Se god afton!

Det var bestämt ett tag sedan sist. För att göra en lång historia kort: Det beror på orsaker och anledningar.

När nu det är ur världen är det helt enkelt god tid att duka till bords igen, och när redan den första bilden från kvällens kokkonster innehåller äpple, så kan det ju bara gå bättre efterhand… Eller?

För nya läsare, eller ni som glömt: familjen Bruun har sedan länge förknippat äpple i maten med kätteri och despotism.

Vad vi ser här under är faktiskt det som skall bli familjens (idag bestående av Herr, Fru och Farbror Bruun) vickning framåt småtimmarna.

För att kunna ägna mer tid åt fröjd och gamman (läs: kopiösa mängder surt lådvin) förberedde man vickningen så lång det gick.

För er som undrar betyder det att man låter fräsa äpple- och lökhack samt generösa bitar isterband i lite flott eller smör eller vad man nu har. Enda kryddan: persilja.  Andra kryddor har väl ingen människa hemma bara sådär, väl? Mycket lämpligt för den med tämligen tomt skafferi, menar nämligen mästerkocken. Och ”faktiskt inbjudande”. Hm. Det, mina vänner, återstår, ”faktiskt”, att se.

Här händer det mycket på en gång! Inte alltid så bra när Bruunarna står vid spisen. De (som nu uppenbarligen pratar om sig själva i tredje person) brukar föredra ett arbetssätt som är extremt långsamt, metodiskt  och kan förstås av mycket små barn. Från vänster, medsols: Kokt potatis, räkor, spenat med smör och äppelpytt.

Men det skall bli förrätt också, och inte vilken förrätt som helst: Ost! Friterad ost! Här skär man oststavar, ett roligt och gott nöje för hela familjen.

 

Det sägs att friterad ost uppfanns 1765 av en fransman som aldrig hade haft vare sig kärlkramp eller blodpropp och bestämde sig, för att i vetenskapens namn, ändra på detta. Han valdes in i vetenskapsakademin tack vare sina upptäckter och hann också med att uppfinna BigMac och Calzone innan han dog av slag vid blott 27 års ålder. Frityrsmeten ovan, bestående av mjölk, ägg, vetemjöl och salt, lär dock ha skapats redan 1501 av Clarissor i Elsass [citation needed].

 

Även om det inte framgår helt tydligt så är oststavarna här doppade i frityrsmeten, och på väg att sjunka ned i ett bad av typen 180 grader varm olja.

Redan nu var man ganska säker på att resultatet inte så mycket skulle likna bilden på receptkortet…

Därför kom inte det här som någon större överraskning. Något är ruttet i receptsamlingen Köksmästaren!

Låt oss undersöka en närbild av oststavarna enligt receptkortet:

Nej, det kanske inte är en vacker syn, men skulle inte ni goda män och kvinnor vilja hålla med om att det faktiskt ser ut som någon form av panering – ströbröd – eller liknande?

Om det är så, så styrker det i och för sig bara ytterligare vår hypotes om att Köksmästaren helt enkelt köpte in bilder på mat någonstans ifrån, diktade ihop recept som något sånär stämde med vad som syntes och hoppades på det bästa.

Eller så har vi bara inte förstått hur man får frityrsmet att fastna på ost. Det kanske är en kunskap som kommer senare i livet.

Men – ost är ändå ost, även misshandlad och inkvisiterad ost. Gillar man ost – ja, då lär man nog gilla det här.

Familjen Bruun åt, nickade, kände hur deras artärer sakta täpptes till och godkände. I den ordningen.

3,3 blev betyget.

Så blev det dags för varmrätt – Festligt med fiskbullar.

Familjen Bruun vet inte hur andra människor har det, men det är banne mig inte ofta man får tillfälle att använda orden ”festligt” och ”fiskbullar” i en och samma mening, så förväntningarna var höga… Speciellt när det uppdagades att fiskbullarna (frysta, enligt receptet men substituerade med buljong-i-burk-varianten) skulle sjuda i vitt vin. Vin i mat=FESTLIGT! Vin i mun=FESTLIGARE! Båda två=SUPERFESTLIGT!

Betyg: 2,5 och kvällens vinnare blev Inbakta oststavar!

Skål på er! Recept följer såsom vanligen sker.

Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.

Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.

Så. Pinsamt.

Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.

Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?

Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.

Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?

Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!

Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.

Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.

I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.

Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.

Om den vann? Nej.

Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.

För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här:  varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.

Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.

MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.

Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.

Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.

Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.

Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.

Slicka skålen, någon?

Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:

Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.

Med vänliga hälsningar en kock

Funkar det lika bra med kaffegrädde?

Soja för färgens skull, såklart.

Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!

Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.

Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.

Fast vi är inte klara ännu!

Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)

..samt en generös skiva gorgonzolaost.

Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.

Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.

En tugga räckte.

Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja  sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.

Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!

Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.

Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.

Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.

Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.

Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.

Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!

Hej mä er.

Godafton. Kvällen till ära presenterar familjen Bruun ett finbesök. Den specialinbjudna gästen till middagen var nämligen farbror Bruuns mor, en trogen Mästerkocken-prenumerant på 70-talet, som dessutom har följt våra försök och kulinariska äventyr här på DBM. Hon har tillsammans med många andra läsare insett att vi i detta avseende behöver all hjälp vi kan få, och kombinerade sin visit i huvudstaden med att komma till familjen Bruuns räddning. I alla fall försöka.

Och när vi ändå är inne på äventyr: det första ikväll handlar om något så trivialt som en varm macka. Går det att misslyckas, om man som mor Bruun är duktig på att laga mat? Nåväl, vi kan ju börja med att titta på den här bilden, som innehåller huvudingredienserna till vår opretentiösa förrätt.

Från vänster: Tomat, persilja, apelsin och kass(e)ler. För att anlägga en positiv ton och för att se detta från den ljusa sidan – dessa skulle väl eventuellt kunna samspela ganska bra i någon slags sallad?

Fast nu är det ju inte sallad som ska tillagas. Och för övrigt är det sällan man vill ha sin apelsin stekt i skivor, oavsett till vad. Styggelse.

Ännu mer sällan är det man vill ha sin apelsin (med skal) på en varm macka, som i fallet med Orient-toasten. ”..ibland kan man få vara lite äventyrlig i köket och blanda tomater och apelsiner på orientaliskt manér”, som Mästerkocken skriver.

Ja. Exakt så roligt måste vi ha det.

Att blanda tomater och apelsin får väl mycket riktigt ses som ett typiskt orientaliskt manér, men att göra detta på en toast – det måste vara Mästerkockens idé… Mor Bruun menade att hon inte åt detta på 70-talet, och hon var heller inte direkt sugen på att äta det år 2011.

-Oftast tittade man bara på receptkorten och sorterade sedan ned dem i lådan, det var få som man faktiskt lagade, tillade hon innan en hon tog en skeptisk tugga.

Ja, vi som både har tittat och smakat på Orient-toast tror och hoppas verkligen inte att den förekommer i någon vidare utstäckning i något kök – orientaliskt eller ej. Den var helt okej om man plockade bort apelsinen, men vid betygsättningen måste ju hänsyn tas till alla ingredienser. Grevéostgratinerad apelsin leder till kortslutning i munnen, så är det bara. Aldrig mer – och därför det blev omdömet 2.1.

Men – låt oss fortsätta på det äventyrliga temat!

Äventyrlig köttfärslimpa, det är ett namn som väcker lustfyllda associationer. Fast det mest äventyrliga receptmakarna kunde komma på var tydligen att strö i lite knaperstekt bacon och majskorn i färssmeten.

Köttfärslimpa kräva detta grepp

Bortsett från det här är detta inget annat än en väldigt alldaglig och klassisk köttfärslimpa. Möjligen att det på 70-talet sågs som innovativt att blanda ut ströbrödet med mineralvatten istället för vanligt vatten (varför egentligen?), men att kalla den här köttfärslimpan för ”exotisk” känns som en grav överdrift.

Det hade ju annars varit mer typiskt Mästerkocken att blanda i en smärre fruktsallad i färsen och prisa den ”saftiga brytningen”, men ett sådant äventyr blev vi tack och lov besparade. Limpan fick, ostörd av stötande och störande ingredienser, stå och puttra i baconsky och extraktbuljong i ugnen i ungefär en timme.

Till servering: gräddsås och ugnsbakad potatis med kummin, vilket för övrigt var betydligt godare till Äventyrlig köttfärslimpa än till Senapspanerade grisaknorrar. Och det här gick hem! Mor Bruun hade gjort ett bra jobb med vitpepparbalansen och kryddningen i övrigt(eller om det var tack vare baconen), och betyget seglade upp till 3.8. Till och husmansskeptikern Herr Bruun var nöjd.

Köttfärslimpan räckte i flera dagar, och det är mycket, mycket sällan som resterna på familjens Bruuns middagar inte åker direkt i sopkorgen, som om vi kunde dela ut bonuspoäng retroaktivt skulle vi göra det till denna rätt. Kvällens segrare!

Som ni har märkt så har fam. Bruun så smått börjat alternera desserter med vickning. Den här gången föll lotten på mor Bruun att välja ut kvällens avslutande rätt, och det blev en kaka från kategorin ”Det kommer gäster”.

Mor Bruun fick också i uppdrag att tillaga den alldeles själv.

Och den blev mycket brun. Och god. Smaken påminde lite om en blandning av Schwarzwaldtårta och dajm, men den mjölkchokladsskadade familjen Bruun var tvungen att poängtera att det hade varit betydligt godare med en ljus choklad istället för mörk blockchoklad.

Så barnsligt.

Flarntårta i all sin prakt – ugnsbakade och frasiga mandelbottnar med grädde, toppat med blockchoklad. Betyg: 3.4.

Här kommer recepten!

Välkomna tillbaka till familjen Bruun. Inte nog med att vi ikväll bjuder på fyrarätters, kvällens samkväm går dessutom i kärlekens tecken, då middagen avnöjts i samband med Alla hjärtans dag. Förutom en kittlande parad av 70-talsafrodisiaka kommer ni också att återigen få stifta bekantskap med två DBM-klassiker: vitkål och katrinplommon.

Men låt oss börja med något trevligt. Det är väl alltid uppskattat att bjuda gästerna på en drink tillsammans med en liten ”teaser” vid ankomsten, och kvällens första lilla tilltugg – Cocktailkulor – är hämtat ur ”Boken om lyckade fester” som ni läsare fått bekanta er med vid ett flertal tillfällen förr här på DBM. Så här skriver man om det där lilla extra man kan tänkas vilja göra för de inbjudna:

”Din fest är färdigplanerad. Maten är inhandlad och lagad. Bordet festligt dukat. Lampor tända och galgar för gästernas ytterkläder framtagna. Ridån kan gå upp! Men hur börjar man?”

Den nyinhandlade maskoten Anders Borg fick denna afton hålla oss sällskap vid bordet.

Ja, hur börjar man? Man bjuder självklart en bål eller liten drink och – jadå – cocktailkulor.

Receptet kan knappast göras enklare. Leverpastej. Olivhack. Skinkhack. Blanda samman. Rulla i hackad persilja och låt stelna. Bjud.

Det borde ju vara en given succé, eller? Nåväl, det handlar såklart om man tycker om leverpastej eller inte, för det här smakar inte direkt av något annat. Man skulle säkert kunna accentuera och imponera med en flashigare drink än familjen Bruuns standardbibba utspädd med tropisk juice, ett par isbitar och en droppe citron – men vad gör man när resurserna är begränsade?

Här hamnade slutbetyget på 1,8 – men för att se det från den ljusa sidan är detta en ganska markant höjning sedan vi sist befattade oss med lever. Vem vet vad som händer nästa gång vi provar det?

Kvällens bjudning gick vidare med fler tilltugg, närmaste besämt med Olivplommon i bacon, kanske mer kända som devils on horseback. Mästerkocken:

”Dessa munsbitar förekommer flitigt i kokbokslitteraturen. Ibland är det musslor svepta i bacon – då kallas de ”angels on horseback”, ibland är det katrinplommon svepta på samma sätt men då får den lede själv namnge läckerhet d v s ”devils on horsebacks”.

Ja, jävlar. Börja med att koka upp katrinplommon i vin och lagerblad.

Fyll varje katrinplommon med en pimientooliv och baconlinda det.

Ugnsbaka. Lägg upp på rostat bröd. Det låter fantastiskt enkelt men var väldigt pilligt.

Undertecknad har på håll hört talas om att det är många som håller den här rätten som en favorit, men har inte riktigt kunnat förstå varför. Att på detta vis låta katrinplommon sabba bacon känns inte som ett lyckat upplägg.

Och mycket riktigt – felet med den här rätten (eller eventuellt receptet – det kan ju knappast ha med familjen Bruuns matlagning att göra) är att de vinmarinerade katrinplommonen dödar all smak av bacon, vilket gör att det bara smakar katrinplommon och bröd. Herr Bruun menade dock att det infann sig en viss tillvänjning om man åt flera stycken i rad – och vid sin fjärde munsbit hade han bestämt sig för att dela ut en fyra i betyg. Vi andra kände oss däremot inte så sugna på att ta om och slutbetyget blev inte högre än 2,1.

Trots att två rätter redan hade ätits var de flesta i familjen Bruun alltjämt hungriga då det var dags att ställa fram huvudrätten. Jättedolma. Smaka på namnet.

Här handlar det inte längre om smårätter, tilltugg eller kulinarisk minimalism. Nu snackar vi Jättedolma.

Historien om Jättedolma är faktiskt lite speciell, då det här egentligen är den första rätten som DBM lagade. Detta ägde rum så tidigt som 2005, då fru Bruun hade fått Mästerkockens receptkortsamling i present av herr Bruun, och tillsammans med farbror Bruun tog sin an detta recept. Eftersom både farbror och fru Bruun är väldigt förtjusta i kålpudding lagade vi det (förutom med tanke på namnet) för att vi tyckte att det lät gott, och här har även Mästerkocken levererat stort i receptintroduktionen:

Varför inte göra en jättedolma istället för att stå och rulla små kåldolmar. Det går åtskilligt kvickare på detta sätt och är trevligt som omväxling.

Däremot ska det poängteras att det inte går kvickare om man följer detta recept, då de har missat den viktiga punkten att man måste skära runt stocken och förvälla hela kålhuvudet för att bladen överhuvudtaget ska lossna i hela stycken.

Men i övrigt funkar receptet bra, eller i alla fall ganska.

Kålblad – utbredda som taktegel på en skärbräda – tillsammans med färs.

Schloff!

”Pensla den med soja mot slutet så dolman blir läckert brun”.

Den här jättedolman blev tyvärr så läckert brun att den blev brännskadad.

Och även om presentationen förde tankarna till en trafikolycka så tyckte de flesta det här fungerade. Det var bara herr Bruun, som inte är någon kålälskare, som sänkte ned betyget vilket blev 3.2.

I en mycket senare timme plockades vickningen och Kvällskorven fram, ett recept som vi hämtat från Köksmästaren.

Huvudingrediens: prinskorv. Gott.

Det var omständigt att göra egen smördeg, men det gick.

På de flesta håll uppskattades anrättningen och fick höga betyg, och blev i alla fall kvällens segrare med 3,6.

Mot slutet gav vi vår nya maskot en liten makeover och penslade hans hår med soja, så att det skulle bli läckert brunt.

På återseende!

Då familjen Bruun förra veckan utforskade den högre köksskolan, kände vi nu att det var på sin plats att återvända till den lägre. Men trots att kassan inte tillåter någon vidare extravagans i köksväg  i dessa tider, då majoriteten av befolkningen förmodligen är ruinerad av julhandel och annat, gäller det ju ändå att försöka sitt allra bästa när det kommer gäster.

Säg, vad kan då passa bättre än att inleda med en mustigt doftande soppa som dessutom skryter med att vara ”..en ren delikatess. Den är enkel att göra och är förhållandevis billig”?

Förhållandevis billig? Låt oss titta på ingredienserna till vår puré och förrätt: lök, buljong, en burk majs, redning och persilja. Nog för att konserver var trendigt på 70-talet, men det är väl tveksamt att en burk majs kostade särskilt mycket. Så nej, det kan knappast bli billigare än såhär.

Att tillaga detta var dock som utlovat väldigt enkelt – koka upp majs och lök i buljong, slafsa ihop, red av och servera.

"en ren delikatess"?

Vad vi tycker är delikatesser är naturligtvis subjektivt, men det är nog få som rätt och resolut samt med stolthet och lystnad i rösten skulle ställa sig upp och svara ”majspuré!” om de fick frågan. Fast det är klart, någonting positivt måste man ju skriva på receptkortet för att bryta den automatiska associationen man får av själva namnet på receptet. Eller så var det så att man verkligen älskade majs på 70-talet.

Med lite klippt persilja på toppen tar fru Bruun här sin första sked av purén. Och hur smakade den då? Tja, till att börja med doftade den absolut inte mustigt. Den luktade majs. Den smakade även majs och åter majs, ingenting annat.

Ett generellt antagande: Gillar man majs så gillar man nog även majs i trögflytande form, det vill säga majspuré. I det hungriga sällskapet Bruun togs det på sina håll om ur kastrullen, och en slags oskriven regel är att man då måste ge en fyra i betyg, då en extra portion faktiskt innebär att rätten nått upp till en god och acceptabel nivå. Slutbetyget hamnade därför på oväntat höga 3,6, ur vilket vi kan utröna att vissa av de samlade förmodligen inte hade ätit på hela dagen.

Kvällens huvudrätt hade det innovativa namnet Korv med kamouflage vilket på något sätt för tankarna till Förklädd purjo, som vi tidigare ätit.

Det är egentligen inte konstigare än att koka korv med tillhörande sallad i samma kärl. Mums?

När ingredienserna hade kokat samman under lock i tjugo minuter var det dags att servera. Under lök- och tomatblandningen kan man knappt skönja falukorven. So far so good…

…för visst är det något speciellt med konsistensen av kokt korv, inte minst kokt falukorv. Det går väl an om den är ordentligt kryddad, men så var inte fallet med Korv med kamouflage och sällan fallet med någon av de rätter som vi lagat ur Mästerkockens och Köksmästarens receptbibliotek. Kanske var det just detta som gjorde att herr Bruun, uppvuxen på sjuttiotalet, fick flashbacks från sin barndoms skolmat och med något förskrämt i blicken vände sig till farbror Bruun och sade:

-Du har lyckats.

Ja. I denna orgie av smaklöshet och tafatthet anade vi alla något autentiskt och en äkta känsla av 70-tal, samtidigt som vi konstaterade att det kulinariskt sett knappast kan bli mer uppgivet än så här. Både smaken av det rivna äpplet och salvian hade kokat bort, och kvar fanns ett och annat harmlöst korn vitpeppar som lite trevande brände till på tungan. Absolut ätligt, men inte okej. Betyg: 2,1.

Det blev brunare framåt efterrätten. I det här fallet – i all sin enkelhet – Bruna muffins.

Smör, sirap, ägg, apelsinmarmelad, kaffe, mandel, mjöl, kanel och grädde – går det att misslyckas med en sådan diger parad av ingredienser?

Nej, och det är nästan så att man frågar sig: Alltid brunt, alltid rätt?

Nja, men det blev en strykande åtgång på kakorna, som dessutom spred en jullik och inbjudande doft av kanel. Det är ju trevligt, och passar ju särskilt bra när man glömmer att tömma askfatet.

Kvällens vinnare med betyg 4.0.

Innan vi lämnar er för den här gången: det är fortfarande några dagar kvar att rösta på 70-talets värsta maträtt och den trerätters middag som kommer avnjutas på Den bruna matens ettårsdag. Tack och hej -  väl mött igen om en vecka!

De flesta av oss minns nog, förmodligen med viss fasa, skolans minestronesoppa. I mitt fall kommer jag ihåg att den tillagades på två olika sätt – ibland med tärnad falukorv, och ibland med köttfärs uppblandad med tomatsås – men med den gemensamma nämnaren att den tillhörande spaghettin undantaglöst var överkokt och svullet grynig av stärkelse.

Egentligen är det fel att kalla den för soppa, då den snarare hade attribut och konsistens av en ganska så stabbig stuvning. En köttröra, som man alltid pressade ner oproportionerliga mängder av ketchup i. Den smakade således mest…ketchup.

Det här var på mitten av 80-talet.  Den till oigenkännlighet förenklade soppa skolan serverade skulle nästan kunna liknas vid en slags omskrivning av ”Vad huset förmår”, vilket stod på menyn minst två gånger i månaden, men att bepryda en rätt med ett exotiskt klingande namn (tänk Västindisk fläkt) gör den naturligtvis mer spännande, och i minestronesoppans fall fokuserar man mindre på att ingredienserna förmodligen bara är uppblandade rester med pasta.

Mästerkocken definierar här nedan en äkta Minestrone, och sin egen ”Nästan som Minestrone”, som familjen Bruun denna vecka har provlagat:

”En äkta italiensk Minestrone kokas på rökt fläsk och grönsaker bl a den karaktäristiska bleksellerin och gärna gul lök. Vi förenklade genom att koka soppan på tärningsbuljong och använda våra egna lättillängliga grönsakssorter”.

Man började alltså förenkla minestronesoppan redan på 70-talet. Och här är man i alla fall ärlig… Låt oss säga det redan nu: det är ingen i familjen Bruun som har ätit en äkta Minestrone. Men vi ville prova den här fuskvarianten, utan de karaktäristiska huvudingredienserna, då vi tycker det är en fantastisk och rätt så rörande idé att namnge recept som ”nästan som”.

För att (nästan) få till Minestrone behövs följande ingredienser: vatten, buljongtärningar, sockerärter, morötter, skalade tomater på burk och pasta. Några av ingredienserna ses här ovan.

Buljongen ska få ett uppkok, färska grönsaker och pasta ska tillsättas.

Icke att förglömma: de hela burktomaterna. Man skulle kunna tro att det är någon form av inälvor när man tittar på bilden, men här har Mästerkocken förenklat receptet på Minestrone så till den vida grad att man helt har uteslutit kött.

Då äldsta fröken Bruun blev försenad till middagen fick vår Minestrone, som plikttroget stod och väntade på spishällen, exakt samma konsistens som skolans.

Schloff!

Tänk er den där maten man kan köpa inplastad, på tub. Ärtsoppa. Risgrynsgröt. Ja, trots att vår ”Nästan som Minestrone” nästan var lagad från grunden så spred den i alla avseenden en air av färdigmat.

Men den gick att äta, fast smakade mest bara tomat och lite av timjan och basilika. Betyg: 2,8, det vill säga nästan okej. Nästan som man hade förväntat sig, och nästan hela familjen Bruun var överens om att farbror Bruun – på äkta 70-talsmanér – nästan hade lyckats med denna rätt.

Då förrätten, till skillnad från vad vi hade trott, tagit smak av kryddorna var våra initiala förhoppningar desto högre ställda på huvudrätten ”Kryddstark risrätt”. Ja, fram tills dess att vi hade läst receptet.

Till fyra personer: en vitlöksklyfta, salt, peppar, paprikapulver. That’s it. Kryddstark risrätt.

Naturligtvis är det dessutom en väldigt omständig rätt att tillaga. Köttröran bestående av lök, paprika och tomatpuré ska först brynas.

Packa en sockerkaksform med kokt och smörblandat ris.

Fyll på med ärter…

…och köttröra. Hela härligheten ska sedan ugnsbakas, och till serveringen dekoreras med skivor av röd paprika.

Voilà!

Nej, den ser inte särskilt aptitlig ut. Faktum är att det inte fanns något särskilt alls med den kryddstarka risrätten. Den var ungefär lika anspråkslös som skolans chili con carne, alltså i total avsaknad av smak, trots att namnet sänder helt andra signaler.

Som man kan ana av bilden var det omöjligt att skära ut sammanhängande bitar av denna ris- och köttårta, men den smakade inte direkt illa, så betyget blev rätt och slätt  3.0. Kryddstark? Det är nästan så att man börjar undra om Köksmästarens recept är översatt från engelska, och kanske hade ordet ”pepper” i sin originaltitel. Det smakade nämligen mer av paprika, alltså ingenting, än av någon pepprig krydda – men redaktören tyckte säkert att det lät mer spännande med ”kryddstark”.

Förberedelserna inför desserten började redan på morgonen, då torkade aprikoser lades i blöt. Resultatet efter tolv timmar ses här ovan.

De blötlagda aprikoserna ska sedan läggas på smörstekta skivor av formfranska.

Och för att göra det på ett annat sätt: toppa med uppvispad och lättsockrad äggvita, strö över mandelflarn. Ugnsbaka.

Resultatet påvisade fasansfulla likheter med paprikagratinerat böcklingbröd, och nej, med denna kunskap i åtanke var förutsättningarna allt utom optimala för vår dessert.

Marängen smakade mest bara av ägg, och känslan av att äta ”Torkad frukt på annat sätt” blev därför likvärdig med att tvinga i sig någon slags aprikospizza.

Ja, så här ser en varm smörgås med aprikos ut. Betyg: 2.0.

Avslutningsvis, recept:

Och skicka gärna in bidrag till vår tävling som håller på fram till lördag.

”Varför inte?” är en motivering som är återkommande på många av Mästerkockens receptkort. Den används ofta i inspirerande syfte när man har experimenterat med frukt i maten, försökt att sätta piff på en rätt eller på annat sätt prövat bryta rådande husmanskonventioner, till exempel genom att tillsätta ett vågat kryddmått curry.

Och jo: Pannkakstårta med fiskfyllning – varför inte?

En skvätt vin i Röda soppan- varför inte?

Gröp ur ett kålhuvud, fyll det med färs och koka det i två timmar – varför inte?

Curryfisk med fruktris – varför inte?

Ja. Man kan rättfärdiga mycket med ”Varför inte?” – detta visste Mästerkocken på 70-talet och kom tydligen också undan med det – i alla fall fram tills nu då deras recept har hamnat under familjen Bruuns lupp. Vad vi alltjämt är lämnade med är frågan om VARFÖR.

Just därför går vi denna vecka tillbaka ännu mer i tiden. Ni ärade läsare får återigen ursäkta att vi överger receptkorten och istället beger oss till 1960-talet, och ser om vi blir klokare av att titta i en riktig klassiker som i år fyller 50:

De flesta av er känner nog igen den såhär, utan skyddsomslaget:

Bonniers kokbok behöver väl egentligen ingen närmare presentation, men finns nu tillgänglig i en jubileumsutgåva som är en exakt kopia av det allra första trycket från 1960, och det är den vi har hämtat vår meny ur den här veckan:

Prinskorv i kapprock, Arabiska fläskkotletter och Glass med maräng. Men innan vi går in på det:

Kök anno 1960

Ur förordet till 1960 års utgåva:

”Tiderna förändras och våra matvanor med dem. En alltmera fulländad distribution har gjort allehanda råvaror, även importerade och förut okända delikatesser, tillängliga i alla delar av vårt land. Den kommersiella djupfrysningen och de privata frysboxarna har gjort grönsaker m.m åtkomliga året om, konservindustrins produktion har blivit alltmera varierad, och halvfabrikaten spelar en allt större roll i matlagningen. Nya köksredskap och maskiner har kommit i bruk, och de allt vanligare utlandsresorna har givit oss smak för mat ur främmande grytor. Samtidigt har vi sedan gammalt en rik fond av egna, välkända maträtter, som kan behöva moderniseras både ifråga om ingredienser och tillagning”.

I inledningen finns ett ganska omfångsrikt kapitel om mathistorien från 1500-talet och framåt, och man fortsätter med att nogsamt gå igenom kökets redskap, dess inredning och olika etikettregler. Inget lämnas åt slumpen. Djupfrysning, som var en av 60-talets stora nymodigheter, har ett alldeles eget avsnitt och delarna om inälvsmat och styckning är detaljerade och rikligt illustrerade.

Med över 3000 recept finns det naturligtvis ett och annat man höjer på ögonbrynen åt, men det kan konstateras att det med största sannolikhet inte är så att redaktionen (bland annat bestående av Tore Wretman) haft något samröre med vare sig Mästerkockens eller Köksmästarens receptkortsamlingar, som kom ungefär 10 år senare. Mer troligt är väl att de två senare använde kokboken som underlag, men inte tyckte att den erbjudna moderniseringen var tillräcklig. Ja. ”Varför inte..?”

Nåväl. Låt oss gå in på förrätten.

Om man tar typ allt man gillar – bröd, smör, ost, senap och korv – för att sedan göra en varm smörgås av det, kan det gå fel då?

Knappast inte, och inte i det här fallet heller.

Principen är enkel: ta alla ingredienser, lägg dem på en skiva vitt bröd, vik den på tvären, tryck i ett par tandpetare och ugnsbaka i tio minuter. Resultatet blir då Prinskorv i kapprock. Notera av receptet längst ned i inlägget att man inte behöver göra egen senap – så det här är både slappt, snabbt och enkelt.

Herr Bruun beskrev denna rätt som en korsning av Baconbröd och Bananer i skinkrock, och det är nog högst troligt att det senare hämtat sitt namn från det att tillaga och servera mat ”i kapprock” (något man egentligen gör i smörpapper med exempelvis sill).  Det blev genomgående höga betyg för vår prinskorv, och tack vare en femma från Herr Bruun hamnade snittet på 4.4. Mums!

Arabiska fläskkotletter.

Det är väl bestämt så att Koranen inte skulle tillåta en anrättning som fläskkotlett, så frågan är hur pass arabiska ovanstående exemplar egentligen är…  Visserligen finns det flera religioner i området man kallar arabiskt, men erkänn att namnet ”‘Arabiska fläskkotletter” klingar lite smått…otroligt.

Receptet fanns i alla fall med i kokbokens Mors dag-special, och som ni ser här till vänster verkade det år 1960 kräva en hel del förberedelser och jobb för att stackars mamma skulle få en lugn stund i köket en söndag.

Men frågan är: skulle mor någonsin våga lämna över ansvaret för köket igen efter att ha blivit serverad dessa fläskkotletter?

Jo, det skulle hon nog. För det här var inte äckligt. Men det här var inte heller gott. Nu har visserligen ingen i familjen Bruun någon större erfarenhet av arabisk mat, men inte gav de enkla kryddmått av ingefära och rosmarin som denna rätt förärats med någon vidare exotisk smakupplevelse, om nu detta någonsin var tanken.

Tja, erfarenheten blev inte mer grandios än att äta sönderkokta fläskkotletter med överkokt ris och väldigt mycket lök. Köttet hade visserligen blivit väldigt mört efter en hel timme i ugnen, men rätten var i övrigt fasansfullt intetsägande och gav i det närmaste en känsla av något man skulle kunna bli serverad på ett åldershem.

Det smälte liksom bort i munnen. Betyg 3,2.

Skulle familjen Bruun dra på mungiporna mer åt desserten Glass med maräng? Det låter ju verkligen inte särskilt spännande eller innovativt. ”Orange surprise” är ett något mer uppiggande namn på denna dessert.

Fast låt oss nu inte gå händelserna i förväg.

Gröp ur några apelsiner

Fyll dem med glass, ställ i frysen.

Nu till det svåra momentet: marängen. Familjen Bruun hade nog aldrig lyckats så väl med denna rätt om det inte vore för fröken Bruun, som visade på stor kunskap i hur italiensk maräng ska tillagas – till skillnad från undertecknad som

1. aldrig hade hört talas om italiensk maräng.

2 tyckte det lät onödigt omständigt att vispa ingredienserna i kokande vattenbad, när de ändå skulle värmas i ugnen sen.

3. från början ansåg det som en allmänt vådlig idé att ugnsbaka glass.

Men som sagt: äggvita och florsocker vispas över kokande vatten.

Ta ut apelsinerna ur frysen och toppa med marängen. Grädda i ugnen tills de fått färg.

Och se!

Den italienska marängen gav till en början både fru och farbror Bruun associationer till Snöbollar i vaniljsås, men när man hade ätit sig ned till glassen – som faktiskt hade hållit sig förhållandevis fryst – blev smaken av äggvita mindre påtaglig. Glass med maräng (Orange Surprise) fick betyget 4,2, och fick därmed med mycket liten marginal se sig besegrad av Prinskorv i kapprock.

Här kommer recepten.

Men innan vi lämnar er helt för den här gången:  Brun grundsås, som har en alldeles egen sida i kokboken!

Kära läsare! Det är mycket riktigt så att det är söndag, och det är i allra högsta grad mycket riktigt så att familjen Bruun är tillbaka igen. Den här gången var det farbror Bruuns tur att bjuda på riktig 70-talsmat, och hela familjen Bruun, inklusive alla de tre unga fröknarna, samlades i den lilla lyan som i storleken knappt är större än ett vanligt kök. Jo, det blev riktigt trångt kring stjärten vill vi lova, men bordet stod ju dukat för en riktig trerätters festmeny i 70-talets anda, så vi trängdes mer än gärna inför det väntande kulinariska spektaklet.

Nu medan vi har det riktigt trevligt –  välkomna till bords!

Låt oss nu börja med något riktigt (äckligt), nämligen Riktig kalasaladåb. Det kanske är så att vissa läsare inte vet vad en aladåb är för något, då denna rätt av högst förståeliga skäl inte förekommer i det svenska köket i någon större utsträckning längre. Utan att göra någon ambitiös historisk djupdykning kan det sägas att en aladåb är en fransk maträtt som kom till Sverige för hundratals år sedan. Den består av kött, fisk eller grönsaker som har stelnat i gelé, och till detta behöver man…

GELATIN!

Det är sannerligen inte första gången familjen Bruun laborerar med gelatin i det bruna köket, och ni som känner för lite gammal skåpmat kan ju ta er en titt på våra tidigare maträtter Skinkägg i gelé , Plommonkrans och Fågelpastej, för att nämna några dallrande receptkortsklassiker. Riktig kalasaladåb tar dock priset i antal gelatinblad: här behöver man så många som 15 stycken, vilket vi med skräckblandad förtjusning noterar som ett nytt rekord för Den bruna maten.

Till vår aladåb behövde vi förutom gelatin även buljong, persilja, oliver, friska salladsblad, kokt kyckling och burkskinka.

Skinkan - den håller formen!

Vad vi höjde lite på ögonbrynen över på receptkortet: Köksmästaren föreslår ”broilerrulle” som variation till den kokta kycklingen. Är det kanske någon läsare där ute som förstår vad som menas med detta? Kyckling på rulle? Vi fann inte detta att köpa, men ur slapphetssynpunkt låter det ju ganska så lockande om än lite äckligt.

Nåväl, efter det att kyckling och skinka hackats steg spänningen något, då det var dags att börja fylla aladåbformen. Vi började med ett tunt skikt buljong som vispats upp med gelatinbladen, lade över några klyvna oliver, och detta lät vi sedan stelna:

Därefter lade vi över persiljan.

Slutligen burkskinka, kyckling och 15 dl gelatinblandad buljong. Notera att man från Köksmästarens receptkortsamling valt att kategorisera denna rätt under ”Smårätter”:

Nej, det finns absolut ingenting minimalistiskt eller smått över Riktig kalasaladåb. Inte någonstans. Dessutom väger den jättemycket. När hela härligheten var fylld fick den stelna i kylskåpet i åtta timmar.

Som vanligt hade farbror Bruun vissa problem med att få gelén att släppa från formen när det var dags för servering, men efter viss assistans från fru Bruun gick det vägen. Se här:

Resultatet blev ganska obeskrivligt, men skulle ju som vanligt likväl ätas.

Herr Bruun tyckte att den blev vacker. Undertecknad skrek (vilket även hörs på videon ovan). Fru Bruun drack mer vin – kanske den mest vettiga reaktionen och en rimlig förberedelse inför vad som väntade. Fröknarna Bruun satt lite tysta och avvaktande innan de blev serverade var sin bit (vi uteslöt serveringsförslaget potatis då ju detta senare kom att ingå i vår dessert), men det dröjde inte länge innan kommentarer och omdömen kring graden av oätlighet började bubbla upp kring bordet.

Yngsta fröken Bruun fällde i ett tidigt skede den mest talande anmärkingen: ”Det här smakar som doften av kattmat”. Det kan inte sägas tydligare. De hackade styckena av burkskinka och kyckling var dessutom i storlek (och som man tänker sig konsistens) ungefär som portionsbitarna i en burk Whiskas, och att de utöver detta låg inbäddade i gelé gjorde inte intrycket mindre markant.

Som helhet smakade detta lite av burkskinka, buljong och konserv, och eftersom receptet inte innehåller några kryddor alls är detta inte så konstigt. Betygsmässigt – efter det att de flesta av oss inte ätit mer än en eller två tuggor – landade vi på 2.0, och anledningen till att det blev så högt får skyllas herr Bruun, som av någon outgrundlig anledning tycker att både pastejer, patéer och aladåber är goda.

Vi går vidare till vår huvudrätt och vänder blicken utomlands och söderut, nämligen mot Spanien. Det bjöds på paella –  men inte vilken paella som helst – utan vi hittade något så piffigt som en svensk variant på denna spanska nationalrätt. Så här skriver Mästerkocken på receptkortet:

”Något förenklad är denna paella om jämför den med en ”äkta” spansk, som ofta har en rikedom av skaldjur bland ingredienserna och dessutom olika slags”.

Ja, det är väl att betrakta som en sanning med viss modifikation. Låt oss titta på ingredienserna.

Riset som ni ser på bilden nedan kokade vi tillsammans med 4 dl hönsbuljong, 1/2 dl vitt vin, lök, den fantastiskt svenska kryddan gurkmeja och på slutet tillsatte vi ärter och räkor. Trots att ärter känns väldigt svenskt, så upplevde vi dem som väldigt malplacerade i den här sammansättningen. Hade inte Mästerkocken kunnat hitta någon annan, mer spännande, och kanske mer passande, svensk grönsak att blanda i, säg?

Till serveringen lade vi upp de brynta (varför ”bryner” vi inte köttet nu för tiden?)  kycklingdelarna och fläskfilén och ”doftade” en aning av den otroligt svenska kryddan curry över.

Det ser väl inte så illa ut?

Och nej, kära vänner, det var inte heller så illa. Inte på det sättet.

Men det är en så fruktansvärt sorglig och tårdrypande intetsägande maträtt. En svensk paella. Med ärter, curry och gurkmeja – två kryddor som ska doftas över, och här formuleringen viktig, då det ju uppenbarligen inte skulle kryddas.

En av de stora poängerna med just paella är att det ska smaka väldigt mycket. Man använder sig av diverse örtkryddor, saffran, vitlök och citron för att framhäva smaken. Men det enda avtryck Mästerkockens svenska paella lämnade i munnen var smaken av stekt kött, lite vitpeppar, ris och en och annan räka. Man kan undra vad var för slags paella den charterresenär tillika redaktör för Mästerkocken åt på 70-talet, och inte minst hur denne tänkte i själva försvenskningsprocessen av receptet. Fast det här kanske var helt i linje med vad gemene man på sjuttiotalet ville ha? Det kanske var helt i sin ordning och enligt förväntningarna?

Sorgligt. Så sorgligt. Den här rätten har så otroligt lite med ”äkta” paella att göra, och skulle således ha hetat något annat. Vi saknade som skrivet en smakbrytare och dessutom en sås. Betyget hamnade till slut på det lite mjäkiga 3,3.

Dags att runda av. Kan man göra kaffebröd av kokt potatis? You bet – frasiga potatisrullar! Mästerkocken igen:

”Förr drygade man ofta ut degen med kokt, mosad potatis. Det blev ett härligt bröd, gott att bjuda nygräddat till eftermiddagskaffet”.

Det är inte utan att man börjar tänka lite på Fattigsverige när man läser ovanstående. Och att blanda mosad potatis med smör, socker och ägg – när man absolut inte måste – ja, det kändes väldigt konstigt…

Måhända att frasiga potatisrullar passar den som har en skral kassa, men det är sannerligen inget för den som har ont om tid. Det var ett rejält omständigt projekt, och faktiskt svårt, att få till dessa rullar. Och inte blev det mycket till rullar heller. Detta kan visserligen ha ett samröre med mängden vin som intogs till för- och huvudrätten, det vill säga överlevnadsinstinkt.

Degen skulle först delas upp och kavlas ut. Jättejobbigt. På med äppelmos.

Sedan skulle degen rullas ihop. Ännu jobbigare. Och nej, rullarna blev inte så vackra.

Fru Bruun fick hjälpa till. De blev inte så mycket vackrare då heller.

Så här såg det färdiga resultatet ut:

Det fanns absolut inget frasigt i de frasiga potatisrullarna, och man kände heller inte av potatisen, däremot en ganska distinkt smak av bakpulver. Herr Bruun hade en viss förhoppning om att de hade kunnat likna äppeldonuts i smaken, men tyvärr kom de inte ens i närheten. Tänk er pinnbröd med lite äppelmos i. Ungefär så. Absolut inte mer spännande.

Fru Bruun påpekade att de hade kunnat fungera bättre tillsammans med lite kanel och socker, något vi andra instämde i, men någon sådan lyx känns ju knappast aktuell i något decennium när nu degen ska drygas ut med potatis. Betyget blev 3,6 och de frasiga potatisrullarna blev därmed med en liten marginal kvällens vinnare. De smakade ju trots allt lite äppelmos…

Det var allt för den här gången, gott folk. Som ni märker har familjen Bruun ett växande intresse av att utforska det internationella köket och dess intåg i Sverige på 70-talet, och vem vet, det kanske märks nästa gång också. Välkomna åter!

/Familjen Bruun

Hrm-hrm! Ärade och bästa läsare! Det har varit lite dåligt med uppdateringarna här den senaste tiden. Man skulle nästan kunna tro att familjen Bruun gått i ide eller helt slutat äta, men ett sådant lyckosamt öde har världen sannerligen inte förtjänat och Den Bruna Maten går nu så sakteligen in på sin andra säsong.

Mellan säsongerna har vi ju dock något som kallas sommar, kanske i år mer kännbar än någonsin förr. Sommar innebär semester och dessutom också att familjen Bruun vill lata sig lite extra även i köksväg, varför vi denna vecka lämpligt nog bidrar med kulinariska äventyr från flik 27 ur Mästerkockens receptkartotek: Sommarmat – utflyktsmat och matsäck. Först ut på vår meny: Festskinka.

Ja, det här är tyvärr alla ingredienser som behövs. Jättefestligt.

Efter ett litet missöde i konservhyllan råkade farbror Bruun få med sig en burk corned beef istället för burkskinka; huruvida detta innebar en smakförhöjande faktor eller ej ska man kanske låta vara osagt, men vad man med säkerhet kan säga är att det inte gjorde något för festskinkans utseende.

Haricots verts....

...som här pryds med corned beef...

...och toppas med champinjonost på tub.

”En idealisk liten sommarrätt, där alla ingredienser går att förvara utan kylskåp”, menar Mästerkocken, men det är nog just detta som inte är så idealiskt – i alla fall om man ska se till smaken och alla konserveringsämnen som här går i motvillig symbios. Festskinkan smakade nämligen som något liknande micrad och ostgratinerad kattmat, om ni nu kan och vill föreställa er detta.

Den blev inte heller vackrare efter att ha svettats en tid i ugnen. Resultatet: en väldigt blaskig röra som bara uppskattades av Herr Bruun, som på sitt allra mest generösa humör av någon outgrundlig anledning belönade Festskinka med en fyra. Undertecknad kunde dock bara äta en tugga, och det enda raka var att dela ut en etta som i ”Oätligt”, medan Fru Bruun gav en mer diplomatisk trea. Snittbetyget blev 2.7: på gränsen till ”Okej”. Väldigt mycket på gränsen till vad som är ”Okej”, faktiskt.

Notera familjen Bruuns nya tallrikar som generöst har donerats av en läsare. Klassisk brun Höganäs!

Dags så för kvällens huvudrätt: Utflyktsfärs i form. ”Ja, varför inte? Ta hela formen med er i kylväskan, skär upp färslimpan undan för undan. Kokta ägg finns inuti.”, skaldar Mästerkocken, och det här säger något om den slappa mentalitet som rådde kring recepten och inte minst ingredienserna. Ja, varför inte, men varför?! Anything goes?

Tydligen. Utflyktsfärs i form måste någonstans ha inspirerats av Köttgrottan. Det luktade inte särskilt gott när man skar upp den – faktiskt lite som man tänker sig att en köttgrotta luktar. Tänk er ett koncentrat av den doft som sprider sig kring ett nyöppnat paket köttbullar, blandat med lukten av kokta, nyskalade ägg. Tänk er dessa dofter på en strand, där det på förhand redan luktar tång. Så luktade det.

Ja, varför inte?!

Hela sex ägg gick det åt totalt. Till utflyktsfärsen serverades efter Mästerkockens rekommendation en hemlagad potatissallad i majonnäs, naturligtvis även den i tidens tecken helt utan kryddor.

Trots att det luktade väldigt illa om utflyktsfärsen så var smaken inte därefter. Man kan inte heller säga att det var gott, och att slutbetyget hamnade på 3 kändes därför helt rättvisande (och gjorde faktiskt även Utflyktsfärs i form till kvällens vinnare, skulle det visa sig).

Det var en fortsatt ganska hungrig familjen Bruun som tog för sig av desserten, Kiwifrukt i vingelé.

Ja, varför inte?!

”Kiwifrukten, eller som de äggstora krusbärsgröna frukterna också kallas – kinesiska krusbär, är tämligen nya hos oss. De har har en frisk syrlighet och är vackra i olika efterrätter”.

En dessert som man kan bli full på förtjänar egentligen bara av denna anledning ett högt betyg, men frågan är om denna rätt inte gjort sig bättre som vanlig bål, vilket förmodligen varit en inspirationskälla.

Host-host! Nio gelatinblad senare och efter några timmars stelning i kylskåpet dallrade det precis så här mycket, och det var faktiskt en ren tillfällighet att Lady Marmalade spelades i bakgrunden. Sällan har den väl varit ett så passande låtval, för övrigt hämtad från familjen Bruuns Spotify-lista ”Det bruna diskoteket”.

Som dessert betraktat var Kiwifrukt i vingelé en stor besvikelse och kom bara upp i 2,8 poäng, i sammanhanget ett mycket lågt betyg. Den friska syrligheten var mer bara sur än något annat, och detta kan nog både skyllas billigt vitt vin och saften av en hel citron.

Som vanligt, med veckans recept säger familjen Bruun tack för den här gången.  Snart är vi tillbaka igen! Ja, varför inte?!

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!