Som avslutning – en dessert Arkiv

20

Det bruna jubiléet – Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud och Snöbollar i vaniljsås

Så var det dags. Det bruna jubiléet – dagen familjen Bruun fasat inför alltsedan det blev bestämt att ni läsare skulle rösta fram den triad av bruna läckerheter,70-talets värsta maträtter, som skulle pryda våra tallrikar på DBM:s ettårsdag.

Men för att inte tråka ut er alldeles med gammal skåpmat som Skinkägg i gelé eller Färserat vitkålshuvud, bjuder vi denna kväll också in till vickning i form av Fru Janssons frestelse.

I samband med jubiléumsmiddagen gjorde vi även vårt att alldeles första, egna receptkort: Bruna hissen. Vi tyckte att det förtjänade ett eget inlägg så det hittar du här.

Sammanlagt är det alltså fyra recept vi ska ta oss igenom, men innan vi börjar nosa på vinnaren i förrättsklassen (det är ingen behaglig upplevelse, det kan till och med familjens katt vittna om) kan det ju vara intressant att redogöra lite för några av de betänkligheter familjen Bruun haft inför ettårsdagen och återupplevelsen av det värsta 70-talet erbjudit oss i matväg. Vi har funderat över om det efter den här tiden hos oss kan ha infunnit sig en slags tillvänjning eller acceptans inför den mat vi vecka efter vecka efter stoppat i oss, och därför tyckte vi att det kunde vara en kul grej att prova några gamla rätter för att se om det betygsmässigt skulle bli någon skillnad. Recepten har vi dock som vanligt följt – ingenting har lämnats åt slumpen även om detta i sig lämnar en del att önska.

Precis som på Den bruna studenten i somras fick makarna Bruuns vävstuga härbergera familjen, och en nästintill fulltalig Bruun-skara så när som på Äldsta fröken Bruun intog den i sällskap av specialinbjudet finbesök av redaktören Jack från Lista.se, som ju hjälpte oss med omröstningarna.

Skinkägg i gelé

Att döma av antalet röster är det ingen annan rätt som förfärat er läsare lika mycket som Skinkägg i gelé. Ingredienserna är det i sig inget konstigt med – ägg, skinka, oliver – och det blandar man väl gärna i en sallad, men att förena dessa i ett hölje av gelatinstelnad köttbuljong är inte att rekommendera.

Så här skriver en läsare, som verkar ha vaknat på rätt sida:

På tal om gelatin. Hemkokt ”riktig” köttbuljong är full av gelatin och stelnar snabbt till en aladåb i kylen. Och sådan buljong är helt enkelt fantastiskt god. Säkert tillräckligt god för att rädda en katastrof som skinkägg i gelé.

Det vore då för väl om Skinkägg i gelé bara vore en katastrof, men det är faktiskt flera. Och visst känner man sig lite bevakad av dem, som om de hade ögon? Notera hur skinkägget längst ut till höger liksom har flytit ut mer än de andra, som om det ville förlösa något. På bilden nedan framgår det bättre.

Fam. Bruun beklagar, men vi tror inte att någon som helst eller ens ”sådan buljong” hade kunnat rädda Skinkägg i gelé den här gången heller. Vissa av de samlade kunde äta av ägget, men betyget blev till slut 1,4 – en sänkning med 0,4 sedan förra gången det begav sig.

Färserat vitkålshuvud

Det var en ganska jämn strid mellan Färserat vitkålshuvud och Röda soppan när det gällde den värsta varmrätten. En av DBM:s kunniga läsare får återigen säga sitt:

Den äldsta kokbok som utgetts på svenska, från 1600-talet, har recept på färserat kålhuvud så det var nog något lite historieromantiskt som drev dem till att publicera detta recept

Det är mycket möjligt att detta recept har äldre anor då idén är synnerligen primitiv: gröp ur ett kålhuvud, fyll det med färs och låt härligheten koka invirad i en handduk i två och en halv timme. Fast låt oss också säga så här: det känns heller inte särskilt förvånande att det dyker upp igen i Mästerkockens receptsamling och under 70-talet.

Frågan är väl hur mycket romantik man ska blanda in i det hela?

Att gröpa ur ett kålhuvud en väldigt hård och tidskrävande syssla som både kräver tålamod, vass kniv och sked. Och det var tur att vi hade vävstugan och att måltiden slapp ätas i köket, då ett långkok av den här kalibern impregnerar allt i sin väg – inte bara med själva sin uppenbarelse utan dessutom med en kväljande doft av kål. Det fick även grannarna erfara.

Men festen gick vidare och kålhuvudet hamnade till sist på bordet, och en alltjämt hungrig familj gick loss på det.

Färserat vitkålshuvud – steg för steg:

Med varsam hand skars kålhuvudet i ”vackra klyftor”. Det hjälpte inte. Betyg: 1,8 – en sänkning av betyget med 0,2 sedan sist.

Snöbollar i vaniljsås

När det gäller kvällens dessert, Snöbollar i vaniljssås, kan vi väl börja med att säga att detta är en väldigt snäll omskrivning av vad som i realiteten är mjölkkokt äggvita i vaniljsås. Denna rätt har enligt en läsare internationella anor:

Ha! Vaniljefterrätten är en Ungersk specialitet ”madártej” som fritt översatt betyder ”fågelmjölk”, den är för övrigt en riktig höjdare!

Den ska kokas på äkta vaniljstång och äggvitan ska klickas i och koka med i vaniljsåsen. Rätten kan ”kryddas” med russin som fått ligga och dra sig i rom. Serveras iskall från kylen, eller nykokt varm. Jag föredrar kall :)

Ahhhh, vilka ljuvliga barnaminnen som detta återkallar…. familjelunch på söndagarna…. :-D

…och en annan läsare uppmärksammar oss på att det fortfarande förekommer varianter på den

Herr Bruun sade det då och vi säger det igen: Smaken från helvetet. Tänk er att ni äter väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser er i munnen.

Betyg 2,2 – en sänkning av betyget med 0,1. Tja, tallrikarna var i alla fall fina.

Vickning: Fru Janssons frestelse

Familjen Bruun vill gärna slå ett slag för den orättvist bortglömda måltiden vickning, och därför är det inte helt omöjligt att denna kommer dyka upp på Den Bruna Maten även i framtiden. Den här kvällen valdes ett recept ur Boken om lyckade fester – Fru Janssons frestelse – och precis som namnet antyder är detta en variant på en klassisk Jansson.

Skillnaden är mot vanlig Jansson är man byter ut potatis mot köttfärs och tomater, kryddar med oregano, och pryder med ett saftigt osttäcke. Boken om lyckade fester berättar allt om hur du lyckas med vickning:

Bjud Till Nattmat

”En regel när det gäller nattmat är att ha kryddstarka eller salta rätter. Smaknerverna är förmodligen redan avtrubbade när man ätit och druckit lite tidigare på kvällen”.

Jo, tack. Våra smaknerver var såpass avtrubbade av bland annat Bruna hissen att vi knappt kommer ihåg vad Fru Janssons frestelse smakade – men vid det här laget var vi så hungriga att vad som helst som inte hetat Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud eller Snöbollar i vaniljsås hade funkat. Betyg 3,4 och kvällens vinnare.

Med dessa ord – tack alla läsare för ett roligt år!

27

Ostägg, Leverpanna, och Fin fruktgelé

Bland 70-talsrecepten återfinns många varianter av inälvsmat, vilka vi förskräckt sneglat åt mellan varven, och den här gången bestämde vi oss för att sluta fega, och gå i närkamp med en av de mest  motbjudande vidundren från förr, men innan vi kommer så långt är det dags för förrätten, Ostägg. Här hade vi som ni ser valet mellan ostägg och dadelbröd, initialt svårt, men äggen visade sig ha en dragningskraft som de cirka 40 år som gått sedan någon lagade dem sist inte förmått minska. Ingredienserna lät inte helt fel ska erkännas: cheddarost, ägg, worcestershiresås och cayennepeppar, hör och häpna. Idel läckerheter. Med visst undantag för cayennepepparen kändes temat en smula engelskt, även om Fröken Bruun, kvällens enda engelska inte kände igen den, vilket ju förstås kan ha sin förklaring i att hon inte föddes förrän 1991 och sålunda gick miste om allt vad ostägg hette.

Detta är inte en skål likmaskar, utan riven ost blandad med mjöl, kryddor och mjölk, vilket trots Köksmästarens påståenden om motsatsen envist vägrade anta en smidig konsistens. I skrivande stund upptäcker vi att detta även skulle innehållit ett ägg, vilket vi lyckades missa under tillagningen. Kanske är det förklaringen? Den här geggan knådade man runt några hårdkokta ägg så att de fick ett skal av kryddost. Egentligen inte så illa, men utseendet kom Herr Bruun att tänka på spetälskekolonin i 70-talsfilmen Papillon. Ostäggen skulle täckts av skorpsmulor, men dessa vägrade stanna kvar, varför några tvångsintogs i ostmassan på handgripligt vis, medan andra, de flesta, helt sonika slapp ifrån äventyret med blotta förskräckelsen.

Som ni märker så har redan nu ett av äggen börjat titta fram. Det är huvudsvålen som kommit ut när den sjuka huden lossnat och fallit av. Värre skulle det bli när de friterades. Vi var inte säkra på hur pass vanlig en fritös var i ett svenskt 70-talshem, men blundade medvetet för detta flagranta brott mot tidsenligheten, och hoppas att den ärade läsaren gör detsamma.

Nu är inte likheten med lepraepidemi längre så påtaglig. Snarare ser det ut som någon sorts inälvsmat redan här, vilket alltså är en ren synvilla. Fortfarande tyckte vi dock att det både såg och luktade gott ut.

Det gjorde vi inte längre när ostäggen togs upp ur frityrbadet. Några kala äggskallar och en seg äcklig hinna av smält ost som var snudd på omöjlig att få bort från korgen upptäckte dessa raders författare när han dagen efter stod och svor med en utsliten diskborste i handen. Det var en yttrest skeptisk familjen Bruun som satt och stirrade på tallrikarna innan Farbror Bruun som förste försökskanin stoppade gaffeln i munnen.

Tro det eller ej, men trots sitt bisarra utseende och trots vetskapen om att vad vi nu satte i oss hade skrapats bort från insidan av en fritös var detta riktigt gott. Smält cheddarost är svår att misslyckas med även om den kommer i denna form, och med worcestershiresås och cayennepeppar, en smula mer cayennepeppar än vad som på 1970-talet förmodligen var brukligt då Herr Bruun ännu en gång fick problem med uttrycket ”en nypa”, som kryddning är det ännu svårare. Betyget blev 3,8, och att det inte blev högre får skyllas på Fröken Bruun som är en fanatisk ägghatare. Alla övriga familjemedlemmar gav betyget 4 eller 5.

Detta var bökigt och kladdigt, och kommer av dessa anledningar troligen inte att lagas mer av familjen Bruun, men smakmässigt var det en höjdare. Tummen upp för detta brunaktigt engelskinspirerade mästerverk.

Detta vackra stilleben är inte inlagt med några artistiska ambitioner, utan är faktiskt vad kvällens huvudrätt bestod av. Citron, lök och paprika. En frestande början, och ingenting som inger fasa ens hos den mest räddhågsna familj. Men, vänta nu. Det fattas ju någonting…

Ah. Lever. En vackert dallrande massa av okänt innehåll, men någon i familjen Bruun tyckte sig minnas att en lever är någon form av kroppens reningsverk. Det är ju den som brukar skrika om man super för mycket, om man får tro expertisen. Den såg som någon form av gele, men när man petade på den visade den ett förvånande motstånd och resultatet blev ett blött finger och rysningar längs ryggraden. Att denna lilla krabat förmådde sätta skräck i fem vuxna människor är en beundransvärd bedrift bara det.

Något bättre blev det när man stekte den. Levern antog en hårdare och mer köttliknande konsistens, och hade det inte varit för den besynnerliga lukt som började sprida sig i köket skulle man nästan ha varit frestad att kalla det aptitligt.

Här håller Fru Bruun på med att täcka över denna überbruna anrättning med lök och paprika. ”Paprikan tjänstgör både som färgstark grönsak och god krydda”, upplyser Mästerkocken. Denna enda paprika var, förutom en pytteliten dos salt och vitpeppar samt en halv deciliter rödvin, den enda kryddan. Utan att på något vis besitta expertkunskaper på leverområdet skulle dessa raders författare dock vilja framkasta den gissningen att inte ens en hel burk cayennepeppar kunnat ta bort eller täcka över smaken och lukten av stekt lever. Den var mäktig, hotfull och extremt påträngande och inte ens familjens katt ville längre vistas i samma rum som denna lever. När vi lade en bit rå lever i hans matskål ryggade han baklänges och sprang ut ur rummet, en recension i sig.

Anrättningen skulle puttra under lock en stund, men eftersom vi inte hade något lock stort nog att täcka stekpannan tillverkade den händiga Fru Bruun ett av bakplåtspapper. Rätten serverades som ni ser med spaghetti, ett av många förslag från Mästerkocken, men ett som i våra ögon mer förkroppsligade 1970-talet än ris eller potatis genom sin rena överraskningseffekt. Några klyftor citron för att få ”en smakupplevelse”, och sedan plats på bordet.

Där låg den ännu längre än förrätten innan någon kände sig manad att stoppa den i munnen. Notera för övrigt familjens nyinköpta äkta 70-talsduk. Den är så vacker att det tåras i ögonen på samtliga närvarande, eller var det kanske levern som gjorde detta? En stunds intensiv koncentration, blunda och så in med maten i munnen så snabbt det bara går, och se till att få med både lök, paprika och spaghetti på gaffeln.

Snabbt in, lika snabbt ut. Ingen i familjen Bruun förmådde svälja en endaste tugga av detta, utan spottade tillbaks det på tallriken under högljudda klagorop. Fröken Bruun totalvägrade, och inget mått av övertalning mindre än tvångsmatning hade förmått henne att smaka detta. Mest överraskad var Farbror Bruun, som till vardags är en älskare av leverpastej, med vilken milda och lena matvara denna motbjudande rätt inte visade den minsta likhet. Betyget blev en etta av samtliga familjemedlemmar, utom Fröken Bruun då, som fick lämna walk over. Säkerligen bland det vidrigaste vi någonsin tillagat här på Den Bruna Maten. Slutbetyg: 1.

Efter detta bottennapp kunde det ju inte gärna gå åt annat håll än uppåt. En förväntansfull och ännu ganska hungrig familj dunkade med besticken i bordet, och skrek efter Fin Fruktgelé, som tillagats tidigare under dagen för att få tid att stelna. Som vanligt började det med gelatin enligt bilden ovan.

Skivade bananer, vindruvor och konserverade päron blandas med gelatin på ett uppläggningsfat. Även här skulle tillsättas en dos vin, denna gång vitt, vilket vi gjorde med en viss tvekan. En tidigare kombination av frukt, vin och gelatin hade visat sig vara besk och bitter i smaken varför vi denna gång alltså kände en förståelig tvekan.

Här är det den frestande blandningen av gelatin, fruktspad och tyskt vin som appliceras på intet ont anande frukter. Det kanske inte låter som en omedelbar succé, men ser i varje fall inte illa ut.

Garneras med valnötskärnor, och tar plats på bordet. Detta hade en strykande åtgång, kanske inte helt oväntat efter fadäsen med huvudrätten, men smakade både gott och trevligt och inte alls surt som vi väntat. Kanske beroende på det extremt sötsliskiga fruktspadet och dito tyska vinet.

En mycket tidstypisk bild. Cigaretter, fruktgele och mobiltelefon. Betyget blev högt, men den gästande Svägerskan Bruun var inte lika imponerad så medel stannade på 3,8. Väldigt nära gott. Som avslutning kan vi inte låta bli att visa upp ett vackert brunt, och äkta 70-talsvykort familjen fick av en trevlig läsare. Se och njut av den moderna mexikanska staden med det något svåruttalbara namnet Tlatelolco, en sorts solig sovjetvariant uppenbarligen.

14

Gott nytt brunt år – Tvåburkssoppa, Garnerad medaljong pch Jordgubbsris med likörsmak

Familjen Bruuns nyårsafton tillägnades Bobby Farrell, frid över hans minne.

Nytt år på gång, och familjen Brrun ville avsluta det gamla med en braskande trerätters.

Som förrätt valde man ut ”tvåburkssoppa” som om inte annat i alla fall hade fördelen att vara extremt lättlagad. Precis som namnet antyder, bestod soppan nämligen främst av två olika sorters burksoppor.

I detta fallet sparris och champinjon. Så här ser det ut när de ”gifter sig”. Ähm.

Sedan tillsattes grädde, tomatpuré, en skvätt sherry och lite räkor. Perfekt för den som vill ha mer tid över till att dricka på nyårsafton.

Men smaken?

Sparrissoppa. Sparrissoppan fullkomligt krossade alla andra smaker, brände kvarlevorna och orenade på deras grav. Champinjonsoppan verkade mest bara vara med som utfyllnad.

Så – helt okej (okej som i ätbart) om man gillar C*mpb*lls sparrissoppa: yngsta frk. Bruun var överförtjust och blev påtvingad resterna i en plasthink (som ”glömdes” kvar på köksbänken) medan herr Bruun, som gillar sparris som andra gillar munherpes och bråck, nästan grät av avsky. Slutbetyg: 2,6.

Och därifrån gick det bara downhill.

Som det brukar göra när huvudrätten innehåller två sorters frukt och cocktailbär…

Men beskrivningen till Garnerad medaljong lät ju så lovande: ”Av finaste kalvkotlett kanske rent av filé, tillreder man den här smått orientaliska rätten som hör till en av stjärnrätterna i den högre köksskolan”.

Den Bruna maten och ”den högre köksskolan” är ju mer eller mindre synonyma så valet av huvudrätt var givet. Medaljongen skulle garneras!

Som ni vet ska man inte använda samma skärbräda till kött och grönsaker. Kött och frukt går dock bra.

Kalvkotletter i pannan – mmm…

Bananer i pannan – hmmm..?

Och saffransris? Okej. Det är väl det som är lika med ”smått orientalisk”.

Och just det – persikor också! Uppvärmda i sitt eget spad, naturligtvis. Något annat hade varit äckligt.

Men presentationen – den är allt! Salladsbladet, persikoklyftorna, de något brända bananerna och den extremt gula riskupolen, krönt med ett underbart kontrasterande cocktailbär – gott folk, det här är den högre köksskolan!

Dessvärre såg 3 av 4 uppläggningar ut så här redan innan de hunnit till bordet. Sånt som händer i den högre köksskolan antagligen. Herr Bruuns klarade sig av någon märklig anledning, till och med efter att han börjat glufsa i sig.

Men vi kan väl fastställa att det inte glufsades så väldigt mycket. Det var typ oätligt. Förutom kalvkotletten kanske. Möjligen var församlingen för nykter, möjligen förstod den bara inte att uppskatta den högre köksskolan efter förtjänst men alla var rörande överens och gav rätten 2,5 var så det snittbetyget blev väldigt lätt att räkna ut.

Kanske det bästa var kvar till sist – jordgubbsris med likörsmak låter väl gott?

Vi får väl se: Först skulle ris kokas och kylas av, samt indränkas med ”favoritlikören” och i det här fallet innebar det Grand Marnier.

Och innan ni sätter kaffekasken i halsen: det skulle vara vanligt, långkornigt ris och inte grötris. Hade så varit, kanske den här desserten hade haft en chans. Eventuellt.

Tillagningen var inte så intressant att dokumentera: skivade jordgubbar och hackade hasselnötter blandades ned i riset; riset toppades med vispad grädde; grädden toppades med mer hackade hasselnötter. Bon jävla appétit.

Besvikelsen var total. Det här var alltså kallt ris med grädde och jordgubbar. Den som hade väntat sig något i stil med julfrosseriets ris à la Malta hade hur fel som helst – det här vara bara… jättekonstigt och jättefel.

Det blev väldigt mycket över… Betyget blev 1,9, alltså kvällens lågvattenmärke.

Familjen Bruun sade alltså farväl till 2010 med smärre hungersyndrom, och om man tolkar detta som en nyårsspådom så kan 2011 bara bli ÄNNU brunare!

Innan recepten kommer här en liten bonus:

 

Där någonstans, bakom tomteblosset, är farbror Bruuns version. Vi kommer inte riktigt ihåg vad det smakade och betyg sattes inte heller. Gott nytt, på er!


20

Apelsinsallad med lök, Grisfilé med banan, Plommonsvisse med mandelmaräng

Vad är detta – två inlägg på en och samma dag? Ja, tävlingen skulle egentligen ha blivit postad redan igår, men fick skjutas upp pga en hastigt inplanerad bakfylla. Så här kommer redogörelsen för familjen Bruuns senaste äventyr i köket.

Aftonens trerättersmåltid bevistades av en dam som inte tidigare varit introducerat till brunt cuisine så naturligtvis ville familjen visa upp sig från sin bästa sida.

Bitvis gick detta rätt svajigt, inte minst med tanke på att måltiden planerades med en tidsoptimism som i bästa fall kunde kallats naiv…

Tur då att förrätten – Apelsinsallad med lök – gick snabbt att svänga ihop!

Den vita hinnan skulle tas bort ”omsorgsfullt”. Ibland kan man välja att tolka det ordet  som ”skit, vad jobbigt, hoppas ingen märker nåt”. Så skedde nu. Annars var det bara att skiva lök och apelsin, göra dressing och förundras över hur drygt fyra matskedar av denna marinad skulle kunna göra något som helst intryck på den enorma portion av frukt- och löksallad som uppenbarade sig. Nåväl – låt oss sitta ned och smaka!

Och låt oss för all del inte glömma persiljan!

Tja, det smakade… apelsin.  Väldigt mycket apelsin, något lök och inte särskilt mycket av något annat. Och vi kunde konstatera att det känns bara lite kul att sitta och äta persiljeströdda apelsinskivor med kniv och gaffel. Kvällens gäst var konstigt nog väldigt positiv och var generös med betyget, trots att vi försökte förklara för henne att det var helt på sin plats att inte hylla maten. Betyget blev emellertid 2,5.

Frukt var ett genomgående tema på kvällens menu, och det var med glädje som familjen gjorde de febrila förberedelserna för att få ”Grisfilé med banan” (ett receptkort som tummats åtskilliga gånger utan att hittills ha fått den äran) någorlunda i fas med tidsschemat.

Aaah – ljuva grisfilé! Men något saknas…

Javisst – grisfilé måste gifta sig med banan. Annars blir det ju inte grisfilé med banan – ”…från fjärran länder…” med ”…den exotiska kombinationen av ingredienser”.


Sådana ingredienser var i detta recept bland annat curry, kaffegrädde och extraktbuljong. Enligt receptet skulle också ”några korn” kajenn slunkit med. Ett logistiskt fel bidrog dock till att detta inte kunde göras. Hur mycket dessa uteslutna korn kajennpeppar påverkade slutresultatet står således skrivet i stjärnorna. Familjen försökte trots detta misstag gå vidare med livet och måltiden…

Och så här blev det efter en tid i ugnen! Det doftade curry. De flesta var ganska hungriga efter att ha knaprat lite håglöst på apelsin med lök-entréen så när fru Bruun i sista sekunden kom på att hon glömt att koka ris, så kunde ett behärskat men distinkt grymtande göra sig påmint runt bordet. Och det var inte anden av grisen.

Riset kom dock i sinom tid på bordet och tillsammans med två av de föreslagna tillbehören – mandarinklyftor ur burk och kokosflingor – var kvällens huvudrätt äntligen serverad.

Låt oss förtydliga: till Grisfilé med banan rekommenderas mandarinklyftor. Och kokosflingor (ett förslag var även chutney, vilket låter väldigt världsvant för den här typen av recept men vi låtsades att detta var lite väl exotiskt för den genomsnittliga 70-talsfamiljen. Samma logik kan till nöds tillämpas för den bortglömda kajennpepparn säger vi).

Men trots dessa vederstyggliga tillbehör togs maträtten emot med oväntat stor välvilja! Det skulle visa sig att flera i församlingen inte hade något emot banan i lagad mat, och även om just fru Bruun inte ännu har klivit över till frukt-i-matentusiasternas planhalva, så var hon ändå positivt överraskad. Currysåsen hade väldigt god smak, och det spekulerades, än en gång, ifall man hade blivit miljöskadad av alla dessa bruna recept och lärt sig att uppskatta t ex vanlig folkhemscurry som något ”spännande” och ”exotiskt”… Ingen var dock särskilt begeistrad över mandarin- och kokosgarneringen. De överblivna mandarinklyftorna tryckte fru Bruun i sig medan hon försökte hålla tillbaka ångesten inför den misslyckade efterrätten… Men först betyg: Grisfilé med banan scorade 4,2 till viss förvåning. Det känns som att Flygande Jacob står bakom knuten och lurpassar…

Nåväl. Misslyckad efterrätt.

Vi har tidigare sett att familjen Bruun inte ska göra maränger. Det lyckas inte, vilket dock ej recepten skall lastas för, och någon gång är det bäst att ge upp. Men nej. Bränt barn springer tillbaka in i elden och försöker sig på mandelmaräng, till plommonsvisse.

Det var lätt i början: mald mandel rostades i stekpanna som om det inte fanns någon morgondag!

Sen var det äggvitor och sån skit. Det måste varit här något gick snett. Antingen vispades det för mycket. Eller för lite. Eller så var månen i fel fas eller så var fru Bruun redan full. Ho vet?

För när smeten skulle fördelas till maränger så kändes det direkt att något var fel – mycket fel.

”Maränger ska nog inte se ut så här…” var en av tankarna som for igenom fru Bruuns huvud här.

”Jag kommer få SÅ mycket stryk i kommentarerna” var en annan. Här har pepparkak… förlåt, marängerna alltså gräddats…

Hårda och krispiga var de. Lossnade fint från plåten, så det var ju i alla fall något positivt.

Vad gör man i ett fall som detta? Jo, man ler, häller upp ett glas vin till och fortsätter med efterrätten, och hoppas att gästerna har hunnit bli lika mycket på lyset som kocken.

Katrinplommonen var ju redan kokade och avsvalnade och ingen kvinna av kvinna född skulle kunna låta dem förfaras med gott samvete!

Återstod att vispa grädde, som smaksattes med lite vaniljlikör. Grädde, sönderbrutna ”maränger” och plommon varvades i en skål.

Varsågoda!

Åtgången blev inte skrikande på något sätt. Men det blev godkänt, nätt och jämt. ”Marängerna” hade trots allt en ganska god smak, om man valde att se dem som något slags kex eller skorpa istället. Till smaken påminde de om dessa små mandelbiskvier som man har i nyponsoppa, ni vet. Det var mer plommonen som drog ned betyget den här gången: 3,1.

Väl mött!

LAGA SJÄLV:

11

Festskinka, Utflyktsfärs i form och Kiwifrukt i vingelé

Hrm-hrm! Ärade och bästa läsare! Det har varit lite dåligt med uppdateringarna här den senaste tiden. Man skulle nästan kunna tro att familjen Bruun gått i ide eller helt slutat äta, men ett sådant lyckosamt öde har världen sannerligen inte förtjänat och Den Bruna Maten går nu så sakteligen in på sin andra säsong.

Mellan säsongerna har vi ju dock något som kallas sommar, kanske i år mer kännbar än någonsin förr. Sommar innebär semester och dessutom också att familjen Bruun vill lata sig lite extra även i köksväg, varför vi denna vecka lämpligt nog bidrar med kulinariska äventyr från flik 27 ur Mästerkockens receptkartotek: Sommarmat – utflyktsmat och matsäck. Först ut på vår meny: Festskinka.

Ja, det här är tyvärr alla ingredienser som behövs. Jättefestligt.

Efter ett litet missöde i konservhyllan råkade farbror Bruun få med sig en burk corned beef istället för burkskinka; huruvida detta innebar en smakförhöjande faktor eller ej ska man kanske låta vara osagt, men vad man med säkerhet kan säga är att det inte gjorde något för festskinkans utseende.

Haricots verts....

...som här pryds med corned beef...

...och toppas med champinjonost på tub.

En idealisk liten sommarrätt, där alla ingredienser går att förvara utan kylskåp”, menar Mästerkocken, men det är nog just detta som inte är så idealiskt – i alla fall om man ska se till smaken och alla konserveringsämnen som här går i motvillig symbios. Festskinkan smakade nämligen som något liknande micrad och ostgratinerad kattmat, om ni nu kan och vill föreställa er detta.

Den blev inte heller vackrare efter att ha svettats en tid i ugnen. Resultatet: en väldigt blaskig röra som bara uppskattades av Herr Bruun, som på sitt allra mest generösa humör av någon outgrundlig anledning belönade Festskinka med en fyra. Undertecknad kunde dock bara äta en tugga, och det enda raka var att dela ut en etta som i ”Oätligt”, medan Fru Bruun gav en mer diplomatisk trea. Snittbetyget blev 2.7: på gränsen till ”Okej”. Väldigt mycket på gränsen till vad som är ”Okej”, faktiskt.

Notera familjen Bruuns nya tallrikar som generöst har donerats av en läsare. Klassisk brun Höganäs!

Dags så för kvällens huvudrätt: Utflyktsfärs i form. ”Ja, varför inte? Ta hela formen med er i kylväskan, skär upp färslimpan undan för undan. Kokta ägg finns inuti.”, skaldar Mästerkocken, och det här säger något om den slappa mentalitet som rådde kring recepten och inte minst ingredienserna. Ja, varför inte, men varför?! Anything goes?

Tydligen. Utflyktsfärs i form måste någonstans ha inspirerats av Köttgrottan. Det luktade inte särskilt gott när man skar upp den – faktiskt lite som man tänker sig att en köttgrotta luktar. Tänk er ett koncentrat av den doft som sprider sig kring ett nyöppnat paket köttbullar, blandat med lukten av kokta, nyskalade ägg. Tänk er dessa dofter på en strand, där det på förhand redan luktar tång. Så luktade det.

Ja, varför inte?!

Hela sex ägg gick det åt totalt. Till utflyktsfärsen serverades efter Mästerkockens rekommendation en hemlagad potatissallad i majonnäs, naturligtvis även den i tidens tecken helt utan kryddor.

Trots att det luktade väldigt illa om utflyktsfärsen så var smaken inte därefter. Man kan inte heller säga att det var gott, och att slutbetyget hamnade på 3 kändes därför helt rättvisande (och gjorde faktiskt även Utflyktsfärs i form till kvällens vinnare, skulle det visa sig).

Det var en fortsatt ganska hungrig familjen Bruun som tog för sig av desserten, Kiwifrukt i vingelé.

Ja, varför inte?!

”Kiwifrukten, eller som de äggstora krusbärsgröna frukterna också kallas – kinesiska krusbär, är tämligen nya hos oss. De har har en frisk syrlighet och är vackra i olika efterrätter”.

En dessert som man kan bli full på förtjänar egentligen bara av denna anledning ett högt betyg, men frågan är om denna rätt inte gjort sig bättre som vanlig bål, vilket förmodligen varit en inspirationskälla.

Host-host! Nio gelatinblad senare och efter några timmars stelning i kylskåpet dallrade det precis så här mycket, och det var faktiskt en ren tillfällighet att Lady Marmalade spelades i bakgrunden. Sällan har den väl varit ett så passande låtval, för övrigt hämtad från familjen Bruuns Spotify-lista ”Det bruna diskoteket”.

Som dessert betraktat var Kiwifrukt i vingelé en stor besvikelse och kom bara upp i 2,8 poäng, i sammanhanget ett mycket lågt betyg. Den friska syrligheten var mer bara sur än något annat, och detta kan nog både skyllas billigt vitt vin och saften av en hel citron.

Som vanligt, med veckans recept säger familjen Bruun tack för den här gången.  Snart är vi tillbaka igen! Ja, varför inte?!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...