Denna vecka blir det en riktigt brakande fyrarätters påskspecial här på Den Bruna Maten, så följ med och låt er suktas av en gången eras läckerheter.
Bordet är nystädat (händer ungefär en gång i månaden), påskkärringen och fastlagsriset framdukat i någorlunda tidstrogna färger. Vänligen notera den polska såsen som visserligen har betydligt äldre anor än 70-talet, men ändå kan rekommenderas å det varmaste, smakar ungefär som flytande Aromat, mums med andra ord.
I dag skulle det vara påsk, men tyvärr hade inte våra receptboxar några avdelningar för säsongsbetonade läckerheter, så vi fick helt enkelt improvisera. Via säkra källor hade vi tagit reda på att påsken är en tid som starkt förknippas med sill, ägg och lamm, och efter detta anpassade vi oss utan att knota. Dagens recept blev: Sillsexa, Ägg a la Russe, Grillade lammspett med apelsin, samt den lysande avslutningen Glödande apelsiner.
En sexa är ett trevligt gammalt uttryck som min mormor brukade använda, och som jag fel eller rätt alltid tolkat som en mindre fest. Detta ord borde k-märkas och tillvaratas liksom sin likaledes sorgligt ringaktade kusin Vickning. Sillsexan i det här fallet var relativt enkel att tillaga. I ärlighetens namn ska sägas att den inte tillagades alls, utan bara lades upp, och med detta lyckades Farbror Bruun alldeles utmärkt. Sill, kapris, rödbetor, lök och ett par råa äggulor. Det låter inte mycket, men var riktigt gott, vilket tyder på att familjen Bruun redan har halkat långt ner på den traditionella matlagningens hala och slippriga backe. En intressant konsistens fick anrättningen när man hällde ägget över den. En konsistens jag kan tänka mig var mycket vanligt förr på de kliniker där lungsjuka vårdades.
Host, host, men betyget landade på hela 3,9, kvällens högsta.
Här ser vi den fint upplagt tillsammans med kvällens andra förrätt, Ägg a la Russe. Ägg a la Russe är hårdkokta ägg på en bädd av ärtor, alltihop täckt av currymajonnäs. Vad allt detta har med Ryssland att göra är en sak ingen av oss lyckades lista ut ens efter provsmakningen, men Ryssland, eller snarare dess sovjetiska ersättare var ju ett land på tapeten detta årtionde, så kanske namnet helt enkelt var en hyllning till kamrat maten. Curryn är då svårare att förklara, men 1970-talet var ju, trots Vietnam-demonstrationer och Chile-insamlingar knappast något kosmopolitiskt årtionde varför man kanske buntade ihop allt som lät utländskt och exotiskt (vilket vi har upptäckt att kryddor överhuvudtaget verkar varit) till ett enda, i det här fallet ryskt. Illa var det hur som helst inte, och slutbetyget blev 3,8, nästan lika bra som sillsexa.
Så var det dags för huvudrätten, och en sak vi direkt kunde konstatera är att så gott som all mat ser ganska äcklig ut i riktig närbild, det något slemmiga lammköttet inget undantag. Detta gäller även nutida mat, så torka bort det överlägsna flinet käre läsare.
Redan efter genomläsningen av receptet stötte vi på patrull. Denna rätt skulle grillas. Man skulle ju kunna tycka att redan namnet Grillspett borde antytt det för familjen Bruun, men så var inte fallet. Herr Bruun svär sig härmed fri från varje misstanke om ansvar i denna fråga. Vi är inte säkra på om bordsgrillar förekom på 70-talet, men ansåg oss ha rätt att se genom fingrarna med detta. Tyvärr skulle tomaterna grillas de med, vilket innebar att de inte fick plats samtidigt som spetten i familjen Bruuns sorgligt underdimensionerade grill. Tomater har dock egenskapen att hålla värmen på ett alldeles utmärkt sätt ville vi minnas, varför vi helt enkelt grillade dem först. De fick ett lätt sjukligt utseende när de mosats till och mjukats upp och dessutom skinnet lossnat på flera av dem. Lite som en påse sopor som lämnats ute i sommarvärmen. En annan tråkig sak var att vårt tidigare antagande om deras värmebeständiga egenskaper visade sig totalt felaktiga. Vi fick äta dem inte bara mosiga och trötta, utan även kalla.
På en vacker bädd av paprikablandat ris vilar de härliga grillspetten med lammkött, champinjon, paprika och apelsin. Apelsin? Varför i hela världen vill man grilla en apelsin? Den förlorar sin smak, men inte sin trådighet, och de i kanterna lätt svartnade slamsorna påminde i bästa fall om kokt och vidbränd apelsinjuice. I bästa fall.
Glöm nu apelsinerna för ett ögonblick och betrakta bilden här ovan. Visst ser det gott ut? Det gjorde det på riktigt också. Såg gott ut. Inte smakade gott. Det var nämligen enbart kryddat med ett inte alltför överväldigande mått salt och peppar, och smakade följaktligen ingenting alls. Vi känner sedan tidigare till att kryddor var en svindyr lyxvara under medeltiden, nu vet vi att det var likadant under 1970-talet. Skillnaden bestod förmodligen i att 70-talet var jämlikt. Om bara få hade råd med kryddor skulle ingen använda dem, i solidaritetens namn. Det stadigt sjunkande betyget hade nu nått ner till 3,4.
Glödande apelsiner glöder på mer än ett sätt. Dessa skalade och sockrade apelsinhalvor har varit en bra stund i ugnen så att de blivit riktigt varma, och dessutom garnerats med en glödröd touche a la cocktailbär. Fröken Bruun hade gjort en fin sockerlag dessutom och anrättningen var en smula underlig, men långt ifrån äcklig. Tills vi kom till cocktailbären. Dessa hade en konsistens och smak som misstänkt påminde om någon sorts klon av papier maché och mandelmassa, och trots allt som stod på förpackningen kunde ingen av oss tro att de någonsin vuxit på ett körsbärsträd. Betyg? 3,5, och betänk i sammanhanget att det behövs en fyra innan vi når upp till epitetet gott. Här kommer recepten för den som själv vill leka masochist i köket.
