor… Piff – i helvete heller!

En rätt utan potens. Eller Piff!

Betyget: 2,2. Mycket rester blev det… De ”glömdes bort” och fick slängas dagen efter.

Så hittills var kvällen mycket medioker för familjen, men det mesta brukar ordnas upp när det är dags för desserten, inte sant?

Mjo. Mja. Så blev det väl inte riktigt.

Capuccino-glass – visst låter det riktigt gott? Så gott att vissa kritiska röster först tyckte att det lät för gott, för normalt, men de skulle så småningom tystna.

Det här var alltså inte riktig hemgjord glass med capuccinosmak om någon nu trodde det, nej, det var istället kallt kaffe med en kula glass i och en blygsam klick grädde på toppen.

Bara grädde. Inget att se här.

”Ibland är det kanske lämpligt att förena desserten med kaffet” skaldade Mästerkocken. Ja, om man inte kan få iväg gästerna fort nog, till exempel. Och med den här desserten så lär de inte heller bjuda igen.

Den blev även vansinnigt ful.

Första skeden, med glass, grädde och bara en anstrykning kaffesmak, var god nog, men så fort mejerivarorna smält undan återstod endast massor av kallt kaffe. Och en deciliter kallt kaffe per person kan kännas som väldigt, väldigt mycket, fick fam. Bruun erfara.

Ingen lyckades peta i sig hela sin dessert och desserten fick betyget 2,5, vilket ju är lågt i sammanhanget.

Familjen Bruun fortsätter med lata dagar i solen och är inte tillbaka med en ny måltid redan nästa söndag, men glöm inte bort oss! Vi skickar ett vykort.

Under tiden passar vi på att åter ägna oss åt lite ohejdat skryt. Här ovan har vi efter många om och men äntligen lyckats få tag i ett ex av Amelia som hade den goda(?) smaken att skriva en notis om oss för en tid sedan. En brun klapp på huvudet får de av oss för detta.

Även gratistidningen City gav oss ett omnämnande i samband med prinsessbrölloppet, även om vi får känslan av att de inte riktigt förstått. Bra jobbat, vi slutar nu läsa Metro med alla dess tråkiga pressmeddelanden. Till nästa bruna matorgie har vi planerat rikligt med Piff, mer avslöjar vi inte nu.

Denna bok är fantastisk. Den innehåller 268 salladsrecept, men så gott som inga bilder. Hur många människor blir sugna på mat av att bara läsa en innehållsförteckning? På sjuttiotalet; alla förmodligen.  Detta var nämligen innan fotokommunikationen slagit igenom på allvar och förstört folks fantasi med förföriska och välregisserade bilder. Vi märker redan här hur revolutionerande Mästerkockens idéer var. Som kuriosa kan nämnas att Herr Bruun faktiskt träffat en gammal journalist som en gång i tiden jobbat som redaktör just för sagda mästerkock. Vid frågan om han tyckte det var roligt svarade han endast; ”Prata inte dumheter. Skicka askkoppen”.

Åter till studentskivan. Vi hade turen att komma över en föreningslokal som i det närmaste stått orörd sedan 1970-talet, vilket de hemtrevligt brun-orangea stolarna här ovan bär vittnesbörd om. Bordet försågs med plastblommor och en knippe ogräs, allt i gröna vågens tecken. Tillbaka till naturen! Salladsboken innehåller som vi redan konstaterat ett icke föraktligt antal recept, och valet var inte lätt. Ytterligare svårigheter tillkom då några av gästerna var vegetarianer, men slutligen föll valet på någonting som kallades ”Zigenarens potatissallad”.

Ta en god titt på bilden ovan. Nog för det tankarna till zigenare alltid, eller? Vi grubblade en hel del på kopplingen mellan vad ni ser här och folkslaget romer, och den enda möjliga, men väldigt långsökta förklaringen vi kunde komma på var; detta innehåller paprikor, paprikor finns i gulasch, gulasch är ungerskt, i Ungern kanske det bor zigenare.

Receptet var beräknat för fyra till sex personer varför allting fick fyrdubblas. Resultat: 24 paprikor, två kilo potatis, fisk, och en hel del annat. Se nedan för exakta detaljer. Ingen av husets alla skålar eller ens grytor var stor nog att rymma detta, så herr Bruun fick helt enkelt springa iväg till vår lokala handlare och införskaffa en 35 liters plastback egentligen avsedd att förvara kläder i. Det såg inte vackert ut, men var rätt praktiskt.

Som vi tidigare konstaterat fanns det ingen bild på zigenarens sallad så vi kan endast gissa oss till hur den var tänkt att se ut. Så här vacker blev den i varje fall hos oss. Alla de hackade grönsakerna vattnade sig duktigt, och resultatet påminde inte så lite om zigenarens soppa istället för sallad. Smaken var blöt och intressant. Väldigt mycket paprika trots att den här rätten faktiskt hade kryddats med flera matskedar persilja, helt bortsett från salladsdressing nummer 28, Tyrolerdressing. Nu haltar ju vår förklaring av namnet rejält, om nu inte Tyrolen är känt för sina mängder av zigenare förstås. Tyrolerdressing består av de typiskt alplika ingredienserna senap, tomatpuré, lök, olja och vinäger. Visa mig den österrikare som kan motstå detta!

Äldsta fröken Bruun, som evenemanget till ära anlänt från Paris, hade tagit med sig dessa kex vi inte kunde låta bli att stolt visa upp här. De är inte bara petit och brun, utan dessutom extra brun. Hur de smakade vet vi dock inte. Vi tyckte de var så vackra att vi inte ville förstöra förpackningen.

Som synes av bilden var festen lyckad. Trots de tysk-romska matinslagen. Faktiskt hördes från den äldre delen av festdeltagarna, inte avbildade här, uppskattande tillrop vid avnjutandet av zigenarens potatissallad, men så var de ju också till en viss del medskyldiga till 1970-talet, varför detta inte väckte någon förvåning hos oss övriga.

Den som tittar noga på denna bild kommer att göra dem förvånande upptäckten att all sallad inte gått åt. Det låter en smula otroligt, men så var verkligen fallet vare sig det hade med tårta eller alkohol att göra. Vi avslutar som vanligt med receptet.

]]> http://denbrunamaten.se/2010/06/15/den-bruna-studenten-2/feed/ 4 http://denbrunamaten.se/2010/06/06/baconbrod-farserat-vitkalshuvud-och-ananasdrom/ http://denbrunamaten.se/2010/06/06/baconbrod-farserat-vitkalshuvud-och-ananasdrom/#comments Sun, 06 Jun 2010 17:05:50 +0000 Herr Bruun http://denbrunamaten.se/?p=850

Nationaldagen till ära ville vi ha någonting som kändes genuint äktsvenskt, och vad kunde väl mer symbolisera moder Svea än vitkål, massor av vitkål?

Dessa ingredienser är ännu rätt färgglada, men det bruna väntar alldeles runt hörnet. Kvällsgott utan pretentioner är ett namn som utmärkt beskriver vår målsättning denna afton; vi hade absolut inga pretentioner när vi började laga förrätten.

En nyinköpt och äkta sjuttiotalsduk prydde bordet, och ett frigolithuvud fick ersätta fröken Bruun som jobbade sent och bara skulle hinna smaka på efterrätten. Askkoppen på bilden ser ut att vara från sjuttiotalet den med, men är faktiskt inköpt i Riga för bara ett par veckor sedan. För våra grannar i öster tog sjuttiotalet aldrig slut, det fortsatte i det oändliga och vi är en smula avundsjuka på dem som kan uppleva en brun vardag varje dag.

Vi börjar med att bre smör på några helt vanliga korvbröd. Baconbröd lovade enligt receptkortet att bli ”en varm smörgås utöver det vanliga”, och detta trodde vi på utan att tveka. En hel del av de maträtter vi nu avprovat har faktiskt varit ”utöver det vanliga”.  Smaklöst utöver det vanliga, vidrigt utöver det vanliga, fånigt utöver det vanliga, listan på saker som skulle kunnat passa in här kunde göras lång, men vi begränsar oss till dessa tre för enkelhetens skull.

Vad man gjorde var alltså att ta de smörade korvbröden, stoppa in ost, krydda med paprikapulver, samt vira runt med senapifierade baconskivor. In i ugnen, och ut på tallriken efter åtta minuter. Så lätt att till och med en nutida människa klarar av det. Att tomaterna skulle in i ugnen även de klarade vi däremot inte av, så de fick fortsätta vara kalla. En grov fadäs som minskar vår trovärdighet betydligt, någonting vi inte kommer att låtsas om i denna blogg.

Det här lät ju inte särskilt speciellt i matlagningsväg. Inte såg det överdrivet aptitretande ut heller, men som vi redan tidigare konstaterat är det svårt att misslyckas med bacon och ost, någonting som visade sig stämma även denna gång. Det stämde faktiskt så till den milda grad att vi formligen slukade dem. Baconbröd var en höjdare när det gäller kategorin gott och simpelt, och betygen blev skyhöga. Det bokstavligen regnade fyror och femmor och slutresultatet blev hela 4,5. Det här var en vinnare, och både farbror och herr Bruun gjorde planer på att införliva denna rätt i det nutida hushållet som given bakismat.

Att den svenska husmanskosten är fullproppad med recept på temat kål och köttfärs är ingen hemlighet. Tänk kåldolmar, tänk kålpudding, men tänk allra helst på färserat vitkålshuvud. Kålhuvudet ska självfallet vara av den större modellen, och gröps ur för att rymma sitt smaskiga inkråm. Lite som en semla av kål och kött. Bisarrt nog visade sig ett kålhuvud vara större på insidan än utsidan, och hur all denna kål kunnat rymmas i detta huvud är en vetenskaplig gåta av högsta rang. Visserligen luras perspektivet på bilden en aning, men det var verkligen sjukt mycket mer när det tagits ut.

Det aptitretande innehållet består av köttfärs, lök, mjöl och mjölk och hade i det stadium vi ser här ovan förvandlats från ”The Brain That Wouldn’t Die” till the spya in the matskål. Förutom att ha utseendet emot sig verkade det än så länge inte särskilt illa dock.

Så där ja. Nu är semlan färdig så när som på locket. Golvet var täckt av kålbitar och fru Bruun höll mer än en gång på att skära sig i handen under utgrävningens gång. Husets största kastrull visade sig vara ynkligt liten när den här besten lades i.

En blöt handduk virades runt huvudet och knöts ihop. Sedan skulle det koka i två och en halv timme, en behandling som krympte huvudet ungefär som de där sydamerikanska huvudjägarna gör. Med viss bävan väntade vi på att lägenheten, trappuppgången och hela resten av huset skulle fyllas med den särpräglade doften av kokt kål, men där blev vi grymt besvikna. Det luktade faktiskt inte alls mycket.

Ett ångande varmt och gulaktigt slemmigt kålhuvud hånflinar från skärbrädan, men skrattar bäst som skrattar sist. Det var också på det här stadiet vi upptäckte att mästerkocken fotograferat anrättningen innan den kokats, vilket gör att den ser betydligt mer smaklig ut än den sepia-tonade slemmiga boll som låg på vår skärbräda. Handduken stank så mycket att herr Bruun såg sig tvingad att förpassa den till sopnedkastet. Det fanns inte en chans i världen att den odören någonsin skulle gå att tvätta ur.

”Dela kålhuvudet i vackra klyftor” föreslog mästerkocken. Att definitionen på ordet vacker uppenbarligen är en smula varierande står klart efter detta. Kan överkokt kål vara vacker? Kanske är det så om man ser den genom sjuttiotalsögon, vi ryckte förvånat på axlarna och tog för oss. Innan vi går vidare ska här berättas att både farbror och fru Bruun tycker mycket om kål. De brukar frossa i kålpuddingar och dylika hopkok, och följaktligen var deras blickar en aning mer lystna än herr Bruuns, som endast äter vitkål om den förekommer i pizzasallad. Gaffeln balanserade full av färserat vitkålshuvud i farlig närhet av munnen innan sanningens minut var inne. Det smakade kål. Kål med stort K. Köttfärsen smakade kål, kålen smakade kål. Till och med ölen smakade kål, vilket kanske var passande då det var tysk öl, men för en simpel svensk strupe inte någon lockande smakkombination. Efter två och en halv timmes kokning blir kålen dessutom något upplöst, och inte ens familjens kålentusiaster åt upp hela sin portion. Herr Bruun spottade ut den i papperskorgen med ett utrop vi inte ska upprepa här då detta är en någorlunda barnvänlig sida. Betyget hamnade på 2, och kålhuvudet i soporna.

Ananasdröm lät riktigt behagligt efter föregående kulinariska Gestapomåltid, och ingredienserna lät inte helt fel de heller, möjligen med reservation för cocktailbären. Vispgrädde och choklad och nötter parade sig här motvilligt med ananas. Egentligen var det som att servera en hamburgare där brödet bytts ut mot ananasskivor och köttet mot gräddblandningen. Enligt receptet skulle man dela ananasskivorna på längden, någonting som vi efter en snabb blick på den sladdriga frukten, den otroligt vassa kniven och våra egna stackars ömtåliga fingrar avstod ifrån. Vi misstänker starkt att inte ens receptets upphovsmän/kvinnor utfört denna i det närmaste harakiriaktiga handling.

Det såg mumsigt ut och smakade mest nötter och ananas. Troligen upptäckte receptets skapare detta även de, och föreslog därför den livsfarliga ananasdelningen för att minska åtminstone ett av dessa smakintryck. Till dess fördel ska sägas att både nötterna och ananasen hjälpte till att effektivt ta kål (obs! inget skämt) på den annars rätt otrevliga smaken av cocktailbären. Varför säger man förresten cocktailbär? Har någon i läsekretsen någonsin beställt en drink i baren och fått den garnerad med detta? Hjälp oss med detta viktiga spörsmål. Ananasdröm både lät och såg gott ut, men betyget stannade på en trea, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt. Här kommer recepten.

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!