I familjen Bruuns femte matlag hade man nästan kunnat tro att det utsetts ett rött färgtema, men att det blev ”Röda havet” och lingonpäron på samma kväll var absolut inget särskilt genomtänkt val på det viset. Inte minst var detta något som stod tydligt klart när familjen Bruuns initiala entusiasm inför rätterna degraderades till den traditionsenliga, lätt besvikna, känslan av mättnad.
Men. Inte konstigt att förväntningarna låg på topp när receptet på ”Röda havet – jättegod soppa” förutom den självförhärligande titeln även specificerade ”en soppa som man måste prova för att erfara hur fantastiskt god den är”, och med detta i åtanke fanns vissa misstankar om att det här faktiskt kunde bli ganska gott.
Och jo, det började ju bra. Folk tog i god tro för sig av detta paraderande nummer av vanlig tomatsoppa, som förutom de köttiga bitarna av hel burktomat även hade förärats med fiskbuljong, krabbkött, vin, grädde och nästan osannolika 20 (!) hela schalottenlökar. En väl tilltagen soppa på rikemanssidan, med andra ord.
Det förekom som vanligt klagomål på att rätten inte såg ut som på receptkortet, och går man lite i närbild kan man med enkelhet konstatera att familjen Bruuns ”Röda havet” inte alls var så röd som dess original.
Efter några tuggor började kommentarer strös kring bordet, och herr Bruun påpekade i ett tidigt skede att ”Röda havet” var att likna vid flytande pizza eller möjligen en spya. Det senare uttalandet gjordes med tanke på den hela, mjuka schalottenlöken som tillsammans med krabbköttet förde tankarna till en slags gryning massa – och, just det – något man kastat upp. Att den hela burktomaten på ett mycket obehagligt sätt relaterade till kokt kotunga var väl inte heller ett uttalande som togs emot med någon vidare entusiasm. Visst kastade väl dessa associationer en skugga över de övriga ätandes surplande, men när det var dags för betygsättning blev snittet ändå och högt hamnade på 3,8, vilket är klart godkänt. Röda havet – en dark horse och en överraskning! Vilken soppa…
Eftersom farbror Bruun ansåg det vara alltför povert med bara en soppa till huvudrätt kompletterades denna med cocktailmedaljonger. Det här visade sig vara ett mycket klokt beslut, då medaljongerna – primärt bestående av ost och svamp – fick det hittills högsta betyget med hela 4,8 i snittbetyg. En ganska komplicerad och omständig tillagningsprocess till trots så är det bara att konstatera – ost och flott lyfter vilken måltid som helst.
Så till desserten: lingonpäron. Till skillnad från vad man kanske kan tro när man tittar på receptkortet är detta en dessert som även är vanligt förekommande i moderna sammanhang, kanske framför allt till jul då den ofta kompletteras med nejlike- eller pepparskakskryddning. Ett sådant vågat grepp vågade dock inte våra receptförfattare från 70-talet sig på, här var det istället kanel som gällde.
Nja-a, får vi väl ändå säga. Mer underhållande att tillaga än att äta – kokta päron i lingonsylt ger som ses av ovan upphov till ett antal morbida sinnesbilder – och det var egentligen bara kusin Bruun (som vid detta tillfälle fick vara med på ett hörn) som till fullo uppskattade denna rätt och gav den en fyra. Betyget drogs av övriga ned, inte minst på grund av melonglassen som farbror Bruun fann det lämpligt att servera vid sidan av. De inbjudande bilderna till trots hamnade betyget bara på 3,1.
[nggallery id=4]
Slutgiltigt intryck vittnar om en klart godkänd söndagsmiddag; både herr och fru Bruun med yngsta fröken Bruun i sällskap gick hem relativt mätta och belåtna, men det är väl dock tveksamt om vi får se ”Röda havet” och lingonpäronen i några återkommande sammanhang. Som vanligt och som brukligt, recepten:
I kommande vecka bjuder herr Bruun på en special här på Den Bruna Maten, så titta för all del förbi snart igen!
