Så var det dags. Det bruna jubiléet – dagen familjen Bruun fasat inför alltsedan det blev bestämt att ni läsare skulle rösta fram den triad av bruna läckerheter,70-talets värsta maträtter, som skulle pryda våra tallrikar på DBM:s ettårsdag.

Men för att inte tråka ut er alldeles med gammal skåpmat som Skinkägg i gelé eller Färserat vitkålshuvud, bjuder vi denna kväll också in till vickning i form av Fru Janssons frestelse.

I samband med jubiléumsmiddagen gjorde vi även vårt att alldeles första, egna receptkort: Bruna hissen. Vi tyckte att det förtjänade ett eget inlägg så det hittar du här.

Sammanlagt är det alltså fyra recept vi ska ta oss igenom, men innan vi börjar nosa på vinnaren i förrättsklassen (det är ingen behaglig upplevelse, det kan till och med familjens katt vittna om) kan det ju vara intressant att redogöra lite för några av de betänkligheter familjen Bruun haft inför ettårsdagen och återupplevelsen av det värsta 70-talet erbjudit oss i matväg. Vi har funderat över om det efter den här tiden hos oss kan ha infunnit sig en slags tillvänjning eller acceptans inför den mat vi vecka efter vecka efter stoppat i oss, och därför tyckte vi att det kunde vara en kul grej att prova några gamla rätter för att se om det betygsmässigt skulle bli någon skillnad. Recepten har vi dock som vanligt följt – ingenting har lämnats åt slumpen även om detta i sig lämnar en del att önska.

Precis som på Den bruna studenten i somras fick makarna Bruuns vävstuga härbergera familjen, och en nästintill fulltalig Bruun-skara så när som på Äldsta fröken Bruun intog den i sällskap av specialinbjudet finbesök av redaktören Jack från Lista.se, som ju hjälpte oss med omröstningarna.

Skinkägg i gelé

Att döma av antalet röster är det ingen annan rätt som förfärat er läsare lika mycket som Skinkägg i gelé. Ingredienserna är det i sig inget konstigt med – ägg, skinka, oliver – och det blandar man väl gärna i en sallad, men att förena dessa i ett hölje av gelatinstelnad köttbuljong är inte att rekommendera.

Så här skriver en läsare, som verkar ha vaknat på rätt sida:

På tal om gelatin. Hemkokt ”riktig” köttbuljong är full av gelatin och stelnar snabbt till en aladåb i kylen. Och sådan buljong är helt enkelt fantastiskt god. Säkert tillräckligt god för att rädda en katastrof som skinkägg i gelé.

Det vore då för väl om Skinkägg i gelé bara vore en katastrof, men det är faktiskt flera. Och visst känner man sig lite bevakad av dem, som om de hade ögon? Notera hur skinkägget längst ut till höger liksom har flytit ut mer än de andra, som om det ville förlösa något. På bilden nedan framgår det bättre.

Fam. Bruun beklagar, men vi tror inte att någon som helst eller ens ”sådan buljong” hade kunnat rädda Skinkägg i gelé den här gången heller. Vissa av de samlade kunde äta av ägget, men betyget blev till slut 1,4 – en sänkning med 0,4 sedan förra gången det begav sig.

Färserat vitkålshuvud

Det var en ganska jämn strid mellan Färserat vitkålshuvud och Röda soppan när det gällde den värsta varmrätten. En av DBM:s kunniga läsare får återigen säga sitt:

Den äldsta kokbok som utgetts på svenska, från 1600-talet, har recept på färserat kålhuvud så det var nog något lite historieromantiskt som drev dem till att publicera detta recept

Det är mycket möjligt att detta recept har äldre anor då idén är synnerligen primitiv: gröp ur ett kålhuvud, fyll det med färs och låt härligheten koka invirad i en handduk i två och en halv timme. Fast låt oss också säga så här: det känns heller inte särskilt förvånande att det dyker upp igen i Mästerkockens receptsamling och under 70-talet.

Frågan är väl hur mycket romantik man ska blanda in i det hela?

Att gröpa ur ett kålhuvud en väldigt hård och tidskrävande syssla som både kräver tålamod, vass kniv och sked. Och det var tur att vi hade vävstugan och att måltiden slapp ätas i köket, då ett långkok av den här kalibern impregnerar allt i sin väg – inte bara med själva sin uppenbarelse utan dessutom med en kväljande doft av kål. Det fick även grannarna erfara.

Men festen gick vidare och kålhuvudet hamnade till sist på bordet, och en alltjämt hungrig familj gick loss på det.

Färserat vitkålshuvud – steg för steg:

Med varsam hand skars kålhuvudet i ”vackra klyftor”. Det hjälpte inte. Betyg: 1,8 – en sänkning av betyget med 0,2 sedan sist.

Snöbollar i vaniljsås

När det gäller kvällens dessert, Snöbollar i vaniljssås, kan vi väl börja med att säga att detta är en väldigt snäll omskrivning av vad som i realiteten är mjölkkokt äggvita i vaniljsås. Denna rätt har enligt en läsare internationella anor:

Ha! Vaniljefterrätten är en Ungersk specialitet ”madártej” som fritt översatt betyder ”fågelmjölk”, den är för övrigt en riktig höjdare!

Den ska kokas på äkta vaniljstång och äggvitan ska klickas i och koka med i vaniljsåsen. Rätten kan ”kryddas” med russin som fått ligga och dra sig i rom. Serveras iskall från kylen, eller nykokt varm. Jag föredrar kall

Ahhhh, vilka ljuvliga barnaminnen som detta återkallar…. familjelunch på söndagarna….

…och en annan läsare uppmärksammar oss på att det fortfarande förekommer varianter på den…

Herr Bruun sade det då och vi säger det igen: Smaken från helvetet. Tänk er att ni äter väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser er i munnen.

Betyg 2,2 – en sänkning av betyget med 0,1. Tja, tallrikarna var i alla fall fina.

Vickning: Fru Janssons frestelse

Familjen Bruun vill gärna slå ett slag för den orättvist bortglömda måltiden vickning, och därför är det inte helt omöjligt att denna kommer dyka upp på Den Bruna Maten även i framtiden. Den här kvällen valdes ett recept ur Boken om lyckade fester – Fru Janssons frestelse – och precis som namnet antyder är detta en variant på en klassisk Jansson.

Skillnaden är mot vanlig Jansson är man byter ut potatis mot köttfärs och tomater, kryddar med oregano, och pryder med ett saftigt osttäcke. Boken om lyckade fester berättar allt om hur du lyckas med vickning:

Bjud Till Nattmat

”En regel när det gäller nattmat är att ha kryddstarka eller salta rätter. Smaknerverna är förmodligen redan avtrubbade när man ätit och druckit lite tidigare på kvällen”.

Jo, tack. Våra smaknerver var såpass avtrubbade av bland annat Bruna hissen att vi knappt kommer ihåg vad Fru Janssons frestelse smakade – men vid det här laget var vi så hungriga att vad som helst som inte hetat Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud eller Snöbollar i vaniljsås hade funkat. Betyg 3,4 och kvällens vinnare.

Med dessa ord – tack alla läsare för ett roligt år!

Bland 70-talsrecepten återfinns många varianter av inälvsmat, vilka vi förskräckt sneglat åt mellan varven, och den här gången bestämde vi oss för att sluta fega, och gå i närkamp med en av de mest  motbjudande vidundren från förr, men innan vi kommer så långt är det dags för förrätten, Ostägg. Här hade vi som ni ser valet mellan ostägg och dadelbröd, initialt svårt, men äggen visade sig ha en dragningskraft som de cirka 40 år som gått sedan någon lagade dem sist inte förmått minska. Ingredienserna lät inte helt fel ska erkännas: cheddarost, ägg, worcestershiresås och cayennepeppar, hör och häpna. Idel läckerheter. Med visst undantag för cayennepepparen kändes temat en smula engelskt, även om Fröken Bruun, kvällens enda engelska inte kände igen den, vilket ju förstås kan ha sin förklaring i att hon inte föddes förrän 1991 och sålunda gick miste om allt vad ostägg hette.

Detta är inte en skål likmaskar, utan riven ost blandad med mjöl, kryddor och mjölk, vilket trots Köksmästarens påståenden om motsatsen envist vägrade anta en smidig konsistens. I skrivande stund upptäcker vi att detta även skulle innehållit ett ägg, vilket vi lyckades missa under tillagningen. Kanske är det förklaringen? Den här geggan knådade man runt några hårdkokta ägg så att de fick ett skal av kryddost. Egentligen inte så illa, men utseendet kom Herr Bruun att tänka på spetälskekolonin i 70-talsfilmen Papillon. Ostäggen skulle täckts av skorpsmulor, men dessa vägrade stanna kvar, varför några tvångsintogs i ostmassan på handgripligt vis, medan andra, de flesta, helt sonika slapp ifrån äventyret med blotta förskräckelsen.

Som ni märker så har redan nu ett av äggen börjat titta fram. Det är huvudsvålen som kommit ut när den sjuka huden lossnat och fallit av. Värre skulle det bli när de friterades. Vi var inte säkra på hur pass vanlig en fritös var i ett svenskt 70-talshem, men blundade medvetet för detta flagranta brott mot tidsenligheten, och hoppas att den ärade läsaren gör detsamma.

Nu är inte likheten med lepraepidemi längre så påtaglig. Snarare ser det ut som någon sorts inälvsmat redan här, vilket alltså är en ren synvilla. Fortfarande tyckte vi dock att det både såg och luktade gott ut.

Det gjorde vi inte längre när ostäggen togs upp ur frityrbadet. Några kala äggskallar och en seg äcklig hinna av smält ost som var snudd på omöjlig att få bort från korgen upptäckte dessa raders författare när han dagen efter stod och svor med en utsliten diskborste i handen. Det var en yttrest skeptisk familjen Bruun som satt och stirrade på tallrikarna innan Farbror Bruun som förste försökskanin stoppade gaffeln i munnen.

Tro det eller ej, men trots sitt bisarra utseende och trots vetskapen om att vad vi nu satte i oss hade skrapats bort från insidan av en fritös var detta riktigt gott. Smält cheddarost är svår att misslyckas med även om den kommer i denna form, och med worcestershiresås och cayennepeppar, en smula mer cayennepeppar än vad som på 1970-talet förmodligen var brukligt då Herr Bruun ännu en gång fick problem med uttrycket ”en nypa”, som kryddning är det ännu svårare. Betyget blev 3,8, och att det inte blev högre får skyllas på Fröken Bruun som är en fanatisk ägghatare. Alla övriga familjemedlemmar gav betyget 4 eller 5.

Detta var bökigt och kladdigt, och kommer av dessa anledningar troligen inte att lagas mer av familjen Bruun, men smakmässigt var det en höjdare. Tummen upp för detta brunaktigt engelskinspirerade mästerverk.

Detta vackra stilleben är inte inlagt med några artistiska ambitioner, utan är faktiskt vad kvällens huvudrätt bestod av. Citron, lök och paprika. En frestande början, och ingenting som inger fasa ens hos den mest räddhågsna familj. Men, vänta nu. Det fattas ju någonting…

Ah. Lever. En vackert dallrande massa av okänt innehåll, men någon i familjen Bruun tyckte sig minnas att en lever är någon form av kroppens reningsverk. Det är ju den som brukar skrika om man super för mycket, om man får tro expertisen. Den såg som någon form av gele, men när man petade på den visade den ett förvånande motstånd och resultatet blev ett blött finger och rysningar längs ryggraden. Att denna lilla krabat förmådde sätta skräck i fem vuxna människor är en beundransvärd bedrift bara det.

Något bättre blev det när man stekte den. Levern antog en hårdare och mer köttliknande konsistens, och hade det inte varit för den besynnerliga lukt som började sprida sig i köket skulle man nästan ha varit frestad att kalla det aptitligt.

Här håller Fru Bruun på med att täcka över denna überbruna anrättning med lök och paprika. ”Paprikan tjänstgör både som färgstark grönsak och god krydda”, upplyser Mästerkocken. Denna enda paprika var, förutom en pytteliten dos salt och vitpeppar samt en halv deciliter rödvin, den enda kryddan. Utan att på något vis besitta expertkunskaper på leverområdet skulle dessa raders författare dock vilja framkasta den gissningen att inte ens en hel burk cayennepeppar kunnat ta bort eller täcka över smaken och lukten av stekt lever. Den var mäktig, hotfull och extremt påträngande och inte ens familjens katt ville längre vistas i samma rum som denna lever. När vi lade en bit rå lever i hans matskål ryggade han baklänges och sprang ut ur rummet, en recension i sig.

Anrättningen skulle puttra under lock en stund, men eftersom vi inte hade något lock stort nog att täcka stekpannan tillverkade den händiga Fru Bruun ett av bakplåtspapper. Rätten serverades som ni ser med spaghetti, ett av många förslag från Mästerkocken, men ett som i våra ögon mer förkroppsligade 1970-talet än ris eller potatis genom sin rena överraskningseffekt. Några klyftor citron för att få ”en smakupplevelse”, och sedan plats på bordet.

Där låg den ännu längre än förrätten innan någon kände sig manad att stoppa den i munnen. Notera för övrigt familjens nyinköpta äkta 70-talsduk. Den är så vacker att det tåras i ögonen på samtliga närvarande, eller var det kanske levern som gjorde detta? En stunds intensiv koncentration, blunda och så in med maten i munnen så snabbt det bara går, och se till att få med både lök, paprika och spaghetti på gaffeln.

Snabbt in, lika snabbt ut. Ingen i familjen Bruun förmådde svälja en endaste tugga av detta, utan spottade tillbaks det på tallriken under högljudda klagorop. Fröken Bruun totalvägrade, och inget mått av övertalning mindre än tvångsmatning hade förmått henne att smaka detta. Mest överraskad var Farbror Bruun, som till vardags är en älskare av leverpastej, med vilken milda och lena matvara denna motbjudande rätt inte visade den minsta likhet. Betyget blev en etta av samtliga familjemedlemmar, utom Fröken Bruun då, som fick lämna walk over. Säkerligen bland det vidrigaste vi någonsin tillagat här på Den Bruna Maten. Slutbetyg: 1.

Efter detta bottennapp kunde det ju inte gärna gå åt annat håll än uppåt. En förväntansfull och ännu ganska hungrig familj dunkade med besticken i bordet, och skrek efter Fin Fruktgelé, som tillagats tidigare under dagen för att få tid att stelna. Som vanligt började det med gelatin enligt bilden ovan.

Skivade bananer, vindruvor och konserverade päron blandas med gelatin på ett uppläggningsfat. Även här skulle tillsättas en dos vin, denna gång vitt, vilket vi gjorde med en viss tvekan. En tidigare kombination av frukt, vin och gelatin hade visat sig vara besk och bitter i smaken varför vi denna gång alltså kände en förståelig tvekan.

Här är det den frestande blandningen av gelatin, fruktspad och tyskt vin som appliceras på intet ont anande frukter. Det kanske inte låter som en omedelbar succé, men ser i varje fall inte illa ut.

Garneras med valnötskärnor, och tar plats på bordet. Detta hade en strykande åtgång, kanske inte helt oväntat efter fadäsen med huvudrätten, men smakade både gott och trevligt och inte alls surt som vi väntat. Kanske beroende på det extremt sötsliskiga fruktspadet och dito tyska vinet.

En mycket tidstypisk bild. Cigaretter, fruktgele och mobiltelefon. Betyget blev högt, men den gästande Svägerskan Bruun var inte lika imponerad så medel stannade på 3,8. Väldigt nära gott. Som avslutning kan vi inte låta bli att visa upp ett vackert brunt, och äkta 70-talsvykort familjen fick av en trevlig läsare. Se och njut av den moderna mexikanska staden med det något svåruttalbara namnet Tlatelolco, en sorts solig sovjetvariant uppenbarligen.

Nytt år på gång, och familjen Brrun ville avsluta det gamla med en braskande trerätters.

Som förrätt valde man ut ”tvåburkssoppa” som om inte annat i alla fall hade fördelen att vara extremt lättlagad. Precis som namnet antyder, bestod soppan nämligen främst av två olika sorters burksoppor.

I detta fallet sparris och champinjon. Så här ser det ut när de ”gifter sig”. Ähm.

Sedan tillsattes grädde, tomatpuré, en skvätt sherry och lite räkor. Perfekt för den som vill ha mer tid över till att dricka på nyårsafton.

Men smaken?

Sparrissoppa. Sparrissoppan fullkomligt krossade alla andra smaker, brände kvarlevorna och orenade på deras grav. Champinjonsoppan verkade mest bara vara med som utfyllnad.

Så – helt okej (okej som i ätbart) om man gillar C*mpb*lls sparrissoppa: yngsta frk. Bruun var överförtjust och blev påtvingad resterna i en plasthink (som ”glömdes” kvar på köksbänken) medan herr Bruun, som gillar sparris som andra gillar munherpes och bråck, nästan grät av avsky. Slutbetyg: 2,6.

Och därifrån gick det bara downhill.

Som det brukar göra när huvudrätten innehåller två sorters frukt och cocktailbär…

Men beskrivningen till Garnerad medaljong lät ju så lovande: ”Av finaste kalvkotlett kanske rent av filé, tillreder man den här smått orientaliska rätten som hör till en av stjärnrätterna i den högre köksskolan”.

Den Bruna maten och ”den högre köksskolan” är ju mer eller mindre synonyma så valet av huvudrätt var givet. Medaljongen skulle garneras!

Som ni vet ska man inte använda samma skärbräda till kött och grönsaker. Kött och frukt går dock bra.

Kalvkotletter i pannan – mmm…

Bananer i pannan – hmmm..?

Och saffransris? Okej. Det är väl det som är lika med ”smått orientalisk”.

Och just det – persikor också! Uppvärmda i sitt eget spad, naturligtvis. Något annat hade varit äckligt.

Men presentationen – den är allt! Salladsbladet, persikoklyftorna, de något brända bananerna och den extremt gula riskupolen, krönt med ett underbart kontrasterande cocktailbär – gott folk, det här är den högre köksskolan!

Dessvärre såg 3 av 4 uppläggningar ut så här redan innan de hunnit till bordet. Sånt som händer i den högre köksskolan antagligen. Herr Bruuns klarade sig av någon märklig anledning, till och med efter att han börjat glufsa i sig.

Men vi kan väl fastställa att det inte glufsades så väldigt mycket. Det var typ oätligt. Förutom kalvkotletten kanske. Möjligen var församlingen för nykter, möjligen förstod den bara inte att uppskatta den högre köksskolan efter förtjänst men alla var rörande överens och gav rätten 2,5 var så det snittbetyget blev väldigt lätt att räkna ut.

Kanske det bästa var kvar till sist – jordgubbsris med likörsmak låter väl gott?

Vi får väl se: Först skulle ris kokas och kylas av, samt indränkas med ”favoritlikören” och i det här fallet innebar det Grand Marnier.

Och innan ni sätter kaffekasken i halsen: det skulle vara vanligt, långkornigt ris och inte grötris. Hade så varit, kanske den här desserten hade haft en chans. Eventuellt.

Tillagningen var inte så intressant att dokumentera: skivade jordgubbar och hackade hasselnötter blandades ned i riset; riset toppades med vispad grädde; grädden toppades med mer hackade hasselnötter. Bon jävla appétit.

Besvikelsen var total. Det här var alltså kallt ris med grädde och jordgubbar. Den som hade väntat sig något i stil med julfrosseriets ris à la Malta hade hur fel som helst – det här vara bara… jättekonstigt och jättefel.

Det blev väldigt mycket över… Betyget blev 1,9, alltså kvällens lågvattenmärke.

Familjen Bruun sade alltså farväl till 2010 med smärre hungersyndrom, och om man tolkar detta som en nyårsspådom så kan 2011 bara bli ÄNNU brunare!

Innan recepten kommer här en liten bonus:

Där någonstans, bakom tomteblosset, är farbror Bruuns version. Vi kommer inte riktigt ihåg vad det smakade och betyg sattes inte heller. Gott nytt, på er!

Vad är detta – två inlägg på en och samma dag? Ja, tävlingen skulle egentligen ha blivit postad redan igår, men fick skjutas upp pga en hastigt inplanerad bakfylla. Så här kommer redogörelsen för familjen Bruuns senaste äventyr i köket.

Aftonens trerättersmåltid bevistades av en dam som inte tidigare varit introducerat till brunt cuisine så naturligtvis ville familjen visa upp sig från sin bästa sida.

Bitvis gick detta rätt svajigt, inte minst med tanke på att måltiden planerades med en tidsoptimism som i bästa fall kunde kallats naiv…

Tur då att förrätten – Apelsinsallad med lök – gick snabbt att svänga ihop!

Den vita hinnan skulle tas bort ”omsorgsfullt”. Ibland kan man välja att tolka det ordet  som ”skit, vad jobbigt, hoppas ingen märker nåt”. Så skedde nu. Annars var det bara att skiva lök och apelsin, göra dressing och förundras över hur drygt fyra matskedar av denna marinad skulle kunna göra något som helst intryck på den enorma portion av frukt- och löksallad som uppenbarade sig. Nåväl – låt oss sitta ned och smaka!

Och låt oss för all del inte glömma persiljan!

Tja, det smakade… apelsin.  Väldigt mycket apelsin, något lök och inte särskilt mycket av något annat. Och vi kunde konstatera att det känns bara lite kul att sitta och äta persiljeströdda apelsinskivor med kniv och gaffel. Kvällens gäst var konstigt nog väldigt positiv och var generös med betyget, trots att vi försökte förklara för henne att det var helt på sin plats att inte hylla maten. Betyget blev emellertid 2,5.

Frukt var ett genomgående tema på kvällens menu, och det var med glädje som familjen gjorde de febrila förberedelserna för att få ”Grisfilé med banan” (ett receptkort som tummats åtskilliga gånger utan att hittills ha fått den äran) någorlunda i fas med tidsschemat.

Aaah – ljuva grisfilé! Men något saknas…

Javisst – grisfilé måste gifta sig med banan. Annars blir det ju inte grisfilé med banan – ”…från fjärran länder…” med ”…den exotiska kombinationen av ingredienser”.

Sådana ingredienser var i detta recept bland annat curry, kaffegrädde och extraktbuljong. Enligt receptet skulle också ”några korn” kajenn slunkit med. Ett logistiskt fel bidrog dock till att detta inte kunde göras. Hur mycket dessa uteslutna korn kajennpeppar påverkade slutresultatet står således skrivet i stjärnorna. Familjen försökte trots detta misstag gå vidare med livet och måltiden…

Och så här blev det efter en tid i ugnen! Det doftade curry. De flesta var ganska hungriga efter att ha knaprat lite håglöst på apelsin med lök-entréen så när fru Bruun i sista sekunden kom på att hon glömt att koka ris, så kunde ett behärskat men distinkt grymtande göra sig påmint runt bordet. Och det var inte anden av grisen.

Riset kom dock i sinom tid på bordet och tillsammans med två av de föreslagna tillbehören – mandarinklyftor ur burk och kokosflingor – var kvällens huvudrätt äntligen serverad.

Låt oss förtydliga: till Grisfilé med banan rekommenderas mandarinklyftor. Och kokosflingor (ett förslag var även chutney, vilket låter väldigt världsvant för den här typen av recept men vi låtsades att detta var lite väl exotiskt för den genomsnittliga 70-talsfamiljen. Samma logik kan till nöds tillämpas för den bortglömda kajennpepparn säger vi).

Men trots dessa vederstyggliga tillbehör togs maträtten emot med oväntat stor välvilja! Det skulle visa sig att flera i församlingen inte hade något emot banan i lagad mat, och även om just fru Bruun inte ännu har klivit över till frukt-i-matentusiasternas planhalva, så var hon ändå positivt överraskad. Currysåsen hade väldigt god smak, och det spekulerades, än en gång, ifall man hade blivit miljöskadad av alla dessa bruna recept och lärt sig att uppskatta t ex vanlig folkhemscurry som något ”spännande” och ”exotiskt”… Ingen var dock särskilt begeistrad över mandarin- och kokosgarneringen. De överblivna mandarinklyftorna tryckte fru Bruun i sig medan hon försökte hålla tillbaka ångesten inför den misslyckade efterrätten… Men först betyg: Grisfilé med banan scorade 4,2 till viss förvåning. Det känns som att Flygande Jacob står bakom knuten och lurpassar…

Nåväl. Misslyckad efterrätt.

Vi har tidigare sett att familjen Bruun inte ska göra maränger. Det lyckas inte, vilket dock ej recepten skall lastas för, och någon gång är det bäst att ge upp. Men nej. Bränt barn springer tillbaka in i elden och försöker sig på mandelmaräng, till plommonsvisse.

Det var lätt i början: mald mandel rostades i stekpanna som om det inte fanns någon morgondag!

Sen var det äggvitor och sån skit. Det måste varit här något gick snett. Antingen vispades det för mycket. Eller för lite. Eller så var månen i fel fas eller så var fru Bruun redan full. Ho vet?

För när smeten skulle fördelas till maränger så kändes det direkt att något var fel – mycket fel.

”Maränger ska nog inte se ut så här…” var en av tankarna som for igenom fru Bruuns huvud här.

”Jag kommer få SÅ mycket stryk i kommentarerna” var en annan. Här har pepparkak… förlåt, marängerna alltså gräddats…

Hårda och krispiga var de. Lossnade fint från plåten, så det var ju i alla fall något positivt.

Vad gör man i ett fall som detta? Jo, man ler, häller upp ett glas vin till och fortsätter med efterrätten, och hoppas att gästerna har hunnit bli lika mycket på lyset som kocken.

Katrinplommonen var ju redan kokade och avsvalnade och ingen kvinna av kvinna född skulle kunna låta dem förfaras med gott samvete!

Återstod att vispa grädde, som smaksattes med lite vaniljlikör. Grädde, sönderbrutna ”maränger” och plommon varvades i en skål.

Varsågoda!

Åtgången blev inte skrikande på något sätt. Men det blev godkänt, nätt och jämt. ”Marängerna” hade trots allt en ganska god smak, om man valde att se dem som något slags kex eller skorpa istället. Till smaken påminde de om dessa små mandelbiskvier som man har i nyponsoppa, ni vet. Det var mer plommonen som drog ned betyget den här gången: 3,1.

Väl mött!

LAGA SJÄLV:

Hrm-hrm! Ärade och bästa läsare! Det har varit lite dåligt med uppdateringarna här den senaste tiden. Man skulle nästan kunna tro att familjen Bruun gått i ide eller helt slutat äta, men ett sådant lyckosamt öde har världen sannerligen inte förtjänat och Den Bruna Maten går nu så sakteligen in på sin andra säsong.

Mellan säsongerna har vi ju dock något som kallas sommar, kanske i år mer kännbar än någonsin förr. Sommar innebär semester och dessutom också att familjen Bruun vill lata sig lite extra även i köksväg, varför vi denna vecka lämpligt nog bidrar med kulinariska äventyr från flik 27 ur Mästerkockens receptkartotek: Sommarmat – utflyktsmat och matsäck. Först ut på vår meny: Festskinka.

Ja, det här är tyvärr alla ingredienser som behövs. Jättefestligt.

Efter ett litet missöde i konservhyllan råkade farbror Bruun få med sig en burk corned beef istället för burkskinka; huruvida detta innebar en smakförhöjande faktor eller ej ska man kanske låta vara osagt, men vad man med säkerhet kan säga är att det inte gjorde något för festskinkans utseende.

Haricots verts....

...som här pryds med corned beef...

...och toppas med champinjonost på tub.

”En idealisk liten sommarrätt, där alla ingredienser går att förvara utan kylskåp”, menar Mästerkocken, men det är nog just detta som inte är så idealiskt – i alla fall om man ska se till smaken och alla konserveringsämnen som här går i motvillig symbios. Festskinkan smakade nämligen som något liknande micrad och ostgratinerad kattmat, om ni nu kan och vill föreställa er detta.

Den blev inte heller vackrare efter att ha svettats en tid i ugnen. Resultatet: en väldigt blaskig röra som bara uppskattades av Herr Bruun, som på sitt allra mest generösa humör av någon outgrundlig anledning belönade Festskinka med en fyra. Undertecknad kunde dock bara äta en tugga, och det enda raka var att dela ut en etta som i ”Oätligt”, medan Fru Bruun gav en mer diplomatisk trea. Snittbetyget blev 2.7: på gränsen till ”Okej”. Väldigt mycket på gränsen till vad som är ”Okej”, faktiskt.

Notera familjen Bruuns nya tallrikar som generöst har donerats av en läsare. Klassisk brun Höganäs!

Dags så för kvällens huvudrätt: Utflyktsfärs i form. ”Ja, varför inte? Ta hela formen med er i kylväskan, skär upp färslimpan undan för undan. Kokta ägg finns inuti.”, skaldar Mästerkocken, och det här säger något om den slappa mentalitet som rådde kring recepten och inte minst ingredienserna. Ja, varför inte, men varför?! Anything goes?

Tydligen. Utflyktsfärs i form måste någonstans ha inspirerats av Köttgrottan. Det luktade inte särskilt gott när man skar upp den – faktiskt lite som man tänker sig att en köttgrotta luktar. Tänk er ett koncentrat av den doft som sprider sig kring ett nyöppnat paket köttbullar, blandat med lukten av kokta, nyskalade ägg. Tänk er dessa dofter på en strand, där det på förhand redan luktar tång. Så luktade det.

Ja, varför inte?!

Hela sex ägg gick det åt totalt. Till utflyktsfärsen serverades efter Mästerkockens rekommendation en hemlagad potatissallad i majonnäs, naturligtvis även den i tidens tecken helt utan kryddor.

Trots att det luktade väldigt illa om utflyktsfärsen så var smaken inte därefter. Man kan inte heller säga att det var gott, och att slutbetyget hamnade på 3 kändes därför helt rättvisande (och gjorde faktiskt även Utflyktsfärs i form till kvällens vinnare, skulle det visa sig).

Det var en fortsatt ganska hungrig familjen Bruun som tog för sig av desserten, Kiwifrukt i vingelé.

Ja, varför inte?!

”Kiwifrukten, eller som de äggstora krusbärsgröna frukterna också kallas – kinesiska krusbär, är tämligen nya hos oss. De har har en frisk syrlighet och är vackra i olika efterrätter”.

En dessert som man kan bli full på förtjänar egentligen bara av denna anledning ett högt betyg, men frågan är om denna rätt inte gjort sig bättre som vanlig bål, vilket förmodligen varit en inspirationskälla.

Host-host! Nio gelatinblad senare och efter några timmars stelning i kylskåpet dallrade det precis så här mycket, och det var faktiskt en ren tillfällighet att Lady Marmalade spelades i bakgrunden. Sällan har den väl varit ett så passande låtval, för övrigt hämtad från familjen Bruuns Spotify-lista ”Det bruna diskoteket”.

Som dessert betraktat var Kiwifrukt i vingelé en stor besvikelse och kom bara upp i 2,8 poäng, i sammanhanget ett mycket lågt betyg. Den friska syrligheten var mer bara sur än något annat, och detta kan nog både skyllas billigt vitt vin och saften av en hel citron.

Som vanligt, med veckans recept säger familjen Bruun tack för den här gången.  Snart är vi tillbaka igen! Ja, varför inte?!

Hallå semesterfirare! Delar av familjen Bruun har visserligen ferier och annat på gång men lyckades häromsistens slå sig ned till bords.

Låt oss gå direkt på väsentligheterna – förrätt. Favoriter.

Man kan inte annat än beundra den receptmakare på det anrika Mästerkocken som en gång besatt så gott självförtroende att han/hon utan vidare lät sin kreation gå under namnet Favoriter. Betänk nu att denna rätt (som alltså går under namnet Favoriter, om någon missade det) innehåller både bananer och – böckling (recept av den här typen får ibland familjen Bruun att begrunda om det kanske var så att Mästerkockens recept tillkom genom någon typ av slumpgenerator, helt utan mänsklig inblandning).

Låt oss smaka på konceptet medan vi tittar på den här bilden:

Böckling. Bananer. Två ting som aldrig, aldrig borde nämnas i samma mening.

Till och med någon på Mästerkocken förstod att man var ute på djupt vatten och försvarade därför omedelbart rätten redan i receptkortets lilla obligatoriska ingress:

”Bananer i varma rätter kan det smaka gott? Javisst gör det det.”

Redan där börjar familjen Bruun att mumla fram protester men man fortsätter envist:

”Det är bara ovanan som får oss att tycka att det låter lite konstigt.”

Nej. Det är det inte. Men skit i det: här skall lagas Favoriter!

Böckling är grisigt och krångligt för den som skall rensa den och arbetet känns hopplöst otacksamt och meningslöst eftersom man vet att det alltid kommer att finnas kvar en triljon ben i alla fall. Men man måste offra sig för Konsten.

Konst kan också vara att lägga skivade bananer på brödskivor som att det vore det naturligaste i hela världen.

Sedan täcker man bananerna med böckling, dill…

…majonnäs samt ost och låter det hela stå i ugnen.

Sen kan man kalla det en installation, men man kan också äta det, vilket familjen Bruun naturligtvis gjorde. För Konsten.

Behöver vi ens påpeka att förväntningarna var låga? Tror inte det, och antagligen var det mycket därför som Favoriter mottogs så pass välvilligt som ändå skedde. Nej, ingen i sällskapet gjorde rätten till sin nya Favorit, men medelbetyget blev ändå 2,7 vilket är snäppet under ”Okej”. Man opponerade sig mycket mot att banansmaken nästan helt övertog böcklingen (vilket bara det är en bedrift!) och det är inte kul att få ben i munnen hela tiden, men det kan väl i ärlighetens namn inte skyllas på receptet. Ingen blev övertygad men, tja, ingen kräktes heller. En bra förrätt med andra ord.

Så var det dags för huvudrätt. Vi erkänner att rätten först och främst valdes på grund av sitt namn – Kyckling med Piff! När det sedan visade sig att rätten också innehöll jordnötter var saken biff… förlåt: Piff!

Här var det färdiglagat och halvfabrikat som gällde och det är något rörande över Mästerkockens ansträngningar att upplysa oss om vad färdiggrillad kyckling är och hur den kan bäras hem:

”Den kyckling som vi ibland för enkelhetens skull kommer hem med varm och färdiggrillad (inslagen i ett ark folie eller en värmeskyddande påse)…”

Så här kan då en påse se ut, för den som undrar.

För övrigt ingick snabbris i receptet samt burksoppa.

Nu är ju familjen Bruun fria andar som icke låter sig begränsas av anakronistiska och utdaterade specerier när de väljer ut sina recept, så det var inte förrän de befann sig i mataffären som det slog dem att sellerisoppa på burk kanske inte skulle bli så lätt att få tag i. Det var det inte heller, det var istället helt omöjligt och Bruunarna hade en del bry innan man enade sig om en kompromiss. Det fick bli en pulversoppa med kyckling och grönsaker, varav en var selleri, och sen skulle saken aldrig mer nämnas.

Väl hemma tillagades soppan enligt förpackningen och allt bös silades bort (den som minns sellerisoppa på burk får gärna prata gamla minnen i kommentarsfältet).

Snabbriset lades på en ugnssäker form, och ett kompani tappra sparrissoldater (givetvis från burk) anmälde sig till tjänstgöring.

De stupade sedermera alla för kycklingens hand.

På med soppa, gräddfil och jordnötter och du har efter en kort ugnssejour en rätt med Piff! Eller?

Piff må vara ett väldigt subjektivt begrepp, men vad familjen Bruun anbelangar så hade denna kyckling ICKE Piff!

Det var väldigt blött, väldigt slafsigt och det enda egentliga tuggmotståndet utgjordes av jordnötterna. Barnmat och sjukhuskost var två lättfunna associationer, speciellt med tanke på att det här receptet inte innehöll vare sig salt eller några kryddor… Piff – i helvete heller!

En rätt utan potens. Eller Piff!

Betyget: 2,2. Mycket rester blev det… De ”glömdes bort” och fick slängas dagen efter.

Så hittills var kvällen mycket medioker för familjen, men det mesta brukar ordnas upp när det är dags för desserten, inte sant?

Mjo. Mja. Så blev det väl inte riktigt.

Capuccino-glass – visst låter det riktigt gott? Så gott att vissa kritiska röster först tyckte att det lät för gott, för normalt, men de skulle så småningom tystna.

Det här var alltså inte riktig hemgjord glass med capuccinosmak om någon nu trodde det, nej, det var istället kallt kaffe med en kula glass i och en blygsam klick grädde på toppen.

Bara grädde. Inget att se här.

”Ibland är det kanske lämpligt att förena desserten med kaffet” skaldade Mästerkocken. Ja, om man inte kan få iväg gästerna fort nog, till exempel. Och med den här desserten så lär de inte heller bjuda igen.

Den blev även vansinnigt ful.

Första skeden, med glass, grädde och bara en anstrykning kaffesmak, var god nog, men så fort mejerivarorna smält undan återstod endast massor av kallt kaffe. Och en deciliter kallt kaffe per person kan kännas som väldigt, väldigt mycket, fick fam. Bruun erfara.

Ingen lyckades peta i sig hela sin dessert och desserten fick betyget 2,5, vilket ju är lågt i sammanhanget.

Familjen Bruun fortsätter med lata dagar i solen och är inte tillbaka med en ny måltid redan nästa söndag, men glöm inte bort oss! Vi skickar ett vykort.

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Fredagsmys med familjen Bruun – är ni med? Ni behöver inte smaka!

Låt oss börja med ingredienserna:

”Aha” tänker kanske Oskuldsfull Läsare som ännu inte blivit invigd i 70-talets matlagningskonst. ”Ananas… Och mandel. Måste vara till en dessert..”.

Vi andra skrattar enbart rått åt Oskuldsfull Läsares okunnighet och kavlar upp ärmarna.

Och öppnar fiskbullsburken till förrätten.

Soppan som familjen Bruun har planerat till entrérätt fick inte ens något namn av den okände receptmakaren, den går enbart under benämningen ”Mättande men snabblagad” (vilket blir till ett utmärkt samtalsämne under måltiden om allt annat skulle gå åt skogen: Är ”mättande” och ”snabblagad” på något sätt motsatser? Varför inte ”Mättande OCH snabblagad”?)

Men det konstigaste är egentligen inte avsaknaden av ett ordentligt namn på rätten, nej, det är det själva faktumet att ”receptet” ens hamnade i tryck.

Gott folk – ”receptet” är helt enkelt färdigköpt pulversoppa och färdigköpta fiskbullar (låt gå för att hemmakocken får slänga i lite purjo och tomatpuré, typ) men mer än så är det inte. Så snabblagad – stämmer. Mättande? Beror väl på.

Men det var väl inte så tokigt egentligen. Om man inte har något emot räksoppa från Bl* B*nd och gamla hederliga fiskbullar så går det här ner. Utan fyrverkerier och fanfarer, visserligen, men du blir mätt. Och det var kanske bara det som var meningen. Betyget blev 3. Okej.

Vi går vidare till huvudrätten. Här blir det genast lite konstigare. Som det lätt blir när man skall göra ”Havskräftor med ananas”.

Här måste familjen Bruun tyvärr meddela att det lilla ”havs-” redan på planeringsstadiet ströks ur receptet. För det första var den bruna budgeten inte stark nog för havskräftor och för det andra kändes det helt enkelt alltför synd att förnedra redan döda (och dyra) skaldjur såsom receptet uppmanade till. Det blev därför vanliga kräftstjärtar i lake. Take it or leave it.

Så nu vet ni vad ananasen skulle vara till. Och glöm för allt i världen inte paprikan, löken, curryn, vinet, grädden, persiljan (persilja?) och mandeln.

Herregud.

Servera med kokt ris eller ugnsvärmt pain riche.

Familjen Bruun valde det senare eftersom det kändes konstigast. På 70-talet var man tvungen att välja mellan bröd eller ris.

Men eftersom det blev enormt mycket mat

hade man kunnat klara sig utan både bröd och ris egentligen. Om det hade varit gott, alltså.

För det här med att ha ananas i maten funkar inte. Hela rätten smakade bara ananas och det uppskattades inte av någon. Det gick att äta om man petade bort ananasbitarna, men det var antagligen inte vad Mästerkocken hade tänkt sig…

2,6 . Nu i efterhand låter det lite högt men jag antar att familjen Bruun helt enkelt var väldigt hungrig efter Mättande men snabblagad och ovanligt generösa.

Efterrättsdags betyder kesodags denna afton, eller ”Keso-efterrätter”, som Mästerkocken så frankt uttryckte det.

Get to work!

Riven blockchoklad. Inget att se här – cirkulera!

Men vad har vi här? Aah – keso och äggula. Förstås.

Men en efterrätt med keso är inte komplett förrän resten av äggen blivit tillsatta också – i form av ”hårt vispad äggvita”.

Är nu sugna ännu? Hörde jag en viss tvekan här?

Förståeligt, högst förståeligt. Det här var inte så kul alls.

Farbror Bruun fick flashbacks till Snöbollar tack vare äggvitan och behövde skölja ned sin enda sked med en välbehövlig starköl, fru Bruun hatar blockchoklad med en passion och var inte mer vänligt inställd medan fröken och herr Bruun var mer överseende. Alla var däremot överens om att den här skapelsen hade utseendet emot sig…

I likhet med huvudrätten var den här anrättningen av enorm volym. Familjen fördelade den lika i fyra vanliga djupa tallrikar och det var som ett skämt (värmeljuset är där för jämförelse). Inte ens om det varit riktigt gott hade man fått i sig det till dessert (speciellt inte om de tidigare rätterna också varit riktigt goda…).

2,4 blev slutbetyget, vilket är lågt för att vara en efterrätt.

Avslutningsvis vill familjen Bruun visa upp Mästerkockens Gästbok, i vilken matgästernas betyg i bästa ordning skrivs in under måltidens gång. Vilket var ungefär vad bokens syfte en gång var.

Och med det tackar familjen Bruun för sig för den här gången, och hänvisar som vanligt till recepten nedan. All the best.

En oslagbar trio retromat eller en knippe kräkpulver från ett unket förflutet? Tja, det visste inte vi heller till att börja med, men att det var maträtter vi valt ut med omsorg sticker vi inte under stol med. Stor möda hade lagts ner på att finna de födoämnen som i våra ögon mest förkroppsligade 1970-talet, och resultatet blev som följer.

Det ser kanske inte mycket ut, men vad som göms i den här korgen är en blivande 70-tals fest. Vi börjar med entrén, fromage på ädelost. Fromage är någonting glassliknande ville vi minnas, och ädelost är ett annat ord för mögliga mejeriprodukter. Vad det handlar om är alltså någon sorts glassmos med inbakat mögel och purjolök. Nu kan man ju ha olika meningar om hur så kallad ädelost både smakar och luktar, men att stanken var närmast kväljande när man stod lutad över bunken för att blanda ingredienserna var en smula svårt att bortse från. Tack och lov dämpades den betydligt när man tillsatte vispgrädden enligt bilden nedan.

Gelatin var en matingrediens man på 1970-talet hade svårt att klara sig utan. Jag undrar när den förvandlades från oumbärlig till okänd? Kanske var det under det glassiga 80-talet som ju brukar vara favorithatobjekt för dem som var vuxna på 70-talet? Om någon i läsekretsen tror sig veta svaret på gåtan tar vi på DBM gärna emot upplysningar. Nåja. För att återgå till förrätten: Fromagen formades i en skål med hjälp av gelatin till en nätt liten kluns som efter ett par timmar i kylen med ett saftigt sugande ljud tog plats på uppläggningsfat och garnerades med endivblad, paprika, päron, jordnötter och någonting som i receptet ömsom kallades bladselleri och blekselleri, men i affären hette enbart selleri. Låt oss summera; vi har nu förutom det mögliga glassmoset en sallad med vilda och osammanhängande smakkombinationer såsom päron och jordnötter på ena sidan och paprika och selleri på den andra.

Förväntningarna var inte höga, och det var fler än dessa raders författare som tvekade en god stund med skeden i hand innan de vågade stoppa härligheten i munnen. Surprise, surprise! Det var faktikst gott. Jag vet att en del av er därute antagligen inte kommer att tro mig, men det smakade helt okej, mest mögelost och purjolök. Rätten gick direkt in på en andraplats med skyhöga betyget 3,4, och en guldstjärna i kanten för den vackra uppläggningen.

Kalaskorv. Med ett sådant namn går det helt enkelt inte att misslyckas, och när receptkortet förklarade att ”det blir verkligen kalasstämning när korven serveras på det här sättet” försattes familjen Bruun närapå i extas av förväntan. Vad ni ser på bilden ovan är resultatet av uppmaningen ”fläk korven djupt”. Herr Bruun stod konsternerad inför denna instruktion av närmast sexuell karaktär innan han med viss tvekan och rodnande kinder utförde handlingen. Han fläkte korven så djupt att den antagligen kommer att tvingas gå som en cowboy i resten av livet.

Ovanpå fläkningen lades sedan ett smörja blandad av ”omelettsvamp”, vispgrädde, äggula, curry och lök. Någonting som kallades omelettchampinjoner hade varken vi eller Ica Maxi hört talas om varför det fick bli vanliga skivade burkchampinjoner. Ytterligare ett matmysterium alltså. Det här var förhållandevis starkt kryddat med en hel tesked gul curry i sig, varför en sjuttiotalsmänniska antagligen hade ätit den med försiktighet.

På med tomat och riven ost, och in i ugnen.

Som tillbehör föreslogs pommes frites, säkerligen en revolutionerande nyhet i den tidens svenska husmanskost. Naturligtvis vågiga, de raka lär vara ett utslag av amerikansk imperialism har det försäkrats oss, så vi undvek dem noggrant i den politiska intoleransens tecken. Inte heller var fritös något vanligt inslag i dåtidens hem, så dessa pommes frites gjordes på gammaldags vis i en långpanna i ugnen vilket gav den färdiga produkten en intressant mosig konsistens, och avsaknaden av frityrolja gjorde att saltet inte stannade kvar på potatisen, utan helt enkelt föll av hur mycket man än hällde på. Lösningen hade förmodligen varit att salta direkt in i munnen, men det är ju som bekant lätt att vara efterklok.

Så här gott såg det alltså ut när den kalasartade huvudrätten serverades.

Så här såg det däremot ut så snart man försökte ta av den ostbetäckta och fläkta korven. Långa slemmiga trådar som envist vägrade släppa taget om vare sig korvar, tallrikar som bordsduken. Notera fröken Bruuns händer i bakgrunden av bilden. De hålls så långt bort från maten som det går, ett kroppsspråk som säger mer än tusen ord om kalaskorv och ugns-pommes frites. I ärlighetens namn skall sägas att det faktiskt inte var fullt så vidrigt som den ärade läsaren kanske tror. I sann 70-tals anda, och trots den hela teskeden curry, så smakade det ingenting alls, med visst förbehåll för de olika graderna av mosighet och slemmighet. Betyget blev 2,6.

”Frukt är alltid uppskattat till dessert, och gör man som här, lägger upp den i glas och låter gelé stelna omkring ser det alldeles extra läckert ut.” Citatet utgör de inledande orden i receptbeskrivningen av Gelegott i glas, och vad ni ser på bilden ovan är inte en gul soppa, utan saften av apelsiner och citroner som värms med mängder av gelatin. Spisen är faktiskt inte photoshoppad, utan rengjord på hederligt vis, någonting som tyvärr inte sker varje dag hemma hos familjen Bruun. I några glas har vi så hällt innehållet av en burk fruktcocktail, och över detta hälls soppan, jag tillåter mig själv att kalla den det trots att jag just påpekat det felakiga i en sådan handling. Där ser ni fördelarna med att vara skriftproducent och inte läsare.

Efter en god stund i kylen kunde de avnjutas, och faktiskt var det nästan gott. Det smakade APELSIN och åter APELSIN, och gillar man det så gillar man antagligen detta. Vi gillar apelsin, kanske till och med så mycket att vi stavar det versalt. Betygen hamnde mellan tre och till och med fyra, och slutresultatet var hela 3,5. Kvällens vinnare. Här kommer recepten:

Ett bord redo att prydas med:

Under glada tillrop om dekoren gick familjen Bruun till bords, och stämningen var topp eftersom middagen (enligt receptkortet) skulle inledas med en överraskning – Gurka på överraskningsvis. Nyfikenheten om vad som skulle kunna tänkas vara överraskningen var stor, även om vissa misstankar fanns om att den låg i att denna gurka både…

..skalats..

...kokats...

...och ugnsbakats.

Med andra ord: en överraskning som innefattar väldigt mycket merjobb. Då gurka egentligen är en väldigt tråkig och smaklös grönsak – till 90% bestående av vatten – fanns det efter detta tillagningsförfarande inte särkskilt mycket av själva råvaran kvar då de cheddargratinerade gurkbåtarna togs ur ugnen.

Det enda som räddade Gurka på överraskningsvis var fyllningen, som trots receptkortets ordination om att blanda i ett par matskedar urgröpt gurka inte smakade det minsta mer gurka. Smaken dominerades istället av fyllningens inslag av vitlök, skinka och cheddar, medan gurkbåten – som tappert kämpade om att behålla formen – inte förärade denna rätt med mer än sin eventuella nyttighet som grönsak. Betyget blev 2.9, och familjen Bruun konstaterade enhälligt att smält ost och skinka markant höjer ätbarheten i vilken rätt som helst, så även i Gurka på överraskningsvis.

Farbror Bruun fick sedan springa många gånger mellan salong och kök- huvudrätten avkrävde i det närmaste mer eller mindre konstant uppmärksamhet då det fordrades ett tiotal pannkakor för att få till den.

På menyn stod pannkakstårta. Ja, det låter väl trevligt och gott, gärna med litet glass, grädde och sylt. Det kan man ju inte misslyckas med, eller? Ärade läsare, det kan man, nämligen genom att ta…

..kokad vit fisk...

...stuva den med MYCKET persilja...

...och varva detta - lager på lager - mellan pannkakor.

Förvånande nog visade sig Pannkakstårta med fiskfyllning vara förhållandevis ätligt, då det smakade ungefär som crêpes, men så fort tankarna gick till hur Mästerkocken valt att döpa denna rätt vred det till sig i magen. Man föreslår visserligen på receptkortet att den kan varieras som just crêpes, men varför man istället inte vände på alternativen förblir ett mysterium. Familjen Bruuns betyg blev 2.6, och detta i sammanhanget relativt höga betyg kan eventuellt härledas till att Gurka på överraskningsvis hade sköljts ned med rätt så många glas vin. Pannkakstårta med fiskfyllning kommer aldrig att hamna på menyn igen, det kan vi med säkerhet säga.

Efter två rätter i rad med måttliga betyg var förväntningarna på kvällens dessert – Banancharlotte – ganska höga. En charlotte är en engelsk efterrätt som skapades runt år 1800 till George den III gemåls ära, och har alltså också lyckats med konststycket att smyga sig in i Mästerkockens receptkortsamling.

Vad gäller ingredienser kan vi förutom banan räkna upp ananas, grädde, citron och gelatin, som ser ut ungefär så här då de blandats samman:

De fåtaliga ingredienserna till trots är Banancharlotte en rätt som kräver planering, vilket i princip gäller allt som har med gelatin att göra.

Klä en oljad form med skivad banan och fyll den med ovan nämnda fyllning, och efter några timmars stelning i kylen resulterar detta förhoppningvis i Banancharlotte. Om man dessutom pryder charlotten med litet flisad choklad kan det se så här trevligt ut:

Banancharlotte blev ett mycket välkommet och uppskattat inslag på tallrikarna, och hyllades av alla utom kusin Bruun. Viktigt att nämna är att kusin Bruun är vegetarian och inte åt av vare sig Gurka på Överraskningsvis eller Pannkakstårta med fiskfyllning, vilket med största sannolikhet även inverkade på hans betyg som bara blev 2. Kring resten av bordet var förtjusningen ett faktum och höga betyg delades ut – lite sur i smaken tyckte väl någon – av andra uppskattades just detta som kontrast till kaffet.  Snittet hamnade till slut på 3.8, och att Banancharlotte inte lyckades ta sig över den magiska gränsen för ”Gott”, 4, får helt enkelt skyllas kusin Bruun.

Ärade läsare, med detta tackar vi för den här gången och ger er recepten. Samtidigt önskar vi er alla en Glad Påsk, och vem vet – det är inte helt omöjligt att påskharen kommer på besök till Den Bruna Maten nästa vecka.