Första fredagen i november satte sig fam. Bruun till bords. Ingen medveten sparsamhet hade iakttagits men kvällens trerättersmeny skulle bli en av de minst kostsamma i DBM:s historia, inte minst med tanke på att den lokala matmånglaren hade falukorv för 10 kronor stycket vilket gjorde huvudrätten given.
Men i tur och ordning nu: till förrätt vankades det Sillmums!
Sillmums… Ett sådant namn är svårt att motstå. Och i ärlighetens namn var det mest för namnets skull som rätten blev utvald och inte för sitt spännande innehåll: Sillmums är en typ av sillsallad som inte helt otippat förde tankarna till jul.
Mycket var det som skulle hackas: Matjesfiléer, äpple (naturligtvis äpple), purjo, rädisor…
Blodvite uppstod nästan omedelbart för stackars fru Bruun, men som ni läsare är varse överlevde hon för att berätta om detta.
Majonnäs en masse och lite kryddpeppar. Voilá!
Salladen serverades med knäckebröd och skummande pilsner. Men var det mumsigt?
Majoriteten tyckte faktiskt det. Till och med fröken Bruun d.ä. som inte är ett större fan av sill delade ut en femma (kors i taket osv) medan några mindre lättflörtade, som mest tyckte att anrättningen var tråkig, drog ned betyget så att snittet hamnade på 3,9. Dock – det är på gränsen till ”gott”.
Värden hade tänkt traktera gästerna med vackra smörkulor med hjälp av den fantastiskt fina spanska… smörkuleformaren han inköpt i originalförpackning på en loppis:
Det gick… sådär.
Så pinsamt.
Huvudrätten, som kallades Katrins falukorv (vilket på något språk betyder ungefär ”falukorv med fruktsallad”) hade höga förväntningar på sig…
Det började ju inte så pjåkigt: falukorvsskivor beströks ömt med senap av herr Bruuns varsamma hand medan ugnen hettades upp…
Men vad skådar vi här? Katrinplommon? Äpple? OCH ananas? Javisst. Mästerkocken håller fanan högt.En slags sås baserad på ananasspadet(!) och ketchup(!!) hälldes på och anrättninges toppades med ströbröd för den där åtråvärda brännskadeoffer-looken. In i ugnen och be en bön.
Det ser väl… gott… ut..? Väl?
Aaaaaaaah!
Kort sagt: Falukorv, som ugnsbakad får konsistensen av kokt köttkorv, tillsammans med plommon, äpple och ananas är en styggelse. Detta är inte rätt. Fröken Bruun som delade ut 3,5 måste ha tittat väldigt djupt i bag-in-boxen för övrigas betyg gav snittet 2,6 vilket trots allt känns för högt för det här var äckligt. Slamsig, mosig frukt (här dominerade plommonen starkt) och falukorv (med pommes frites, ska tilläggas) – bläbläblä.
Låt oss skölja ner den otäcka eftersmaken med ett par glas och gå vidare till efterrätten: Vetedegsprigoer med Keso – från Sovjet: ”Från pirogernas hemland Sovjetunionen, har vi fått receptet på en pirog, som är lätt syrlig i smaken”.
Vi kan ju hoppa över alla skämten om hur många veckor man behövde köa i Sovjetunionens matbutiker för att få ihop mjöl, mjölk, ägg, smör, russin och socker till ingredienserna och istället betrakta hur fint två män här samarbetar i köket för att nå ett gemensamt mål: kavla ut degen.
Rörande, inte sant?
Fyllning med Keso, gräddfil och russin, socker och citronskal. För den där syrliga smaken, får vi förmoda.
I pirogernas hemland kan en pirog tydligen vara hur stor som helst, liksom denna. Men det var så här man skulle baka ut den. Skyll på Mästerkocken.
Pirogen fick vackert vänta på sin tur i ugnen och medan den stod i det varma köket upptäckte i ett intressant fenomen: jästen i degen fick fyllningen att börja bubbla och röra sig likt ett träsk i en tropisk miljö, kan tänkas:
Det var som att den talade med oss.
Den sovjetiska jättepirogen, som väl hade räckt till 20-talet kamrater, fick ett blandat mottagande. Herr Bruun slängde ut en femma, medan andra ansåg att den var i tristaste laget och återigen andra tyckte att den var vidrig. Snitt: 3,3. Sillmumset vann alltså kvällens race.
Det var allt för ikväll. Ät och drick gott tills vi ses igen!
Efter två veckor i rad med kötträtter – kaffefläsk och köttfärssrutor – kände vi i familjen Bruun att det skulle vara på sin plats att presentera en fiskrätt. Av fisk blir man klok, det vet vi alla, och det fanns ju en tid då fisken hade sin självklara plats i den svenska husmanskosten – och då inte bara som djupfryst och panerad. Idag har det väl mer blivit så att den återfinns i mer fashionabla rätter som sushi, eller i annan minimalistisk matlagning som den moderna och medvetna människan kan tänka sig äta utan att undra alltför mycket över vad det faktiskt är.
Men i familjen Bruun rynkar vi inte på näsan åt torskblocken i frysdiskarna. Vi räds dem icke! Denna vecka bjöd farbror Bruun in till en dejlig och krispig currytorsk friterad i en öl- och mjölblandning, som serverades på en bädd av långkornigt ris och fruktcocktail.
Ja, ni hörde rätt. Fruktcocktail i huvudrätten. Man kan ju undra hur de tänkte. Eller kanske över avsaknaden av tankar. Kan det ha varit så att receptförfattaren sneglade åt det asiatiska hållet (med tanke på curryn), men kanske ansåg en sötsur sås eller grönsaksblandning som alltför exotisk eller krånglig att tillreda? Å andra sidan är det här med att fritera ju inte heller helt okomplicerat, och inte heller var väl någonting för exotiskt på 70-talet, så kanske var det fråga om någon slags rationalisering. Så här gick det i alla fall till:
Den tinade fisken fick först suga åt sig av currysmaken och ölsötman i den redan tillredda frityrsmeten:
Sedan stektes den hårt på bägge sidor innan den fick gona in sig på bädden av ris och uppvärmd frukt:
Alla i familjen Bruun var överens om att curryfisken var en höjdare. Det krävdes dock inte många tuggor innan det konstaterades att detta inte gällde i kombination med riset och frukten. “Torrt!”, utbrast Fru Bruun och påpekade att en sås hade varit på sin plats, och alla utom yngsta fröken Bruun – som ända in i det sista knaprade på av både fruktris och fisk i en salig blandning – instämde i detta.
Ett och annat artigt men hårt hållet ”Ja, det här var ju mättande” hördes sedan puttra mellan tallrikarna medan besticken lades åt sidan. Det samlade betyget, helt och hållet tack vare fisken (dock fick även riset några goda omnämnanden tack vare sin autentiska 70-talsfärglöshet), hamnade till slut på den högsta noteringen på bloggen hittills – 3.4 poäng.
Medan resten av familjen fick låta huvudrätten smälta gick Farbror Bruun ut i köket för att hämta desserten, en katrinplommonpudding som redan dagen innan hade förberetts hos makarna Bruun.
Det visade sig dock finnas vissa problem med att stjälpa ut puddingen ur formen, och när det väl hade sagt plopp kan man kan väl inte riktigt säga att det färdiga resultatet var av det delikata slaget.
Puddingen åts under nästan total tystnad. Ett och annat skratt och “fy fa-an!” hördes, inte så mycket mer än så bortsett från det förlägna slafsandet. De flesta tog ivrigt för sig av vaniljglassen för att “spä ut”, och det enda som sades om plommonkransen – möjligen också det enda som kunde sägas – var att den smakade just katrinplommon. Betyget blev 2.9, det ska dock poängteras att detta var kraftigt påverkat av Farbror Bruuns fyra.
När alla hade ätit sig mätta men inte särskilt belåtna tog desserten den enda rätta och möjliga vägen ut – notera dock att detta enbart var av praktiska skäl.
