Välkomna tillbaka till familjen Bruun!
Herr Bruun stod för förrätten denna afton. Han steg upp i god tid för att vara säker på att räkgelén skulle vara dallrande färdig till måltidens början.
Räkgele innehåller förutom räkor även tomatjuice, fiskbuljong och hela 6 blad gelatin. Jumsi. Fiskbuljongen kunde ersättas med vitt vin, men församlingen tyckte det verkade klokast att spara vinet till andra syften.
Att handskas med gelatinblad har blivit vardag för den här familjen. Tänk att något så vackert kan förvandlas till en sådan vedervärdighet som… Nej, inte gå händelserna i förväg!
Men vi snabbspolar bandet och se: gelén har stått i kylskåpet några timmar och blivit just gelé. Den uppmärksamme läsaren kanske nu frågar efter kaviarrundlarna, men de ströks helt enkelt på ett tidigt stadium. Vi tyckte kanske att den här rätten verkade så god ändå.
Det svåraste med gelérätter (förutom att äta upp dem) är ju att stjälpa upp eländet utan att anrättningen tar allt för stor skada. Ibland blir det ganska bra, som här:
Och ibland blir det inte bra alls.
Men det ska ju ändå blandas i magen, gubevars.
Bordet är nu dukat. Förvisso verkar matgästerna inte ha alltför bråttom att sätta sig, vilket är helt förståeligt för oss som nu faktiskt vet hur riktigt illa räkgelé är.
Det är helt enkelt koagulerad tomatjuice med skaldjur. Det är inte gott. Därför åts det inte heller så mycket mer än så här:
Fru Bruun, som nu för pennan, gav detta tydligen en tvåa i betyg, vilket hon såhär i efterhand inte riktigt kan acceptera. Herr Bruun, som faktiskt tycker om aladåber och liknande, slog till med en trea, medan farbror Bruun inte kunde sträcka sig längre än till 1,5. Slutresultat: 1,8. Hu.
Familjen Bruun var alltså fortfarande hungrig när förrätten pliktskyldigast var avklarad. Tur då, att det bjöds på en rikligt tilltagen gryta?
Det började med rotselleri. I begynnelsen var rotselleri. Katter tycker inte om rotselleri. Inte alla människor heller.
Rotselleri som accent i en köttgryta eller soppa av det mustigare slaget? Inga problem. Rotselleri som egentlig huvudingrediens (även om receptkortet påstår att det är vattenkastanjer)? Nu har vi problem.
När åt du dina vattenkastanjer, delade på mitten, tillsammans med frysta ärter och prinskorv senast? Så länge sedan? Vi förstår.
För att förtydliga: frysta ärter. Med prinskorv. Och vattenkastanjer. Och en djefla massa rotselleri.
Det snällaste man kan säga om den här rätten är att den åtminstone var lättlagad. Färdigt!
Ser det trist ut? Det var det. Var man glada över att man kunde äta sig mätt på bröd? Det var man. Blev det rester? Det blev det.
Färglösare maträtt får man leta länge efter! Utan att egentligen vara äcklig-äcklig-bläää, väckte den här anrättningen mycket mörka känslor hos de som åt den. Lite livsglädje och -lust verkade på något sätt försvinna med varje tugga och det var tur att vinförrådet för kvällen stod i direkt proportion till maträtternas tillkortakommanden. Grytan fick 2,2 och skulle ändå bli kvällens segrare.
Men det är inte slut än!
Dessert – kumminkeso med päron! Denna lilla katastrof hade lika gärna kunnat heta ”Ostbricka på nytt sätt” för det verkar som att laboratörerna sneglat åt en sådan. Hur ska vi annars förklara paprikan?
Förberedelserna var minutiösa. Päron? Check. Paprikaring? Check.
Keso, vispgrädde och sherry? Check.
Nu blev fam. Bruuns päron inte lika eleganta som Mästerkockens. Men vi börjar bli vana.
Vad i… Smaklig måltid?
Nej, inte särskilt. Keso smakar inte mycket (vilket man påpekar redan i receptkortet). Päronen smakade inte så mycket. Grön paprika smakar väldigt lite. Vad smakade det då? Tja, mest kummin. Men kummin allena räddar ej mången måltid. Icke heller denna.
Förvirring och trötthet var känslorna inför denna rätt, som på uppmaning serverades med rödvin. Betyg: 1,9 och kvällens andrepristagare.
Innan recepten kommer här en bild på Mästerkockens respektive Köksmästarens receptboxar, för vi tror faktiskt inte att vi har publicerat en bild på dem tidigare. Håll till godo! Katten är med som bonus. Åååh – en katt!
