Som premiärmaträtt här på Den Bruna Maten valde familjen Brun att gå ut med ett starkt kort: Kaffefläsk – en rätt där två viktiga ingredienser var kaffe respektive ketchup var helt enkelt så pass bisarr att den inte gick att ignorera.
Apelsingelé blev dessertvalet, mest för att allt som är i någon form gelé känns lite lagom ovant och väldigt 70-tal.
För att gelén skulle hinna stelna började man med denna anrättning. Blandningen av apelsinjuice och gelatin fick stelna på balkongen och togs efter någon timme in.
Äldsta fröken Brun genomförde förvandlingen från blott apelsingelé till apelsingelé med banan genom att varva skivade bananer med gelén, därefter åkte den in i kylskåpet för ytterligare några timmars stelnande.
Till kaffefläsket anbefalldes potatismos och då märkligt nog ingen frivilligt anmälde sig till potatisskalningen, föll det på Fru Bruns lott att skala en helvetisk mängd av dessa frukter (tanken var att om kaffefläsket visade sig vara oätligt, skulle församlingen i alla fall kunna äta sig mätta på moset).
Medan potatisen kokade i husets största gryta var det hög tid att ta i tu med paradrätten – kaffefläsket!
Så länge fläsket stektes för sig själv i pannan kändes faran inte särskilt överhängande. Det var då kaffet och ketchupen tillsattes och aromen i köket totalt dominerades av dessa ingredienser som familjen Brun började växla oroliga blickar och mumla något som lät likt ”vidrigt” och ”fy faaan”.
Närbilder som den här kan kanske förklara fenomenet…
Men tärningen var kastad och när moset var färdigt och fläsket puttrat klart var familjen Brun ändå så pass hungrig att man samlade sig runt grytorna och lät sig smaka.
Man konstaterade att kaffesmaken egentligen bara var märkbar vid den första tuggan; om det var smaklökarna som bedövades eller om ketchupsmaken bara var alltför dominant kan diskuteras, men faktum var att familjen Brun blev ganska positivt överraskade (antagligen för att förväntningarna varit erbarmligt bottenlåga). ”Fantastiskt gott”, som utlovades av receptet, yttrades dock inte av någon.
Fläsket var mört efter att ha puttrat i sin sås och om bara ketchupsmaken inte hade tagit över totalt hade betyget kanske blivit mer än det blev – 2,9 av 5. Herr Bruns tvåa drog ned betyget en hel del. Observera att betyget endast grundade sig på smak – hade utseendet rankats hade det antagligen bara blivit en etta…
Och så var det dags för dessert!
Gelén hade stelnat i kylskåpet och det största bekymret var mest att få ut den ur skålen. Det löstes genom att en handduk indränkt i hett vatten lades över den uppochnedvända skålen, varpå gelén till slut släppte med ett ”schloff” och hamnade på serveringsfatet till allmänt jubel.
Receptet föreslog visserligen inte några andra garneringar än banan, men familjen Brun tyckte att en rätt så vacker som denna förtjänade bättre, så lite av grädden som enligt förslag skulle serveras till gelén spritsades ut för att ytterligare försköna verket.
Apelsingelén hade väl inte heller några skyhöga förväntningar på sig, men omdömet var till mestadels positivt och betyget hamnade på 3,3 av 5 (yngsta fröken Brun gav motvilligt en tvåa).
Apelsinjuicen som användes var osockrad och den tillsatta decilitern socker märktes inte mycket, vilket var till geléns fördel eftersom den inte blev så kväljande söt. ”Somrig” och ”fräsch” var faktiskt några omdömen.
Bilder kan inte göra en rätt av den här typen rättvisa:
den måste ses in motion s.a.s:
I stora drag var alla mätta och belåtna vid måltidens avslutning, men man var ändå rörande överens om att kaffefläsk inte skulle hamna på menyn igen på ett bra tag.
Recept för den hågade:
