Köttfärs- och korvrätter Arkiv

10

Cocktailkulor, Olivplommon i bacon, Jättedolma och Kvällskorven

Välkomna tillbaka till familjen Bruun. Inte nog med att vi ikväll bjuder på fyrarätters, kvällens samkväm går dessutom i kärlekens tecken, då middagen avnöjts i samband med Alla hjärtans dag. Förutom en kittlande parad av 70-talsafrodisiaka kommer ni också att återigen få stifta bekantskap med två DBM-klassiker: vitkål och katrinplommon.

Men låt oss börja med något trevligt. Det är väl alltid uppskattat att bjuda gästerna på en drink tillsammans med en liten ”teaser” vid ankomsten, och kvällens första lilla tilltugg – Cocktailkulor – är hämtat ur ”Boken om lyckade fester” som ni läsare fått bekanta er med vid ett flertal tillfällen förr här på DBM. Så här skriver man om det där lilla extra man kan tänkas vilja göra för de inbjudna:

”Din fest är färdigplanerad. Maten är inhandlad och lagad. Bordet festligt dukat. Lampor tända och galgar för gästernas ytterkläder framtagna. Ridån kan gå upp! Men hur börjar man?”

Den nyinhandlade maskoten Anders Borg fick denna afton hålla oss sällskap vid bordet.

Ja, hur börjar man? Man bjuder självklart en bål eller liten drink och – jadå – cocktailkulor.

Receptet kan knappast göras enklare. Leverpastej. Olivhack. Skinkhack. Blanda samman. Rulla i hackad persilja och låt stelna. Bjud.

Det borde ju vara en given succé, eller? Nåväl, det handlar såklart om man tycker om leverpastej eller inte, för det här smakar inte direkt av något annat. Man skulle säkert kunna accentuera och imponera med en flashigare drink än familjen Bruuns standardbibba utspädd med tropisk juice, ett par isbitar och en droppe citron – men vad gör man när resurserna är begränsade?

Här hamnade slutbetyget på 1,8 – men för att se det från den ljusa sidan är detta en ganska markant höjning sedan vi sist befattade oss med lever. Vem vet vad som händer nästa gång vi provar det?

Kvällens bjudning gick vidare med fler tilltugg, närmaste besämt med Olivplommon i bacon, kanske mer kända som devils on horseback. Mästerkocken:

”Dessa munsbitar förekommer flitigt i kokbokslitteraturen. Ibland är det musslor svepta i bacon – då kallas de ”angels on horseback”, ibland är det katrinplommon svepta på samma sätt men då får den lede själv namnge läckerhet d v s ”devils on horsebacks”.

Ja, jävlar. Börja med att koka upp katrinplommon i vin och lagerblad.

Fyll varje katrinplommon med en pimientooliv och baconlinda det.

Ugnsbaka. Lägg upp på rostat bröd. Det låter fantastiskt enkelt men var väldigt pilligt.

Undertecknad har på håll hört talas om att det är många som håller den här rätten som en favorit, men har inte riktigt kunnat förstå varför. Att på detta vis låta katrinplommon sabba bacon känns inte som ett lyckat upplägg.

Och mycket riktigt – felet med den här rätten (eller eventuellt receptet – det kan ju knappast ha med familjen Bruuns matlagning att göra) är att de vinmarinerade katrinplommonen dödar all smak av bacon, vilket gör att det bara smakar katrinplommon och bröd. Herr Bruun menade dock att det infann sig en viss tillvänjning om man åt flera stycken i rad – och vid sin fjärde munsbit hade han bestämt sig för att dela ut en fyra i betyg. Vi andra kände oss däremot inte så sugna på att ta om och slutbetyget blev inte högre än 2,1.

Trots att två rätter redan hade ätits var de flesta i familjen Bruun alltjämt hungriga då det var dags att ställa fram huvudrätten. Jättedolma. Smaka på namnet.

Här handlar det inte längre om smårätter, tilltugg eller kulinarisk minimalism. Nu snackar vi Jättedolma.

Historien om Jättedolma är faktiskt lite speciell, då det här egentligen är den första rätten som DBM lagade. Detta ägde rum så tidigt som 2005, då fru Bruun hade fått Mästerkockens receptkortsamling i present av herr Bruun, och tillsammans med farbror Bruun tog sin an detta recept. Eftersom både farbror och fru Bruun är väldigt förtjusta i kålpudding lagade vi det (förutom med tanke på namnet) för att vi tyckte att det lät gott, och här har även Mästerkocken levererat stort i receptintroduktionen:

Varför inte göra en jättedolma istället för att stå och rulla små kåldolmar. Det går åtskilligt kvickare på detta sätt och är trevligt som omväxling.

Däremot ska det poängteras att det inte går kvickare om man följer detta recept, då de har missat den viktiga punkten att man måste skära runt stocken och förvälla hela kålhuvudet för att bladen överhuvudtaget ska lossna i hela stycken.

Men i övrigt funkar receptet bra, eller i alla fall ganska.

Kålblad – utbredda som taktegel på en skärbräda – tillsammans med färs.

Schloff!

”Pensla den med soja mot slutet så dolman blir läckert brun”.

Den här jättedolman blev tyvärr så läckert brun att den blev brännskadad.

Och även om presentationen förde tankarna till en trafikolycka så tyckte de flesta det här fungerade. Det var bara herr Bruun, som inte är någon kålälskare, som sänkte ned betyget vilket blev 3.2.

I en mycket senare timme plockades vickningen och Kvällskorven fram, ett recept som vi hämtat från Köksmästaren.

Huvudingrediens: prinskorv. Gott.

Det var omständigt att göra egen smördeg, men det gick.

På de flesta håll uppskattades anrättningen och fick höga betyg, och blev i alla fall kvällens segrare med 3,6.

Mot slutet gav vi vår nya maskot en liten makeover och penslade hans hår med soja, så att det skulle bli läckert brunt.

På återseende!

3

Nästan som Minestrone, Kryddstark risrätt och Torkad frukt på annat sätt

De flesta av oss minns nog, förmodligen med viss fasa, skolans minestronesoppa. I mitt fall kommer jag ihåg att den tillagades på två olika sätt – ibland med tärnad falukorv, och ibland med köttfärs uppblandad med tomatsås – men med den gemensamma nämnaren att den tillhörande spaghettin undantaglöst var överkokt och svullet grynig av stärkelse.

Egentligen är det fel att kalla den för soppa, då den snarare hade attribut och konsistens av en ganska så stabbig stuvning. En köttröra, som man alltid pressade ner oproportionerliga mängder av ketchup i. Den smakade således mest…ketchup.

Det här var på mitten av 80-talet.  Den till oigenkännlighet förenklade soppa skolan serverade skulle nästan kunna liknas vid en slags omskrivning av ”Vad huset förmår”, vilket stod på menyn minst två gånger i månaden, men att bepryda en rätt med ett exotiskt klingande namn (tänk Västindisk fläkt) gör den naturligtvis mer spännande, och i minestronesoppans fall fokuserar man mindre på att ingredienserna förmodligen bara är uppblandade rester med pasta.

Mästerkocken definierar här nedan en äkta Minestrone, och sin egen ”Nästan som Minestrone”, som familjen Bruun denna vecka har provlagat:

”En äkta italiensk Minestrone kokas på rökt fläsk och grönsaker bl a den karaktäristiska bleksellerin och gärna gul lök. Vi förenklade genom att koka soppan på tärningsbuljong och använda våra egna lättillängliga grönsakssorter”.

Man började alltså förenkla minestronesoppan redan på 70-talet. Och här är man i alla fall ärlig… Låt oss säga det redan nu: det är ingen i familjen Bruun som har ätit en äkta Minestrone. Men vi ville prova den här fuskvarianten, utan de karaktäristiska huvudingredienserna, då vi tycker det är en fantastisk och rätt så rörande idé att namnge recept som ”nästan som”.

För att (nästan) få till Minestrone behövs följande ingredienser: vatten, buljongtärningar, sockerärter, morötter, skalade tomater på burk och pasta. Några av ingredienserna ses här ovan.

Buljongen ska få ett uppkok, färska grönsaker och pasta ska tillsättas.

Icke att förglömma: de hela burktomaterna. Man skulle kunna tro att det är någon form av inälvor när man tittar på bilden, men här har Mästerkocken förenklat receptet på Minestrone så till den vida grad att man helt har uteslutit kött.

Då äldsta fröken Bruun blev försenad till middagen fick vår Minestrone, som plikttroget stod och väntade på spishällen, exakt samma konsistens som skolans.

Schloff!

Tänk er den där maten man kan köpa inplastad, på tub. Ärtsoppa. Risgrynsgröt. Ja, trots att vår ”Nästan som Minestrone” nästan var lagad från grunden så spred den i alla avseenden en air av färdigmat.

Men den gick att äta, fast smakade mest bara tomat och lite av timjan och basilika. Betyg: 2,8, det vill säga nästan okej. Nästan som man hade förväntat sig, och nästan hela familjen Bruun var överens om att farbror Bruun – på äkta 70-talsmanér – nästan hade lyckats med denna rätt.

Då förrätten, till skillnad från vad vi hade trott, tagit smak av kryddorna var våra initiala förhoppningar desto högre ställda på huvudrätten ”Kryddstark risrätt”. Ja, fram tills dess att vi hade läst receptet.

Till fyra personer: en vitlöksklyfta, salt, peppar, paprikapulver. That’s it. Kryddstark risrätt.

Naturligtvis är det dessutom en väldigt omständig rätt att tillaga. Köttröran bestående av lök, paprika och tomatpuré ska först brynas.

Packa en sockerkaksform med kokt och smörblandat ris.

Fyll på med ärter…

…och köttröra. Hela härligheten ska sedan ugnsbakas, och till serveringen dekoreras med skivor av röd paprika.

Voilà!

Nej, den ser inte särskilt aptitlig ut. Faktum är att det inte fanns något särskilt alls med den kryddstarka risrätten. Den var ungefär lika anspråkslös som skolans chili con carne, alltså i total avsaknad av smak, trots att namnet sänder helt andra signaler.

Som man kan ana av bilden var det omöjligt att skära ut sammanhängande bitar av denna ris- och köttårta, men den smakade inte direkt illa, så betyget blev rätt och slätt  3.0. Kryddstark? Det är nästan så att man börjar undra om Köksmästarens recept är översatt från engelska, och kanske hade ordet ”pepper” i sin originaltitel. Det smakade nämligen mer av paprika, alltså ingenting, än av någon pepprig krydda – men redaktören tyckte säkert att det lät mer spännande med ”kryddstark”.

Förberedelserna inför desserten började redan på morgonen, då torkade aprikoser lades i blöt. Resultatet efter tolv timmar ses här ovan.

De blötlagda aprikoserna ska sedan läggas på smörstekta skivor av formfranska.

Och för att göra det på ett annat sätt: toppa med uppvispad och lättsockrad äggvita, strö över mandelflarn. Ugnsbaka.

Resultatet påvisade fasansfulla likheter med paprikagratinerat böcklingbröd, och nej, med denna kunskap i åtanke var förutsättningarna allt utom optimala för vår dessert.

Marängen smakade mest bara av ägg, och känslan av att äta ”Torkad frukt på annat sätt” blev därför likvärdig med att tvinga i sig någon slags aprikospizza.

Ja, så här ser en varm smörgås med aprikos ut. Betyg: 2.0.

Avslutningsvis, recept:

Och skicka gärna in bidrag till vår tävling som håller på fram till lördag.

8

Pizza med köttfärs och makaroner, Banansallad Special och Sirapspudding

Kvällens tema för familjen Bruun kan lättast sammanfattas med ett ord: Dumt. Allt är bara så dumt, dumt, dumt, dumt. Nåja – efterrätten kanske är lite mindre dum än de andra två rätterna men inte så mycket.

Först på menyn?

Pizza med köttfärs och makaroner.  Jäpp.

Okej, den här rätten kunde ha varit mycket, mycket dummare. Den kunde till exempel (vilket familjen Bruun först trodde) ha varit en vanlig pizza, gjord på vanlig pizzadeg, med makaroner som fyllning.

Riktig så fasanfull var nu inte verkligenheten. Pizza med köttfärs och makaroner har nämligen köttfärs som ”deg” vilket helt enkelt gör den till en ovanligt krystad variant av spagetti med köttfärssås (en rätt som troligen hade hunnit inkorporeras med husmanskosten vid den tid då det här receptkortet gick till tryck).

Den här rätten gick hem hos de yngre medlemmarna av familjen. Kanske är den tänkt för barnfamiljen som har slut på idéer? Gör som vi:

Basen bestod av chilisås.

Massor av chilisås!

Lite köttfärs och ägg också, förstås…

…och vitt, smulat bröd.

Gegga ihop.

Bred ut till en saftig köttmatta på smord plåt…

…och garnera med kokta makaroner blandade med – ba-da-bom! – mera chilisås!

In i ugnen, ta ut igen, på med ost och en vända till i ugnen…

Garnera med rå paprika. Färdigt!

Dumt.

Men en makaronipizza är ingen komplett måltid utan en sallad. Familjen Bruun sökte högt och lågt (mest lågt) och fann slutligen en sallad som lovade att smaka lika dumt som den lät.

Banansallad Special består förutom bananer även av rotselleri.

Rotselleri före...

...och rotselleri efter.

Samt potatis.  Eftersom man, enligt Mästerkocken, ”kan blanda en sallad av praktiskt taget alla grönsaker i olika kombinationer”. Visst, okej., fair enough. Men man KAN också tillfoga sin person praktiskt taget vilken skada som helst med hjälp av en borrmaskin eller motorsåg utan att därmed vara TVUNGEN att göra det. Förstår ni? Bra.

Nu var det inte slut där. Salladen krävde en dressing gjord på majonnäs, kaffegrädde och curry.

(1-2 tsk enligt receptet. Familjen Bruun tycker om kryddstark mat och tog därför hela två teskedar av den helt vansinnigt starka kryddan curry).

Skyffla ned alltihop i en serveringsskål.

Med mycket öl i familjen Bruuns nyinköpta... ölmuggar, så ska det nog gå den här gången med!

Anrättning 1: Pizza med köttfärs och makaroner.

Enligt Mästerkocken så är ”…den här pizzan inte som andra pizzor.”

Nej, det ska gudarna veta. Det ÄR nämligen ingen pizza – det är köttfärs och makaroner! Den enda likheten med pizza är osten på toppen – ”pizzan” har för guds skull inte ens några typiska pizzakryddor!

Därmed inte sagt att rätten var ett riktigt stolpskott. Det smakade inte illa, inte alls, men när man är riktigt sugen på pasta med köttfärssås – varför inte bara göra det istället? Dumt!

Men som sagt: det yngre gardet var odelat positiva och delade friskt ut fyror till höger och vänster så slutbetyget hamnade på 3,9, vilket är högt för varmrätter på det bruna middagsbordet.

Men var lugna – vi har inte smakat av Banansallad Special ännu!

Vi börjar med betyget: 2,7.

Att det blev så pass högt beror på att två familjemedlemmar Bruun tillhör den halva av människosläktet som anser att bananer hör hemma i lagad mat. Resten av fam. Bruun tillhör den andra halvan och gav rätten betyg därefter.

Vad kan egentligen sägas?  Kall, kokt potatis, kall, förvälld rotselleri och bananer. I currymajonnäs. Så dumt.

Så till Sirapspudding, som inte var fullt så dum som de andra rätterna. Men ändå.

Tänk sockerkaka, fast mycket mindre till formatet än din vanliga sockerkaka...

...och tillagad i vattenbad med mer än dubbelt så lång gräddningstid.

Dumt? Somliga tyckte det.

Receptkategorin var, som den uppmärksamme noterade, ”Från främmande kök”. Vilket främmande kök ifråga, höll Mästerkocken dock tyst om, men fröken Bruun ansåg att det var den engelska Victoria Sponge Cake som stått förlaga till det här receptet så vi säger väl England då.

Men det gick ned och smakade inte illa, även om puddingen inte såg mycket ut för världen. Konsistensen var väldigt lik en badsvamp, vilket ytterligare stärker Sponge Cake-teorin ovan, men detta var inget negativt.  Undertecknad tyckte kanske att ett betyg på 4,5 var att ta i men församlingen hade sagt sitt.

Sirap? You bet!

Familjen Bruun säger farväl för den här gången och hälsar er god natt genom den nye maskoten Rotselleriet* Rotus:

"Sov gott!"

*böjningsformen förbehållen Receptklubben Mästerkocken

Recept, bitte!



7

Köttfärspudding på nytt sätt och apelsinmousse med pistaschmandel

Köttfärspudding på nytt sättApelsinmousse med pistaschmandelEfter det att Den bruna maten presenterade ”Röda havet” och ”Lingonpäron” för en tid sedan kom det synpunkter på att rätterna inte var tillräckligt bruna . ”Låter som Den röda maten…”, menade någon, och det kan man kanske förstå. Men familjen Bruun vill poängtera att vi tillåter oss lite variation i det här avseendet – mest på grund av en viss självbevarelsedrift -och för att använda några av våra receptmakares ofta  förekommande uttryck: vi avnjuter gärna den bruna maten med lite ”piff”, ”läckra tillbehör” och ”härlig garnityr”.

Denna vecka bestämde sig dock familjen Bruun för, mest för att markera och bevisa sin äkthet, att slå tillbaka mot kritiken och tillaga något av det allra brunaste som finns, nämligen köttfärspudding på nytt sätt tillsammans med bruna bönor. Och vad får då en köttfärspudding att vara ”på nytt sätt”? Innan vi går in på det tar vi oss en titt på det något brutala tillagningsförfarandet:

Färs med ägg

Köttfärspudding på nytt sätt är en riklig maträtt med många ingredienser. Basen är på fläsk- och lammfärs.

Blanda färs

Färsen blandas väl, det måste man vara noggrann med.

Äggvita på färs

För att uppnå en "studsig" konstistens blandas på slutet i uppvispad äggvita

So far so good, skulle man kunna säga, visserligen utan att ha provsmakat. Att det sedan visade sig bli mindre bra när det var dags för köttfärsen att svetta till sig i ugnen, det har vi sett tidigare bevis på här på DBM, och den här gången var inget undantag.

Flottäcke

Nej, det är inte ost. Ett flottigt täcke pryder puddingen, som stått och blivit kokt i sin buljong och egen köttsaft.

Förväntningarna var väl inte särskilt höga när det var dags för att servera, även om nyfikenheten var stor om vad som just skulle tänkas vara ”på nytt sätt” med köttfärspuddingen. Det spekulerades i att det skulle kunna vara faktumet att färsen innehåller både fläsk, bacon och lamm; det kan väl tänkas att man på 70-talet inte ödslade lammkött på något så vardagligt som en färsrätt. Som tillbehör serverades alldagligheter som potatis, broccoli och bruna bönor, naturligtvis i enlighet med receptets rekommendation.

Tallrik med köttfärspudding

Sjuttiotalstricolore

De intiala, lite avmätta, kommentarerna om denna rätt rörde sig kring begrepp som lunchrestaurang, pilsnerkrogmat och storkök, och det rådde enighet om att det praktiska i den – tillagningen i storpanna – talade för det senare alternativet med skolmat och bespisning i åtanke. Ja, med många munnar att mätta är köttfärspuddingen som allra mest lämplig, då det inte finns några som helst spår av minimalism eller egentlig finess i den, trots att den är ”på nytt sätt”. En rätt som går medströms utan att göra några egentliga anspråk.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den breda smaken av lamm, buljong och bacon, men efter en stunds mumsande konstaterade fru Bruun att hon inte skulle bli besviken om hon blev serverad köttfärspudding på en lunchrestaurang, i alla fall inte med 70-talsmat i åtanke. Utifrån detta var vi sedan överens om att detta var gott (i alla fall mer än gott nog), och betyget hamnande på en stark och kanske lite förvånande 4:a.

Apelsinmousse vispning

Äggula, socker samt saft och skal av apelsin redo att vispas

När den tunga och stabbiga känslan av att ha ätit köttfärspudding hade lagt sig var det dags för desserten – apelsinmousse med pistachmandel – med andra ord var det återigen tid för en rätt med en av de mest frekvent förekommande ingredienserna på Den bruna maten: gelatin. Att tillaga mousse från grunden kräver planering, kan vara komplicerat och innefattar flera moment, men lyckas man är det (i alla fall i dessertväg) ofta något som imponerar på gästerna.

Apelsinmousse

Några blådruvor fanns inte att tillgå, så moussen fick klara sig utan detta.

Ett fint och vällagat stycke apelsinmousse, det får man ändå säga, men vid betygsättningen fanns vissa anmärkningar på att den var något smörig i konsistensen, vilket drog ner genomsnittet som hamnade på 3,5.

På det stora var detta ett lyckat matlag, då det på DBM är ovanligt att både varmrätt och efterrätt betygsmässigt placerar sig så nära omdömet ”Gott”. Något brukar ju annars alltid gå åt helvete, så denna vecka kanske det finns någon annan än familjen Bruun som kan tänka sig att provlaga?

Köttfärspudding på nytt sätt receptApelsinmousse med pistaschmandel recept

Kära läsare, nästa vecka uteblir recepten men farbror Bruun lovar en annan upplevelse i samma klass. Väl mött!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...