Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.
Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.
Så. Pinsamt.
Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.
Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?
Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.
Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?
Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!
Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.
Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.
I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.
Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.
Om den vann? Nej.
Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.
För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här: varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.
Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.
Loading ...
MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.
Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.
Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.
Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.
Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.
Slicka skålen, någon?
Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:
Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.
Med vänliga hälsningar en kock
Funkar det lika bra med kaffegrädde?
Soja för färgens skull, såklart.
Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!
Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.
Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.
Fast vi är inte klara ännu!
Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)
..samt en generös skiva gorgonzolaost.
Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.
Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.
En tugga räckte.
Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.
Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!
Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.
Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.
Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.
Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.
Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.
Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!
Hej mä er.
