För en tid sedan fick familjen Bruun en gåva en vänlig läsare räddat ur ett grovsoprum, en plats 1970-talets matlitteratur har skäl att frukta. Det var kokboken ”Rätt året om”, som gavs ut av Rabén och Sjögren 1973. Rätt året om är en skolboksliknande skapelse där sida upp och sida ner med text efter text ”lättas upp” med rubriker i den rätta konsumblå färgen på ett sätt som känns väldigt bekant för den som hade oturen att vara i skolåldern under 1970-talet. Konsumfärgen är antagligen ingen slump. Rabén och Sjögren ägdes av KF, och recepten i Rätt året om är alla skapade av deras provkök. Namnet anspelar för övrigt på att boken vill lära oss vilka recept som passar på vintern, och vilka som passar på sommaren, hösten eller våren.

Brysselkål i senapssås hittas i kategorin julmat.

Här skulle minsann inte lagas någon mat vind för våg, utan syftet med en kokbok är ju naturligtvis att undervisa. Den obildade allmänheten ska ledas in i rätt fålla och stanna där. Basta. Minns ni kostcirkeln? En pedagogisk ring full av mat där vi som på 70-talet var lekisbarn varje dag inför hela klassen var tvungna att redovisa att vi verkligen ätit någonting ur varje tårtbit. Detta var pedagogik på ett sätt som fungerade över förväntan. Nio barn av tio fick ett förhållande till mat som påminde om det en invånare i Nordkorea antagligen har till Kim Jong Il. Någonting dystert påtvingat man hade en inneboende rädsla för, men samtidigt inte kunde undvika. Kostcirkeln har ännu efter många decennier förmågan att framkalla rysningar och illamående hos dessa raders författare, precis som minnet av lekisdiktatorn Ulla, en kvinna i obestämbar ålder och försedd med ett par enorma glasögon ur vilka den uppläxande blicken fixerade olydiga småpojkar.

-          Nej Petter. Du hade inte frågat om lov innan du använde kritorna, det är därför vi nu måste riva sönder din teckning. Det förstår du väl att det inte fungerar om det hela tiden är en person som jobbar mot alla andra. Seså, gå nu och berätta för dina kamrater varför jag är tvungen att göra så här, och sedan håller du dig där jag kan se dig. Är det dina föräldrar som sagt att du ska bete dig på det här sättet? Vi måste nog ta upp det här på nästa möte.

Kostcirkelterror, vardagsmat för ett 70-talsbarn.

Undervisning var som sagt en sak som inte bara drabbade barn, utan även den vuxna målgrupp till vilken ”Rätt året om” riktar sig. Här har man dock varit lite kreativ, och slängt in några vackra verser och dito pappersbilder, vilket är ett tilltag vi ändå måste applådera. Detta är vitaminskunskap i den högre skolan, och den ger oss lust att, kanske inte äta vitaminer, men i varje fall att klippa och leka med färgat papper.

”Med ett bra och genomtänkt förråd av konserver klarar man fint av sommarmaten” skaldar någon vi förmodar är bokens huvudredaktör Anna-Britt Agnsäter, och om detta håller familjen Bruun med utan att tveka. Varför ska man köpa massa äckligt färskt när det finns så fina konserver? Här skådar vi också en av 70-talets många intressanta dubbelnaturer. Å ena sidan kostcirkelns militanta hälsofascism, och å andra den klämkäcka vurmen för allt som var konserverat och konstgjort. En konservburk är ju ändå lite grann som ett kinderägg för vuxna. Den är spännande att öppna, går att äta, och även om man inte får någon leksak så har man i gengäld en trevlig och vacker omslagsbild.

Konserver, människans bäste vän.

Stående ovationer måste vi också ge till de här vackra smörgåsgubbarna. De var avsedda för att juletid hålla barnen borta från de förhatliga och onyttiga gotter som tidigare generationer förstört högtiden med. Om barnet inte ville inse att smörgåsar var bättre än godis så måste det undervisas. Det är ju ändå för dess eget bästa.

-          Ingen knäck eller kola idag, det blir smörgåsar, ser du. De är mycket nyttigare och godare. Godis kommer bara att förstöra dina tänder och då får du gå till tandläkaren och borra igen. Kommer du inte ihåg hur ont det gjorde, det vill du väl inte vara med om igen lilla gubben? Nej jag tänkte väl det. Nej du, inga sura miner. Att du bara kan tänka på dig själv hela tiden och alltid ska förstöra för alla andra. Om du inte kan vara solidarisk mot resten av oss får du gå in på ditt rum.

Det må nu vara hur det vill med syftet, men det går ändå inte att bortse från att det faktiskt är estetisk tilltalande smörgåsar som serveras här. Man kan ju visserligen fråga sig hur många stressade föräldrar som mellan Vietnamdemonstrationer och anti-Israel-möten verkligen tog sig tid att laga dessa små konstverk till sina telningar eller som bara slängde åt dem en skiva sirapslimpa med Kalles kaviar, men trevliga är de ändå dessa smörgåsar, varför vi även ger er recepten. Håll till godo.

I sin oförtröttliga jakt på den bruna sanningen har DBM varit och sett sig omkring, och den här gången ställdes kosan till Sachsen, eller Sachsen-Anhalt som det heter numera. Att vi inte var de första svenskarna som gått denna väg vittnade bland annat städerna Lützen och Altranstädt om, men det var egentligen inte vår egen historia vi kommit för att utforska, utan Erich Honeckers brungråa arbetar- och matparadis.

Centraleuropa är ganska likt södra Sverige, och ändå är det det inte. Det platta landskapet bryts av böljande kullar höga som mindre berg, och i dalgångarna ligger dimman vit om morgnarna. Slingrande floder ormar sig mellan vinbergen och den tunga industrins bolmande kärnkraftsliknande skorstenar i vad som på avstånd verkar snudd på idylliskt. Här ligger staden Freyburg, hemvist för vinhuset Rotkäppchen, rödluvan på tyska, en anrik firma som faktiskt är en av världens största vinproducenter.

Rotkäppchen drogs igång redan på 1800-talet under namnet Kloss & Foerster, och lyckades överleva nazitiden bara för att konfiskeras av nästa diktatur. Namnet är en ordlek som anspelar på dess mest säljande produkt, en sekt med röd folie över korken. Att partifärgen röd ingick i namnet gjorde troligen inte att produkten blev mindre populär hos de likfärgade makthavarna. Här skapades under partiets överinseende en produkt avsedd att locka det arbetande folket bort från kapitalismens fördärvbringande inflytande. Mocca perle.

De Östtyska vinmakarna, eller möjligen kemisterna, hade här lagt grunden till något ytterligt storslaget. Mocca perle förenar två av de bästa njutningsmedlen till en nyskapande överraskning. Så nyskapande faktiskt att den hittills inte har fått någon efterföljare. Mocca perle är helt enkelt en sekt som smakar kaffe.

DBM:s utsände stirrade misstroende på flaskan. Kunde det vara möjligt att förena dessa två drycker, som i varje fall i Herr Bruuns hjärna aldrig hade kopplats samman förr? Svaret var inte nödvändigtvis jakande, men har man tagit sig igenom Färserat Vitkålshuvud och Senapspanerade Grisaknorrar, så är kaffesmakande sekt en ren barnlek. Redan den första klunken bekräftade vad som misstänkts. Det är möjligt att det tidigare intaget av vanlig sekt bidrog till det generösa betyget, men Mocca perle var riktigt gott. Det spritter i kroppen och man vill knyta nävarna och springa ut på gatan för en improviserad klasskamp. Mocca perle åt folket. Kom tillbaka Stasi, allt är förlåtet.

Nästa DDR-specialitet på menyn var Hallorenkugeln. En chokladpralin med vackert tvåfärgat innehåll, och en klassiker under kommunisttiden. I en diktatur är det visserligen inte så svårt att skapa en klassiker, har man ingenting att välja på blir det lilla som finns automatiskt kultklassat, åtminstone i efterhand. På bilden ovan visar guiden en chokladsmugglare från 1950-talet, en man som med risk för eget liv tjuvsålde amerikanska godsaker till en gapande allmänhet. Hallorenkugeln var ett försök av myndigheterna att sätta stopp för sådana gangsterfasoner, och ett som lyckades riktigt bra, även om kakaohalten under DDR-tiden var skrattretande låg.

Stackars tyskar, och stackars chokladfabrik. De har inte haft det lätt. Halloren är tysklands äldsta chokladfabrik, grundad 1804, och allt gick bra för kakaomakarna i Halle tills en dag i januari 1933 då en ny regering installerades. Ägarna till Halloren hette på den tiden David och Söhne, och så gjorde även varumärket tills det plötsligt kom ett brev från lokala NSDAP-avdelningen där man påpekade att namnet David hade en misstänkt judisk klang, och att om man inte själva ville hamna på ett ställe där choklad var det sista man behövde bekymra sig om gjorde man bäst i att ändra det. David Söhne blev snabbt fabriken Mignon. Ett knappt årtionde senare konfiskerades hela rasket av ännu en omgång nya herrar, och namnet byttes på nytt, nu till Halloren, namnet på saltarbetarnas gille några århundraden tidigare, men ett gille var ju med lite god vilja en sorts fackförening, och här var alltså bevis på att kommunismen funnits sedan medeltiden, följaktligen blev det Halloren.

Potatissorten Blauer Schwede, blå svensk, i köksträdgården utanför Naumburgs domkyrka. Varför den hette så var det ingen som visste, och vad den heter här i Sverige är för familjen Bruun lika okänt, men den var helt klart värd ett foto.

Inne i domkyrkan försiggick helt andra saker. Mitt i utställningen om medeltida konst hittade vi denna våldtäkt i sten förevigad av en fjortonhundratalskonstnär med bisarr fantasi. Lägg märke till lejonets triumferande leende och getens bönfallande skrik. ”Nej, snälla. Bää. Gör det inte, aaaj”.

Har man tur kan man få se en livs levande Trabant, en bil som tillverkades av papp då både stål och plåt behövdes till rustningsindustrin. I det gula huset som skymtar bakom husknuten i bakgrunden föddes för övrigt kompositören Händel, en sak man här är mycket stolt över.

Slottet uppe på kullen heter Schloss Burgscheidungen, och rymmer ytterligare en bit DDR-historia. Här hade under ett antal år hitte-på-partiet CDU ett högkvarter. DDR var ju som namnet antyder en demokrati, och för att bevisa detta skapades skenpartier, ett av dessa det föregivet Kristdemokratiska CDU. Nu kunde de dekadenta västländerna se att det fanns åsiktsfrihet även på andra sidan järnridån, och CDU höll ofta stora radiosända debatter mot sina röda herrar. Naturligtvis förlorade man alltid debatten, och naturligtvis fick den som verkligen försökte rösta på CDU hembesök av Stasi, men som ett bevis på demokrati var CDU oslagbart.

Vi avslutar med en skål från restaurang Mönchshof på Talamtstrasse i Halle. Här kan man äta både brun mat och annan, precis som sig bör vare sig man befinner sig i DDR eller i det återförenade Tyskland, ibland kan det vara svårt att avgöra vilket.

Så var det dags igen för en bländande brun måltid. Familjen, som denna gång fått tillökning med Syster Bruun och Doktor Bruun, smygprovade den svenska sommaren med att äta sin första utomhusmiddag. Vi kan även nämna att Doktor Bruun är psykolog och gissningsvis såg kvällens bruna förlustelser som ett utmärkt tillfälle till praktik.

Selleri- och äppelbål låter väl gott? På Mästerkockens foto ser det faktiskt någorlunda gott ut, och vän av ordning noterar att man försiktigtvis gömt den mest utmärkande ingrediensen väl. Den skymtar i nedre högra hörnet och är lätt att förväxla med äpplet, förmodligen inte heller det någon slump. Vad det handlar om är rotselleri. Denna fasansvärda rotfrukt har vi redan tidigare stiftat bekantskap med här på DBM, och vid inget av dessa tillfällen bidrog den till att förhöja smakintrycket på något vis. Rotselleri har kort och gott en beskt vidrig smak och dito lukt som inget äpple i världen förmår dölja, därför var det också med viss nyfikenhet vi satte igång med receptet. En drink som smakar rotselleri? Usch ja.

Herr Bruun och rotselleriet Belzebub.

Herr Bruun poserar här stolt med sitt nyinköpta äkta 70-talsförkläde, och matchande rotselleri-accessoar. En mormon i vår bekantskapskrets har försäkrat oss att rotselleri är ett djävulens redskap och att den som tar det i sin mun kommer att brinna i helvetet under väldigt lång tid. Vi tror henne utan tvekan, och detta bara ökade vår fascination och spänning. Den satansdekokt som går under namnet Selleri- och äppelbål ingav fasa redan innan den börjat tillagas.

Skala.

”En härlig bål med raffinerad smak av selleri” skaldar Mästerkocken.  Raffinerad? Tja, vi får väl se. Innan vi fick se det fick vi dock lukta på det. Som redan nämnts har rotselleri en vederstygglig och otäck doft som få andra rotfrukter kan tävla med. När vi började skala den fula frukten blev denna doft intensivare och intensivare tills den slutligen uppfyllde hela köket.

Tillsätt äpplen.

Vi skivade den och äpplena samt varvade i en skål. Den största skål huset ägde visade sig förbluffande liten när den besattes av ett kvarts kilo rotselleri och tre äpplen, och en och en halv deciliter rom plaskade inte ens ner bottenskiktet.

Tillsätt sprit.

En och en halv liter vin gjorde mer verkan, och som kronan på verket en flaska Sekt. Det var på detta stadium vi upptäckte att vi glömt sockra, vilket vi alltså fick göra i efterhand. Någon tyckte sig minnas att sockret var till för att få frukterna att safta sig, vilket vi absolut inte önskade skulle hända då en av dem hette rotselleri, så fadäsen lämnade ingen bitterhet efter sig. Av tio vilt främmande personer som passerade förbi på gatan och av Fröken Bruun generöst erbjöds att provsmaka rotselleribålen var det bara en som nappade och hans grimaser bådade inte väl för betygsättningen.

Rör om.

Alla hällde upp och satt sedan och stirrade på glasen med det suspekta innehållet. Aldrig hade väl en alkoholhaltig dryck mottagits med denna unisona tvekan i familjen Bruun förut. Den första klunken bevisade vad vi redan misstänkt. Det smakade beskt och otäckt. Ingen som helst äppelsmak kunde förnimmas, knappt ens rom. Bara rotselleri och åter rotselleri. Den innehöll dock alkohol i försvarliga kvantiteter och måhända var det detta faktum som gjorde att den fick en andra chans, vilket i det här fallet var tur.

Tillsätt Sekt.

Redan vid andra klunken blev de elaka kommentarerna mindre högljudda, och vid den tredje förstummades de alldeles. Tro det eller ej, men innan middagen var överstånden skulle rotselleribålen vara uppdrucken. Den såg ut som en blöt komposthög, luktade förskräckligt, men smakade nästan okej. Slutbetyg: 2,4.

Den visade sig kunna kuva de törstiga.

Potatisbiff med piff valdes för sitt vackra namns skull. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan motstå en rätt där ordet piff ingår, det är helt enkelt ett måste. Vad det handlar om är annars rätt trist. Stekt potatis med skorpsmulor, och ovanpå detta hackade och likaledes stekta grönsaker.

Början till piff, hackade grönsaker.

Och rå äggula.

Ägg med piff?

Sin vana trogen talade Mästerkocken inte riktigt sanning i fotot på receptkortet. Stekt gurka får en helt annan och betydligt mindre aptitlig färg än den här vackert gröna. Den blir gråbrun, och om man dessutom steker den tillsammans med rödbeta blir den till en rosaaktig gegga.

Sanning och receptbild, inte alltid samma sak.

Vi har sagt det förut, och säger det igen: stekt gurka är inte gott. Den förlorar sin krispighet, och blir slemmig och trött. Gurka har inte ens vid gynnsamma betingelser en smak som kan beskrivas som utmärkande eller särpräglad, och steker man den med rödbetor och kapris smakar den följaktligen rödbetor och kapris. En meningslös utfyllnad utan något som helst existensberättigande.

Varken lök eller gurka har någon chans mot en rödbeta.

”Ett kapriskryddat lök- och rödbetsfräs på läckert stekta potatisskivor är minsann inget dåligt sätt att variera den dagliga potatisen”, säger Mästerkocken. Nähä. Just det. Potatisskivorna skulle strös med skorpsmulor, vilket även skedde. Vän av ordning ville invända att om man bara häller skorpsmulorna på potatisen utan att först gegga ner den med någonting typ ägg eller så, så ramlar de genast av och fastnar i stekpannan, och även detta var precis vad som skedde, men order är order som det så vackert heter, och Mästerkocken hade inte befallt något sådant varför vi lydigt lät bli.

Skorpsmulor och potatis är inte så illa. Ännu.

Att separera äggulorna från vitan var ett kladdigt göra som överläts på Fröken Bruun som jobbar som servitris och i denna egenskap i varje fall ser mat ganska ofta och därför antogs ha någon form av expertkunskap i ämnet. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, men hellre kladdiga fingrar på någon annan, som talesättet lyder.

En dekor, även den med piff.

När rätten kom på bordet mottogs den med artigt nyfiken skepsis. Den råa äggulan fick barska kommentarer av vissa i sällskapet, men faktum är att det var det råa ägget som räddade en annars i stort sett överflödig och trist anrättning från fullkomlig undergång.

Frukost till middag.

Det smakade frukost, som Fröken Bruun så riktigt uttryckte det, ett intryck som förstärktes av att vi valde att servera dem i äggkoppar. Fru Bruun däremot, som avskyr råa ägg, fick det betydligt motigare, vilket även utvisas av hennes betyg. Som helhet en okej rätt, och medelbetyget landade på 3,1, kvällens högsta.

Kokt fisk. Inte det mest smakliga.

Så var det då dags för den närapå obligatoriska aladåben, denna gång med innehåll av fisk. Två vackert glänsande makrillar inhandlades av en hjälpsam expedit som assisterade oss i att ta ut äcklet som fanns i fiskarnas innandömen. Tråkigt nog glömde vi be henne att även filea dem. ”Det är nog inte så svårt” tyckte Herr Bruun och överräckte sedan de hala fiskarna till Fru Bruun, som inte hade en lika entusiastisk attityd. En halvtimme senare låg ena fisken på golvet, och den andra uppdelad i en ynkligt liten hög fiskkött. Herr Bruun gav sin äkta maka förebrående blickar innan han satte sig att övervaka och även notera sin kära hustrus enorma och fantasifulla förråd av svordomar och obsceniteter. Det var tur att fisken inte hade några öron, annars hade den säkerligen blivit ledsen över att höra sig och sin familj omnämnas i sådana ordalag.

Vad en vegetarian inte vet...

Bara sex blad gelatin behövdes till detta, vilket vi med någon besvikelse noterade. Gelatin har annars blivit något av en utmaning i familjen Bruun, och det är Farbror Bruun som för tillfället leder denna kapplöpning med ett recept som innehöll 15 blad gelatin. Som en jämförelse kan nämnas att ett helt paket innehåller tio blad.

Gelatin, fisk och ännu mer gelatin.

Kokt fisk i gelé. Det varken såg eller luktade speciellt roligt. Det hela hade kryddats med ett lagerblad, inte heller det en krydda känd för sin starka och genomträngande smak, samt dessutom en pytteliten gnutta salt och vitpeppar. Det såg trist ut, och enda uppiggande ingrediensen var det dallriga gelatinet. Vi undvek att nämna för Doktor Bruun, som är vegetarian, att gelatin tillverkas av slaktavfall, ett faktum hon nu här kan läsa och glädja sig åt.

En dallrande och glittrande skönhet.

Aladåben dekorerades med sådan omsorg att den till sist var helt dold bakom tomater, äggskivor och citronbitar, vilket gjorde att den inte riktigt fick chansen att visa upp sig i sitt fulla dallriga majestät, men den framkallade applåder vid serveringstillfället. Det gör aladåber alltid, har vi märkt. En annan sak de alltid gör är att injaga respekt och till och med olust hos dem som vet att de snart förväntas ta en tugga av den, så även denna gång. Det är en sak att skratta åt ett dallrande geléberg, en helt annan att stoppa det i munnen. ”Inbäddad i fräsch dillgrönska och skönt dekorerad med ägg, tomat och citron serverar vi en glittrande makrillaladåb, tillagad i vackert mönstrad aladåbform” skrev Mästerkocken som denna gång verkade ha lyriska intentioner. Tyvärr motsvarade inte verkligheten dikten ens denna gång.

En färdig makrillaladåb väntar på dödsstöten.

Makrillaladåb smakade ungefär som den ärade läsaren antagligen redan gissat. Gelé och kokt fisk. Slemmigt och intetsägande, precis som det decennium detta recept är sprunget ur. Inte ens Herr Bruun, som annars brukar vara väldigt upphetsad när det vankas gelé i maten, tyckte att detta var trevligt. Mest uppskattades detta av de i familjen som är förtjusta i kokt fisk och kokt potatis, dessa var också de enda som gav anrättningen ett betyg högre än två, och det är på deras konto vi får skriva det onormalt höga slutbetyget 2,4. Su loro ricade la colpa, som det heter på italienska.

Kvällens överraskning, Plocke-bricka.

Kvällens överraskning bjöd Farbror Bruun på när han ur jackfickan trollade fram en fjärde rätt, Plocke-bricka. Detta beskrivs av Mästerkocken som ”Lite smått och gott att plocka till sig från en stor bricka”, men av de flesta andra som en rent bisarr kombination av ingredienser utan någon logisk minsta gemensamma nämnare. Vad sägs om mjukost med karamellfärg, eller avokado med räkmajonnäs? Räkmajonnäs var för övrigt ett födoämne om vars existens vi varit helt ovetande. Tyvärr hade ingen annan, varken på Ica eller Coop, hört talas om det heller, så detta ämne byttes ut mot räkost på tub vilket bara gjorde tilltugget ännu mer bisarrt.

Urk.

Syster Bruun demonstrerade sin åsikt om Plocke-bricka genom att hulka upp det i rabatten. Urk. Den som för övrigt googlar ordet urk ska likt familjen Bruun upptäcka att det finns en stad i Holland med detta namn, kanske härstammar Plocke-bricka därifrån.

Delar av familjen Bruun njuter av den tolvgradiga sommarvärmen.

Det något låga slutbetyget ska ses mot bakgrund av att några av Plocke-brickans beståndsdelar var riktigt goda, bland dessa den karamellfärgade mjukost petit chouxen, och andra direkt motbjudande, som de råa champinjonerna fyllda med burkkrabba. Betyg 2,5. Här kommer recepten.

Det blev en special den här gången! Att försöka laga 1700-talsmat kommer dock inte att bli någon vana i den här familjen. Det kan vi dyrt och heligt lova.

MEN när vi upptäckte 1700-talsvarianten på färserat vitkålshuvud så fanns det liksom inte annat att göra än att köra lite reenactment light för en kväll och komponera en slags 1700-talsmeny. Visserligen hade en måltid på 1700-talets inte serverats på vårt sätt med med för-, varm- och efterrätt men med reenactment light så kunde den det. Och visserligen är skillnaderna mellan 1700-talets kök och familjen Bruuns milsvidda men det är detaljer. Att ingen var riktigt säker på hur recepten skulle uttydas kunde ha varit ett problem, men vi valde att se det som en utmaning.

Och menyn för kvällen blev:

• At giöra ferserad kalops
• At fylla kål
• Schokolad-miölk af brynt mjöl

(recepten är faktiskt inte hämtade från mamsell Warg utan en kollega till denna, Maria Elzberg benämnd.). Då kör vi!

Till ”ferserad kalops” skulle man ta mört öxekött och skära det smått, hacka det fint och blanda i talg. Vi tänkte, typ, nääej och tog nötfärs istället…

I övrigt kändes receptet väldigt normalt och påminde om vanliga pannbiffar: ägg, bröd, mjölk och kryddor i form av persilja och muskot. Samt salt.

Sedan gjorde vi, enligt anvisningarna, små runda kakor och lade dem ”warftals” i en gryta…

Meaty

Sen tolkade vi det som att biffarna skulle kokas tills de var genomstekta (genomkokta, då) tillsammans med nejlikor och smör…

Det var ju inte vackert direkt.

Upprepar: Det var ju inte vackert direkt.

När det började se ut som ovan ansåg vi att det var färdigt och bjöd det enligt uppmaning på bordet sisåhär:

Det såg ju lite bättre ut när det väl hamnat på bordet som väl var. Dessvärre smakade det: ingenting. Ferserad kalops hade tappat all eventuell arom i sitt långbad och något spår av muskot, persilja eller nejlikor stod icke att finna! Det smakade mest kokt köttfärs…

Axel von Ferserad kalops

Betyget blev ändå ganska välvilligt eftersom det inte smakade illa utan bara lite: 2,8 (dock kom resterna till sin rätt i en kryddig tomatsås några dagar senare så det blev ett gott slut trots allt!)

Men säg den fröjd som varar för evigt… BRING ON THE VITKÅL!

Det är en smula skrämmande att tänka på, att det är tredje gången ett kålhuvud gröps ur i det Bruunska köket.

Till skillnad från 1970-talets vansinniga slöseri, så skulle man på det ekonomiska 1700-talet faktiskt spara den urgröpta kålen och ”hacka den rätt fint”. Det är möjligt att man använde annan utrustning dock.

Den rätt fint hackade kålen fick sällskap av korinter, ”rifwit bröd” (här tog vi vanligt ströbröd), muskot, grädde, ägg och salt. Sedan fylldes kålhuvudet med ovanstående (yes, 1700-talets färserade vitkålshuvud är vegetariskt!).

Locket på och knyt ihop med snöre. Sen skulle det bara koka i ”tre goda timmar”.

Det blev tre timmar. Om de var goda eller inte ska vara osagt…

…ty då vi inte räknat med att fyllningen skulle svälla så pass mycket som den gjorde blev kålhuvudet så småningom alltför trångt för sitt expanderande innehåll… Det var skrämmande!

Inte lika skrämmande som såsen, dock…

Vårt kålhuvud skulle nämligen serveras med en sås gjord på äggulor och grädde. Lång historia kort: det skar sig. Illa.

Före:

Eft… ÅH GUD VAD ÄR DETTA TA BORT DET!!!

Ja, vi åt av det. Inte med god aptit men vi åt. Smaken var… speciell.

Det smakade väldigt sött, alltså sött som i efterrätt vilket kändes väldigt skumt. Fru Bruun gav faktiskt vidundret en 3:a och åt till och med upp det man lagt för henne medan resten av de församlade var mindre entusiastiska varför slutbetyget hamnade på 1,7…

Så var det dags för dessert, eller vad vi nu ska kalla ”Schokolad-miölk af brynt miöl”. Receptet lät bara säga att ”man kan bruka thet om aftonen”. Dock inte till vad.

Det roliga med det här receptet är att det inte innehåller någon som helst ”schokolad”. Kakao har ersatts med mjöl som brynts för att ge brun färg och tjock konsistens. Är det inte underbart?

Så vår pigslyna fick ställa sig till att bryna mjöl på aftonkvisten.

Receptet varnade oss för att låta det bränna och det var med en viss spänning vi såg mjölet börja skifta färg…

Nej, inte brunt nog!

När vi var nöjda med färgen (eller kanske när det faktiskt började lukta ganska bränt) fick mjölet svalna inför tillredningen, som gick till så här:

Socker, kanelstång och mjölk kokades upp i en kastrull varpå mjölet tillsattes under straxt hysterisk vispning.

Vi var övertygade om att det skulle klumpa sig något bedrövligt men det gjorde det faktiskt inte, om det kan ha haft något med den tidigare stekningen att göra?

Det skulle bli tjockt som ”en äggemiölk” men eftersom ingen visste hur fan en sån var beskaffad bestämde vi att det var färdigt när det fått nästan brunsåskonsistens… Vad skulle du ha gjort?

Sedan serverades det på bordet upphällt i ett  fat, allt enligt anvisning.

Vi valde att dricka det ur koppar. Förväntningarna var inte skyhöga.

Men! Men, men men!

Så illa var det inte! Vi var ganska oroliga över att det skulle smaka bränt mjöl men det smakade varken bränt eller mjöl. Kaneligt och sött, lite läskig konsistens men ganska… tja, trevligt. Betyg: 3,6.

Nästa gång vi ses är vi tillbaka på 1970-talet. Tack för att ni tittade – berätta gärna för alla era vänner! Om ni vill bli av med dem. LOL.

Recept (tack till Umeå Universitetsbibliotek – sök på ”Elzberg” för att titta i kokboken):

Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.

Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.

Så. Pinsamt.

Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.

Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?

Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.

Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?

Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!

Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.

Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.

I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.

Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.

Om den vann? Nej.

Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.

För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här:  varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.

Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.

MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.

Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.

Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.

Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.

Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.

Slicka skålen, någon?

Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:

Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.

Med vänliga hälsningar en kock

Funkar det lika bra med kaffegrädde?

Soja för färgens skull, såklart.

Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!

Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.

Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.

Fast vi är inte klara ännu!

Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)

..samt en generös skiva gorgonzolaost.

Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.

Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.

En tugga räckte.

Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja  sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.

Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!

Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.

Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.

Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.

Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.

Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.

Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!

Hej mä er.

Vad som är konst ligger som bekant i betraktarens öga, men det går inte att sticka under stol med att det är någonting visst med kassettomslagen från 70- och 80-talen. Här gömmer sig en till stora delar outforskad skatt av vardagskonst familjen Bruun nu bjuder in allmänheten till att beskåda.

Ljudkvaliteten kanske inte var den bästa. Diskanten försvann efter ett antal spelningar, banden trasslade sig, och när batterierna började sina i din Walkman fick alla låtar ett nytt, men inte särskilt spännande sound.  Kassettbandspelarna var mestadels skit, men ändå en livsstil för en eller ett par generationer. Ju större spelare desto bättre, och de skulle med överallt trots att de vägde många kilo och det alltid blev bråk om vem som skulle bära hem dem. Att spela dem utomhus medförde arga vuxna som hotade med polisen, och batterierna, typ tio stycken, räckte i ungefär en timme. Det var tider det. Hur många ungdomar känner idag till begreppet blandband, undrar dessa raders medelålders sentimentale författare. Det finns mycket att säga om kassettband, men designmässigt var de ändå högt överlägsna någon CDR eller DVDR i ett formspråk som varierade mellan psykedelisk flower power, vråldesignade pop-prickar, eller bara tråkseriöst teknikrunkande. Här har vi samlat ett antal sådana att njuta eller oja sig över. Tyvärr har vi inte något exakt årtal för något av de här omslagen, men de bör alla vara från någon gång mellan mitten av 70-talet till mitten av 80-talet, musikkassettens gyllene era. Vi låter omslagen tala för sig själva, och bjuder in till konstutställning i förvånansvärt färgglada toner.

Crown var kanske inte den mest högklassiga kassettvarianten, utan snarare vad man kunde hitta på bensinmackarna för en billig penning, men den djärvt glada utformningen för tankarna till Boktipset eller en Lsd-tripp. Detta känns väldigt 70-tal.

Om Crown kändes gladlynt, är det ingenting mot konkurrenten Happy Tape. Flummiga bokstäver, flummigt mönster, somrigt glada färger. Happy Tape specialtillverkades hos Agfa för NK-Åhléns, vilka uppenbarligen var ett och samma bolag vid den här tiden.

Agfa i originalutförande. Stående eller liggande format? Ja, det var ingen hejd på möjligheterna under dessa designtidernas guldår.

ICM, en Schweizisk ”kvalitetsprodukt”, men en med ett formspråk familjen Bruun inte kan låta bli att hylla.

Ett av de snyggaste omslagen hittar vi hos Philips, som lär ha varit de som uppfann kassettbanden någon gång under 60-talet. Vi ska följa dem lite framåt i tiden för att se den sorgliga degenereringen hos detta företag.

Japp, prickarna är ännu där, men detta känns inte på långa vägar lika vackert. Värre skulle det dock bli.

Nu är vi en god bit in på åttiotalet, men vad är det som har hänt? Säljer man kassetter med hjälp av diagram? Upphetsningsfaktor för ingenjörer och ljudtekniker: 4,5. Upphetsningsfaktor för oss andra: 1.

Sony som i dessa dagar ligger i täten när det gäller att sabotera Youtube genom blockering av musikvideos och dylikt, innehade förr en snarlik tätposition i formgivningsvärlden som ses här. Det vänstra fältet är faktiskt guldmetallic, men familjen Bruuns scanner är inte av tillräcklig prisklass för att klara av detta, därav svärtan.

Vad hände med Lectra? Antagligen gick det samma väg som sitt tillverkningsland Väst-Tyskland, en numera  försvunnen storhet. C60 och C90 var de vanligaste kassettformaten, men det lär ha funnits fler, bland annat C30. Detta sistnämnda enligt åttiotalsbandet Bow Wow Wow, vars låt C30, C60, C90, go, skivbolaget EMI lär ha vägrat markansdföra med hänvisning till att den uppmuntrade till piratkopiering. Skivbolagsbranschen körde för övrigt en kampanj under sent 70-, tidigt 80-tal med devisen ”home taping is killing music” och en bild på en musikkassett med ett par korslagda benknotor under. Ingenting nytt under solen alltså.

Basf i grönt.

Basf i rött.

Basf i silver. (Återigen får vi skylla på scannern.)

Basf gånger tre. Troligen från tidigt åttiotal allihop. Basf var tillsammans med Maxell kasettillverkarnas två jättar. Idag tillverkar de konstgödsel.

En riktig klassiker som alla uppväxta på åttiotalet antagligen minns. Maxell, som vi även citerade i ingressen till detta inlägg.

Spritexpertisen på Systembolaget berättar i boken ”Drinkar från förr och nu” att vad som skiljde 70-talets dryckeskultur från föregående årtionde var en tydlig trend mot renare spritsorter. Vodka och brännvin började slå ut whisky och cognac, även om dessa ändå levde kvar lite på lånad tid och fick sin revansch senare under åttiotalet. Följ med Den Bruna Maten och Peter Sellin på Stockholm Bar Akademi på en resa med den alkoholhaltiga tidsmaskinen. 1970-talets spritkultur var precis lika krystad som dess matlagning.

Prairie Oyster

Detta är en mytisk drink, även om det troligen är fler som hört dess namn än som verkligen smakat den. Bloody Mary är för fegisar, Prairie Oyster för de modiga. Den går under kategorin återställare, och är lika fruktad som vördad, och anledningen till detta skulle snart gå upp för oss. Detta recept kommer ur boken ”Cocktails och andra drinkar” skriven av Raymond Lindgren, ett svenskt standardverk under sjuttiotalet.

Häll 4 cl cognac, några droppar vinäger och en sked Worcestershire sauce i ett glas. Tillsätt ytterligare en sked ketchup, och rör om. Provsmaka. Flera gånger om du törs. Drinken inger fruktan redan i detta stadium, och fick tre vuxna män att bli darriga i knävecken. Det här är ingen lekstuga, utan ren och skär terror. ”Syftet med terrorism är att terrorisera”, sa en vis, och på 70-talet mycket populär man en gång. Det har hävdats att detta citat har samband med politiska attentat, men det skulle lika gärna kunna hänga ihop med Prairie Oyster. Detta var riktigt vidrigt, både till utseende, lukt och smak. Faktiskt bland det värsta som den ingalunda fisförnäma panelen någonsin hade smakat.

En bild säger mer än tusen ord heter det ju. Detta är Peter Sellins betyg på Prairie Oyster.

Häll över blandningen i ett vinglas. Lägg försiktigt ner en äggula så att den inte går sönder. Krydda med cayennepeppar. Drick i en enda klunk, och din baksmälla har gått över. Alternativt kräks du. Prairie Oyster smakar skit, för att uttrycka sig diplomatiskt. Även en inbiten alkoholist skulle ha svårt att få ner detta motbjudande drickjom, kanske något att bjuda på i förebyggande syfte? Betyget blev 1 av samtliga provsmakare. Detta är en drink man enbart lagar till sina värsta fiender.

Välkommen "kompis". Ta ett glas.

4 cl cognac

Vinäger

Worcestershire sauce

Ketchup

Ägg

San Francisco

En favorit på drinklistan. Visserligen uppfanns den före 70-talet, men dess grundmurade popularitet gjorde den till en äkta discoklassiker. Existerar än idag, även om den för en tillvaro som i jämförelse med 70- och 80-talen närmast är att likna vid en eremits.

Ett högt glas fylls med is, 4 cl vodka och 2 cl bananlikör. Tillsätt lite grenadin och fyll sedan på så mycket det går med apelsinjuice.

Garnera med en skiva apelsin och ett cocktailbär. Dricks med sugrör. Sött och sliskigt som i tropikerna, eller kanske San Francisco. Vi gillade den så mycket att vi gav den betyget 3,5, det högsta betyget av alla de 70-talsdrinkar vi provade. Detta må i jämförelse med Prairie Oyster vara fjolligt, men det var i alla fall gott.

4 cl vodka

2 cl bananlikör

Apelsinjuice

Grenadin

Ynnest

En ynnest är enligt Svenska Akademins ordlista ”en gunst” eller ”ett bevis på välvilja”. En ynnest enligt Raymond Lindgrens bok ”Cocktails och andra drinkar” är någonting helt annat. Återigen stiftar vi bekantskap med 1970-talets besatthet av att stoppa äggula i spriten, men frågan är om det gör oss lyckligare.

2 cl cognac, 2 cl torr vermouth och 2 cl strega skakas med is. Drycken silas ner i ett glas vars kant frostats med socker och citron.

För att fullända det hela lägger man i en äggula som helst ska vara hel. Drick i giriga klunkar, eller med ett tjockt sugrör, det fungerar om du har bra sugreflexer och starka käkmuskler. Tyvärr kan man inte säga detsamma om själva drinken, detta fungerar ingenstans. En motbjudande sörja med obehaglig och slemmig konsistens som fick oss att vilja tugga drinken innan vi svalde den. Om detta var70-talets flaggskepp så drar vi proppen ur båten och skrattar medan den sjunker innan vi återvänder till smuggelöl och bag-in-box-viner. Betyg 2. Urk.

Vi var tvugna att byta till ett tjockare sugrör då äggslemmet fastnade i både röret och halsen.

2 cl cognac

2 cl vermouth

2 cl strega

Ägg

Hallå.

Familjen Bruuns senaste matlagningsäventyr ändrades i absolut sista stund p g a akut råvarubrist så om den här menyn känns mer ogenomtänkt än vanligt så ber vi om tillgift. Men antagligen kommer Ni inte märka någon skillnad alls.

Hur som. När man ska skapa Olivägg med räkor börjar man med att hårdkoka ägg, skala samt klyva dessa och därefter, gärna något brutalt, separera gulan från vitan:

In på banan kommer därefter osten. Den skall, är tanken, komma tillhopa med äggulan och bli en slags massa. Här är milt våld en nödvändighet.

Och grädde och paprikapulver förstås. Spännande! Annorlunda!

En bild säger ju mer än 1000 ord – tänk er då fyra bilder? Se här, steg för steg, resan till den fulländade förrätten:

*trumvirvel*

Nyfikna små oliver? Check. Handskalade, svindyra räkor? Check. Kryddgrönt som raffinerat döljer eventuella skavanker? Check. Återstår då bara att smaka…

Tja. Somliga skyfflade runt sina ägg på tallriken i längsta laget. Somliga smakade och sköt bestämt bort tallriken helt och hållet. Den mest allmänna åsikten var väl att detta inte var helt illa, men heller inte bra. Osten dominerade  här, för att uttrycka sig diplomatiskt. Faktum är, att osten usurperade allt vad ägg, oliver och räkor hette, vilket snarast ledde till att dessa ingredienser framstod som mer eller mindre överflödiga. Man hade lika gärna kunnat ge var och en en bit ost, basta! En något mindre smakrik ost kanske hade varit bättre i detta fall. Men vad gör det om hundra år. Vi har falukorv att tärna!

Betyg: 2,5.

Familjen Bruuns favoritkategori #1 är helt klart Kvällsgott utan pretentioner. Kanske för att vi själva är så vansinnigt opretentiösa, kanske för att recepten för det mesta är komedimaterial från en annan planet, kanske för att själva namnet Kvällsgott utan pretentioner är stor Litteratur. Den här kvällen föll i alla fall valet på Oststuvad falu.

Att kalla den här rätten opretentiös är, även om det kan vara överflödigt att ens  poängtera detta,  ett så kallat understatement. Ingredienserna (och som vanligt kan ni hitta receptet längst ned) är:

• Falukorv
• Champinjonost på tub
• Lättmjölk

Och persilja som dekoration och ugnsvärmt Pain Riche som tillbehör (man kunde välja t ex nudlar också, men vi måste välja Pain Riche om man kan det). Det var det hela. Låtom oss börja!

Notera gärna hur fru Bruuns hudfärg harmoniserar perfekt med falukorven. Hon själv skulle hellre velat kalla sig ”persika” eller ”lilja” eller något sådant men här är den sorgliga sanningen.

Falutärningar i tjockbottnad gryta var aftonens melodi – tjo!

Mjukost för smak och konsistens.

Omnomnomnom!

Spya?

Kvällsgott utan pretentioner på tio röda. Excellent.

Tja, varför inte?

Tyvärr får vi ju erkänna att detta var helt ätligt. Helt OK. Vi har ju fått skäll för att vi ger bra betyg till korvrätter men vi måste vara fortsatt obstinata och faktiskt ge Oststuvad falu en 3:a i snittbetyg. Vi är opretentiösa, vi gillar faktiskt falukorv. So there. Okej, man kan ha roligare än så här, men det gick att äta. Och det gick ned. Dags för efterrätt, således.

Apelsimskum i korgar har spanats på länge och när vi faktiskt hade ett paket Jelly hemma var tiden äntligen inne. Visserligen anmodade receptet till den amerikanska släktingen Jell-O, men vi gissade att resultatet skulle bli ungefär detsamma. Vi hoppas åtminstone att det är så. Annars skulle vi inte kunna leva med oss själva.

Men. Till att börja med skulle en kvartett apelsiner gröpas ur…

…samt förskönas.

Allt fruktkött pressades till saft, vilken skulle blandas med Jellyn.

Sedan skulle blandningen stå kallt tills den stelnat till hälften. Så tänk er att någon timme har gått nu.

Äggvitor vispades till ett skum, grädde till ett annat. I slutändan blandades detta med apelsingelén…

…och hela härligheten fylldes i KORGARNA! Som fick åka in en omgång till i kylan. Faktum är att de fick åka in i frysen till sist eftersom vi blev lite otåliga. Billigt vin har ofta den effekten på oss.

MEN! Inga korgar utan handtag. Och det är ju det här som är det roligaste med den här rätten: handtagen är grön paprika. LOL!

Vi hittade, till skillnad från Köksmästarens hantlangare, tyvärr inga friska löv att låta dessa mästerverk vila på men det gick bra ändå. Samtliga tyckte att detta var en mycket trevlig rätt, som liknade fromage i konsistensen. Undertecknad tyckte det var lite synd att den konstgjorda apelsinsmaken från Jellyn tog över den naturliga apelsinjuicsmaken men det må väl vara hänt. Betyg: 4.

Nedan följer recept. Vi ses kanske igen.

Sprit kan man skriva mycket om, och detta är precis vad vi tänker göra. 1970-talet är som vanligt i ropet här på DBM, och trots att drinkkulturen förde en tynande tillvaro under årtiondet när vår vinkonsumtion för första gången i historien översteg spritkonsumtionen var bartendern ändå inte helt utrotningshotad. Med hjälp av Peter Sellin på Stockholm Bar Akademi har vi återskapat gångna tiders dryckesvanor, och delar med oss till törstiga och nyfikna läsare.

Nixon

Richard Nixon var USA:s president mellan 1969 och 1974, och var mer än någon annan favorithatobjekt för sjuttiotalets proggiga studenter.  Han ansågs lömsk, ondskefull och naturligtvis var han representant för kapitalism, krig, utsugning och amerikansk imperialism. Att denna drink uppkallats efter honom kan vara ett varningstecken. Receptet är hämtat ur ”Cocktails och andra drinkar” som gavs ut av Bonniers 1977.

Blanda 2 cl Grand Marnier och 2 cl punsch. Skaka spriten med några iskuber, sila ned i glaset.

Lägg med hjälp av en sked eller ett glas försiktigt ner två äggulor.

Drick den i stora klunkar så att du får med en hel äggula i taget. Gurgla den runt i munnen så att det blandas noga innan du sväljer. Det ser och låter illa ut, men smakar förvånansvärt lent och milt. Om detta är en hyllning eller ett hån mot presidenten är svårt att avgöra. Kanske var det ett personangrepp som slutade med en kram? Nixon är i varje fall värd 2,7 i betyg, nästan gott med andra ord.

2 cl Grand Marnier

2 cl punsch

ägg

Nypondrink

Nyponsoppa är inte alls illa, men hur tror du att den smakar om man häller gin i den? När vi först upptäckte detta recept var vi inte säkra på om det var ett dåligt skämt eller någonting man verkligen drack under 70-talet. Receptet är skapat av Hemmets Journal år 1973, och gavs ut av receptklubben Köksmästaren. Jajamen, de var i farten även när det gällde våra drycker. En spontan kommentar Peter Sellin?

-          Jag har aldrig under alla mina år hört talas om en drink med nyponsoppa, säger han uppriktigt.

Det hade inte familjen Bruun heller, så vi förlitar oss på Köksmästaren. Receptet är en smula luddigt, utan några exakta måttangivelser. Inte ens för ett proffs som Peter Sellin är det helt lätt att reda ut begrepp som ”en flaska” eller ”en liten burk”. Tiden har uppenbarligen hunnit i kapp nypondrink så vi får helt enkelt göra vårt bästa.

Häll den färdiga nyponsoppan i ett stort isfyllt glas och blanda med saften av en halv pressad citron. Fyll glaset till två tredjedelar och tillsätt 4 cl gin. Tillsätt tonic tills glaset är fullt.

Garnera med citronskivor, och drick med sugrör. Detta låter riktigt illa, men faktum är att det är snudd på gott, om än en smula ovanligt. En syrlig, kall nyponsoppa med lite sting från kolsyran, men nypon och citron visade sig ha en rent häpnadsväckande förmåga att dölja spritsmaken. Troligen skulle det gå att öka dosen alkohol betydligt om man är lagd åt det desperata hållet. Vi gav den betyget 2,5, kanske hade vi gett den mer om vi inte varit tvungna att gå upp och jobba dagen efter.

4 cl gin

Nyponsoppa

Färskpressad citron

Tonic

Vi kan börja med att säga det rent ut. 1970-talet var inte drinkarnas bästa årtionde. Om 60-talet hade stått för flärd, stil och elegans, var 70-talet ungefär dess raka motsats. Ledorden var proletärt, primitivt, och barfota, men det fanns ett fåtal tappra som höll fantasin levande. Ibland med gott resultat, ibland inte. Några av drinkarna vi presenterar här är uppfunna på 70-talet, andra är äldre, men ännu populära under det bruna decenniet. De har en sak gemensamt. Detta är ganska säkert vad du kunde få i baren på vilket stadshotell som helst för trettiofem år sedan.

Blue Lagoon

Blue Lagoon är en klassiker som aldrig riktigt gått ur tiden. Klädsamt blå, naturligtvis, och med lagom frisk smak. Receptet kommer i en mängd olika varianter, bland annat med fruktsaft och mörk rom. Det här är hämtat ur en bok som 1988 trycktes i DDR och utgavs av Systembolaget, ”Drinkar från förr och nu”, där man hävdar att Blue Lagoon under 70-talet istället tillreddes på vodka. Vi tar drinkmästaren Peter Sellin på Stockholm Bar Akademi till hjälp och gör ett försök.

6 cl vodka och 1 cl blå Curacao blandas med is, och några droppar citron tillsätts.

Skaka ordentligt. Sila och servera i ett martiniglas och dekorera sedan med apelsinskal.

Resultatet är faktiskt vackert. Lite som en gul fisk i ett blått hav. Smaken behagligt sval. Det är inte att undra på att den fortfarande är populär. Betyg 2,8.

6 cl vodka

1 cl Blå Curacao

Några droppar citron

Gröna hissen

Denna har vi väl alla hört talas om. En drink man brukar skratta åt, trots att väldigt få faktiskt har druckit den. Varför den heter gröna hissen? Tja, färgen kanske inte behöver förklaras, men själva hissen är ett löjligt fascinerande fenomen som blir än mer fascinerande ju fler gröna hissar du dricker. En perfekt drink när du tar dig en fylla i ensamhet.

4 cl gin blandas med 2 cl Grön Curacao i ett glas med några isbitar. Fyll på med Pommac och rör om. Lägg i två russin.

Ta en titt på hissen. Kolsyran från Pommacen fastnar på russinen som stiger till ytan där kolsyrebubblorna försvinner och russinen sjunker, en process som upprepas i det oändliga, och dessutom är barnsligt kul att titta på.

Garnera med en citronskiva och servera med sugrör. Betyg 3,5.

4 cl gin

2 cl Grön Curacao

Pommac