Hrm-hrm! Ärade och bästa läsare! Det har varit lite dåligt med uppdateringarna här den senaste tiden. Man skulle nästan kunna tro att familjen Bruun gått i ide eller helt slutat äta, men ett sådant lyckosamt öde har världen sannerligen inte förtjänat och Den Bruna Maten går nu så sakteligen in på sin andra säsong.

Mellan säsongerna har vi ju dock något som kallas sommar, kanske i år mer kännbar än någonsin förr. Sommar innebär semester och dessutom också att familjen Bruun vill lata sig lite extra även i köksväg, varför vi denna vecka lämpligt nog bidrar med kulinariska äventyr från flik 27 ur Mästerkockens receptkartotek: Sommarmat – utflyktsmat och matsäck. Först ut på vår meny: Festskinka.

Ja, det här är tyvärr alla ingredienser som behövs. Jättefestligt.

Efter ett litet missöde i konservhyllan råkade farbror Bruun få med sig en burk corned beef istället för burkskinka; huruvida detta innebar en smakförhöjande faktor eller ej ska man kanske låta vara osagt, men vad man med säkerhet kan säga är att det inte gjorde något för festskinkans utseende.

Haricots verts....

...som här pryds med corned beef...

...och toppas med champinjonost på tub.

”En idealisk liten sommarrätt, där alla ingredienser går att förvara utan kylskåp”, menar Mästerkocken, men det är nog just detta som inte är så idealiskt – i alla fall om man ska se till smaken och alla konserveringsämnen som här går i motvillig symbios. Festskinkan smakade nämligen som något liknande micrad och ostgratinerad kattmat, om ni nu kan och vill föreställa er detta.

Den blev inte heller vackrare efter att ha svettats en tid i ugnen. Resultatet: en väldigt blaskig röra som bara uppskattades av Herr Bruun, som på sitt allra mest generösa humör av någon outgrundlig anledning belönade Festskinka med en fyra. Undertecknad kunde dock bara äta en tugga, och det enda raka var att dela ut en etta som i ”Oätligt”, medan Fru Bruun gav en mer diplomatisk trea. Snittbetyget blev 2.7: på gränsen till ”Okej”. Väldigt mycket på gränsen till vad som är ”Okej”, faktiskt.

Notera familjen Bruuns nya tallrikar som generöst har donerats av en läsare. Klassisk brun Höganäs!

Dags så för kvällens huvudrätt: Utflyktsfärs i form. ”Ja, varför inte? Ta hela formen med er i kylväskan, skär upp färslimpan undan för undan. Kokta ägg finns inuti.”, skaldar Mästerkocken, och det här säger något om den slappa mentalitet som rådde kring recepten och inte minst ingredienserna. Ja, varför inte, men varför?! Anything goes?

Tydligen. Utflyktsfärs i form måste någonstans ha inspirerats av Köttgrottan. Det luktade inte särskilt gott när man skar upp den – faktiskt lite som man tänker sig att en köttgrotta luktar. Tänk er ett koncentrat av den doft som sprider sig kring ett nyöppnat paket köttbullar, blandat med lukten av kokta, nyskalade ägg. Tänk er dessa dofter på en strand, där det på förhand redan luktar tång. Så luktade det.

Ja, varför inte?!

Hela sex ägg gick det åt totalt. Till utflyktsfärsen serverades efter Mästerkockens rekommendation en hemlagad potatissallad i majonnäs, naturligtvis även den i tidens tecken helt utan kryddor.

Trots att det luktade väldigt illa om utflyktsfärsen så var smaken inte därefter. Man kan inte heller säga att det var gott, och att slutbetyget hamnade på 3 kändes därför helt rättvisande (och gjorde faktiskt även Utflyktsfärs i form till kvällens vinnare, skulle det visa sig).

Det var en fortsatt ganska hungrig familjen Bruun som tog för sig av desserten, Kiwifrukt i vingelé.

Ja, varför inte?!

”Kiwifrukten, eller som de äggstora krusbärsgröna frukterna också kallas – kinesiska krusbär, är tämligen nya hos oss. De har har en frisk syrlighet och är vackra i olika efterrätter”.

En dessert som man kan bli full på förtjänar egentligen bara av denna anledning ett högt betyg, men frågan är om denna rätt inte gjort sig bättre som vanlig bål, vilket förmodligen varit en inspirationskälla.

Host-host! Nio gelatinblad senare och efter några timmars stelning i kylskåpet dallrade det precis så här mycket, och det var faktiskt en ren tillfällighet att Lady Marmalade spelades i bakgrunden. Sällan har den väl varit ett så passande låtval, för övrigt hämtad från familjen Bruuns Spotify-lista ”Det bruna diskoteket”.

Som dessert betraktat var Kiwifrukt i vingelé en stor besvikelse och kom bara upp i 2,8 poäng, i sammanhanget ett mycket lågt betyg. Den friska syrligheten var mer bara sur än något annat, och detta kan nog både skyllas billigt vitt vin och saften av en hel citron.

Som vanligt, med veckans recept säger familjen Bruun tack för den här gången.  Snart är vi tillbaka igen! Ja, varför inte?!

Hallå semesterfirare! Delar av familjen Bruun har visserligen ferier och annat på gång men lyckades häromsistens slå sig ned till bords.

Låt oss gå direkt på väsentligheterna – förrätt. Favoriter.

Man kan inte annat än beundra den receptmakare på det anrika Mästerkocken som en gång besatt så gott självförtroende att han/hon utan vidare lät sin kreation gå under namnet Favoriter. Betänk nu att denna rätt (som alltså går under namnet Favoriter, om någon missade det) innehåller både bananer och – böckling (recept av den här typen får ibland familjen Bruun att begrunda om det kanske var så att Mästerkockens recept tillkom genom någon typ av slumpgenerator, helt utan mänsklig inblandning).

Låt oss smaka på konceptet medan vi tittar på den här bilden:

Böckling. Bananer. Två ting som aldrig, aldrig borde nämnas i samma mening.

Till och med någon på Mästerkocken förstod att man var ute på djupt vatten och försvarade därför omedelbart rätten redan i receptkortets lilla obligatoriska ingress:

”Bananer i varma rätter kan det smaka gott? Javisst gör det det.”

Redan där börjar familjen Bruun att mumla fram protester men man fortsätter envist:

”Det är bara ovanan som får oss att tycka att det låter lite konstigt.”

Nej. Det är det inte. Men skit i det: här skall lagas Favoriter!

Böckling är grisigt och krångligt för den som skall rensa den och arbetet känns hopplöst otacksamt och meningslöst eftersom man vet att det alltid kommer att finnas kvar en triljon ben i alla fall. Men man måste offra sig för Konsten.

Konst kan också vara att lägga skivade bananer på brödskivor som att det vore det naturligaste i hela världen.

Sedan täcker man bananerna med böckling, dill…

…majonnäs samt ost och låter det hela stå i ugnen.

Sen kan man kalla det en installation, men man kan också äta det, vilket familjen Bruun naturligtvis gjorde. För Konsten.

Behöver vi ens påpeka att förväntningarna var låga? Tror inte det, och antagligen var det mycket därför som Favoriter mottogs så pass välvilligt som ändå skedde. Nej, ingen i sällskapet gjorde rätten till sin nya Favorit, men medelbetyget blev ändå 2,7 vilket är snäppet under ”Okej”. Man opponerade sig mycket mot att banansmaken nästan helt övertog böcklingen (vilket bara det är en bedrift!) och det är inte kul att få ben i munnen hela tiden, men det kan väl i ärlighetens namn inte skyllas på receptet. Ingen blev övertygad men, tja, ingen kräktes heller. En bra förrätt med andra ord.

Så var det dags för huvudrätt. Vi erkänner att rätten först och främst valdes på grund av sitt namn – Kyckling med Piff! När det sedan visade sig att rätten också innehöll jordnötter var saken biff… förlåt: Piff!

Här var det färdiglagat och halvfabrikat som gällde och det är något rörande över Mästerkockens ansträngningar att upplysa oss om vad färdiggrillad kyckling är och hur den kan bäras hem:

”Den kyckling som vi ibland för enkelhetens skull kommer hem med varm och färdiggrillad (inslagen i ett ark folie eller en värmeskyddande påse)…”

Så här kan då en påse se ut, för den som undrar.

För övrigt ingick snabbris i receptet samt burksoppa.

Nu är ju familjen Bruun fria andar som icke låter sig begränsas av anakronistiska och utdaterade specerier när de väljer ut sina recept, så det var inte förrän de befann sig i mataffären som det slog dem att sellerisoppa på burk kanske inte skulle bli så lätt att få tag i. Det var det inte heller, det var istället helt omöjligt och Bruunarna hade en del bry innan man enade sig om en kompromiss. Det fick bli en pulversoppa med kyckling och grönsaker, varav en var selleri, och sen skulle saken aldrig mer nämnas.

Väl hemma tillagades soppan enligt förpackningen och allt bös silades bort (den som minns sellerisoppa på burk får gärna prata gamla minnen i kommentarsfältet).

Snabbriset lades på en ugnssäker form, och ett kompani tappra sparrissoldater (givetvis från burk) anmälde sig till tjänstgöring.

De stupade sedermera alla för kycklingens hand.

På med soppa, gräddfil och jordnötter och du har efter en kort ugnssejour en rätt med Piff! Eller?

Piff må vara ett väldigt subjektivt begrepp, men vad familjen Bruun anbelangar så hade denna kyckling ICKE Piff!

Det var väldigt blött, väldigt slafsigt och det enda egentliga tuggmotståndet utgjordes av jordnötterna. Barnmat och sjukhuskost var två lättfunna associationer, speciellt med tanke på att det här receptet inte innehöll vare sig salt eller några kryddor… Piff – i helvete heller!

En rätt utan potens. Eller Piff!

Betyget: 2,2. Mycket rester blev det… De ”glömdes bort” och fick slängas dagen efter.

Så hittills var kvällen mycket medioker för familjen, men det mesta brukar ordnas upp när det är dags för desserten, inte sant?

Mjo. Mja. Så blev det väl inte riktigt.

Capuccino-glass – visst låter det riktigt gott? Så gott att vissa kritiska röster först tyckte att det lät för gott, för normalt, men de skulle så småningom tystna.

Det här var alltså inte riktig hemgjord glass med capuccinosmak om någon nu trodde det, nej, det var istället kallt kaffe med en kula glass i och en blygsam klick grädde på toppen.

Bara grädde. Inget att se här.

”Ibland är det kanske lämpligt att förena desserten med kaffet” skaldade Mästerkocken. Ja, om man inte kan få iväg gästerna fort nog, till exempel. Och med den här desserten så lär de inte heller bjuda igen.

Den blev även vansinnigt ful.

Första skeden, med glass, grädde och bara en anstrykning kaffesmak, var god nog, men så fort mejerivarorna smält undan återstod endast massor av kallt kaffe. Och en deciliter kallt kaffe per person kan kännas som väldigt, väldigt mycket, fick fam. Bruun erfara.

Ingen lyckades peta i sig hela sin dessert och desserten fick betyget 2,5, vilket ju är lågt i sammanhanget.

Familjen Bruun fortsätter med lata dagar i solen och är inte tillbaka med en ny måltid redan nästa söndag, men glöm inte bort oss! Vi skickar ett vykort.

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Fredagsmys med familjen Bruun – är ni med? Ni behöver inte smaka!

Låt oss börja med ingredienserna:

”Aha” tänker kanske Oskuldsfull Läsare som ännu inte blivit invigd i 70-talets matlagningskonst. ”Ananas… Och mandel. Måste vara till en dessert..”.

Vi andra skrattar enbart rått åt Oskuldsfull Läsares okunnighet och kavlar upp ärmarna.

Och öppnar fiskbullsburken till förrätten.

Soppan som familjen Bruun har planerat till entrérätt fick inte ens något namn av den okände receptmakaren, den går enbart under benämningen ”Mättande men snabblagad” (vilket blir till ett utmärkt samtalsämne under måltiden om allt annat skulle gå åt skogen: Är ”mättande” och ”snabblagad” på något sätt motsatser? Varför inte ”Mättande OCH snabblagad”?)

Men det konstigaste är egentligen inte avsaknaden av ett ordentligt namn på rätten, nej, det är det själva faktumet att ”receptet” ens hamnade i tryck.

Gott folk – ”receptet” är helt enkelt färdigköpt pulversoppa och färdigköpta fiskbullar (låt gå för att hemmakocken får slänga i lite purjo och tomatpuré, typ) men mer än så är det inte. Så snabblagad – stämmer. Mättande? Beror väl på.

Men det var väl inte så tokigt egentligen. Om man inte har något emot räksoppa från Bl* B*nd och gamla hederliga fiskbullar så går det här ner. Utan fyrverkerier och fanfarer, visserligen, men du blir mätt. Och det var kanske bara det som var meningen. Betyget blev 3. Okej.

Vi går vidare till huvudrätten. Här blir det genast lite konstigare. Som det lätt blir när man skall göra ”Havskräftor med ananas”.

Här måste familjen Bruun tyvärr meddela att det lilla ”havs-” redan på planeringsstadiet ströks ur receptet. För det första var den bruna budgeten inte stark nog för havskräftor och för det andra kändes det helt enkelt alltför synd att förnedra redan döda (och dyra) skaldjur såsom receptet uppmanade till. Det blev därför vanliga kräftstjärtar i lake. Take it or leave it.

Så nu vet ni vad ananasen skulle vara till. Och glöm för allt i världen inte paprikan, löken, curryn, vinet, grädden, persiljan (persilja?) och mandeln.

Herregud.

Servera med kokt ris eller ugnsvärmt pain riche.

Familjen Bruun valde det senare eftersom det kändes konstigast. På 70-talet var man tvungen att välja mellan bröd eller ris.

Men eftersom det blev enormt mycket mat

hade man kunnat klara sig utan både bröd och ris egentligen. Om det hade varit gott, alltså.

För det här med att ha ananas i maten funkar inte. Hela rätten smakade bara ananas och det uppskattades inte av någon. Det gick att äta om man petade bort ananasbitarna, men det var antagligen inte vad Mästerkocken hade tänkt sig…

2,6 . Nu i efterhand låter det lite högt men jag antar att familjen Bruun helt enkelt var väldigt hungrig efter Mättande men snabblagad och ovanligt generösa.

Efterrättsdags betyder kesodags denna afton, eller ”Keso-efterrätter”, som Mästerkocken så frankt uttryckte det.

Get to work!

Riven blockchoklad. Inget att se här – cirkulera!

Men vad har vi här? Aah – keso och äggula. Förstås.

Men en efterrätt med keso är inte komplett förrän resten av äggen blivit tillsatta också – i form av ”hårt vispad äggvita”.

Är nu sugna ännu? Hörde jag en viss tvekan här?

Förståeligt, högst förståeligt. Det här var inte så kul alls.

Farbror Bruun fick flashbacks till Snöbollar tack vare äggvitan och behövde skölja ned sin enda sked med en välbehövlig starköl, fru Bruun hatar blockchoklad med en passion och var inte mer vänligt inställd medan fröken och herr Bruun var mer överseende. Alla var däremot överens om att den här skapelsen hade utseendet emot sig…

I likhet med huvudrätten var den här anrättningen av enorm volym. Familjen fördelade den lika i fyra vanliga djupa tallrikar och det var som ett skämt (värmeljuset är där för jämförelse). Inte ens om det varit riktigt gott hade man fått i sig det till dessert (speciellt inte om de tidigare rätterna också varit riktigt goda…).

2,4 blev slutbetyget, vilket är lågt för att vara en efterrätt.

Avslutningsvis vill familjen Bruun visa upp Mästerkockens Gästbok, i vilken matgästernas betyg i bästa ordning skrivs in under måltidens gång. Vilket var ungefär vad bokens syfte en gång var.

Och med det tackar familjen Bruun för sig för den här gången, och hänvisar som vanligt till recepten nedan. All the best.

En oslagbar trio retromat eller en knippe kräkpulver från ett unket förflutet? Tja, det visste inte vi heller till att börja med, men att det var maträtter vi valt ut med omsorg sticker vi inte under stol med. Stor möda hade lagts ner på att finna de födoämnen som i våra ögon mest förkroppsligade 1970-talet, och resultatet blev som följer.

Det ser kanske inte mycket ut, men vad som göms i den här korgen är en blivande 70-tals fest. Vi börjar med entrén, fromage på ädelost. Fromage är någonting glassliknande ville vi minnas, och ädelost är ett annat ord för mögliga mejeriprodukter. Vad det handlar om är alltså någon sorts glassmos med inbakat mögel och purjolök. Nu kan man ju ha olika meningar om hur så kallad ädelost både smakar och luktar, men att stanken var närmast kväljande när man stod lutad över bunken för att blanda ingredienserna var en smula svårt att bortse från. Tack och lov dämpades den betydligt när man tillsatte vispgrädden enligt bilden nedan.

Gelatin var en matingrediens man på 1970-talet hade svårt att klara sig utan. Jag undrar när den förvandlades från oumbärlig till okänd? Kanske var det under det glassiga 80-talet som ju brukar vara favorithatobjekt för dem som var vuxna på 70-talet? Om någon i läsekretsen tror sig veta svaret på gåtan tar vi på DBM gärna emot upplysningar. Nåja. För att återgå till förrätten: Fromagen formades i en skål med hjälp av gelatin till en nätt liten kluns som efter ett par timmar i kylen med ett saftigt sugande ljud tog plats på uppläggningsfat och garnerades med endivblad, paprika, päron, jordnötter och någonting som i receptet ömsom kallades bladselleri och blekselleri, men i affären hette enbart selleri. Låt oss summera; vi har nu förutom det mögliga glassmoset en sallad med vilda och osammanhängande smakkombinationer såsom päron och jordnötter på ena sidan och paprika och selleri på den andra.

Förväntningarna var inte höga, och det var fler än dessa raders författare som tvekade en god stund med skeden i hand innan de vågade stoppa härligheten i munnen. Surprise, surprise! Det var faktikst gott. Jag vet att en del av er därute antagligen inte kommer att tro mig, men det smakade helt okej, mest mögelost och purjolök. Rätten gick direkt in på en andraplats med skyhöga betyget 3,4, och en guldstjärna i kanten för den vackra uppläggningen.

Kalaskorv. Med ett sådant namn går det helt enkelt inte att misslyckas, och när receptkortet förklarade att ”det blir verkligen kalasstämning när korven serveras på det här sättet” försattes familjen Bruun närapå i extas av förväntan. Vad ni ser på bilden ovan är resultatet av uppmaningen ”fläk korven djupt”. Herr Bruun stod konsternerad inför denna instruktion av närmast sexuell karaktär innan han med viss tvekan och rodnande kinder utförde handlingen. Han fläkte korven så djupt att den antagligen kommer att tvingas gå som en cowboy i resten av livet.

Ovanpå fläkningen lades sedan ett smörja blandad av ”omelettsvamp”, vispgrädde, äggula, curry och lök. Någonting som kallades omelettchampinjoner hade varken vi eller Ica Maxi hört talas om varför det fick bli vanliga skivade burkchampinjoner. Ytterligare ett matmysterium alltså. Det här var förhållandevis starkt kryddat med en hel tesked gul curry i sig, varför en sjuttiotalsmänniska antagligen hade ätit den med försiktighet.

På med tomat och riven ost, och in i ugnen.

Som tillbehör föreslogs pommes frites, säkerligen en revolutionerande nyhet i den tidens svenska husmanskost. Naturligtvis vågiga, de raka lär vara ett utslag av amerikansk imperialism har det försäkrats oss, så vi undvek dem noggrant i den politiska intoleransens tecken. Inte heller var fritös något vanligt inslag i dåtidens hem, så dessa pommes frites gjordes på gammaldags vis i en långpanna i ugnen vilket gav den färdiga produkten en intressant mosig konsistens, och avsaknaden av frityrolja gjorde att saltet inte stannade kvar på potatisen, utan helt enkelt föll av hur mycket man än hällde på. Lösningen hade förmodligen varit att salta direkt in i munnen, men det är ju som bekant lätt att vara efterklok.

Så här gott såg det alltså ut när den kalasartade huvudrätten serverades.

Så här såg det däremot ut så snart man försökte ta av den ostbetäckta och fläkta korven. Långa slemmiga trådar som envist vägrade släppa taget om vare sig korvar, tallrikar som bordsduken. Notera fröken Bruuns händer i bakgrunden av bilden. De hålls så långt bort från maten som det går, ett kroppsspråk som säger mer än tusen ord om kalaskorv och ugns-pommes frites. I ärlighetens namn skall sägas att det faktiskt inte var fullt så vidrigt som den ärade läsaren kanske tror. I sann 70-tals anda, och trots den hela teskeden curry, så smakade det ingenting alls, med visst förbehåll för de olika graderna av mosighet och slemmighet. Betyget blev 2,6.

”Frukt är alltid uppskattat till dessert, och gör man som här, lägger upp den i glas och låter gelé stelna omkring ser det alldeles extra läckert ut.” Citatet utgör de inledande orden i receptbeskrivningen av Gelegott i glas, och vad ni ser på bilden ovan är inte en gul soppa, utan saften av apelsiner och citroner som värms med mängder av gelatin. Spisen är faktiskt inte photoshoppad, utan rengjord på hederligt vis, någonting som tyvärr inte sker varje dag hemma hos familjen Bruun. I några glas har vi så hällt innehållet av en burk fruktcocktail, och över detta hälls soppan, jag tillåter mig själv att kalla den det trots att jag just påpekat det felakiga i en sådan handling. Där ser ni fördelarna med att vara skriftproducent och inte läsare.

Efter en god stund i kylen kunde de avnjutas, och faktiskt var det nästan gott. Det smakade APELSIN och åter APELSIN, och gillar man det så gillar man antagligen detta. Vi gillar apelsin, kanske till och med så mycket att vi stavar det versalt. Betygen hamnde mellan tre och till och med fyra, och slutresultatet var hela 3,5. Kvällens vinnare. Här kommer recepten: