Varianter med köttfärs Arkiv

10

Enkel risotto, salladsdolmar och mandarindelikatess

Familjen Bruun beklagar att de inte hörde av sig i förra veckan men omständigheter gjorde att man inte kunde träffas som planerat! Nåväl! Man gjorde igår lördag sitt bästa för att reparera skadan och samlades på slaget sju för förtäring utöver det vanliga… Den här gången kom inte mindre än två receptkort från Mästerkockens konkurrent Köksmästaren med. Även fast ingen kan beskylla Köksmästaren för att sakna brun karaktär, så är den ändå inte lika rolig som Mästerkocken eftersom de i regel inte har några kommentarer som försöker sälja in receptet till den hågade hemmakocken.

Fru Bruun hade som förrätt valt ut Enkel risotto. Delvis för att till ingredienserna hörde corned beef och fru Bruun mindes med vilken förtjusning farbror Bruun mumsade i sig detta vid ett tidigare tillfälle.

Lök, burkchampinjoner och paprika hackades och frästes upp……varpå ris, vatten och hönsbuljong tillsattes.

Notera gärna att detta är den enda kryddan. Sedan fick det stå och koka ihop sig.

Så fru Bruun började rosta och skära ut små brödskivor – och corned beef!

Fru Bruun var säker på att alla skulle bli tokiga i kombinationen corned beef, bröd och fuskrisotto så hon planerade generöst för två små bakelser per person.

Köksmästaren uppmanade till att lägga risotton i ”fina högar” ovanpå en skiva corned beef, som i sin tur tornade ovanpå en skiva bröd innan hela schabraket skickades in i ugnen..

”Fin” är som bekant en definitionsfråga. Men lite ost, både i och ovanpå risotton, och några nypor persilja räddar allt. Typ.

Vackert! Men förväntningarna, ja de var låga…

Men – hör och häpna! Den Enkla risotton gick hem och slukades – herr Bruun åt hela tre små bakelser. Smaken dominerades egentligen av burkköttet till 90% så gillar man corned beef, vilket familjen Bruun uppenbarligen gör,  kan rätten antagligen inte misslyckas. Men, tyckte fru Bruun, vill man bara tillfredsställa en längtan efter corned beef borde det finnas bra mycket enklare  och mindre omständliga sätt att göra det på. Betyg: 4,1 och den som är intresserad av att gå händelserna i förväg får nu veta att Enkel risotto faktiskt skulle bli kvällens vinnare.

Som bekant kan inte alla vara vinnare… Det kanske är en tröst för kvällens huvudrätt – Salladsdolmar.

Ja, det är alltså typ kåldolmar, fast med sallad istället för kål. Och köttfärsen ska stekas innan man gör dolmarna. Och champinjoner… Ja ni hör, det är hur konstigt som helst och inte blir det mindre konstigt av att man vill ha oss till att hitta burkchampinjoner som ligger i smör istället för spad..! Uppenbarligen fanns en sådan produkt en gång i tiden, men det måste varit länge sedan.

Herr Bruun fick därför nöja sig med vanliga burkchampinjoner. På receptkortet användes ordet ”flocka”, som i att ”flocka ned färsen och rör…” och ingen i familjen Bruun hade hört det förut… Någon etymologiskt lagd läsare som känner till mer om det?

Hursomhelst, när färsen var genomstekt skulle den svalna för att sedan spädas ut med detta:

Det är inte helt lätt att se, men det är alltså ströbröd, kaffegrädde och ägg. Det låter kanske inte så konstigt, men längre fram kommer vi att upptäcka att detta var Mycket Dåligt.

Sallad var det, ja. 16 stora salladsblad ville Mästerkocken ha.

Nota bene: 16 stora ångade salladsblad. I den här rätten skulle salladen nämligen vara motsatsen till hur man vanligtvis vill att sallad ska vara: krispig, spänstig och fräsch…

Ja, ni vet. Allt som salladsbladet ovan inte är.

Nej, det är inte vackert men precis så här skulle det vara.

Herr Bruun var omåttligt stolt över sina fina ”dolmar”, här fotograferade innan de åkte in i ugnen för att salladen om möjligt skulle bli ännu sladdrigare.

Det blev den. Och sallad som först ångats och sedan ugnsbakats blir konstigt nog så sladdrigt seg att det nästan inte går att bita sönder den…

…så till slut sitter man bara och föser runt sin dolma på tallriken…

…eftersom blandfärs som kryddats med rosmarin inte heller är någon jättehit. Notera de vita klumparna i färsen, som ser ut som stelnat flott…

Det är ägget, grädden och ströbrödet som formade små koagulerade klumpar i ugnsvärmen. Det som var ätligt av salladsdolmarna var med andra ord champinjonerna. Betyget blev 2,1 eftersom det inte finns något universum där man tycker att varma salladsblad är en bra idé.

Hittills har kvällen alltså frambringat en hit och en miss – på vilken sida kommer desserten – Mandarindelikatess – att hamna? Följ med…

Mandarindelikatess skulle kunna beskrivas som en dessert som innehåller ganska lite ”Mandarin” och desto mera ”delikatess”. Om ens uppfattning av ”delikatess” är risgrynsgröt, alltså. För det är vad den här efterätten är.

En burk mandarinklyftor (ja, en burk på fyra personer…) lades i en form…

…och täcktes med hemkokt risgrynsgröt.

Två hårdvispade äggvitor fick kröna verket innan det gräddades.

Dekorera med några mandarinklyftor och servera!

Lätt som en plätt, men inte särskilt tilltalande…

Varken för ögat eller munnen, faktiskt. Maränglocket blev aldrig riktigt marängigt och då återstod egentligen bara risgrynsgröt med någon enstaka mandarinklyfta här och där – det blir ingen glad av. Och Mandarindelikatess fick därför inte mer än 2,6 i betyg av församlingen.

Adjö för denna gång och på återseende om dryga veckan

MVH

Familjen bruun

42

Baconbröd, Färserat vitkålshuvud och Ananasdröm

Nationaldagen till ära ville vi ha någonting som kändes genuint äktsvenskt, och vad kunde väl mer symbolisera moder Svea än vitkål, massor av vitkål?

Brunt på vägDessa ingredienser är ännu rätt färgglada, men det bruna väntar alldeles runt hörnet. Kvällsgott utan pretentioner är ett namn som utmärkt beskriver vår målsättning denna afton; vi hade absolut inga pretentioner när vi började laga förrätten.

En nyinköpt och äkta sjuttiotalsduk prydde bordet, och ett frigolithuvud fick ersätta fröken Bruun som jobbade sent och bara skulle hinna smaka på efterrätten. Askkoppen på bilden ser ut att vara från sjuttiotalet den med, men är faktiskt inköpt i Riga för bara ett par veckor sedan. För våra grannar i öster tog sjuttiotalet aldrig slut, det fortsatte i det oändliga och vi är en smula avundsjuka på dem som kan uppleva en brun vardag varje dag.

Vi börjar med att bre smör på några helt vanliga korvbröd. Baconbröd lovade enligt receptkortet att bli ”en varm smörgås utöver det vanliga”, och detta trodde vi på utan att tveka. En hel del av de maträtter vi nu avprovat har faktiskt varit ”utöver det vanliga”.  Smaklöst utöver det vanliga, vidrigt utöver det vanliga, fånigt utöver det vanliga, listan på saker som skulle kunnat passa in här kunde göras lång, men vi begränsar oss till dessa tre för enkelhetens skull.

senap senap senapVad man gjorde var alltså att ta de smörade korvbröden, stoppa in ost, krydda med paprikapulver, samt vira runt med senapifierade baconskivor. In i ugnen, och ut på tallriken efter åtta minuter. Så lätt att till och med en nutida människa klarar av det. Att tomaterna skulle in i ugnen även de klarade vi däremot inte av, så de fick fortsätta vara kalla. En grov fadäs som minskar vår trovärdighet betydligt, någonting vi inte kommer att låtsas om i denna blogg.

Det här lät ju inte särskilt speciellt i matlagningsväg. Inte såg det överdrivet aptitretande ut heller, men som vi redan tidigare konstaterat är det svårt att misslyckas med bacon och ost, någonting som visade sig stämma även denna gång. Det stämde faktiskt så till den milda grad att vi formligen slukade dem. Baconbröd var en höjdare när det gäller kategorin gott och simpelt, och betygen blev skyhöga. Det bokstavligen regnade fyror och femmor och slutresultatet blev hela 4,5. Det här var en vinnare, och både farbror och herr Bruun gjorde planer på att införliva denna rätt i det nutida hushållet som given bakismat.

Att den svenska husmanskosten är fullproppad med recept på temat kål och köttfärs är ingen hemlighet. Tänk kåldolmar, tänk kålpudding, men tänk allra helst på färserat vitkålshuvud. Kålhuvudet ska självfallet vara av den större modellen, och gröps ur för att rymma sitt smaskiga inkråm. Lite som en semla av kål och kött. Bisarrt nog visade sig ett kålhuvud vara större på insidan än utsidan, och hur all denna kål kunnat rymmas i detta huvud är en vetenskaplig gåta av högsta rang. Visserligen luras perspektivet på bilden en aning, men det var verkligen sjukt mycket mer när det tagits ut.

smaskensDet aptitretande innehållet består av köttfärs, lök, mjöl och mjölk och hade i det stadium vi ser här ovan förvandlats från ”The Brain That Wouldn’t Die” till the spya in the matskål. Förutom att ha utseendet emot sig verkade det än så länge inte särskilt illa dock.

Så där ja. Nu är semlan färdig så när som på locket. Golvet var täckt av kålbitar och fru Bruun höll mer än en gång på att skära sig i handen under utgrävningens gång. Husets största kastrull visade sig vara ynkligt liten när den här besten lades i.

En blöt handduk virades runt huvudet och knöts ihop. Sedan skulle det koka i två och en halv timme, en behandling som krympte huvudet ungefär som de där sydamerikanska huvudjägarna gör. Med viss bävan väntade vi på att lägenheten, trappuppgången och hela resten av huset skulle fyllas med den särpräglade doften av kokt kål, men där blev vi grymt besvikna. Det luktade faktiskt inte alls mycket.

skrattar bäst som skrattar sistEtt ångande varmt och gulaktigt slemmigt kålhuvud hånflinar från skärbrädan, men skrattar bäst som skrattar sist. Det var också på det här stadiet vi upptäckte att mästerkocken fotograferat anrättningen innan den kokats, vilket gör att den ser betydligt mer smaklig ut än den sepia-tonade slemmiga boll som låg på vår skärbräda. Handduken stank så mycket att herr Bruun såg sig tvingad att förpassa den till sopnedkastet. Det fanns inte en chans i världen att den odören någonsin skulle gå att tvätta ur.

”Dela kålhuvudet i vackra klyftor” föreslog mästerkocken. Att definitionen på ordet vacker uppenbarligen är en smula varierande står klart efter detta. Kan överkokt kål vara vacker? Kanske är det så om man ser den genom sjuttiotalsögon, vi ryckte förvånat på axlarna och tog för oss. Innan vi går vidare ska här berättas att både farbror och fru Bruun tycker mycket om kål. De brukar frossa i kålpuddingar och dylika hopkok, och följaktligen var deras blickar en aning mer lystna än herr Bruuns, som endast äter vitkål om den förekommer i pizzasallad. Gaffeln balanserade full av färserat vitkålshuvud i farlig närhet av munnen innan sanningens minut var inne. Det smakade kål. Kål med stort K. Köttfärsen smakade kål, kålen smakade kål. Till och med ölen smakade kål, vilket kanske var passande då det var tysk öl, men för en simpel svensk strupe inte någon lockande smakkombination. Efter två och en halv timmes kokning blir kålen dessutom något upplöst, och inte ens familjens kålentusiaster åt upp hela sin portion. Herr Bruun spottade ut den i papperskorgen med ett utrop vi inte ska upprepa här då detta är en någorlunda barnvänlig sida. Betyget hamnade på 2, och kålhuvudet i soporna.

Ananasdröm lät riktigt behagligt efter föregående kulinariska Gestapomåltid, och ingredienserna lät inte helt fel de heller, möjligen med reservation för cocktailbären. Vispgrädde och choklad och nötter parade sig här motvilligt med ananas. Egentligen var det som att servera en hamburgare där brödet bytts ut mot ananasskivor och köttet mot gräddblandningen. Enligt receptet skulle man dela ananasskivorna på längden, någonting som vi efter en snabb blick på den sladdriga frukten, den otroligt vassa kniven och våra egna stackars ömtåliga fingrar avstod ifrån. Vi misstänker starkt att inte ens receptets upphovsmän/kvinnor utfört denna i det närmaste harakiriaktiga handling.

Det såg mumsigt ut och smakade mest nötter och ananas. Troligen upptäckte receptets skapare detta även de, och föreslog därför den livsfarliga ananasdelningen för att minska åtminstone ett av dessa smakintryck. Till dess fördel ska sägas att både nötterna och ananasen hjälpte till att effektivt ta kål (obs! inget skämt) på den annars rätt otrevliga smaken av cocktailbären. Varför säger man förresten cocktailbär? Har någon i läsekretsen någonsin beställt en drink i baren och fått den garnerad med detta? Hjälp oss med detta viktiga spörsmål. Ananasdröm både lät och såg gott ut, men betyget stannade på en trea, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt. Här kommer recepten.

5

Löksoppa de Luxe, Västindisk fläkt och Nougatfromage

Löksoppa de Luxe

Västindisk fläkt

NougatfromageDet goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

En sked löksoppa

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Löksoppa de Luxe recept

Västindisk fläkt recept

Nougatfromage recept

8

Pizza med köttfärs och makaroner, Banansallad Special och Sirapspudding

Kvällens tema för familjen Bruun kan lättast sammanfattas med ett ord: Dumt. Allt är bara så dumt, dumt, dumt, dumt. Nåja – efterrätten kanske är lite mindre dum än de andra två rätterna men inte så mycket.

Först på menyn?

Pizza med köttfärs och makaroner.  Jäpp.

Okej, den här rätten kunde ha varit mycket, mycket dummare. Den kunde till exempel (vilket familjen Bruun först trodde) ha varit en vanlig pizza, gjord på vanlig pizzadeg, med makaroner som fyllning.

Riktig så fasanfull var nu inte verkligenheten. Pizza med köttfärs och makaroner har nämligen köttfärs som ”deg” vilket helt enkelt gör den till en ovanligt krystad variant av spagetti med köttfärssås (en rätt som troligen hade hunnit inkorporeras med husmanskosten vid den tid då det här receptkortet gick till tryck).

Den här rätten gick hem hos de yngre medlemmarna av familjen. Kanske är den tänkt för barnfamiljen som har slut på idéer? Gör som vi:

Basen bestod av chilisås.

Massor av chilisås!

Lite köttfärs och ägg också, förstås…

…och vitt, smulat bröd.

Gegga ihop.

Bred ut till en saftig köttmatta på smord plåt…

…och garnera med kokta makaroner blandade med – ba-da-bom! – mera chilisås!

In i ugnen, ta ut igen, på med ost och en vända till i ugnen…

Garnera med rå paprika. Färdigt!

Dumt.

Men en makaronipizza är ingen komplett måltid utan en sallad. Familjen Bruun sökte högt och lågt (mest lågt) och fann slutligen en sallad som lovade att smaka lika dumt som den lät.

Banansallad Special består förutom bananer även av rotselleri.

Rotselleri före...

...och rotselleri efter.

Samt potatis.  Eftersom man, enligt Mästerkocken, ”kan blanda en sallad av praktiskt taget alla grönsaker i olika kombinationer”. Visst, okej., fair enough. Men man KAN också tillfoga sin person praktiskt taget vilken skada som helst med hjälp av en borrmaskin eller motorsåg utan att därmed vara TVUNGEN att göra det. Förstår ni? Bra.

Nu var det inte slut där. Salladen krävde en dressing gjord på majonnäs, kaffegrädde och curry.

(1-2 tsk enligt receptet. Familjen Bruun tycker om kryddstark mat och tog därför hela två teskedar av den helt vansinnigt starka kryddan curry).

Skyffla ned alltihop i en serveringsskål.

Med mycket öl i familjen Bruuns nyinköpta... ölmuggar, så ska det nog gå den här gången med!

Anrättning 1: Pizza med köttfärs och makaroner.

Enligt Mästerkocken så är ”…den här pizzan inte som andra pizzor.”

Nej, det ska gudarna veta. Det ÄR nämligen ingen pizza – det är köttfärs och makaroner! Den enda likheten med pizza är osten på toppen – ”pizzan” har för guds skull inte ens några typiska pizzakryddor!

Därmed inte sagt att rätten var ett riktigt stolpskott. Det smakade inte illa, inte alls, men när man är riktigt sugen på pasta med köttfärssås – varför inte bara göra det istället? Dumt!

Men som sagt: det yngre gardet var odelat positiva och delade friskt ut fyror till höger och vänster så slutbetyget hamnade på 3,9, vilket är högt för varmrätter på det bruna middagsbordet.

Men var lugna – vi har inte smakat av Banansallad Special ännu!

Vi börjar med betyget: 2,7.

Att det blev så pass högt beror på att två familjemedlemmar Bruun tillhör den halva av människosläktet som anser att bananer hör hemma i lagad mat. Resten av fam. Bruun tillhör den andra halvan och gav rätten betyg därefter.

Vad kan egentligen sägas?  Kall, kokt potatis, kall, förvälld rotselleri och bananer. I currymajonnäs. Så dumt.

Så till Sirapspudding, som inte var fullt så dum som de andra rätterna. Men ändå.

Tänk sockerkaka, fast mycket mindre till formatet än din vanliga sockerkaka...

...och tillagad i vattenbad med mer än dubbelt så lång gräddningstid.

Dumt? Somliga tyckte det.

Receptkategorin var, som den uppmärksamme noterade, ”Från främmande kök”. Vilket främmande kök ifråga, höll Mästerkocken dock tyst om, men fröken Bruun ansåg att det var den engelska Victoria Sponge Cake som stått förlaga till det här receptet så vi säger väl England då.

Men det gick ned och smakade inte illa, även om puddingen inte såg mycket ut för världen. Konsistensen var väldigt lik en badsvamp, vilket ytterligare stärker Sponge Cake-teorin ovan, men detta var inget negativt.  Undertecknad tyckte kanske att ett betyg på 4,5 var att ta i men församlingen hade sagt sitt.

Sirap? You bet!

Familjen Bruun säger farväl för den här gången och hälsar er god natt genom den nye maskoten Rotselleriet* Rotus:

"Sov gott!"

*böjningsformen förbehållen Receptklubben Mästerkocken

Recept, bitte!



6

Köttfärsrutor och Cornflakespaj


Sjuttiotalet. Årtiondet när Baader-Meinhof var helt okej, och gröna trämöbler, bruna gabardinbyxor, utsvängda naturligtvis, och orangea vävtapeter dominerade vardagen i de småmysigt betonginredda miljonprogramslägenheterna. Hur tänkte folk då? Vad kände de, och hur levde de, dessa gångna tiders velourfantomer? Det sägs att vägen till kunskap går genom magen, och om detta stämmer kommer vi här lite närmre den bruna sanningen a la 1970-tal för var vecka som går. Följ med och smaka på köttrutor med cornflakespaj, ett vinnande koncept en gång i tiden.

Okej, det här är inte lätt, det upptäckte vi redan när vi stod i butiken för att köpa in råvarorna. Ingefära och kryddnejlikor? Äter man sådant? Är kryddnejlikor detsamma som bara nejlikor? Frågetecknen var som ni ser många, och vi löste det genom att helt enkelt bestämma att det var samma sak. Vi hade egentligen inget val, då någon kryddpåse med påskriften kryddnejlika inte gick att få tag på, i varje fall inte i denna affär. Nog om detta. Vi ska bespara er det tradiga uppräknandet av ingredienser, och går direkt på själva matlagningen. Action från första stund alltså.


Huvudingrediensen i detta kulinariska mästerverk stavas köttfärs. Härligt blekrosa köttfärs som blandas med havregryn, ägg och mjölk i en bunke. Smeten gav ifrån sig ett intressant slafsande ljud som förde tankarna till diverse oanständigheter. Man känner sig lätt som en galen kemist när man blandar dessa ofta bedrägligt vardagliga ingredienser för att få fram en nygammal och spännande dekokt. I ärlighetens namn ska sägas att författaren till dessa små rader nöjde sig med att dokumentera det skedda fotografiskt, det praktiska utförandet överlämnades i fru och äldsta fröken Bruuns varsammare händer. Självfallet inte på grund av någon sorts lathet, det var endast för att han visste att potatisskalning är en delikat och ömtålig process som inte bör utföras av olämpliga fingrar.


Det hela var egentligen förbluffande enkelt: koka paprikan några minuter så att den får den rätta sjuttiotaligt mosiga konsistensen, värm majskornen, och stek potatisen. Köttfärssmeten formades i rutmönster enligt en i förväg fastställd plan, och fick sedan sköta sig själv inne i ugnen. Kanske berodde det på att vi har gasugn att den inte riktigt verkade vilja få färg som den borde. Gång på gång kikade vi in, men den blekfeta sörjan vägrade skaffa sig den rätta aptitretande solbrännan. Istället började den utsöndra någon form av vätska (Vatten? Köttsaft?), som tvingade till länspumpning ett flertal gånger under proceduren.
Var ketchup nytt på sjuttiotalet? Det låter otroligt, men vad skulle annars kunna förklara denna sjukliga benägenhet att använda den som ingrediens, inte tillbehör, i all slags mat?


Fotot på receptkortet föreställer en vackert gyllenbrun matta med trafiklysefärgad intarsia av majs, paprika och en röd smörja fabricerad av ättiksgurka, lök, och ketchup. Ketchup kan i princip blandas med vad som helst, upptäckte vi, utan att förlora sin distinkta smak av just ketchup. Mums på en grillkorv, men blandad i en maträtt… Tja, tankarna var som sagt aldrig långt borta från grillkorv trots att den här anrättningen hade en konsistens som snarare påminde om slarvsylta. Mjuk och utan minsta tuggmotstånd.


Kanske ketchupens oinskränkta herravälde till viss del berodde på att vi glömt krydda med den fascinerande smakkombinationen ingefära/kryddnejlika. De små blå påsarna låg där bredvid skärbrädan och stirrade anklagande på oss, vi ignorerade och dränkte förebråelserna i ketchupsmakande paprika och köttfärs som var både kokt och ugnsstekt på samma gång.


På det hela taget var det trots allt en godkänd maträtt, med ett samlat snittbetyg på 3,3. Den talade till oss på sjuttiotalsvis, med köttig stämma raka vägen ner i magen, och vi lyssnade väluppfostrat. Längst ner hittar ni de lockande recepten.


Vi lämnar över ordet till farbror Bruun som fått på sin lott att alldeles på egen hand ansvara för efterrätten:

I veckans efterrätt valde familjen Bruun att gå lite längre än normalt i fråga om uppfinningsrikedom och ansträngning då vi ansåg originalreceptet alltför färgglatt och därför improviserade fram en variant på detta.

Cornflakespajen är ett ganska hälsomedvetet alternativ när du vill imponera på kräsna gäster som kan tänkas föredra en mer matnyttig dessert. På en brödsmulig sockerbädd av branflakes och smält smör vilar ett proteinrikt kokosskum smaksatt med apelsin, och för att ge pajen ett lite mer delikat uttryck garneras den med tärnade bitar av päron samt grovriven choklad- och branflakesblandning.


Resultatet torde vara ett läckert och exotikst giftermål mellan syra och sötma. Det lätta men matiga skummet borde ju rimligen accentuera fram en ljuvlig kontrast mot den krispiga botten. Men, nja. De flesta i familjen Bruun var rörande överens om att detta var rätt sött, men absolut inte mer än så. Bland unga damerna Bruun var den initiala förtjusningen något mer påtaglig, men efter en stunds ätande intog även de en apatisk hållning. En viss skepsis uppstod dessutom när farbror Bruun tillkännagav att pajen var gjord på branflakes och inte cornflakes, med motiveringen att ”brunt ska vara brunt”.

Stående ovationer utbröt dock när pajen sattes på sin plats till servering:




Bland frastuggorna och kaffesörplandet kring bordet hördes avmätta kommentarer såsom ”i sötaste laget” och det rådde också viss förvirring om päronmosaiken i själva verket var päron eller hackade oliver. Betyget nådde därför inte högre än 3,2.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...