De flesta av oss minns nog, förmodligen med viss fasa, skolans minestronesoppa. I mitt fall kommer jag ihåg att den tillagades på två olika sätt – ibland med tärnad falukorv, och ibland med köttfärs uppblandad med tomatsås – men med den gemensamma nämnaren att den tillhörande spaghettin undantaglöst var överkokt och svullet grynig av stärkelse.
Egentligen är det fel att kalla den för soppa, då den snarare hade attribut och konsistens av en ganska så stabbig stuvning. En köttröra, som man alltid pressade ner oproportionerliga mängder av ketchup i. Den smakade således mest…ketchup.
Det här var på mitten av 80-talet. Den till oigenkännlighet förenklade soppa skolan serverade skulle nästan kunna liknas vid en slags omskrivning av ”Vad huset förmår”, vilket stod på menyn minst två gånger i månaden, men att bepryda en rätt med ett exotiskt klingande namn (tänk Västindisk fläkt) gör den naturligtvis mer spännande, och i minestronesoppans fall fokuserar man mindre på att ingredienserna förmodligen bara är uppblandade rester med pasta.
Mästerkocken definierar här nedan en äkta Minestrone, och sin egen ”Nästan som Minestrone”, som familjen Bruun denna vecka har provlagat:
”En äkta italiensk Minestrone kokas på rökt fläsk och grönsaker bl a den karaktäristiska bleksellerin och gärna gul lök. Vi förenklade genom att koka soppan på tärningsbuljong och använda våra egna lättillängliga grönsakssorter”.
Man började alltså förenkla minestronesoppan redan på 70-talet. Och här är man i alla fall ärlig… Låt oss säga det redan nu: det är ingen i familjen Bruun som har ätit en äkta Minestrone. Men vi ville prova den här fuskvarianten, utan de karaktäristiska huvudingredienserna, då vi tycker det är en fantastisk och rätt så rörande idé att namnge recept som ”nästan som”.
För att (nästan) få till Minestrone behövs följande ingredienser: vatten, buljongtärningar, sockerärter, morötter, skalade tomater på burk och pasta. Några av ingredienserna ses här ovan.
Buljongen ska få ett uppkok, färska grönsaker och pasta ska tillsättas.
Icke att förglömma: de hela burktomaterna. Man skulle kunna tro att det är någon form av inälvor när man tittar på bilden, men här har Mästerkocken förenklat receptet på Minestrone så till den vida grad att man helt har uteslutit kött.
Då äldsta fröken Bruun blev försenad till middagen fick vår Minestrone, som plikttroget stod och väntade på spishällen, exakt samma konsistens som skolans.
Schloff!
Tänk er den där maten man kan köpa inplastad, på tub. Ärtsoppa. Risgrynsgröt. Ja, trots att vår ”Nästan som Minestrone” nästan var lagad från grunden så spred den i alla avseenden en air av färdigmat.
Men den gick att äta, fast smakade mest bara tomat och lite av timjan och basilika. Betyg: 2,8, det vill säga nästan okej. Nästan som man hade förväntat sig, och nästan hela familjen Bruun var överens om att farbror Bruun – på äkta 70-talsmanér – nästan hade lyckats med denna rätt.
Då förrätten, till skillnad från vad vi hade trott, tagit smak av kryddorna var våra initiala förhoppningar desto högre ställda på huvudrätten ”Kryddstark risrätt”. Ja, fram tills dess att vi hade läst receptet.
Till fyra personer: en vitlöksklyfta, salt, peppar, paprikapulver. That’s it. Kryddstark risrätt.
Naturligtvis är det dessutom en väldigt omständig rätt att tillaga. Köttröran bestående av lök, paprika och tomatpuré ska först brynas.
Packa en sockerkaksform med kokt och smörblandat ris.
Fyll på med ärter…
…och köttröra. Hela härligheten ska sedan ugnsbakas, och till serveringen dekoreras med skivor av röd paprika.
Voilà!
Nej, den ser inte särskilt aptitlig ut. Faktum är att det inte fanns något särskilt alls med den kryddstarka risrätten. Den var ungefär lika anspråkslös som skolans chili con carne, alltså i total avsaknad av smak, trots att namnet sänder helt andra signaler.
Som man kan ana av bilden var det omöjligt att skära ut sammanhängande bitar av denna ris- och köttårta, men den smakade inte direkt illa, så betyget blev rätt och slätt 3.0. Kryddstark? Det är nästan så att man börjar undra om Köksmästarens recept är översatt från engelska, och kanske hade ordet ”pepper” i sin originaltitel. Det smakade nämligen mer av paprika, alltså ingenting, än av någon pepprig krydda – men redaktören tyckte säkert att det lät mer spännande med ”kryddstark”.
Förberedelserna inför desserten började redan på morgonen, då torkade aprikoser lades i blöt. Resultatet efter tolv timmar ses här ovan.
De blötlagda aprikoserna ska sedan läggas på smörstekta skivor av formfranska.
Och för att göra det på ett annat sätt: toppa med uppvispad och lättsockrad äggvita, strö över mandelflarn. Ugnsbaka.
Resultatet påvisade fasansfulla likheter med paprikagratinerat böcklingbröd, och nej, med denna kunskap i åtanke var förutsättningarna allt utom optimala för vår dessert.
Marängen smakade mest bara av ägg, och känslan av att äta ”Torkad frukt på annat sätt” blev därför likvärdig med att tvinga i sig någon slags aprikospizza.
Ja, så här ser en varm smörgås med aprikos ut. Betyg: 2.0.
Avslutningsvis, recept:
Och skicka gärna in bidrag till vår tävling som håller på fram till lördag.
Det är väl bestämt så att Koranen inte skulle tillåta en anrättning som fläskkotlett, så frågan är hur pass arabiska ovanstående exemplar egentligen är… Visserligen finns det flera religioner i området man kallar arabiskt, men erkänn att namnet ”‘Arabiska fläskkotletter” klingar lite smått…otroligt.
