Salve!
Familjen Bruun anar att många som läser våra försök här på bloggen kan vara vegetarianer. Därför bestämde vi oss för att göra en vegetarisk special en kväll, eftersom det faktiskt fanns vegetarianer även på 70-talet. De hade det antagligen betydligt svårare än i våra dagar, vilket vi snart skall bli varse.
Mästerkocken har ingen egentlig kategori för vegetarisk mat men recept finns, bland annat i höjdargruppen ”Banta med oss”. Gurksoppa!
Alla som någon gång stått vid en spis vet att det är en mycket dålig idé att försöka tillreda gurka på något annat sätt än rå. Mästerkocken låtsas, som vi ju sett förr, inte om detta.
Choppy-choppy. Gurkan skulle kokas och passeras. Geggan som blev kvar är liksom stommen för soppan.
Nu ligger det väl visserligen i bantningsmatens natur, att den inte skall vara alltför aptitlig eller tilltalande. Poängen är ju liksom att man inte skall äta så mycket…
…så att resultatet inte ser direkt lockande ut får väl räknas som ett gott tecken.
För att få gästerna på lite bättre humör bestämde vi oss för att hälla i dem ordentligt med sprit innan de blev serveradde!
I kannan finns embryot till cocktailen ”Never Mind” som vi fann i boken ”Cocktails och andra drinkar” av Raymond Lindgren:
Vodka, företrädesvis av märket ”Magic Crystal” som köpts ur bakluckan på en bil i Travemünde, Noilly Prat vermouth, vispgrädde och mandel kan väl omöjligen slå fel?
Hmm. Gästerna smakade, log stelt och mumlade något om att dricka upp ”lite senare”. Stämningen var tryckt. Men spritsmaken bedövade effektivt smaklökarna vilket i dessa sammanhang inte behöver vara direkt dåligt. Ibland får fam. Bruun dåligt samvete över hur mycket mat de slänger under sina äventyr. Det är ingenting emot hur de mår när de tvingas slänga SPRIT! Never Mind? Knappast! Betyg: 1,6
Förhoppningen om att en liten cocktail skulle få matlaget på glatt humör gick alltså i stöpet. Men soppan var färdig och med de spartanska tillbehören klippt krasse, knäcke, keso och rädisor gick man till bords.
Blekt, var ordet för dagen.
Både för ögat och gommen. Kanske var det spritchocken, kanske faktumet att gurka, speciellt kokt sådan, inte smakar särskilt mycket, kanske bäggedera, men – ja, det smakade egentligen ingenting. Återigen, detta behöver nödvändigtvis inte vara dåligt.
Ett minus för konsistensen på de uppvärmda gurkbitarna. Slemmigt. Men överlag – det kunde ha varit så mycket värre! Ingen spydde, ingen dog. Betyg: 3,1 och godkänt.
Bring on the varmrätt!
Vegateriska biffar där den största beståndsdelen är rotselleri låter väl inte som någon jättebra idé när tidigare rätter med denna ingrediens vanligtvis sågats med fotknölarna, men det var inte helt lätt att hitta rätter med det viktiga prefixet ”Vegetarisk” så det blev som det blev.
Stort rotselleri anbefalldes. Försök inte att skala rotselleri med potatisskalare, det går inte.
Ett par potatisar fick slänga med i grytan och det hela fick koka samman, under de ångor som vanligen uppstår då rotselleri kokas. Det luktade i hela huset, berättade gästerna.
Hela köret mosades med ett ägg och lite kryddor. Den vakne läsaren torde nu förstå att det här kommer att bli typ potatisbullar, fast med väldigt mycket rotselleri. Denna iakttagelse är korrekt.
Biffarna skulle vändas i ströbröd innan de stektes, detta för att de överhuvud taget skulle ha en chans att hålla samman. Fru Bruun vet nu av bitter erfarenhet att vegetariska rotselleribiffar som man glömmer att vända i ströbröd inför stekning blir ett veritabelt helvete i stekpannan. Men vi låtsas inte om detta.
Så här ser i alla fall en biff ut när den stekts i ströbröd och lagts ovanpå en stekt tomat och toppats med gräslök, allt enligt anvisningarna:
Färgskalan på den enligt recepkortet rekommenderade salladen kändes väldigt 70-tal…
Meningarna gick isär när det var dags att sätta betyg. Förutsättningen för att gilla det här är liksom att man gillar mosig rotselleri, Gör man inte det är det rätt kört. Den ende äkta vegetarianen i församlingen var förtjust, den mest anti-vegetariske gav den en etta. Slutbetyget blev 2,2 och inte två avsmakare var ense. Vegetariska biffar på sellerifärs – en rätt att älska eller hata!
Arbetet med efterätten, som fru Bruun haft ögonen på länge, påbörjades redan dagen innan.
Enligt receptet skulle smeten tillagas i egenhändigt tillverkade smörpappersformar, två stycken, som bottnen till en rulltårta. Fru Bruun ”effektiviserade” detta lite och lät allt gå ner i en brödform.
Den gräddade kakan kunde efter gräddning enkelt skulpteras till önskad form. 
Om man glömmer att köpa florsocker till smörkrämen kan man köra strösocker i mixern tills det blir flor.
Fru Bruun brukar se sig själv som en hyfsat kreativ person. Det var därför med viss smärta hon märkte att resultatet alltmer började likna verket av någon 6-årig syssling Bruun. Det hjälpte inte att smörkrämen ville fästa vid allt utom själva kakan…
Oh dear.
Men det fanns ingen återvändo. Ett troll fick bli bosättare och så var verket färdigt för beskådan (och visst hån och spe från de församlade).
Mycket väsen för en ganska medioker kaka. Skulle inte göra igen. Betyg: 2,9 och kvällens vinnare blev därmed gurksoppan. Recept följer.
