persilja Arkiv

23

Inbakta oststavar, Festligt med fiskbullar, Äppelpytt på knäckebröd

 

 

 

Se god afton!

Det var bestämt ett tag sedan sist. För att göra en lång historia kort: Det beror på orsaker och anledningar.

När nu det är ur världen är det helt enkelt god tid att duka till bords igen, och när redan den första bilden från kvällens kokkonster innehåller äpple, så kan det ju bara gå bättre efterhand… Eller?

För nya läsare, eller ni som glömt: familjen Bruun har sedan länge förknippat äpple i maten med kätteri och despotism.

Vad vi ser här under är faktiskt det som skall bli familjens (idag bestående av Herr, Fru och Farbror Bruun) vickning framåt småtimmarna.

För att kunna ägna mer tid åt fröjd och gamman (läs: kopiösa mängder surt lådvin) förberedde man vickningen så lång det gick.


För er som undrar betyder det att man låter fräsa äpple- och lökhack samt generösa bitar isterband i lite flott eller smör eller vad man nu har. Enda kryddan: persilja.  Andra kryddor har väl ingen människa hemma bara sådär, väl? Mycket lämpligt för den med tämligen tomt skafferi, menar nämligen mästerkocken. Och ”faktiskt inbjudande”. Hm. Det, mina vänner, återstår, ”faktiskt”, att se.

Här händer det mycket på en gång! Inte alltid så bra när Bruunarna står vid spisen. De (som nu uppenbarligen pratar om sig själva i tredje person) brukar föredra ett arbetssätt som är extremt långsamt, metodiskt  och kan förstås av mycket små barn. Från vänster, medsols: Kokt potatis, räkor, spenat med smör och äppelpytt.

Men det skall bli förrätt också, och inte vilken förrätt som helst: Ost! Friterad ost! Här skär man oststavar, ett roligt och gott nöje för hela familjen.

 

Det sägs att friterad ost uppfanns 1765 av en fransman som aldrig hade haft vare sig kärlkramp eller blodpropp och bestämde sig, för att i vetenskapens namn, ändra på detta. Han valdes in i vetenskapsakademin tack vare sina upptäckter och hann också med att uppfinna BigMac och Calzone innan han dog av slag vid blott 27 års ålder. Frityrsmeten ovan, bestående av mjölk, ägg, vetemjöl och salt, lär dock ha skapats redan 1501 av Clarissor i Elsass [citation needed].

 

Även om det inte framgår helt tydligt så är oststavarna här doppade i frityrsmeten, och på väg att sjunka ned i ett bad av typen 180 grader varm olja.
Redan nu var man ganska säker på att resultatet inte så mycket skulle likna bilden på receptkortet…

Därför kom inte det här som någon större överraskning. Något är ruttet i receptsamlingen Köksmästaren!
Låt oss undersöka en närbild av oststavarna enligt receptkortet:
Nej, det kanske inte är en vacker syn, men skulle inte ni goda män och kvinnor vilja hålla med om att det faktiskt ser ut som någon form av panering – ströbröd – eller liknande?
Om det är så, så styrker det i och för sig bara ytterligare vår hypotes om att Köksmästaren helt enkelt köpte in bilder på mat någonstans ifrån, diktade ihop recept som något sånär stämde med vad som syntes och hoppades på det bästa.
Eller så har vi bara inte förstått hur man får frityrsmet att fastna på ost. Det kanske är en kunskap som kommer senare i livet.
Men – ost är ändå ost, även misshandlad och inkvisiterad ost. Gillar man ost – ja, då lär man nog gilla det här.
Familjen Bruun åt, nickade, kände hur deras artärer sakta täpptes till och godkände. I den ordningen.

3,3 blev betyget.
Så blev det dags för varmrätt – Festligt med fiskbullar.

Familjen Bruun vet inte hur andra människor har det, men det är banne mig inte ofta man får tillfälle att använda orden ”festligt” och ”fiskbullar” i en och samma mening, så förväntningarna var höga… Speciellt när det uppdagades att fiskbullarna (frysta, enligt receptet men substituerade med buljong-i-burk-varianten) skulle sjuda i vitt vin. Vin i mat=FESTLIGT! Vin i mun=FESTLIGARE! Båda två=SUPERFESTLIGT!

Med detta i åtanke lade man, glada i hågen, upp bullarna små på en bädd av spenat (skulle vara bladspenat och inte hackad, men detta missöde är redan på väg till Europadomstolen för rannsakning så sitt lugnt i stolarna!). Ser det inte ut som små lamm på grönbete?
Sås skulle det vara, och den inte mindre festlig – både vinspadet från fiskbullarna,  lågkalorimajonnäs och, motsägelsefullt nog, vispgrädde (den är inte sur, har bara varit fryst. Chill!).
I vattenbad, eftersom alltför starkt upphettad majonnäs antagligen får en väldigt rolig konsistens. Vi kan undersöka det någon annan gång.
Såsen hälldes sedermera över spenaten/bullarna och toppades med räkor och dill. Egentligen skulle det nog ha varit färska dillkvistar och vackra citronskivor också, men det blev en liten rationalisering nånstans på slutet.

Möjligen skulle dessa utelämnade detaljer förlänt rätten ett något mer festligt utseende, det måste allvarligen betänkas.

Serverades med kokt potatis. Och resultatet blev vad fam. Bruun skulle vilja kalla ”skolmat med majonnäskaraktär”. Smakerna var (föga förvånande) mycket, mycket snälla, just associerande till skolbespisning eller konvalecentmat, OM det inte varit för den totalt övervägande smaken av majonnäs. Varm  och med tiden alltmer ljummen majonnäs, dessutom. Vi vet inte om lågkalorimajonäsen på burk var godare på 70-talet, men anno 2012 är den, helt sonika, ganska blä. En micrad burk fiskbullar i humersås skulle lätt slå det här var den allmäna meningen. Och betyget: 2,6
Efter lite pokulerande och dryftande av allt från Bockstensmannen till Rick Santorum (vilket sker alltsomoftast i detta sällskap) blev det då dags för vickningen som ni redan stiftat viss bekantskap med.
Eftersom man så förutseende förberett det mesta…
…återstod nu bara att värma upp pytten och rosta några knäckebrödskivor!
Kategorin för det här receptkortet var den alltid lika populära ”Kvällsgott utan pretentioner”. Och pretentioner, det fanns det inte så mycket av, nej.
Som bekant är familjens smak för äpple i matlagningen ganska sällsynt, och just förekomsten av äpple var heller ingenting som höjde den här anrättningen. Det var ätbart, förvisso. Smakade lök. Isterband kan ju vara gott. Meh.
Dock borde man kanske gett lite extrapoäng för likheten(?) med receptkortet?
Betyg: 2,5 och kvällens vinnare blev Inbakta oststavar!
Skål på er! Recept följer såsom vanligen sker.

 

26

Grillad grapefrukt, Gratinerad paprika under ananaslock och Iris kalasvickning

Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.

Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.

Så. Pinsamt.

Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.

Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?

Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.

Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?

Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!

Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.

Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.

I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.

Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.

Om den vann? Nej.

Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.

För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här:  varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.

Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.

Lever - gott eller blä?

Se resultat

Loading ... Loading ...

MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.

Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.

Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.

Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.

Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.

Slicka skålen, någon?

Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:

Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.

Med vänliga hälsningar en kock

Funkar det lika bra med kaffegrädde?

Soja för färgens skull, såklart.

Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!

Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.

Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.

Fast vi är inte klara ännu!

Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)

..samt en generös skiva gorgonzolaost.

Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.

Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.

En tugga räckte.

Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja  sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.

Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!

Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.

Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.

Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.

Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.

Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.

Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!

Hej mä er.

14

Orient-toast, Äventyrlig köttfärslimpa och Flarntårta

Godafton. Kvällen till ära presenterar familjen Bruun ett finbesök. Den specialinbjudna gästen till middagen var nämligen farbror Bruuns mor, en trogen Mästerkocken-prenumerant på 70-talet, som dessutom har följt våra försök och kulinariska äventyr här på DBM. Hon har tillsammans med många andra läsare insett att vi i detta avseende behöver all hjälp vi kan få, och kombinerade sin visit i huvudstaden med att komma till familjen Bruuns räddning. I alla fall försöka.

Och när vi ändå är inne på äventyr: det första ikväll handlar om något så trivialt som en varm macka. Går det att misslyckas, om man som mor Bruun är duktig på att laga mat? Nåväl, vi kan ju börja med att titta på den här bilden, som innehåller huvudingredienserna till vår opretentiösa förrätt.

Från vänster: Tomat, persilja, apelsin och kass(e)ler. För att anlägga en positiv ton och för att se detta från den ljusa sidan – dessa skulle väl eventuellt kunna samspela ganska bra i någon slags sallad?

Fast nu är det ju inte sallad som ska tillagas. Och för övrigt är det sällan man vill ha sin apelsin stekt i skivor, oavsett till vad. Styggelse.

Ännu mer sällan är det man vill ha sin apelsin (med skal) på en varm macka, som i fallet med Orient-toasten. ”..ibland kan man få vara lite äventyrlig i köket och blanda tomater och apelsiner på orientaliskt manér”, som Mästerkocken skriver.

Ja. Exakt så roligt måste vi ha det.

Att blanda tomater och apelsin får väl mycket riktigt ses som ett typiskt orientaliskt manér, men att göra detta på en toast – det måste vara Mästerkockens idé… Mor Bruun menade att hon inte åt detta på 70-talet, och hon var heller inte direkt sugen på att äta det år 2011.

-Oftast tittade man bara på receptkorten och sorterade sedan ned dem i lådan, det var få som man faktiskt lagade, tillade hon innan en hon tog en skeptisk tugga.

Ja, vi som både har tittat och smakat på Orient-toast tror och hoppas verkligen inte att den förekommer i någon vidare utstäckning i något kök – orientaliskt eller ej. Den var helt okej om man plockade bort apelsinen, men vid betygsättningen måste ju hänsyn tas till alla ingredienser. Grevéostgratinerad apelsin leder till kortslutning i munnen, så är det bara. Aldrig mer – och därför det blev omdömet 2.1.

Men – låt oss fortsätta på det äventyrliga temat!

Äventyrlig köttfärslimpa, det är ett namn som väcker lustfyllda associationer. Fast det mest äventyrliga receptmakarna kunde komma på var tydligen att strö i lite knaperstekt bacon och majskorn i färssmeten.

Köttfärslimpa kräva detta grepp

Bortsett från det här är detta inget annat än en väldigt alldaglig och klassisk köttfärslimpa. Möjligen att det på 70-talet sågs som innovativt att blanda ut ströbrödet med mineralvatten istället för vanligt vatten (varför egentligen?), men att kalla den här köttfärslimpan för ”exotisk” känns som en grav överdrift.

Det hade ju annars varit mer typiskt Mästerkocken att blanda i en smärre fruktsallad i färsen och prisa den ”saftiga brytningen”, men ett sådant äventyr blev vi tack och lov besparade. Limpan fick, ostörd av stötande och störande ingredienser, stå och puttra i baconsky och extraktbuljong i ugnen i ungefär en timme.

Till servering: gräddsås och ugnsbakad potatis med kummin, vilket för övrigt var betydligt godare till Äventyrlig köttfärslimpa än till Senapspanerade grisaknorrar. Och det här gick hem! Mor Bruun hade gjort ett bra jobb med vitpepparbalansen och kryddningen i övrigt(eller om det var tack vare baconen), och betyget seglade upp till 3.8. Till och husmansskeptikern Herr Bruun var nöjd.

Köttfärslimpan räckte i flera dagar, och det är mycket, mycket sällan som resterna på familjens Bruuns middagar inte åker direkt i sopkorgen, som om vi kunde dela ut bonuspoäng retroaktivt skulle vi göra det till denna rätt. Kvällens segrare!

Som ni har märkt så har fam. Bruun så smått börjat alternera desserter med vickning. Den här gången föll lotten på mor Bruun att välja ut kvällens avslutande rätt, och det blev en kaka från kategorin ”Det kommer gäster”.

Mor Bruun fick också i uppdrag att tillaga den alldeles själv.

Och den blev mycket brun. Och god. Smaken påminde lite om en blandning av Schwarzwaldtårta och dajm, men den mjölkchokladsskadade familjen Bruun var tvungen att poängtera att det hade varit betydligt godare med en ljus choklad istället för mörk blockchoklad.

Så barnsligt.

Flarntårta i all sin prakt – ugnsbakade och frasiga mandelbottnar med grädde, toppat med blockchoklad. Betyg: 3.4.

Här kommer recepten!

 

10

Cocktailkulor, Olivplommon i bacon, Jättedolma och Kvällskorven

Välkomna tillbaka till familjen Bruun. Inte nog med att vi ikväll bjuder på fyrarätters, kvällens samkväm går dessutom i kärlekens tecken, då middagen avnöjts i samband med Alla hjärtans dag. Förutom en kittlande parad av 70-talsafrodisiaka kommer ni också att återigen få stifta bekantskap med två DBM-klassiker: vitkål och katrinplommon.

Men låt oss börja med något trevligt. Det är väl alltid uppskattat att bjuda gästerna på en drink tillsammans med en liten ”teaser” vid ankomsten, och kvällens första lilla tilltugg – Cocktailkulor – är hämtat ur ”Boken om lyckade fester” som ni läsare fått bekanta er med vid ett flertal tillfällen förr här på DBM. Så här skriver man om det där lilla extra man kan tänkas vilja göra för de inbjudna:

”Din fest är färdigplanerad. Maten är inhandlad och lagad. Bordet festligt dukat. Lampor tända och galgar för gästernas ytterkläder framtagna. Ridån kan gå upp! Men hur börjar man?”

Den nyinhandlade maskoten Anders Borg fick denna afton hålla oss sällskap vid bordet.

Ja, hur börjar man? Man bjuder självklart en bål eller liten drink och – jadå – cocktailkulor.

Receptet kan knappast göras enklare. Leverpastej. Olivhack. Skinkhack. Blanda samman. Rulla i hackad persilja och låt stelna. Bjud.

Det borde ju vara en given succé, eller? Nåväl, det handlar såklart om man tycker om leverpastej eller inte, för det här smakar inte direkt av något annat. Man skulle säkert kunna accentuera och imponera med en flashigare drink än familjen Bruuns standardbibba utspädd med tropisk juice, ett par isbitar och en droppe citron – men vad gör man när resurserna är begränsade?

Här hamnade slutbetyget på 1,8 – men för att se det från den ljusa sidan är detta en ganska markant höjning sedan vi sist befattade oss med lever. Vem vet vad som händer nästa gång vi provar det?

Kvällens bjudning gick vidare med fler tilltugg, närmaste besämt med Olivplommon i bacon, kanske mer kända som devils on horseback. Mästerkocken:

”Dessa munsbitar förekommer flitigt i kokbokslitteraturen. Ibland är det musslor svepta i bacon – då kallas de ”angels on horseback”, ibland är det katrinplommon svepta på samma sätt men då får den lede själv namnge läckerhet d v s ”devils on horsebacks”.

Ja, jävlar. Börja med att koka upp katrinplommon i vin och lagerblad.

Fyll varje katrinplommon med en pimientooliv och baconlinda det.

Ugnsbaka. Lägg upp på rostat bröd. Det låter fantastiskt enkelt men var väldigt pilligt.

Undertecknad har på håll hört talas om att det är många som håller den här rätten som en favorit, men har inte riktigt kunnat förstå varför. Att på detta vis låta katrinplommon sabba bacon känns inte som ett lyckat upplägg.

Och mycket riktigt – felet med den här rätten (eller eventuellt receptet – det kan ju knappast ha med familjen Bruuns matlagning att göra) är att de vinmarinerade katrinplommonen dödar all smak av bacon, vilket gör att det bara smakar katrinplommon och bröd. Herr Bruun menade dock att det infann sig en viss tillvänjning om man åt flera stycken i rad – och vid sin fjärde munsbit hade han bestämt sig för att dela ut en fyra i betyg. Vi andra kände oss däremot inte så sugna på att ta om och slutbetyget blev inte högre än 2,1.

Trots att två rätter redan hade ätits var de flesta i familjen Bruun alltjämt hungriga då det var dags att ställa fram huvudrätten. Jättedolma. Smaka på namnet.

Här handlar det inte längre om smårätter, tilltugg eller kulinarisk minimalism. Nu snackar vi Jättedolma.

Historien om Jättedolma är faktiskt lite speciell, då det här egentligen är den första rätten som DBM lagade. Detta ägde rum så tidigt som 2005, då fru Bruun hade fått Mästerkockens receptkortsamling i present av herr Bruun, och tillsammans med farbror Bruun tog sin an detta recept. Eftersom både farbror och fru Bruun är väldigt förtjusta i kålpudding lagade vi det (förutom med tanke på namnet) för att vi tyckte att det lät gott, och här har även Mästerkocken levererat stort i receptintroduktionen:

Varför inte göra en jättedolma istället för att stå och rulla små kåldolmar. Det går åtskilligt kvickare på detta sätt och är trevligt som omväxling.

Däremot ska det poängteras att det inte går kvickare om man följer detta recept, då de har missat den viktiga punkten att man måste skära runt stocken och förvälla hela kålhuvudet för att bladen överhuvudtaget ska lossna i hela stycken.

Men i övrigt funkar receptet bra, eller i alla fall ganska.

Kålblad – utbredda som taktegel på en skärbräda – tillsammans med färs.

Schloff!

”Pensla den med soja mot slutet så dolman blir läckert brun”.

Den här jättedolman blev tyvärr så läckert brun att den blev brännskadad.

Och även om presentationen förde tankarna till en trafikolycka så tyckte de flesta det här fungerade. Det var bara herr Bruun, som inte är någon kålälskare, som sänkte ned betyget vilket blev 3.2.

I en mycket senare timme plockades vickningen och Kvällskorven fram, ett recept som vi hämtat från Köksmästaren.

Huvudingrediens: prinskorv. Gott.

Det var omständigt att göra egen smördeg, men det gick.

På de flesta håll uppskattades anrättningen och fick höga betyg, och blev i alla fall kvällens segrare med 3,6.

Mot slutet gav vi vår nya maskot en liten makeover och penslade hans hår med soja, så att det skulle bli läckert brunt.

På återseende!

5

Majspuré, Korv med kamouflage och Bruna muffins

Då familjen Bruun förra veckan utforskade den högre köksskolan, kände vi nu att det var på sin plats att återvända till den lägre. Men trots att kassan inte tillåter någon vidare extravagans i köksväg  i dessa tider, då majoriteten av befolkningen förmodligen är ruinerad av julhandel och annat, gäller det ju ändå att försöka sitt allra bästa när det kommer gäster.

Säg, vad kan då passa bättre än att inleda med en mustigt doftande soppa som dessutom skryter med att vara ”..en ren delikatess. Den är enkel att göra och är förhållandevis billig”?

Förhållandevis billig? Låt oss titta på ingredienserna till vår puré och förrätt: lök, buljong, en burk majs, redning och persilja. Nog för att konserver var trendigt på 70-talet, men det är väl tveksamt att en burk majs kostade särskilt mycket. Så nej, det kan knappast bli billigare än såhär.

Att tillaga detta var dock som utlovat väldigt enkelt – koka upp majs och lök i buljong, slafsa ihop, red av och servera.

"en ren delikatess"?

Vad vi tycker är delikatesser är naturligtvis subjektivt, men det är nog få som rätt och resolut samt med stolthet och lystnad i rösten skulle ställa sig upp och svara ”majspuré!” om de fick frågan. Fast det är klart, någonting positivt måste man ju skriva på receptkortet för att bryta den automatiska associationen man får av själva namnet på receptet. Eller så var det så att man verkligen älskade majs på 70-talet.

Med lite klippt persilja på toppen tar fru Bruun här sin första sked av purén. Och hur smakade den då? Tja, till att börja med doftade den absolut inte mustigt. Den luktade majs. Den smakade även majs och åter majs, ingenting annat.

Ett generellt antagande: Gillar man majs så gillar man nog även majs i trögflytande form, det vill säga majspuré. I det hungriga sällskapet Bruun togs det på sina håll om ur kastrullen, och en slags oskriven regel är att man då måste ge en fyra i betyg, då en extra portion faktiskt innebär att rätten nått upp till en god och acceptabel nivå. Slutbetyget hamnade därför på oväntat höga 3,6, ur vilket vi kan utröna att vissa av de samlade förmodligen inte hade ätit på hela dagen.

Kvällens huvudrätt hade det innovativa namnet Korv med kamouflage vilket på något sätt för tankarna till Förklädd purjo, som vi tidigare ätit.

Det är egentligen inte konstigare än att koka korv med tillhörande sallad i samma kärl. Mums?

När ingredienserna hade kokat samman under lock i tjugo minuter var det dags att servera. Under lök- och tomatblandningen kan man knappt skönja falukorven. So far so good…

…för visst är det något speciellt med konsistensen av kokt korv, inte minst kokt falukorv. Det går väl an om den är ordentligt kryddad, men så var inte fallet med Korv med kamouflage och sällan fallet med någon av de rätter som vi lagat ur Mästerkockens och Köksmästarens receptbibliotek. Kanske var det just detta som gjorde att herr Bruun, uppvuxen på sjuttiotalet, fick flashbacks från sin barndoms skolmat och med något förskrämt i blicken vände sig till farbror Bruun och sade:

-Du har lyckats.

Ja. I denna orgie av smaklöshet och tafatthet anade vi alla något autentiskt och en äkta känsla av 70-tal, samtidigt som vi konstaterade att det kulinariskt sett knappast kan bli mer uppgivet än så här. Både smaken av det rivna äpplet och salvian hade kokat bort, och kvar fanns ett och annat harmlöst korn vitpeppar som lite trevande brände till på tungan. Absolut ätligt, men inte okej. Betyg: 2,1.

Det blev brunare framåt efterrätten. I det här fallet – i all sin enkelhet – Bruna muffins.

Smör, sirap, ägg, apelsinmarmelad, kaffe, mandel, mjöl, kanel och grädde – går det att misslyckas med en sådan diger parad av ingredienser?

Nej, och det är nästan så att man frågar sig: Alltid brunt, alltid rätt?

Nja, men det blev en strykande åtgång på kakorna, som dessutom spred en jullik och inbjudande doft av kanel. Det är ju trevligt, och passar ju särskilt bra när man glömmer att tömma askfatet.

Kvällens vinnare med betyg 4.0.

Innan vi lämnar er för den här gången: det är fortfarande några dagar kvar att rösta på 70-talets värsta maträtt och den trerätters middag som kommer avnjutas på Den bruna matens ettårsdag. Tack och hej -  väl mött igen om en vecka!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...