Det blev en special den här gången! Att försöka laga 1700-talsmat kommer dock inte att bli någon vana i den här familjen. Det kan vi dyrt och heligt lova.
MEN när vi upptäckte 1700-talsvarianten på färserat vitkålshuvud så fanns det liksom inte annat att göra än att köra lite reenactment light för en kväll och komponera en slags 1700-talsmeny. Visserligen hade en måltid på 1700-talets inte serverats på vårt sätt med med för-, varm- och efterrätt men med reenactment light så kunde den det. Och visserligen är skillnaderna mellan 1700-talets kök och familjen Bruuns milsvidda men det är detaljer. Att ingen var riktigt säker på hur recepten skulle uttydas kunde ha varit ett problem, men vi valde att se det som en utmaning.
Och menyn för kvällen blev:
- At giöra ferserad kalops
- At fylla kål
- Schokolad-miölk af brynt mjöl
(recepten är faktiskt inte hämtade från mamsell Warg utan en kollega till denna, Maria Elzberg benämnd.). Då kör vi!
Till ”ferserad kalops” skulle man ta mört öxekött och skära det smått, hacka det fint och blanda i talg. Vi tänkte, typ, nääej och tog nötfärs istället…
I övrigt kändes receptet väldigt normalt och påminde om vanliga pannbiffar: ägg, bröd, mjölk och kryddor i form av persilja och muskot. Samt salt.
Sedan gjorde vi, enligt anvisningarna, små runda kakor och lade dem ”warftals” i en gryta…
Sen tolkade vi det som att biffarna skulle kokas tills de var genomstekta (genomkokta, då) tillsammans med nejlikor och smör…
Det var ju inte vackert direkt.
Upprepar: Det var ju inte vackert direkt.
När det började se ut som ovan ansåg vi att det var färdigt och bjöd det enligt uppmaning på bordet sisåhär:
Det såg ju lite bättre ut när det väl hamnat på bordet som väl var. Dessvärre smakade det: ingenting. Ferserad kalops hade tappat all eventuell arom i sitt långbad och något spår av muskot, persilja eller nejlikor stod icke att finna! Det smakade mest kokt köttfärs…
Betyget blev ändå ganska välvilligt eftersom det inte smakade illa utan bara lite: 2,8 (dock kom resterna till sin rätt i en kryddig tomatsås några dagar senare så det blev ett gott slut trots allt!)
Men säg den fröjd som varar för evigt… BRING ON THE VITKÅL!
Det är en smula skrämmande att tänka på, att det är tredje gången ett kålhuvud gröps ur i det Bruunska köket.
Till skillnad från 1970-talets vansinniga slöseri, så skulle man på det ekonomiska 1700-talet faktiskt spara den urgröpta kålen och ”hacka den rätt fint”. Det är möjligt att man använde annan utrustning dock.
Den rätt fint hackade kålen fick sällskap av korinter, ”rifwit bröd” (här tog vi vanligt ströbröd), muskot, grädde, ägg och salt. Sedan fylldes kålhuvudet med ovanstående (yes, 1700-talets färserade vitkålshuvud är vegetariskt!).
Locket på och knyt ihop med snöre. Sen skulle det bara koka i ”tre goda timmar”.
Det blev tre timmar. Om de var goda eller inte ska vara osagt…
…ty då vi inte räknat med att fyllningen skulle svälla så pass mycket som den gjorde blev kålhuvudet så småningom alltför trångt för sitt expanderande innehåll… Det var skrämmande!
Inte lika skrämmande som såsen, dock…
Vårt kålhuvud skulle nämligen serveras med en sås gjord på äggulor och grädde. Lång historia kort: det skar sig. Illa.
Före:
Eft… ÅH GUD VAD ÄR DETTA TA BORT DET!!!
Ja, vi åt av det. Inte med god aptit men vi åt. Smaken var… speciell.
Det smakade väldigt sött, alltså sött som i efterrätt vilket kändes väldigt skumt. Fru Bruun gav faktiskt vidundret en 3:a och åt till och med upp det man lagt för henne medan resten av de församlade var mindre entusiastiska varför slutbetyget hamnade på 1,7…
Så var det dags för dessert, eller vad vi nu ska kalla ”Schokolad-miölk af brynt miöl”. Receptet lät bara säga att ”man kan bruka thet om aftonen”. Dock inte till vad.
Det roliga med det här receptet är att det inte innehåller någon som helst ”schokolad”. Kakao har ersatts med mjöl som brynts för att ge brun färg och tjock konsistens. Är det inte underbart?
Så vår pigslyna fick ställa sig till att bryna mjöl på aftonkvisten.
Receptet varnade oss för att låta det bränna och det var med en viss spänning vi såg mjölet börja skifta färg…
När vi var nöjda med färgen (eller kanske när det faktiskt började lukta ganska bränt) fick mjölet svalna inför tillredningen, som gick till så här:
Socker, kanelstång och mjölk kokades upp i en kastrull varpå mjölet tillsattes under straxt hysterisk vispning.
Vi var övertygade om att det skulle klumpa sig något bedrövligt men det gjorde det faktiskt inte, om det kan ha haft något med den tidigare stekningen att göra?
Det skulle bli tjockt som ”en äggemiölk” men eftersom ingen visste hur fan en sån var beskaffad bestämde vi att det var färdigt när det fått nästan brunsåskonsistens… Vad skulle du ha gjort?
Sedan serverades det på bordet upphällt i ett fat, allt enligt anvisning.
Vi valde att dricka det ur koppar. Förväntningarna var inte skyhöga.
Men! Men, men men!
Så illa var det inte! Vi var ganska oroliga över att det skulle smaka bränt mjöl men det smakade varken bränt eller mjöl. Kaneligt och sött, lite läskig konsistens men ganska… tja, trevligt. Betyg: 3,6.
Nästa gång vi ses är vi tillbaka på 1970-talet. Tack för att ni tittade – berätta gärna för alla era vänner! Om ni vill bli av med dem. LOL.
Recept (tack till Umeå Universitetsbibliotek – sök på ”Elzberg” för att titta i kokboken):




























































































