Hallå semesterfirare! Delar av familjen Bruun har visserligen ferier och annat på gång men lyckades häromsistens slå sig ned till bords.

Låt oss gå direkt på väsentligheterna – förrätt. Favoriter.

Man kan inte annat än beundra den receptmakare på det anrika Mästerkocken som en gång besatt så gott självförtroende att han/hon utan vidare lät sin kreation gå under namnet Favoriter. Betänk nu att denna rätt (som alltså går under namnet Favoriter, om någon missade det) innehåller både bananer och – böckling (recept av den här typen får ibland familjen Bruun att begrunda om det kanske var så att Mästerkockens recept tillkom genom någon typ av slumpgenerator, helt utan mänsklig inblandning).

Låt oss smaka på konceptet medan vi tittar på den här bilden:

Böckling. Bananer. Två ting som aldrig, aldrig borde nämnas i samma mening.

Till och med någon på Mästerkocken förstod att man var ute på djupt vatten och försvarade därför omedelbart rätten redan i receptkortets lilla obligatoriska ingress:

”Bananer i varma rätter kan det smaka gott? Javisst gör det det.”

Redan där börjar familjen Bruun att mumla fram protester men man fortsätter envist:

”Det är bara ovanan som får oss att tycka att det låter lite konstigt.”

Nej. Det är det inte. Men skit i det: här skall lagas Favoriter!

Böckling är grisigt och krångligt för den som skall rensa den och arbetet känns hopplöst otacksamt och meningslöst eftersom man vet att det alltid kommer att finnas kvar en triljon ben i alla fall. Men man måste offra sig för Konsten.

Konst kan också vara att lägga skivade bananer på brödskivor som att det vore det naturligaste i hela världen.

Sedan täcker man bananerna med böckling, dill…

…majonnäs samt ost och låter det hela stå i ugnen.

Sen kan man kalla det en installation, men man kan också äta det, vilket familjen Bruun naturligtvis gjorde. För Konsten.

Behöver vi ens påpeka att förväntningarna var låga? Tror inte det, och antagligen var det mycket därför som Favoriter mottogs så pass välvilligt som ändå skedde. Nej, ingen i sällskapet gjorde rätten till sin nya Favorit, men medelbetyget blev ändå 2,7 vilket är snäppet under ”Okej”. Man opponerade sig mycket mot att banansmaken nästan helt övertog böcklingen (vilket bara det är en bedrift!) och det är inte kul att få ben i munnen hela tiden, men det kan väl i ärlighetens namn inte skyllas på receptet. Ingen blev övertygad men, tja, ingen kräktes heller. En bra förrätt med andra ord.

Så var det dags för huvudrätt. Vi erkänner att rätten först och främst valdes på grund av sitt namn – Kyckling med Piff! När det sedan visade sig att rätten också innehöll jordnötter var saken biff… förlåt: Piff!

Här var det färdiglagat och halvfabrikat som gällde och det är något rörande över Mästerkockens ansträngningar att upplysa oss om vad färdiggrillad kyckling är och hur den kan bäras hem:

”Den kyckling som vi ibland för enkelhetens skull kommer hem med varm och färdiggrillad (inslagen i ett ark folie eller en värmeskyddande påse)…”

Så här kan då en påse se ut, för den som undrar.

För övrigt ingick snabbris i receptet samt burksoppa.

Nu är ju familjen Bruun fria andar som icke låter sig begränsas av anakronistiska och utdaterade specerier när de väljer ut sina recept, så det var inte förrän de befann sig i mataffären som det slog dem att sellerisoppa på burk kanske inte skulle bli så lätt att få tag i. Det var det inte heller, det var istället helt omöjligt och Bruunarna hade en del bry innan man enade sig om en kompromiss. Det fick bli en pulversoppa med kyckling och grönsaker, varav en var selleri, och sen skulle saken aldrig mer nämnas.

Väl hemma tillagades soppan enligt förpackningen och allt bös silades bort (den som minns sellerisoppa på burk får gärna prata gamla minnen i kommentarsfältet).

Snabbriset lades på en ugnssäker form, och ett kompani tappra sparrissoldater (givetvis från burk) anmälde sig till tjänstgöring.

De stupade sedermera alla för kycklingens hand.

På med soppa, gräddfil och jordnötter och du har efter en kort ugnssejour en rätt med Piff! Eller?

Piff må vara ett väldigt subjektivt begrepp, men vad familjen Bruun anbelangar så hade denna kyckling ICKE Piff!

Det var väldigt blött, väldigt slafsigt och det enda egentliga tuggmotståndet utgjordes av jordnötterna. Barnmat och sjukhuskost var två lättfunna associationer, speciellt med tanke på att det här receptet inte innehöll vare sig salt eller några kryddor… Piff – i helvete heller!

En rätt utan potens. Eller Piff!

Betyget: 2,2. Mycket rester blev det… De ”glömdes bort” och fick slängas dagen efter.

Så hittills var kvällen mycket medioker för familjen, men det mesta brukar ordnas upp när det är dags för desserten, inte sant?

Mjo. Mja. Så blev det väl inte riktigt.

Capuccino-glass – visst låter det riktigt gott? Så gott att vissa kritiska röster först tyckte att det lät för gott, för normalt, men de skulle så småningom tystna.

Det här var alltså inte riktig hemgjord glass med capuccinosmak om någon nu trodde det, nej, det var istället kallt kaffe med en kula glass i och en blygsam klick grädde på toppen.

Bara grädde. Inget att se här.

”Ibland är det kanske lämpligt att förena desserten med kaffet” skaldade Mästerkocken. Ja, om man inte kan få iväg gästerna fort nog, till exempel. Och med den här desserten så lär de inte heller bjuda igen.

Den blev även vansinnigt ful.

Första skeden, med glass, grädde och bara en anstrykning kaffesmak, var god nog, men så fort mejerivarorna smält undan återstod endast massor av kallt kaffe. Och en deciliter kallt kaffe per person kan kännas som väldigt, väldigt mycket, fick fam. Bruun erfara.

Ingen lyckades peta i sig hela sin dessert och desserten fick betyget 2,5, vilket ju är lågt i sammanhanget.

Familjen Bruun fortsätter med lata dagar i solen och är inte tillbaka med en ny måltid redan nästa söndag, men glöm inte bort oss! Vi skickar ett vykort.

Familjen Bruun blir väldigt glada när läsare hör av sig och provlagar mat ur receptskortsamlingarna. Om man mot förmodan inte skulle ha någon stående hemma eller i någon äldre släktings hem, så går det alldeles utmärkt att följa Hannah-Sofias exempel och bege sig ut och investera i en. Från 20 kronor och uppåt, eller kanske nedåt…

Minns ni Johan och Lynn och deras Schweizerfondue? Nu är de tillbaka igen, och den här gången har de slagit på stort med tvårätters!

En brun fredag i april 2010

Denna ljumma aprilkväll skulle få bruna förtecken, men vi kände att en brun rätt inte gör rätt för sig och siktade istället mot minst två mästerkocksrecept. Med hjälp av tre skarpa näsor och receptboxen valdes först kategorier: ”Gott att börja med” och ”Kvällsgott utan pretentioner”. Efter en första grovsortering bland korten vattnades det i våra munnar vid anblicken av ”Ostsallad i tomatbägare” (avd 1, kort 13) och ”Kvällsröra” (avd 14, kort 74). Nu gällde det att i närmsta matbutik hitta lämpliga mängder av alla bruna ingredienser, bland annat ”en klyfta rotselleri”. Vi började så småningom att tillaga båda rätterna under tjo och tjim, glada tillrop och glam.

I förrätten lyste både brunt och smak med sin frånvaro, trots receptkortets färgstarka intryck. Smaken påminde mest om blött papper och endast en av oss kunde sluka sin bägare, resterande två bjöd en sent tillkommen gäst på sina rester. Kanske var det vårt tvivel inför dess vågade potpurri av frukt, grönsaker och rotfrukt som färgade vårt omdöme. Kanske var det vårt val av ost som spolierade anrättningen (den överblivna Emmentalern istället för Herrgårdsost). Kanske var det helt enkelt inte så gott till att börja med. Det vore väl för bra för att vara sant om Mästerkockens hela repertoar smakade lika ljuvligt som schweizerfonduen. Betyget hamnade i den lägre delen av den femgradiga skalan: två 2:or och en 3:a.

Kvällens huvudrätt bjöd på desto mer smak och ögonfröjd. Bara en sådan sak som att tillaga ägg i ugn kändes som en frisk fläkt och i slutändan ett välsmakande koncept. Frågan angående den exakta definitionen av ”en klyfta” gäckade oss under tillagningen. Vi beslutade att det motsvarade en fjärdedel av den inköpta rotfrukten. Eftersom en i vårt sällskap är vegetarian bytte vi ut nötfärs mot quornfärs. När det var dags för en första avsmakning mellan stekpanna och ugn fanns där inget som väckte våra smaklökar ur deras slummer. På 70-talet verkade kryddor endast innebära salt och peppar (och eventuellt persilja), vi krävde däremot mer styrka och smög därför i både vitlök och chilisås. Ett regelbrott kan tyckas, men i slutändan ett väldigt gott sådant. På en femgradig skala blev betyget en 3:a och två 4:or.

Pricken över kvällens i blev vårt filmval: ”Exorcisten”. En sjuttiotalsfilm av hög rang!

Lynn, Johan och Lars.