isterband Arkiv

Den uppmärksamme läsaren noterar bara genom att titta på recepten att de denna vecka har något gemensamt.

Ja, förutom det faktum att det varken låter eller ser särskilt gott ut, ser vi här ovan tre olika varianter på småländska specialiteter à la Mästerkocken.

Småland. Om man bortser från lingon och röda stugor känns det faktiskt väldigt brunt. Inte bara det att farbror Bruun kommer därifrån – smålänningarna har genom århundraden personifierat det svenska barkbröds- och potätsamhället. Tänk er alla fattighjon, bortom all Astrid Lindgren-romantik och förmodligen döende i sin egen avföring, som från detta landskap gått till de sälla jaktmarkerna.

Nej, i gamla tiders Småland fanns det sannerligen inget utrymme  att leva över sina tillgångar, och efter påskhelgens utsvävande och storsinta fyrarättersfirande var detta något som även familjen Bruun fick erfara. Men ni känner till talesättet: sätt en smålänning på en klippa och han börjar odla, och så ordnade farbror Bruun trots en skral kassa mat på bordet även denna vecka.

Måltiden inleddes lite lätt och frestande med en varm smörgås: isterbandsfranska. Småland är ju vida känt för just korv och i synnerhet isterband, och en bild som säkert många får på näthinnan är det brunskimrande julbordet från Emil i Lönneberga. Familjen Bruun kan dessvärre inte imponera med slikt kulinariskt skådespel, utan våra korvar såg ut ungefär så här:

Kära läsare, ni som har gått och undrat över hur skinnet på skalat isterband ser ut i närbild – varsågoda – klicka på bilden till höger ovan. (Ja, det är tarm).

Det kan inte nog poängteras att det eventuellt lustfyllda i att äta isterband minskar markant för den vars lott faller på att avlägsna skinnet, men efter stunds motvilligt hackande och fräsande av korv och tomat stod isterbandsfranskan i all sin prakt och solblommande på bordet:

Oväntat nog visade sig isterbandsfranska vara på gränsen till gott. Som förrätt är den dock inte att rekommendera; den är lite för pikant även om äggulan slätar ut en del av den dominerande korvsmaken, men kan med fördel ingå i vickning eller som nattamat med öl. Med andra ord, som receptet ju även antyder, som kvällsgott utan pretentioner. Betyg:  3.6.

Det är många som inte tycker om kroppkakor, och det kan man ganska lätt förstå. Kroppkakor är egentligen en väldigt bisarr maträtt. Bortsett  från själva namnet brukar inte heller konsistensen vara någon favorit, men oavsett vad man tycker är kroppkakor en klassiker som dessutom har många släktingar i både nationellt och  internationellt kök. Så det är inte bara familjen Bruun och smålänningarna som är konstiga.

För att få till den där riktigt tunga, kompakt slajmiga, densiteten ska potatisen först kokas och pressas, blandas samman med mjöl och ägg för att formas till en deg, och på slutet – enligt det traditionsenliga receptet – fyllas med stekt lök, fläsk och massor av kryddpeppar för att sedan återigen kokas. Vissa besvärar sig dessutom med att steka upp dem i smör efter detta förfarande, som om det inte redan vore nog med arbete. Enligt den småländska och öländska traditionen serverar man kroppkakor i djup tallrik tillsammans med lite mjölk och lingonsylt, denna detalj tog dock inte Mästerkocken tillvara på.

Men man ville naturligtvis sätta sin prägel på receptet. I Mästerkockens kroppkakor hittar vi ingen kryddpeppar, men däremot svartpeppar. Fläsket är utbytt mot fläsk- och stångkorv, men eftersom ingen av dessa fanns att tillgå i livset (hemska samtid!) fick kroppkakorna nöja sig med att bli fyllda av isterband som i mångt och mycket är besläktat med stångkorv.

Trots en ganska vänligt inställd smak var det platt omöjligt att få ner mer än en kroppkaka, och ur detta föddes en diskussion kring hur många potatisar som egentligen går åt till att göra en. Jo, det har naturligtvis att göra med hur stor man vill ha den, och det är inte att överdriva att säga att kroppkakorna ovan nästan kom upp i snöllbollsformat. Vill man ha gäster som tar om är det därför att rekommendera att göra kroppkakorna mer som golfbollar.

Succén uteblev för kroppkakor med korvfyllning och betyget hamnade på 2.6. Det hade nog kunnat bli högre om det hade funnits mer smörsky att  bedöva smak och konsistens med, men som redan nämnt fanns inget utrymme för excesser i denna veckas matlag.

Det kändes väldigt tungt i kistan när det var dags för desserten, och att ostkakan mer såg ut som en matpaj än en dessert gjorde det inte lättare.

Ostkakan ovan har egentligen väldigt lite med en traditionell småländsk ostkaka att göra, även om man bortser från att den innehåller äpplen och russin. Att göra riktig ostkaka är en ganska komplicerad process som tar tid, och här har man istället valt att fuska med kvarg, uppvispad äggvita, potatismjöl och ett ordinärt pajskal av mördeg. Hur den smakade? Lite syrlig och torr – en klick vaniljsås eller glass vid sidan av hade inte varit fel – men som dessert betraktat var den ändå helt okej med sina 3.6 poäng.

Summerat blev det denna vecka på decimalen dött lopp mellan isterbandsfranskan och ostkakan. Så kan det gå. Om man ändå ska utse en vinnare får det bli isterbandsfranskan, som orättvist tappade lite i betyg på att den inte serverades helt varm. Dessutom: om familjen Bruun någon gång bjuder till vickning är det inte helt omöjligt att vi ställer just isterbandsfranska på bordet!