gurka Arkiv

16

Gurksoppa, Vegetariska biffar på sellerifärs, Kalashus med choklad (plus Never Mind)

Salve!

Familjen Bruun anar att många som läser våra försök här på bloggen kan vara vegetarianer. Därför bestämde vi oss för att göra en vegetarisk special en kväll, eftersom det faktiskt fanns vegetarianer även på 70-talet. De hade det antagligen betydligt svårare än i våra dagar, vilket vi snart skall bli varse.

Mästerkocken har ingen egentlig kategori för vegetarisk mat men recept finns, bland annat i höjdargruppen ”Banta med oss”. Gurksoppa!

Alla som någon gång stått vid en spis vet att det är en mycket dålig idé att försöka tillreda gurka på något annat sätt än rå. Mästerkocken låtsas,  som vi ju sett förr,  inte om detta.

Choppy-choppy. Gurkan skulle kokas och passeras. Geggan som blev kvar är liksom stommen för soppan.

Nu ligger det väl visserligen i bantningsmatens natur, att den inte skall vara alltför aptitlig eller tilltalande. Poängen är ju liksom att man inte skall äta så mycket…

…så att resultatet inte ser direkt lockande ut får väl räknas som ett gott tecken.

För att få gästerna på lite bättre humör bestämde vi oss för att hälla i dem ordentligt med sprit innan de blev serveradde!

I kannan finns embryot till cocktailen ”Never Mind” som vi fann i boken ”Cocktails och andra drinkar” av Raymond Lindgren:

Vodka, företrädesvis av märket ”Magic Crystal” som köpts ur bakluckan på en bil i Travemünde, Noilly Prat vermouth, vispgrädde och mandel kan väl omöjligen slå fel?

Hmm. Gästerna smakade, log stelt och mumlade något om att dricka upp ”lite senare”. Stämningen var tryckt. Men spritsmaken bedövade effektivt smaklökarna vilket i dessa sammanhang inte behöver vara direkt dåligt. Ibland får fam. Bruun dåligt samvete över hur mycket mat de slänger under sina äventyr. Det är ingenting emot hur de mår när de tvingas slänga SPRIT! Never Mind? Knappast! Betyg: 1,6

Förhoppningen om att en liten cocktail skulle få matlaget på glatt humör gick alltså i stöpet. Men soppan var färdig och med de spartanska tillbehören klippt krasse, knäcke, keso och rädisor gick man till bords.

Blekt, var ordet för dagen.

Både för ögat och gommen. Kanske var det spritchocken, kanske faktumet att gurka, speciellt kokt sådan, inte smakar särskilt mycket, kanske bäggedera, men – ja, det smakade egentligen ingenting. Återigen, detta behöver nödvändigtvis inte vara dåligt.

Ett minus för konsistensen på de uppvärmda gurkbitarna. Slemmigt. Men överlag – det kunde ha varit så mycket värre! Ingen spydde, ingen dog. Betyg: 3,1 och godkänt.

Bring on the varmrätt!

Vegateriska biffar där den största beståndsdelen är rotselleri låter väl inte som någon jättebra idé när tidigare rätter med denna ingrediens vanligtvis sågats med fotknölarna, men det var inte helt lätt att hitta rätter med det viktiga prefixet ”Vegetarisk” så det blev som det blev.

Stort rotselleri anbefalldes. Försök inte att skala rotselleri med potatisskalare, det går inte.

Ett par potatisar fick slänga med i grytan och det hela fick koka samman, under de ångor som vanligen uppstår då rotselleri kokas. Det luktade i hela huset, berättade gästerna.

Hela köret mosades med ett ägg och lite kryddor. Den vakne läsaren torde nu förstå att det här kommer att bli typ potatisbullar, fast med väldigt mycket rotselleri. Denna iakttagelse är korrekt.

Biffarna skulle vändas i ströbröd innan de stektes, detta för att de överhuvud taget skulle ha en chans att hålla samman. Fru Bruun vet nu av bitter erfarenhet att vegetariska rotselleribiffar som man glömmer att vända i ströbröd inför stekning blir ett veritabelt helvete i stekpannan. Men vi låtsas inte om detta.

Så här ser i alla fall en biff ut när den stekts i ströbröd och lagts ovanpå en stekt tomat och toppats med gräslök, allt enligt anvisningarna:

Färgskalan på den enligt recepkortet rekommenderade salladen kändes väldigt 70-tal…

Meningarna gick isär när det var dags att sätta betyg. Förutsättningen för att gilla det här är liksom att man gillar mosig rotselleri, Gör man inte det är det rätt kört. Den ende äkta vegetarianen i församlingen var förtjust, den mest anti-vegetariske gav den en etta. Slutbetyget blev 2,2 och inte två avsmakare var ense. Vegetariska biffar på sellerifärs – en rätt att älska eller hata!

Arbetet med efterätten, som fru Bruun haft ögonen på länge, påbörjades redan dagen innan.

Enligt receptet skulle smeten tillagas i egenhändigt tillverkade smörpappersformar, två stycken, som bottnen till en rulltårta. Fru Bruun ”effektiviserade” detta lite och lät allt gå ner i en brödform.

Den gräddade kakan kunde efter gräddning enkelt skulpteras till önskad form. Om man glömmer att köpa florsocker till smörkrämen kan man köra strösocker i mixern tills det blir flor.

Fru Bruun brukar se sig själv som en hyfsat kreativ person. Det var därför med viss smärta hon märkte att resultatet alltmer började likna verket av någon 6-årig syssling Bruun. Det hjälpte inte att smörkrämen ville fästa vid allt utom själva kakan…

Oh dear.

Men det fanns ingen återvändo. Ett troll fick bli bosättare och så var verket färdigt för beskådan (och visst hån och spe från de församlade).

Mycket väsen för en ganska medioker kaka. Skulle inte göra igen. Betyg: 2,9 och kvällens vinnare blev därmed gurksoppan. Recept följer.

20

Färserad gurka, Delikat köttgryta och Snabblagad Ananastårta

Välkomna in. Slå er ner vid bordet, och jag hoppas ni är riktigt hungriga. Kvällens meny är stekt gurka, varma aprikoser och ananas från burk. Ta för er rikligt, så att ni står er hela vägen hem.

En trerätters middag börjar ju redan i affären, och inköpslistan ovan visar att denna afton faktiskt var väldigt ekonomisk. Vad som är dyrt eller billigt kan ju ändras en del genom åren, och ett recept hämtat ur kategorin ”när kassan är skral” kan mycket väl visa sig vara dyrare än festmaten, vilket familjen Bruun nogsamt fått erfara. Denna kväll hade vi dessutom celebert besök av Aftonbladet, så nerverna var spända till bristningsgränsen. Skulle kvällens meny bära eller brista?

Här ser vi alla ingredienser i Färserad gurka. Lite förvånande är kanske den totala avsaknaden av själva färsen, men förmodligen har den blivit bortrationaliserad för att, som en läsare uttryckte det; ”det fanns viktigare saker att ägna sig åt på sjuttiotalet än att laga spännande mat”. Den som detaljstuderar fotot på receptkortet hittar i bakgrunden någonting som påminner om ett avföringsprov redo för laboratorieanalys och praktiskt upplagt på en liten träskiva för att lättare få plats under mikroskopet. Detta kan mycket väl vara den saknade färsen, och som förslag på metoder att variera färserad gurka ger oss Köksmästaren tipset att tillsätta färs, någonting som på inget vis verkar ha varit obligatoriskt, varför vi helt enkelt struntade i det. Ingen fisförnäm matporr här inte. Recepten skall följas, basta!

Gurka består ju som bekant mest av vatten, men är ändå en uppskattad ingrediens i en sallad eller på en macka eller bara som tillbehör. När man först flottyrsteker och sedan ugnsvärmer gurkan upptäcker man dock att den förlorar sin fräschhet och sprider en doft som kommer en att tänka på de där stora soptunnorna man brukar kunna hitta på bakgården till en restaurang. Det är en lockande odör som sommartid förklarar varför vissa gator är populärare än andra som promenadstråk betraktat.

En sak som mycket mystifierade Herr Bruun när han studerade det som utspelades i hans egen ugn och sedan jämförde detta med bilden på receptkortet var storleken på tomater och gurka. Var tomaterna mycket mindre på sjuttiotalet än vad de är nu? Om så var fallet, hur har de uppnått sitt nuvarande omfång? Är det ett resultat av Tjernobylkatastrofen eller någon medveten genmanipulation? Fröken Bruun valde i affären ut den tjockaste gurka som gick att uppbringa, och till detta några helt vanliga tomater, men inte ens den minsta tomatskivan visade sig kunna ligga så nätt som receptklubben Köksmästarens. Till slut gav vi upp, och varvade dem helt enkelt i en skål såsom avbildats ovan. Det här var otroligt välkryddat med en hel klyfta vitlök, som efter en sejour i ugnen fick en närmast självlysande grön nyans, ett fenomen som familjen Bruun inte tidigare lagt märke till. Smaken visade sig ledsamt nog vara i full överensstämmelse med lukten. Inte ens parmesanosten och vitlöken kunde räddat detta. Den vältrade sig runt smaklökarna på ett vidrigt intimt sätt, och Herr Bruun var väldigt nära att kräkas. Betyget landade på 1,6.

Ett gäng burkar och en bit skivat svin? Ånej, kära läsare, detta är ingenting mindre än kvällens huvudrätt Delikat köttgryta. Mästerkocken utlovade en ”piffig och färgglad gryta”, och med ordet delikat redan i titulaturen hade vi indoktrinerats så mycket att det inte gick att neka denna maträtt sin självklara hedersplats på bordet. Hör och häpna; Mästerkocken upplyser oss om att recptet går att variera om man använder andra grönsaker och kryddor. Där ser man.

Tillagningen av detta var väldigt lätthanterad. 1. Öppna konservburken 2. Töm den i grytan 3. Värm. Svårare var det faktiskt inte. Här ser vi någonting som får det att vattnas i munnen riktigt ordentligt. Tomater, champinjoner, ärtor, majs och aprikoser. Aprikoser? Vem kom på att man skulle ta en helt ordinär middag och stoppa aprikoser i den? Var det ett skämt på Mästerkockens redaktion? Receptmakaren vände sig om och någon lustigkurre passade på att skriva dit ordet aprikos innan allt skickades iväg till tryckeriet? Vik hädan styggelse. Ut ur min åsyn, och framförallt ur min mun.

Ser det inte trevligt ut med de blekt uppfläkta köttvalkarna simmande i en sås av blandade frukt- och grönsaksbitar? Om man flyttar på dessa bitar ser man en syn som möjligen skulle glädja en gynekolog, men få andra. Enligt instruktionerna skulle detta kryddas ”ganska kraftigt”. Med oregano. Dessutom uppmanades vi hälla ut spadet från konservburkarna innan dessa tömdes i grytan. En sansad och väl begriplig handling om man nu inte vill ha en soppa istället för en gryta, men sedan kommer nästa mening. ”Spara det gärna till något annat tillfälle”. Vilket annat tillfälle skulle det kunna vara? Vid vilken situation i livet är spad från konservburkar ett oumbärligt hjälpmedel? När man lider av törst? När lusten att svälja spad blir för stor att kunna hanteras? ”Älskling, jag är lite sugen. Skulle du ine kunna ge mig det där glaset med champinjonspad som står i kylen? Mmm. Tack.”

Här ser vi en av kvällens besökare fascinerat stirra ner i dekokterna. Hans uppenbara intresse förbyttes i fasa när familjen Bruun artigt erbjöd en smakbit. Tryckta mot väggen stod både journalist och fotograf med vidöppna ögon febrilt sökande en flyktväg. Hela familjen Bruun stod mellan dem och dörren, och Herr Bruun förklarade med myndig stämma att det går minsann inte an att skriva om mat man inte smakat. Den stackars journalisten flämtade till, och tårarna var inte långt borta, men mat skojar man inte om och gurkan skulle in i munnen, stekt eller ej. Hon gav sin fotograf en vädjande blick, men kameran och dess skötsel fångade just då hela hans intresse. Denna sorts pennalism förekom troligen inte ens på JMK, men situationen kunde uppstått på vilken skolgård som helst. En försvarslös stackare i klorna på mobbare. Omringad, sviken, och med en skiva stekt gurka hotfullt dallrande framför munnen. Behöver vi nämna att familjen Bruuns triumf var närmast total?

”Gott att servera till: potatis eller bröd”, skrev Nästerkocken. Vi valde bröd. Pain Riche, för att använda 1970-talets vokabulär. Trots att rätten kryddats kraftigt med torkad oregano och dessutom både salt och peppar smakade det ingenting. Ingenting annat än nödtorftigt uppvärmda burkchampinjoner, vill säga. Förekomsten av aprikoser gjorde att en sötaktigt jolmig smak ibland smög sig in i den annars rätt trista rätten. Äldsta Fröken Bruun gav den av någon outgrundlig anledning en fyra i betyg och skickade därmed upp slutbetyget på 2,7. Nästan okej, med andra ord.

Snabblagad ananastårta ljög sannerligen inte om sitt namn. Enligt Mästerkocken skulle det ta tio minuter att tillreda denna finess för kaffebordet. Sanningen var snarare fem. Lägg en färdig tårtbotten på ett fat, stjälp över ett par burkar ananas, på med grädde. Voila! Om man vill ha omväxling kan man enligt Mästerkocken prova att använda färsk ananas, men då ska man endast köpa den när den är billig. En förnuftig uppmaning. Det är bara reklamen som lurar dig och får dig att tro att du annars måste konsumera.

I den hårt vispade grädden skulle blandas en matsked apelsinlikör och antingen vaniljsocker eller ytterligare en matsked apelsinlikör. Självklart valde vi spriten framför sockret. En efterrätt man kan bli full på har oanad attraktionskraft, så även på 1970-talet. Tyvärr uteblev denna del av effekten, vi borde nog ha ökat dosen. Ananastårta var som redan konstaterats otroligt snabblagad, men relativt torr i smaken. Grädde och ananas gjorde sitt bästa för att överrösta de fabriksbakade sockerkaksbottnarna, men skrek förgäves. Skrek gjorde även Farbror Bruun. Av besvikelse. Det samlade betyget blav 2,9, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt, men räckte ändå till för att göra detta till kvällens vinnare.

Så här kan det se ut efter en brun trerätters. Här nedan kommer recepten. På återseende.

5

Gurka på överraskningsvis, Pannkakstårta med fiskfyllning och Banancharlotte

Förra veckan stoltserade makarna Bruun med sin nyförvärvade sjuttiotalsduk. När turen föll på farbror Bruun att bjuda in till supé ville han naturligtvis inte vara sämre, och en liten samling av autentisk sjuttiotalsdekor är även på denna sida av släkten Bruun under uppbyggnad:

Brun duk

Ett bord redo att prydas med:

Gurka på överraskningsvis

Pannkakstårta med fiskfyllning

Gurka på överraskningsvisPannkakstårta med fiskfyllning

Banancharlotte

Under glada tillrop om dekoren gick familjen Bruun till bords, och stämningen var topp eftersom middagen (enligt receptkortet) skulle inledas med en överraskning – Gurka på överraskningsvis. Nyfikenheten om vad som skulle kunna tänkas vara överraskningen var stor, även om vissa misstankar fanns om att den låg i att denna gurka både…

Skalad gurka

..skalats..

Kokad gurka

...kokats...

ugnsbakad gurka

...och ugnsbakats.

Med andra ord: en överraskning som innefattar väldigt mycket merjobb. Då gurka egentligen är en väldigt tråkig och smaklös grönsak – till 90% bestående av vatten – fanns det efter detta tillagningsförfarande inte särkskilt mycket av själva råvaran kvar då de cheddargratinerade gurkbåtarna togs ur ugnen.

Det enda som räddade Gurka på överraskningsvis var fyllningen, som trots receptkortets ordination om att blanda i ett par matskedar urgröpt gurka inte smakade det minsta mer gurka. Smaken dominerades istället av fyllningens inslag av vitlök, skinka och cheddar, medan gurkbåten – som tappert kämpade om att behålla formen – inte förärade denna rätt med mer än sin eventuella nyttighet som grönsak. Betyget blev 2.9, och familjen Bruun konstaterade enhälligt att smält ost och skinka markant höjer ätbarheten i vilken rätt som helst, så även i Gurka på överraskningsvis.

Farbror Bruun fick sedan springa många gånger mellan salong och kök- huvudrätten avkrävde i det närmaste mer eller mindre konstant uppmärksamhet då det fordrades ett tiotal pannkakor för att få till den.

Fisk och pannkaka

På menyn stod pannkakstårta. Ja, det låter väl trevligt och gott, gärna med litet glass, grädde och sylt. Det kan man ju inte misslyckas med, eller? Ärade läsare, det kan man, nämligen genom att ta…

Kokad fisk

..kokad vit fisk...

Stuvad vit fisk med persilja

...stuva den med MYCKET persilja...

Pannkakstårta med fiskfyllning

...och varva detta - lager på lager - mellan pannkakor.

Förvånande nog visade sig Pannkakstårta med fiskfyllning vara förhållandevis ätligt, då det smakade ungefär som crêpes, men så fort tankarna gick till hur Mästerkocken valt att döpa denna rätt vred det till sig i magen. Man föreslår visserligen på receptkortet att den kan varieras som just crêpes, men varför man istället inte vände på alternativen förblir ett mysterium. Familjen Bruuns betyg blev 2.6, och detta i sammanhanget relativt höga betyg kan eventuellt härledas till att Gurka på överraskningsvis hade sköljts ned med rätt så många glas vin. Pannkakstårta med fiskfyllning kommer aldrig att hamna på menyn igen, det kan vi med säkerhet säga.

Efter två rätter i rad med måttliga betyg var förväntningarna på kvällens dessert – Banancharlotte – ganska höga. En charlotte är en engelsk efterrätt som skapades runt år 1800 till George den III gemåls ära, och har alltså också lyckats med konststycket att smyga sig in i Mästerkockens receptkortsamling.

Vad gäller ingredienser kan vi förutom banan räkna upp ananas, grädde, citron och gelatin, som ser ut ungefär så här då de blandats samman:

Banancharlotte ingredienser

De fåtaliga ingredienserna till trots är Banancharlotte en rätt som kräver planering, vilket i princip gäller allt som har med gelatin att göra.

Banancharlotte form

Klä en oljad form med skivad banan och fyll den med ovan nämnda fyllning, och efter några timmars stelning i kylen resulterar detta förhoppningvis i Banancharlotte. Om man dessutom pryder charlotten med litet flisad choklad kan det se så här trevligt ut:

Banancharlotte

Banancharlotte blev ett mycket välkommet och uppskattat inslag på tallrikarna, och hyllades av alla utom kusin Bruun. Viktigt att nämna är att kusin Bruun är vegetarian och inte åt av vare sig Gurka på Överraskningsvis eller Pannkakstårta med fiskfyllning, vilket med största sannolikhet även inverkade på hans betyg som bara blev 2. Kring resten av bordet var förtjusningen ett faktum och höga betyg delades ut – lite sur i smaken tyckte väl någon – av andra uppskattades just detta som kontrast till kaffet.  Snittet hamnade till slut på 3.8, och att Banancharlotte inte lyckades ta sig över den magiska gränsen för ”Gott”, 4, får helt enkelt skyllas kusin Bruun.

Ärade läsare, med detta tackar vi för den här gången och ger er recepten. Samtidigt önskar vi er alla en Glad Påsk, och vem vet – det är inte helt omöjligt att påskharen kommer på besök till Den Bruna Maten nästa vecka.

Gurka på överraskningsvis recept

Pannkakstårta med fiskfyllning recept

Banancharlotte recept

7

Gurka i köttgrotta: läsarbidrag

Gurka i köttgrotta

Köttgrotta - ”en verklig delikatess och en glad överraskning”. Jo, med köttgrotta på menyn är nog risken för överraskade gäster relativt stor, men huruvida de skulle bli särskilt glada är väl mer tveksamt.

Den här annonsen kommer från 1966, och som vi på DBM redan konstaterat måste det ha varit så att vi i Sverige, i denna progressiva tidsålder, tog framtiden i egna händer och startade 70-talet tidigare än i resten av världen. Inte minst blir detta tydligt om man gör en neddykning i Det bruna biblioteket.

Och receptet? Läsaren Niklas, som har skickat in bidraget, meddelar att han kommer prova köttgrottan  ”vilket år som helst”, något som undertecknad har den största förståelse för. Men för er andra som inte kan stilla er nyfikenhet – här kommer den något diffusa instruktionen från annonsen:

Gör köttfärsen som vanligt. (DBM:s anm: ???). Lägg ut den på aluminiumfolie och baka in hela Felix-gurkor. Forma till folien runt köttgrottan och grädda den i medelgod ugnsvärme. Pensla då och då med smält smör eller margarin plus litet av gurkspadet.

Annonsen är hämtad härifån. Familjen Bruun tackar varmt Niklas för tipset, och vi får väl se om ”Gurka i köttgrotta” hamnar på menyn någon gång. Det skulle kunna hända vilket år som helst.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Etiketter: ,