Ingrid Marie och Katja – det är synd om våra svenska äpplen. Att de kan förvaras och sparas över vintern är tydligen en kunskap som är på utgående, och vem vet egentligen hur mycket som slängs bort och aldrig äts upp. Ja. Det kan man ju tänka på nästa gång man plockar åt sig en påse Granny Smith. Om man nu någonsin skulle bli sugen på äpplen igen efter att ha fått insikt i vad familjen Bruun bjuder på den här—>läs vidare…
Den uppmärksamme läsaren noterar bara genom att titta på recepten att de denna vecka har något gemensamt. Ja, förutom det faktum att det varken låter eller ser särskilt gott ut, ser vi här ovan tre olika varianter på småländska specialiteter à la Mästerkocken. Småland. Om man bortser från lingon och röda stugor känns det faktiskt väldigt brunt. Inte bara det att farbror Bruun kommer därifrån – smålänningarna har genom århundraden personifierat det svenska barkbröds- och potätsamhället. Tänk er alla fattighjon,—>läs vidare…
Att farbror Bruun lever ett tämligen kärlekslöst liv kommer nog inte som någon överraskning för någon. Vägen till andra människors hjärtan sägs ju gå via magen, och med detta sagt kan väl tänkas att brun mat inte är någon önskerätt för den övervägande delen av dem. Men. Maten skall ju ändock både mätta och tysta mun, även för den ensamme, och eftersom passion – i alla fall för farbror Bruun – tycks vara omöjligt att uppnå på tradionellt vis presenteras—>läs vidare…
Som premiärmaträtt här på Den Bruna Maten valde familjen Brun att gå ut med ett starkt kort: Kaffefläsk – en rätt där två viktiga ingredienser var kaffe respektive ketchup var helt enkelt så pass bisarr att den inte gick att ignorera. Apelsingelé blev dessertvalet, mest för att allt som är i någon form gelé känns lite lagom ovant och väldigt 70-tal.För att gelén skulle hinna stelna började man med denna anrättning. Blandningen av apelsinjuice och gelatin fick stelna på balkongen—>läs vidare…
