Hallå semesterfirare! Delar av familjen Bruun har visserligen ferier och annat på gång men lyckades häromsistens slå sig ned till bords.

Låt oss gå direkt på väsentligheterna – förrätt. Favoriter.

Man kan inte annat än beundra den receptmakare på det anrika Mästerkocken som en gång besatt så gott självförtroende att han/hon utan vidare lät sin kreation gå under namnet Favoriter. Betänk nu att denna rätt (som alltså går under namnet Favoriter, om någon missade det) innehåller både bananer och – böckling (recept av den här typen får ibland familjen Bruun att begrunda om det kanske var så att Mästerkockens recept tillkom genom någon typ av slumpgenerator, helt utan mänsklig inblandning).

Låt oss smaka på konceptet medan vi tittar på den här bilden:

Böckling. Bananer. Två ting som aldrig, aldrig borde nämnas i samma mening.

Till och med någon på Mästerkocken förstod att man var ute på djupt vatten och försvarade därför omedelbart rätten redan i receptkortets lilla obligatoriska ingress:

”Bananer i varma rätter kan det smaka gott? Javisst gör det det.”

Redan där börjar familjen Bruun att mumla fram protester men man fortsätter envist:

”Det är bara ovanan som får oss att tycka att det låter lite konstigt.”

Nej. Det är det inte. Men skit i det: här skall lagas Favoriter!

Böckling är grisigt och krångligt för den som skall rensa den och arbetet känns hopplöst otacksamt och meningslöst eftersom man vet att det alltid kommer att finnas kvar en triljon ben i alla fall. Men man måste offra sig för Konsten.

Konst kan också vara att lägga skivade bananer på brödskivor som att det vore det naturligaste i hela världen.

Sedan täcker man bananerna med böckling, dill…

…majonnäs samt ost och låter det hela stå i ugnen.

Sen kan man kalla det en installation, men man kan också äta det, vilket familjen Bruun naturligtvis gjorde. För Konsten.

Behöver vi ens påpeka att förväntningarna var låga? Tror inte det, och antagligen var det mycket därför som Favoriter mottogs så pass välvilligt som ändå skedde. Nej, ingen i sällskapet gjorde rätten till sin nya Favorit, men medelbetyget blev ändå 2,7 vilket är snäppet under ”Okej”. Man opponerade sig mycket mot att banansmaken nästan helt övertog böcklingen (vilket bara det är en bedrift!) och det är inte kul att få ben i munnen hela tiden, men det kan väl i ärlighetens namn inte skyllas på receptet. Ingen blev övertygad men, tja, ingen kräktes heller. En bra förrätt med andra ord.

Så var det dags för huvudrätt. Vi erkänner att rätten först och främst valdes på grund av sitt namn – Kyckling med Piff! När det sedan visade sig att rätten också innehöll jordnötter var saken biff… förlåt: Piff!

Här var det färdiglagat och halvfabrikat som gällde och det är något rörande över Mästerkockens ansträngningar att upplysa oss om vad färdiggrillad kyckling är och hur den kan bäras hem:

”Den kyckling som vi ibland för enkelhetens skull kommer hem med varm och färdiggrillad (inslagen i ett ark folie eller en värmeskyddande påse)…”

Så här kan då en påse se ut, för den som undrar.

För övrigt ingick snabbris i receptet samt burksoppa.

Nu är ju familjen Bruun fria andar som icke låter sig begränsas av anakronistiska och utdaterade specerier när de väljer ut sina recept, så det var inte förrän de befann sig i mataffären som det slog dem att sellerisoppa på burk kanske inte skulle bli så lätt att få tag i. Det var det inte heller, det var istället helt omöjligt och Bruunarna hade en del bry innan man enade sig om en kompromiss. Det fick bli en pulversoppa med kyckling och grönsaker, varav en var selleri, och sen skulle saken aldrig mer nämnas.

Väl hemma tillagades soppan enligt förpackningen och allt bös silades bort (den som minns sellerisoppa på burk får gärna prata gamla minnen i kommentarsfältet).

Snabbriset lades på en ugnssäker form, och ett kompani tappra sparrissoldater (givetvis från burk) anmälde sig till tjänstgöring.

De stupade sedermera alla för kycklingens hand.

På med soppa, gräddfil och jordnötter och du har efter en kort ugnssejour en rätt med Piff! Eller?

Piff må vara ett väldigt subjektivt begrepp, men vad familjen Bruun anbelangar så hade denna kyckling ICKE Piff!

Det var väldigt blött, väldigt slafsigt och det enda egentliga tuggmotståndet utgjordes av jordnötterna. Barnmat och sjukhuskost var två lättfunna associationer, speciellt med tanke på att det här receptet inte innehöll vare sig salt eller några kryddor… Piff – i helvete heller!

En rätt utan potens. Eller Piff!

Betyget: 2,2. Mycket rester blev det… De ”glömdes bort” och fick slängas dagen efter.

Så hittills var kvällen mycket medioker för familjen, men det mesta brukar ordnas upp när det är dags för desserten, inte sant?

Mjo. Mja. Så blev det väl inte riktigt.

Capuccino-glass – visst låter det riktigt gott? Så gott att vissa kritiska röster först tyckte att det lät för gott, för normalt, men de skulle så småningom tystna.

Det här var alltså inte riktig hemgjord glass med capuccinosmak om någon nu trodde det, nej, det var istället kallt kaffe med en kula glass i och en blygsam klick grädde på toppen.

Bara grädde. Inget att se här.

”Ibland är det kanske lämpligt att förena desserten med kaffet” skaldade Mästerkocken. Ja, om man inte kan få iväg gästerna fort nog, till exempel. Och med den här desserten så lär de inte heller bjuda igen.

Den blev även vansinnigt ful.

Första skeden, med glass, grädde och bara en anstrykning kaffesmak, var god nog, men så fort mejerivarorna smält undan återstod endast massor av kallt kaffe. Och en deciliter kallt kaffe per person kan kännas som väldigt, väldigt mycket, fick fam. Bruun erfara.

Ingen lyckades peta i sig hela sin dessert och desserten fick betyget 2,5, vilket ju är lågt i sammanhanget.

Familjen Bruun fortsätter med lata dagar i solen och är inte tillbaka med en ny måltid redan nästa söndag, men glöm inte bort oss! Vi skickar ett vykort.

Om alla goda ting är tre? Knappast när familjen Bruun bjuder in till middag, för då får man vara glad över om alla goda ting är ett eller kanske mer troligt 0,5.

Men mat på bordet blev det även denna vecka, och svettigt värre blev det också då hela triaden den bruna skulle slåss om ugnen – något man säkert kunde ha tänkt på och planerat för innan men just detta tillhör inte vanligheterna i familjen Bruun.

Vi börjar med en enkel förätt och med det goda: Aptitägg i form. Jo, en maträtt låter alltid godare när man lägger till ett positivt värdeladdat ord som ”aptit”, ”jättegod” eller ”ljuvlig” i namnet, men av tidigare erfarenhet från Mästerkocken har det visat sig att detta inte är någon garanti för att man uppnår detta resultat. Snarare har det nog handlat om att redaktionen inte tyckt att det har sett tillräckligt gott ut på receptkortet, och därför istället velat förstärka detta i ord. Ibland har man farit med rena osanningar. Familjen Bruun minns: ”Röda havet – jättegod soppa”, och så nu – Aptitägg i form.

Du behöver: kaviar, grädde, dill och hela 1 tsk riven gul lök...

..som varvas med hårdkokta ägg i form...

...och pudras med ströbröd. 20 min i ugnen.

Men resultatet då? Faktiskt inte alls dumt. Absolut inte himmelskt gott, men nästan gott och i alla fall ganska aptitligt. Tänk dig en Janssons Frestelse, fast med ägg och något blaskigare i konsistensen. ”Aptitägg i form” skulle således göra sig väl i vickning, eller som en variant på ägghalvor med kaviarklickar som ju brukar finnas på varenda jul- och påskbord. Familjen Bruun avnjöt enligt receptets rekommendation rätten med ugnsvärmt knäckebröd (ett vardagslyxigt tilltugg som var populärt på 70-talet) och delade ut betyget 3.8. Det här gör vi kanske till och med om!

Det ser inte mycket för världen ut, men gott, det var det!

Det blev värre framåt huvudrätten då det skulle serveras kyckling, men det var inte vilken kyckling som helst det skulle bjudas på. Kardinalens kyckling!

Från au naturel...

...till DET HÄR.

Det kanske vänder och vrider sig lite i magen på en och annan läsare, men frågan är om det inte är kardinalens mage som vänt sig allra mest – och därav namnet på rätten. Man kan också fråga sig: varför just kardinalens? Varför inte kungens, varför inte påvens? ”En kycklingrätt som är någonting utöver det vanliga vill vi gärna laga till, när vi har något som ska firas” säger Mästerkocken, och att det då duger med en simpel kardinal kan tyckas lite märkligt.

Märkligt var det också äta, kära läsare – kanske än märkligare och i sanning något utöver det vanliga att tillaga:

Stycka kyckling, bena ur kyckling, koka skrov, sila buljong, försteka kyckling i ugnen, hacka grönsaker, koka sås, sätta i kyckling ugnen igen. Omständigt.

Undertecknad har efter denna tillagningsprocess full förståelse för att Stinas kyckling har blivit den succé det har blivit, och med noll träffar på Google konstateras att Kardinalens kyckling sedan premiären inte har blivit en bestående stjärna på den kulinariska himlen. Efter att ha provsmakat är detta också något som familjen Bruun kan påvisa erfarenhetsmässig insikt i. Trots att den innehåller en halv pressad citron smakade den i princip ingenting, utom möjligen lite persilja och buljong. Efter allt besvär – så synd!  Kardinalens kyckling – pliktfull, tråkig och anspråkslös bespisningsmat. Betyg: 3.

Nu till något betydligt mer grant och belevat. I alla fall färgglatt.

Smör, farinsocker, persikohalvor och cocktailbär

Lite sockerkakssmet på det, och botten upp!

Familjen Bruuns Botten-Upp-Kaka blev inte särskilt vacker, i alla fall inte jämfört med Mästerkockens. Låt oss granska det lite närmare:

Fusk! Anledningen till att Mästerkockens original ser så fint ut är för att det helt enkelt inte är en Botten-Upp-Kaka. Persikohalvorna, cocktailbären och vad som nu ligger i mitten (receptet sade inget om detta) har lagts dit i efterhand! Dessutom verkar de ha penslat på kakan med något för att den ska se mer inbjudande och glansig ut.

Det fordrades en dubbel sats sockerkakssmet för att fylla ut en hel springform, och det var ju synd eftersom Botten-Upp-kaka, i alla fall inte den här varianten, är en sådan man tar om av – även om man slevar på vaniljsås (för att dölja den vidriga smaken av cocktailbär) vilket familjen Bruun gjorde. Inte mer spännande än en vanlig sockerkaka och därför blev betyget bara 3.

Med dessa ord tackar vi -  mest för den här gången – och inte så mycket för maten. Nästa vecka är familjen Bruun tillbaka igen, och det är tveksamt om det blir med buller och bång, men garanterat med daller och åter daller. Nå. Ni ska få se, men vill nog inte smaka. Välkomna igen!