Fredagsmys med familjen Bruun – är ni med? Ni behöver inte smaka!
Låt oss börja med ingredienserna:
”Aha” tänker kanske Oskuldsfull Läsare som ännu inte blivit invigd i 70-talets matlagningskonst. ”Ananas… Och mandel. Måste vara till en dessert..”.
Vi andra skrattar enbart rått åt Oskuldsfull Läsares okunnighet och kavlar upp ärmarna.
Och öppnar fiskbullsburken till förrätten.
Soppan som familjen Bruun har planerat till entrérätt fick inte ens något namn av den okände receptmakaren, den går enbart under benämningen ”Mättande men snabblagad” (vilket blir till ett utmärkt samtalsämne under måltiden om allt annat skulle gå åt skogen: Är ”mättande” och ”snabblagad” på något sätt motsatser? Varför inte ”Mättande OCH snabblagad”?)
Men det konstigaste är egentligen inte avsaknaden av ett ordentligt namn på rätten, nej, det är det själva faktumet att ”receptet” ens hamnade i tryck.
Gott folk – ”receptet” är helt enkelt färdigköpt pulversoppa och färdigköpta fiskbullar (låt gå för att hemmakocken får slänga i lite purjo och tomatpuré, typ) men mer än så är det inte. Så snabblagad – stämmer. Mättande? Beror väl på.
Men det var väl inte så tokigt egentligen. Om man inte har något emot räksoppa från Bl* B*nd och gamla hederliga fiskbullar så går det här ner. Utan fyrverkerier och fanfarer, visserligen, men du blir mätt. Och det var kanske bara det som var meningen. Betyget blev 3. Okej.
Vi går vidare till huvudrätten. Här blir det genast lite konstigare. Som det lätt blir när man skall göra ”Havskräftor med ananas”.
Här måste familjen Bruun tyvärr meddela att det lilla ”havs-” redan på planeringsstadiet ströks ur receptet. För det första var den bruna budgeten inte stark nog för havskräftor och för det andra kändes det helt enkelt alltför synd att förnedra redan döda (och dyra) skaldjur såsom receptet uppmanade till. Det blev därför vanliga kräftstjärtar i lake. Take it or leave it.
Så nu vet ni vad ananasen skulle vara till. Och glöm för allt i världen inte paprikan, löken, curryn, vinet, grädden, persiljan (persilja?) och mandeln.
Herregud.
Servera med kokt ris eller ugnsvärmt pain riche.
Familjen Bruun valde det senare eftersom det kändes konstigast. På 70-talet var man tvungen att välja mellan bröd eller ris.
Men eftersom det blev enormt mycket mat
hade man kunnat klara sig utan både bröd och ris egentligen. Om det hade varit gott, alltså.
För det här med att ha ananas i maten funkar inte. Hela rätten smakade bara ananas och det uppskattades inte av någon. Det gick att äta om man petade bort ananasbitarna, men det var antagligen inte vad Mästerkocken hade tänkt sig…
2,6 . Nu i efterhand låter det lite högt men jag antar att familjen Bruun helt enkelt var väldigt hungrig efter Mättande men snabblagad och ovanligt generösa.
Efterrättsdags betyder kesodags denna afton, eller ”Keso-efterrätter”, som Mästerkocken så frankt uttryckte det.
Get to work!
Riven blockchoklad. Inget att se här – cirkulera!
Men vad har vi här? Aah – keso och äggula. Förstås.
Men en efterrätt med keso är inte komplett förrän resten av äggen blivit tillsatta också – i form av ”hårt vispad äggvita”.
Är nu sugna ännu? Hörde jag en viss tvekan här?
Förståeligt, högst förståeligt. Det här var inte så kul alls.
Farbror Bruun fick flashbacks till Snöbollar tack vare äggvitan och behövde skölja ned sin enda sked med en välbehövlig starköl, fru Bruun hatar blockchoklad med en passion och var inte mer vänligt inställd medan fröken och herr Bruun var mer överseende. Alla var däremot överens om att den här skapelsen hade utseendet emot sig…
I likhet med huvudrätten var den här anrättningen av enorm volym. Familjen fördelade den lika i fyra vanliga djupa tallrikar och det var som ett skämt (värmeljuset är där för jämförelse). Inte ens om det varit riktigt gott hade man fått i sig det till dessert (speciellt inte om de tidigare rätterna också varit riktigt goda…).
2,4 blev slutbetyget, vilket är lågt för att vara en efterrätt.
Avslutningsvis vill familjen Bruun visa upp Mästerkockens Gästbok, i vilken matgästernas betyg i bästa ordning skrivs in under måltidens gång. Vilket var ungefär vad bokens syfte en gång var.
Och med det tackar familjen Bruun för sig för den här gången, och hänvisar som vanligt till recepten nedan. All the best.
