Kära läsare! Det är mycket riktigt så att det är söndag, och det är i allra högsta grad mycket riktigt så att familjen Bruun är tillbaka igen. Den här gången var det farbror Bruuns tur att bjuda på riktig 70-talsmat, och hela familjen Bruun, inklusive alla de tre unga fröknarna, samlades i den lilla lyan som i storleken knappt är större än ett vanligt kök. Jo, det blev riktigt trångt kring stjärten vill vi lova, men bordet stod ju dukat för en riktig trerätters festmeny i 70-talets anda, så vi trängdes mer än gärna inför det väntande kulinariska spektaklet.

Nu medan vi har det riktigt trevligt –  välkomna till bords!

Låt oss nu börja med något riktigt (äckligt), nämligen Riktig kalasaladåb. Det kanske är så att vissa läsare inte vet vad en aladåb är för något, då denna rätt av högst förståeliga skäl inte förekommer i det svenska köket i någon större utsträckning längre. Utan att göra någon ambitiös historisk djupdykning kan det sägas att en aladåb är en fransk maträtt som kom till Sverige för hundratals år sedan. Den består av kött, fisk eller grönsaker som har stelnat i gelé, och till detta behöver man…

GELATIN!

Det är sannerligen inte första gången familjen Bruun laborerar med gelatin i det bruna köket, och ni som känner för lite gammal skåpmat kan ju ta er en titt på våra tidigare maträtter Skinkägg i gelé , Plommonkrans och Fågelpastej, för att nämna några dallrande receptkortsklassiker. Riktig kalasaladåb tar dock priset i antal gelatinblad: här behöver man så många som 15 stycken, vilket vi med skräckblandad förtjusning noterar som ett nytt rekord för Den bruna maten.

Till vår aladåb behövde vi förutom gelatin även buljong, persilja, oliver, friska salladsblad, kokt kyckling och burkskinka.

Skinkan - den håller formen!

Vad vi höjde lite på ögonbrynen över på receptkortet: Köksmästaren föreslår ”broilerrulle” som variation till den kokta kycklingen. Är det kanske någon läsare där ute som förstår vad som menas med detta? Kyckling på rulle? Vi fann inte detta att köpa, men ur slapphetssynpunkt låter det ju ganska så lockande om än lite äckligt.

Nåväl, efter det att kyckling och skinka hackats steg spänningen något, då det var dags att börja fylla aladåbformen. Vi började med ett tunt skikt buljong som vispats upp med gelatinbladen, lade över några klyvna oliver, och detta lät vi sedan stelna:

Därefter lade vi över persiljan.

Slutligen burkskinka, kyckling och 15 dl gelatinblandad buljong. Notera att man från Köksmästarens receptkortsamling valt att kategorisera denna rätt under ”Smårätter”:

Nej, det finns absolut ingenting minimalistiskt eller smått över Riktig kalasaladåb. Inte någonstans. Dessutom väger den jättemycket. När hela härligheten var fylld fick den stelna i kylskåpet i åtta timmar.

Som vanligt hade farbror Bruun vissa problem med att få gelén att släppa från formen när det var dags för servering, men efter viss assistans från fru Bruun gick det vägen. Se här:

Resultatet blev ganska obeskrivligt, men skulle ju som vanligt likväl ätas.

Herr Bruun tyckte att den blev vacker. Undertecknad skrek (vilket även hörs på videon ovan). Fru Bruun drack mer vin – kanske den mest vettiga reaktionen och en rimlig förberedelse inför vad som väntade. Fröknarna Bruun satt lite tysta och avvaktande innan de blev serverade var sin bit (vi uteslöt serveringsförslaget potatis då ju detta senare kom att ingå i vår dessert), men det dröjde inte länge innan kommentarer och omdömen kring graden av oätlighet började bubbla upp kring bordet.

Yngsta fröken Bruun fällde i ett tidigt skede den mest talande anmärkingen: ”Det här smakar som doften av kattmat”. Det kan inte sägas tydligare. De hackade styckena av burkskinka och kyckling var dessutom i storlek (och som man tänker sig konsistens) ungefär som portionsbitarna i en burk Whiskas, och att de utöver detta låg inbäddade i gelé gjorde inte intrycket mindre markant.

Som helhet smakade detta lite av burkskinka, buljong och konserv, och eftersom receptet inte innehåller några kryddor alls är detta inte så konstigt. Betygsmässigt – efter det att de flesta av oss inte ätit mer än en eller två tuggor – landade vi på 2.0, och anledningen till att det blev så högt får skyllas herr Bruun, som av någon outgrundlig anledning tycker att både pastejer, patéer och aladåber är goda.

Vi går vidare till vår huvudrätt och vänder blicken utomlands och söderut, nämligen mot Spanien. Det bjöds på paella –  men inte vilken paella som helst – utan vi hittade något så piffigt som en svensk variant på denna spanska nationalrätt. Så här skriver Mästerkocken på receptkortet:

”Något förenklad är denna paella om jämför den med en ”äkta” spansk, som ofta har en rikedom av skaldjur bland ingredienserna och dessutom olika slags”.

Ja, det är väl att betrakta som en sanning med viss modifikation. Låt oss titta på ingredienserna.

Riset som ni ser på bilden nedan kokade vi tillsammans med 4 dl hönsbuljong, 1/2 dl vitt vin, lök, den fantastiskt svenska kryddan gurkmeja och på slutet tillsatte vi ärter och räkor. Trots att ärter känns väldigt svenskt, så upplevde vi dem som väldigt malplacerade i den här sammansättningen. Hade inte Mästerkocken kunnat hitta någon annan, mer spännande, och kanske mer passande, svensk grönsak att blanda i, säg?

Till serveringen lade vi upp de brynta (varför ”bryner” vi inte köttet nu för tiden?)  kycklingdelarna och fläskfilén och ”doftade” en aning av den otroligt svenska kryddan curry över.

Det ser väl inte så illa ut?

Och nej, kära vänner, det var inte heller så illa. Inte på det sättet.

Men det är en så fruktansvärt sorglig och tårdrypande intetsägande maträtt. En svensk paella. Med ärter, curry och gurkmeja – två kryddor som ska doftas över, och här formuleringen viktig, då det ju uppenbarligen inte skulle kryddas.

En av de stora poängerna med just paella är att det ska smaka väldigt mycket. Man använder sig av diverse örtkryddor, saffran, vitlök och citron för att framhäva smaken. Men det enda avtryck Mästerkockens svenska paella lämnade i munnen var smaken av stekt kött, lite vitpeppar, ris och en och annan räka. Man kan undra vad var för slags paella den charterresenär tillika redaktör för Mästerkocken åt på 70-talet, och inte minst hur denne tänkte i själva försvenskningsprocessen av receptet. Fast det här kanske var helt i linje med vad gemene man på sjuttiotalet ville ha? Det kanske var helt i sin ordning och enligt förväntningarna?

Sorgligt. Så sorgligt. Den här rätten har så otroligt lite med ”äkta” paella att göra, och skulle således ha hetat något annat. Vi saknade som skrivet en smakbrytare och dessutom en sås. Betyget hamnade till slut på det lite mjäkiga 3,3.

Dags att runda av. Kan man göra kaffebröd av kokt potatis? You bet – frasiga potatisrullar! Mästerkocken igen:

”Förr drygade man ofta ut degen med kokt, mosad potatis. Det blev ett härligt bröd, gott att bjuda nygräddat till eftermiddagskaffet”.

Det är inte utan att man börjar tänka lite på Fattigsverige när man läser ovanstående. Och att blanda mosad potatis med smör, socker och ägg – när man absolut inte måste – ja, det kändes väldigt konstigt…

Måhända att frasiga potatisrullar passar den som har en skral kassa, men det är sannerligen inget för den som har ont om tid. Det var ett rejält omständigt projekt, och faktiskt svårt, att få till dessa rullar. Och inte blev det mycket till rullar heller. Detta kan visserligen ha ett samröre med mängden vin som intogs till för- och huvudrätten, det vill säga överlevnadsinstinkt.

Degen skulle först delas upp och kavlas ut. Jättejobbigt. På med äppelmos.

Sedan skulle degen rullas ihop. Ännu jobbigare. Och nej, rullarna blev inte så vackra.

Fru Bruun fick hjälpa till. De blev inte så mycket vackrare då heller.

Så här såg det färdiga resultatet ut:

Det fanns absolut inget frasigt i de frasiga potatisrullarna, och man kände heller inte av potatisen, däremot en ganska distinkt smak av bakpulver. Herr Bruun hade en viss förhoppning om att de hade kunnat likna äppeldonuts i smaken, men tyvärr kom de inte ens i närheten. Tänk er pinnbröd med lite äppelmos i. Ungefär så. Absolut inte mer spännande.

Fru Bruun påpekade att de hade kunnat fungera bättre tillsammans med lite kanel och socker, något vi andra instämde i, men någon sådan lyx känns ju knappast aktuell i något decennium när nu degen ska drygas ut med potatis. Betyget blev 3,6 och de frasiga potatisrullarna blev därmed med en liten marginal kvällens vinnare. De smakade ju trots allt lite äppelmos…

Det var allt för den här gången, gott folk. Som ni märker har familjen Bruun ett växande intresse av att utforska det internationella köket och dess intåg i Sverige på 70-talet, och vem vet, det kanske märks nästa gång också. Välkomna åter!

/Familjen Bruun

Hallå semesterfirare! Delar av familjen Bruun har visserligen ferier och annat på gång men lyckades häromsistens slå sig ned till bords.

Låt oss gå direkt på väsentligheterna – förrätt. Favoriter.

Man kan inte annat än beundra den receptmakare på det anrika Mästerkocken som en gång besatt så gott självförtroende att han/hon utan vidare lät sin kreation gå under namnet Favoriter. Betänk nu att denna rätt (som alltså går under namnet Favoriter, om någon missade det) innehåller både bananer och – böckling (recept av den här typen får ibland familjen Bruun att begrunda om det kanske var så att Mästerkockens recept tillkom genom någon typ av slumpgenerator, helt utan mänsklig inblandning).

Låt oss smaka på konceptet medan vi tittar på den här bilden:

Böckling. Bananer. Två ting som aldrig, aldrig borde nämnas i samma mening.

Till och med någon på Mästerkocken förstod att man var ute på djupt vatten och försvarade därför omedelbart rätten redan i receptkortets lilla obligatoriska ingress:

”Bananer i varma rätter kan det smaka gott? Javisst gör det det.”

Redan där börjar familjen Bruun att mumla fram protester men man fortsätter envist:

”Det är bara ovanan som får oss att tycka att det låter lite konstigt.”

Nej. Det är det inte. Men skit i det: här skall lagas Favoriter!

Böckling är grisigt och krångligt för den som skall rensa den och arbetet känns hopplöst otacksamt och meningslöst eftersom man vet att det alltid kommer att finnas kvar en triljon ben i alla fall. Men man måste offra sig för Konsten.

Konst kan också vara att lägga skivade bananer på brödskivor som att det vore det naturligaste i hela världen.

Sedan täcker man bananerna med böckling, dill…

…majonnäs samt ost och låter det hela stå i ugnen.

Sen kan man kalla det en installation, men man kan också äta det, vilket familjen Bruun naturligtvis gjorde. För Konsten.

Behöver vi ens påpeka att förväntningarna var låga? Tror inte det, och antagligen var det mycket därför som Favoriter mottogs så pass välvilligt som ändå skedde. Nej, ingen i sällskapet gjorde rätten till sin nya Favorit, men medelbetyget blev ändå 2,7 vilket är snäppet under ”Okej”. Man opponerade sig mycket mot att banansmaken nästan helt övertog böcklingen (vilket bara det är en bedrift!) och det är inte kul att få ben i munnen hela tiden, men det kan väl i ärlighetens namn inte skyllas på receptet. Ingen blev övertygad men, tja, ingen kräktes heller. En bra förrätt med andra ord.

Så var det dags för huvudrätt. Vi erkänner att rätten först och främst valdes på grund av sitt namn – Kyckling med Piff! När det sedan visade sig att rätten också innehöll jordnötter var saken biff… förlåt: Piff!

Här var det färdiglagat och halvfabrikat som gällde och det är något rörande över Mästerkockens ansträngningar att upplysa oss om vad färdiggrillad kyckling är och hur den kan bäras hem:

”Den kyckling som vi ibland för enkelhetens skull kommer hem med varm och färdiggrillad (inslagen i ett ark folie eller en värmeskyddande påse)…”

Så här kan då en påse se ut, för den som undrar.

För övrigt ingick snabbris i receptet samt burksoppa.

Nu är ju familjen Bruun fria andar som icke låter sig begränsas av anakronistiska och utdaterade specerier när de väljer ut sina recept, så det var inte förrän de befann sig i mataffären som det slog dem att sellerisoppa på burk kanske inte skulle bli så lätt att få tag i. Det var det inte heller, det var istället helt omöjligt och Bruunarna hade en del bry innan man enade sig om en kompromiss. Det fick bli en pulversoppa med kyckling och grönsaker, varav en var selleri, och sen skulle saken aldrig mer nämnas.

Väl hemma tillagades soppan enligt förpackningen och allt bös silades bort (den som minns sellerisoppa på burk får gärna prata gamla minnen i kommentarsfältet).

Snabbriset lades på en ugnssäker form, och ett kompani tappra sparrissoldater (givetvis från burk) anmälde sig till tjänstgöring.

De stupade sedermera alla för kycklingens hand.

På med soppa, gräddfil och jordnötter och du har efter en kort ugnssejour en rätt med Piff! Eller?

Piff må vara ett väldigt subjektivt begrepp, men vad familjen Bruun anbelangar så hade denna kyckling ICKE Piff!

Det var väldigt blött, väldigt slafsigt och det enda egentliga tuggmotståndet utgjordes av jordnötterna. Barnmat och sjukhuskost var två lättfunna associationer, speciellt med tanke på att det här receptet inte innehöll vare sig salt eller några kryddor… Piff – i helvete heller!

En rätt utan potens. Eller Piff!

Betyget: 2,2. Mycket rester blev det… De ”glömdes bort” och fick slängas dagen efter.

Så hittills var kvällen mycket medioker för familjen, men det mesta brukar ordnas upp när det är dags för desserten, inte sant?

Mjo. Mja. Så blev det väl inte riktigt.

Capuccino-glass – visst låter det riktigt gott? Så gott att vissa kritiska röster först tyckte att det lät för gott, för normalt, men de skulle så småningom tystna.

Det här var alltså inte riktig hemgjord glass med capuccinosmak om någon nu trodde det, nej, det var istället kallt kaffe med en kula glass i och en blygsam klick grädde på toppen.

Bara grädde. Inget att se här.

”Ibland är det kanske lämpligt att förena desserten med kaffet” skaldade Mästerkocken. Ja, om man inte kan få iväg gästerna fort nog, till exempel. Och med den här desserten så lär de inte heller bjuda igen.

Den blev även vansinnigt ful.

Första skeden, med glass, grädde och bara en anstrykning kaffesmak, var god nog, men så fort mejerivarorna smält undan återstod endast massor av kallt kaffe. Och en deciliter kallt kaffe per person kan kännas som väldigt, väldigt mycket, fick fam. Bruun erfara.

Ingen lyckades peta i sig hela sin dessert och desserten fick betyget 2,5, vilket ju är lågt i sammanhanget.

Familjen Bruun fortsätter med lata dagar i solen och är inte tillbaka med en ny måltid redan nästa söndag, men glöm inte bort oss! Vi skickar ett vykort.

Om alla goda ting är tre? Knappast när familjen Bruun bjuder in till middag, för då får man vara glad över om alla goda ting är ett eller kanske mer troligt 0,5.

Men mat på bordet blev det även denna vecka, och svettigt värre blev det också då hela triaden den bruna skulle slåss om ugnen – något man säkert kunde ha tänkt på och planerat för innan men just detta tillhör inte vanligheterna i familjen Bruun.

Vi börjar med en enkel förätt och med det goda: Aptitägg i form. Jo, en maträtt låter alltid godare när man lägger till ett positivt värdeladdat ord som ”aptit”, ”jättegod” eller ”ljuvlig” i namnet, men av tidigare erfarenhet från Mästerkocken har det visat sig att detta inte är någon garanti för att man uppnår detta resultat. Snarare har det nog handlat om att redaktionen inte tyckt att det har sett tillräckligt gott ut på receptkortet, och därför istället velat förstärka detta i ord. Ibland har man farit med rena osanningar. Familjen Bruun minns: ”Röda havet – jättegod soppa”, och så nu – Aptitägg i form.

Du behöver: kaviar, grädde, dill och hela 1 tsk riven gul lök...

..som varvas med hårdkokta ägg i form...

...och pudras med ströbröd. 20 min i ugnen.

Men resultatet då? Faktiskt inte alls dumt. Absolut inte himmelskt gott, men nästan gott och i alla fall ganska aptitligt. Tänk dig en Janssons Frestelse, fast med ägg och något blaskigare i konsistensen. ”Aptitägg i form” skulle således göra sig väl i vickning, eller som en variant på ägghalvor med kaviarklickar som ju brukar finnas på varenda jul- och påskbord. Familjen Bruun avnjöt enligt receptets rekommendation rätten med ugnsvärmt knäckebröd (ett vardagslyxigt tilltugg som var populärt på 70-talet) och delade ut betyget 3.8. Det här gör vi kanske till och med om!

Det ser inte mycket för världen ut, men gott, det var det!

Det blev värre framåt huvudrätten då det skulle serveras kyckling, men det var inte vilken kyckling som helst det skulle bjudas på. Kardinalens kyckling!

Från au naturel...

...till DET HÄR.

Det kanske vänder och vrider sig lite i magen på en och annan läsare, men frågan är om det inte är kardinalens mage som vänt sig allra mest – och därav namnet på rätten. Man kan också fråga sig: varför just kardinalens? Varför inte kungens, varför inte påvens? ”En kycklingrätt som är någonting utöver det vanliga vill vi gärna laga till, när vi har något som ska firas” säger Mästerkocken, och att det då duger med en simpel kardinal kan tyckas lite märkligt.

Märkligt var det också äta, kära läsare – kanske än märkligare och i sanning något utöver det vanliga att tillaga:

Stycka kyckling, bena ur kyckling, koka skrov, sila buljong, försteka kyckling i ugnen, hacka grönsaker, koka sås, sätta i kyckling ugnen igen. Omständigt.

Undertecknad har efter denna tillagningsprocess full förståelse för att Stinas kyckling har blivit den succé det har blivit, och med noll träffar på Google konstateras att Kardinalens kyckling sedan premiären inte har blivit en bestående stjärna på den kulinariska himlen. Efter att ha provsmakat är detta också något som familjen Bruun kan påvisa erfarenhetsmässig insikt i. Trots att den innehåller en halv pressad citron smakade den i princip ingenting, utom möjligen lite persilja och buljong. Efter allt besvär – så synd!  Kardinalens kyckling – pliktfull, tråkig och anspråkslös bespisningsmat. Betyg: 3.

Nu till något betydligt mer grant och belevat. I alla fall färgglatt.

Smör, farinsocker, persikohalvor och cocktailbär

Lite sockerkakssmet på det, och botten upp!

Familjen Bruuns Botten-Upp-Kaka blev inte särskilt vacker, i alla fall inte jämfört med Mästerkockens. Låt oss granska det lite närmare:

Fusk! Anledningen till att Mästerkockens original ser så fint ut är för att det helt enkelt inte är en Botten-Upp-Kaka. Persikohalvorna, cocktailbären och vad som nu ligger i mitten (receptet sade inget om detta) har lagts dit i efterhand! Dessutom verkar de ha penslat på kakan med något för att den ska se mer inbjudande och glansig ut.

Det fordrades en dubbel sats sockerkakssmet för att fylla ut en hel springform, och det var ju synd eftersom Botten-Upp-kaka, i alla fall inte den här varianten, är en sådan man tar om av – även om man slevar på vaniljsås (för att dölja den vidriga smaken av cocktailbär) vilket familjen Bruun gjorde. Inte mer spännande än en vanlig sockerkaka och därför blev betyget bara 3.

Med dessa ord tackar vi -  mest för den här gången – och inte så mycket för maten. Nästa vecka är familjen Bruun tillbaka igen, och det är tveksamt om det blir med buller och bång, men garanterat med daller och åter daller. Nå. Ni ska få se, men vill nog inte smaka. Välkomna igen!