Hrm-hrm! Ärade och bästa läsare! Det har varit lite dåligt med uppdateringarna här den senaste tiden. Man skulle nästan kunna tro att familjen Bruun gått i ide eller helt slutat äta, men ett sådant lyckosamt öde har världen sannerligen inte förtjänat och Den Bruna Maten går nu så sakteligen in på sin andra säsong.

Mellan säsongerna har vi ju dock något som kallas sommar, kanske i år mer kännbar än någonsin förr. Sommar innebär semester och dessutom också att familjen Bruun vill lata sig lite extra även i köksväg, varför vi denna vecka lämpligt nog bidrar med kulinariska äventyr från flik 27 ur Mästerkockens receptkartotek: Sommarmat – utflyktsmat och matsäck. Först ut på vår meny: Festskinka.

Ja, det här är tyvärr alla ingredienser som behövs. Jättefestligt.

Efter ett litet missöde i konservhyllan råkade farbror Bruun få med sig en burk corned beef istället för burkskinka; huruvida detta innebar en smakförhöjande faktor eller ej ska man kanske låta vara osagt, men vad man med säkerhet kan säga är att det inte gjorde något för festskinkans utseende.

Haricots verts....

...som här pryds med corned beef...

...och toppas med champinjonost på tub.

”En idealisk liten sommarrätt, där alla ingredienser går att förvara utan kylskåp”, menar Mästerkocken, men det är nog just detta som inte är så idealiskt – i alla fall om man ska se till smaken och alla konserveringsämnen som här går i motvillig symbios. Festskinkan smakade nämligen som något liknande micrad och ostgratinerad kattmat, om ni nu kan och vill föreställa er detta.

Den blev inte heller vackrare efter att ha svettats en tid i ugnen. Resultatet: en väldigt blaskig röra som bara uppskattades av Herr Bruun, som på sitt allra mest generösa humör av någon outgrundlig anledning belönade Festskinka med en fyra. Undertecknad kunde dock bara äta en tugga, och det enda raka var att dela ut en etta som i ”Oätligt”, medan Fru Bruun gav en mer diplomatisk trea. Snittbetyget blev 2.7: på gränsen till ”Okej”. Väldigt mycket på gränsen till vad som är ”Okej”, faktiskt.

Notera familjen Bruuns nya tallrikar som generöst har donerats av en läsare. Klassisk brun Höganäs!

Dags så för kvällens huvudrätt: Utflyktsfärs i form. ”Ja, varför inte? Ta hela formen med er i kylväskan, skär upp färslimpan undan för undan. Kokta ägg finns inuti.”, skaldar Mästerkocken, och det här säger något om den slappa mentalitet som rådde kring recepten och inte minst ingredienserna. Ja, varför inte, men varför?! Anything goes?

Tydligen. Utflyktsfärs i form måste någonstans ha inspirerats av Köttgrottan. Det luktade inte särskilt gott när man skar upp den – faktiskt lite som man tänker sig att en köttgrotta luktar. Tänk er ett koncentrat av den doft som sprider sig kring ett nyöppnat paket köttbullar, blandat med lukten av kokta, nyskalade ägg. Tänk er dessa dofter på en strand, där det på förhand redan luktar tång. Så luktade det.

Ja, varför inte?!

Hela sex ägg gick det åt totalt. Till utflyktsfärsen serverades efter Mästerkockens rekommendation en hemlagad potatissallad i majonnäs, naturligtvis även den i tidens tecken helt utan kryddor.

Trots att det luktade väldigt illa om utflyktsfärsen så var smaken inte därefter. Man kan inte heller säga att det var gott, och att slutbetyget hamnade på 3 kändes därför helt rättvisande (och gjorde faktiskt även Utflyktsfärs i form till kvällens vinnare, skulle det visa sig).

Det var en fortsatt ganska hungrig familjen Bruun som tog för sig av desserten, Kiwifrukt i vingelé.

Ja, varför inte?!

”Kiwifrukten, eller som de äggstora krusbärsgröna frukterna också kallas – kinesiska krusbär, är tämligen nya hos oss. De har har en frisk syrlighet och är vackra i olika efterrätter”.

En dessert som man kan bli full på förtjänar egentligen bara av denna anledning ett högt betyg, men frågan är om denna rätt inte gjort sig bättre som vanlig bål, vilket förmodligen varit en inspirationskälla.

Host-host! Nio gelatinblad senare och efter några timmars stelning i kylskåpet dallrade det precis så här mycket, och det var faktiskt en ren tillfällighet att Lady Marmalade spelades i bakgrunden. Sällan har den väl varit ett så passande låtval, för övrigt hämtad från familjen Bruuns Spotify-lista ”Det bruna diskoteket”.

Som dessert betraktat var Kiwifrukt i vingelé en stor besvikelse och kom bara upp i 2,8 poäng, i sammanhanget ett mycket lågt betyg. Den friska syrligheten var mer bara sur än något annat, och detta kan nog både skyllas billigt vitt vin och saften av en hel citron.

Som vanligt, med veckans recept säger familjen Bruun tack för den här gången.  Snart är vi tillbaka igen! Ja, varför inte?!

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Fredagsmys med familjen Bruun – är ni med? Ni behöver inte smaka!

Låt oss börja med ingredienserna:

”Aha” tänker kanske Oskuldsfull Läsare som ännu inte blivit invigd i 70-talets matlagningskonst. ”Ananas… Och mandel. Måste vara till en dessert..”.

Vi andra skrattar enbart rått åt Oskuldsfull Läsares okunnighet och kavlar upp ärmarna.

Och öppnar fiskbullsburken till förrätten.

Soppan som familjen Bruun har planerat till entrérätt fick inte ens något namn av den okände receptmakaren, den går enbart under benämningen ”Mättande men snabblagad” (vilket blir till ett utmärkt samtalsämne under måltiden om allt annat skulle gå åt skogen: Är ”mättande” och ”snabblagad” på något sätt motsatser? Varför inte ”Mättande OCH snabblagad”?)

Men det konstigaste är egentligen inte avsaknaden av ett ordentligt namn på rätten, nej, det är det själva faktumet att ”receptet” ens hamnade i tryck.

Gott folk – ”receptet” är helt enkelt färdigköpt pulversoppa och färdigköpta fiskbullar (låt gå för att hemmakocken får slänga i lite purjo och tomatpuré, typ) men mer än så är det inte. Så snabblagad – stämmer. Mättande? Beror väl på.

Men det var väl inte så tokigt egentligen. Om man inte har något emot räksoppa från Bl* B*nd och gamla hederliga fiskbullar så går det här ner. Utan fyrverkerier och fanfarer, visserligen, men du blir mätt. Och det var kanske bara det som var meningen. Betyget blev 3. Okej.

Vi går vidare till huvudrätten. Här blir det genast lite konstigare. Som det lätt blir när man skall göra ”Havskräftor med ananas”.

Här måste familjen Bruun tyvärr meddela att det lilla ”havs-” redan på planeringsstadiet ströks ur receptet. För det första var den bruna budgeten inte stark nog för havskräftor och för det andra kändes det helt enkelt alltför synd att förnedra redan döda (och dyra) skaldjur såsom receptet uppmanade till. Det blev därför vanliga kräftstjärtar i lake. Take it or leave it.

Så nu vet ni vad ananasen skulle vara till. Och glöm för allt i världen inte paprikan, löken, curryn, vinet, grädden, persiljan (persilja?) och mandeln.

Herregud.

Servera med kokt ris eller ugnsvärmt pain riche.

Familjen Bruun valde det senare eftersom det kändes konstigast. På 70-talet var man tvungen att välja mellan bröd eller ris.

Men eftersom det blev enormt mycket mat

hade man kunnat klara sig utan både bröd och ris egentligen. Om det hade varit gott, alltså.

För det här med att ha ananas i maten funkar inte. Hela rätten smakade bara ananas och det uppskattades inte av någon. Det gick att äta om man petade bort ananasbitarna, men det var antagligen inte vad Mästerkocken hade tänkt sig…

2,6 . Nu i efterhand låter det lite högt men jag antar att familjen Bruun helt enkelt var väldigt hungrig efter Mättande men snabblagad och ovanligt generösa.

Efterrättsdags betyder kesodags denna afton, eller ”Keso-efterrätter”, som Mästerkocken så frankt uttryckte det.

Get to work!

Riven blockchoklad. Inget att se här – cirkulera!

Men vad har vi här? Aah – keso och äggula. Förstås.

Men en efterrätt med keso är inte komplett förrän resten av äggen blivit tillsatta också – i form av ”hårt vispad äggvita”.

Är nu sugna ännu? Hörde jag en viss tvekan här?

Förståeligt, högst förståeligt. Det här var inte så kul alls.

Farbror Bruun fick flashbacks till Snöbollar tack vare äggvitan och behövde skölja ned sin enda sked med en välbehövlig starköl, fru Bruun hatar blockchoklad med en passion och var inte mer vänligt inställd medan fröken och herr Bruun var mer överseende. Alla var däremot överens om att den här skapelsen hade utseendet emot sig…

I likhet med huvudrätten var den här anrättningen av enorm volym. Familjen fördelade den lika i fyra vanliga djupa tallrikar och det var som ett skämt (värmeljuset är där för jämförelse). Inte ens om det varit riktigt gott hade man fått i sig det till dessert (speciellt inte om de tidigare rätterna också varit riktigt goda…).

2,4 blev slutbetyget, vilket är lågt för att vara en efterrätt.

Avslutningsvis vill familjen Bruun visa upp Mästerkockens Gästbok, i vilken matgästernas betyg i bästa ordning skrivs in under måltidens gång. Vilket var ungefär vad bokens syfte en gång var.

Och med det tackar familjen Bruun för sig för den här gången, och hänvisar som vanligt till recepten nedan. All the best.

Om alla goda ting är tre? Knappast när familjen Bruun bjuder in till middag, för då får man vara glad över om alla goda ting är ett eller kanske mer troligt 0,5.

Men mat på bordet blev det även denna vecka, och svettigt värre blev det också då hela triaden den bruna skulle slåss om ugnen – något man säkert kunde ha tänkt på och planerat för innan men just detta tillhör inte vanligheterna i familjen Bruun.

Vi börjar med en enkel förätt och med det goda: Aptitägg i form. Jo, en maträtt låter alltid godare när man lägger till ett positivt värdeladdat ord som ”aptit”, ”jättegod” eller ”ljuvlig” i namnet, men av tidigare erfarenhet från Mästerkocken har det visat sig att detta inte är någon garanti för att man uppnår detta resultat. Snarare har det nog handlat om att redaktionen inte tyckt att det har sett tillräckligt gott ut på receptkortet, och därför istället velat förstärka detta i ord. Ibland har man farit med rena osanningar. Familjen Bruun minns: ”Röda havet – jättegod soppa”, och så nu – Aptitägg i form.

Du behöver: kaviar, grädde, dill och hela 1 tsk riven gul lök...

..som varvas med hårdkokta ägg i form...

...och pudras med ströbröd. 20 min i ugnen.

Men resultatet då? Faktiskt inte alls dumt. Absolut inte himmelskt gott, men nästan gott och i alla fall ganska aptitligt. Tänk dig en Janssons Frestelse, fast med ägg och något blaskigare i konsistensen. ”Aptitägg i form” skulle således göra sig väl i vickning, eller som en variant på ägghalvor med kaviarklickar som ju brukar finnas på varenda jul- och påskbord. Familjen Bruun avnjöt enligt receptets rekommendation rätten med ugnsvärmt knäckebröd (ett vardagslyxigt tilltugg som var populärt på 70-talet) och delade ut betyget 3.8. Det här gör vi kanske till och med om!

Det ser inte mycket för världen ut, men gott, det var det!

Det blev värre framåt huvudrätten då det skulle serveras kyckling, men det var inte vilken kyckling som helst det skulle bjudas på. Kardinalens kyckling!

Från au naturel...

...till DET HÄR.

Det kanske vänder och vrider sig lite i magen på en och annan läsare, men frågan är om det inte är kardinalens mage som vänt sig allra mest – och därav namnet på rätten. Man kan också fråga sig: varför just kardinalens? Varför inte kungens, varför inte påvens? ”En kycklingrätt som är någonting utöver det vanliga vill vi gärna laga till, när vi har något som ska firas” säger Mästerkocken, och att det då duger med en simpel kardinal kan tyckas lite märkligt.

Märkligt var det också äta, kära läsare – kanske än märkligare och i sanning något utöver det vanliga att tillaga:

Stycka kyckling, bena ur kyckling, koka skrov, sila buljong, försteka kyckling i ugnen, hacka grönsaker, koka sås, sätta i kyckling ugnen igen. Omständigt.

Undertecknad har efter denna tillagningsprocess full förståelse för att Stinas kyckling har blivit den succé det har blivit, och med noll träffar på Google konstateras att Kardinalens kyckling sedan premiären inte har blivit en bestående stjärna på den kulinariska himlen. Efter att ha provsmakat är detta också något som familjen Bruun kan påvisa erfarenhetsmässig insikt i. Trots att den innehåller en halv pressad citron smakade den i princip ingenting, utom möjligen lite persilja och buljong. Efter allt besvär – så synd!  Kardinalens kyckling – pliktfull, tråkig och anspråkslös bespisningsmat. Betyg: 3.

Nu till något betydligt mer grant och belevat. I alla fall färgglatt.

Smör, farinsocker, persikohalvor och cocktailbär

Lite sockerkakssmet på det, och botten upp!

Familjen Bruuns Botten-Upp-Kaka blev inte särskilt vacker, i alla fall inte jämfört med Mästerkockens. Låt oss granska det lite närmare:

Fusk! Anledningen till att Mästerkockens original ser så fint ut är för att det helt enkelt inte är en Botten-Upp-Kaka. Persikohalvorna, cocktailbären och vad som nu ligger i mitten (receptet sade inget om detta) har lagts dit i efterhand! Dessutom verkar de ha penslat på kakan med något för att den ska se mer inbjudande och glansig ut.

Det fordrades en dubbel sats sockerkakssmet för att fylla ut en hel springform, och det var ju synd eftersom Botten-Upp-kaka, i alla fall inte den här varianten, är en sådan man tar om av – även om man slevar på vaniljsås (för att dölja den vidriga smaken av cocktailbär) vilket familjen Bruun gjorde. Inte mer spännande än en vanlig sockerkaka och därför blev betyget bara 3.

Med dessa ord tackar vi -  mest för den här gången – och inte så mycket för maten. Nästa vecka är familjen Bruun tillbaka igen, och det är tveksamt om det blir med buller och bång, men garanterat med daller och åter daller. Nå. Ni ska få se, men vill nog inte smaka. Välkomna igen!

Den uppmärksamme läsaren noterar bara genom att titta på recepten att de denna vecka har något gemensamt.

Ja, förutom det faktum att det varken låter eller ser särskilt gott ut, ser vi här ovan tre olika varianter på småländska specialiteter à la Mästerkocken.

Småland. Om man bortser från lingon och röda stugor känns det faktiskt väldigt brunt. Inte bara det att farbror Bruun kommer därifrån – smålänningarna har genom århundraden personifierat det svenska barkbröds- och potätsamhället. Tänk er alla fattighjon, bortom all Astrid Lindgren-romantik och förmodligen döende i sin egen avföring, som från detta landskap gått till de sälla jaktmarkerna.

Nej, i gamla tiders Småland fanns det sannerligen inget utrymme  att leva över sina tillgångar, och efter påskhelgens utsvävande och storsinta fyrarättersfirande var detta något som även familjen Bruun fick erfara. Men ni känner till talesättet: sätt en smålänning på en klippa och han börjar odla, och så ordnade farbror Bruun trots en skral kassa mat på bordet även denna vecka.

Måltiden inleddes lite lätt och frestande med en varm smörgås: isterbandsfranska. Småland är ju vida känt för just korv och i synnerhet isterband, och en bild som säkert många får på näthinnan är det brunskimrande julbordet från Emil i Lönneberga. Familjen Bruun kan dessvärre inte imponera med slikt kulinariskt skådespel, utan våra korvar såg ut ungefär så här:

Kära läsare, ni som har gått och undrat över hur skinnet på skalat isterband ser ut i närbild – varsågoda – klicka på bilden till höger ovan. (Ja, det är tarm).

Det kan inte nog poängteras att det eventuellt lustfyllda i att äta isterband minskar markant för den vars lott faller på att avlägsna skinnet, men efter stunds motvilligt hackande och fräsande av korv och tomat stod isterbandsfranskan i all sin prakt och solblommande på bordet:

Oväntat nog visade sig isterbandsfranska vara på gränsen till gott. Som förrätt är den dock inte att rekommendera; den är lite för pikant även om äggulan slätar ut en del av den dominerande korvsmaken, men kan med fördel ingå i vickning eller som nattamat med öl. Med andra ord, som receptet ju även antyder, som kvällsgott utan pretentioner. Betyg:  3.6.

Det är många som inte tycker om kroppkakor, och det kan man ganska lätt förstå. Kroppkakor är egentligen en väldigt bisarr maträtt. Bortsett  från själva namnet brukar inte heller konsistensen vara någon favorit, men oavsett vad man tycker är kroppkakor en klassiker som dessutom har många släktingar i både nationellt och  internationellt kök. Så det är inte bara familjen Bruun och smålänningarna som är konstiga.

För att få till den där riktigt tunga, kompakt slajmiga, densiteten ska potatisen först kokas och pressas, blandas samman med mjöl och ägg för att formas till en deg, och på slutet – enligt det traditionsenliga receptet – fyllas med stekt lök, fläsk och massor av kryddpeppar för att sedan återigen kokas. Vissa besvärar sig dessutom med att steka upp dem i smör efter detta förfarande, som om det inte redan vore nog med arbete. Enligt den småländska och öländska traditionen serverar man kroppkakor i djup tallrik tillsammans med lite mjölk och lingonsylt, denna detalj tog dock inte Mästerkocken tillvara på.

Men man ville naturligtvis sätta sin prägel på receptet. I Mästerkockens kroppkakor hittar vi ingen kryddpeppar, men däremot svartpeppar. Fläsket är utbytt mot fläsk- och stångkorv, men eftersom ingen av dessa fanns att tillgå i livset (hemska samtid!) fick kroppkakorna nöja sig med att bli fyllda av isterband som i mångt och mycket är besläktat med stångkorv.

Trots en ganska vänligt inställd smak var det platt omöjligt att få ner mer än en kroppkaka, och ur detta föddes en diskussion kring hur många potatisar som egentligen går åt till att göra en. Jo, det har naturligtvis att göra med hur stor man vill ha den, och det är inte att överdriva att säga att kroppkakorna ovan nästan kom upp i snöllbollsformat. Vill man ha gäster som tar om är det därför att rekommendera att göra kroppkakorna mer som golfbollar.

Succén uteblev för kroppkakor med korvfyllning och betyget hamnade på 2.6. Det hade nog kunnat bli högre om det hade funnits mer smörsky att  bedöva smak och konsistens med, men som redan nämnt fanns inget utrymme för excesser i denna veckas matlag.

Det kändes väldigt tungt i kistan när det var dags för desserten, och att ostkakan mer såg ut som en matpaj än en dessert gjorde det inte lättare.

Ostkakan ovan har egentligen väldigt lite med en traditionell småländsk ostkaka att göra, även om man bortser från att den innehåller äpplen och russin. Att göra riktig ostkaka är en ganska komplicerad process som tar tid, och här har man istället valt att fuska med kvarg, uppvispad äggvita, potatismjöl och ett ordinärt pajskal av mördeg. Hur den smakade? Lite syrlig och torr – en klick vaniljsås eller glass vid sidan av hade inte varit fel – men som dessert betraktat var den ändå helt okej med sina 3.6 poäng.

Summerat blev det denna vecka på decimalen dött lopp mellan isterbandsfranskan och ostkakan. Så kan det gå. Om man ändå ska utse en vinnare får det bli isterbandsfranskan, som orättvist tappade lite i betyg på att den inte serverades helt varm. Dessutom: om familjen Bruun någon gång bjuder till vickning är det inte helt omöjligt att vi ställer just isterbandsfranska på bordet!