gelatin Arkiv

12

Curryfisk med fruktris och plommonkrans


Efter två veckor i rad med kötträtter – kaffefläsk och köttfärssrutor – kände vi i familjen Bruun att det skulle vara på sin plats att presentera en fiskrätt. Av fisk blir man klok, det vet vi alla, och det fanns ju en tid då fisken hade sin självklara plats i den svenska husmanskosten – och då inte bara som djupfryst och panerad. Idag har det väl mer blivit så att den återfinns i mer fashionabla rätter som sushi, eller i annan minimalistisk matlagning som den moderna och medvetna människan kan tänka sig äta utan att undra alltför mycket över vad det faktiskt är.

Men i familjen Bruun rynkar vi inte på näsan åt torskblocken i frysdiskarna. Vi räds dem icke! Denna vecka bjöd farbror Bruun in till en dejlig och krispig currytorsk friterad i en öl- och mjölblandning, som serverades på en bädd av långkornigt ris och fruktcocktail.

Ja, ni hörde rätt. Fruktcocktail i huvudrätten. Man kan ju undra hur de tänkte. Eller kanske över avsaknaden av tankar. Kan det ha varit så att receptförfattaren sneglade åt det asiatiska hållet (med tanke på curryn), men kanske ansåg en sötsur sås eller grönsaksblandning som alltför exotisk eller krånglig att tillreda? Å andra sidan är det här med att fritera ju inte heller helt okomplicerat, och inte heller var väl någonting för exotiskt på 70-talet, så kanske var det fråga om någon slags rationalisering. Så här gick det i alla fall till:


Den tinade fisken fick först suga åt sig av currysmaken och ölsötman i den redan tillredda frityrsmeten:


Sedan stektes den hårt på bägge sidor innan den fick gona in sig på bädden av ris och uppvärmd frukt:


Alla i familjen Bruun var överens om att curryfisken var en höjdare. Det krävdes dock inte många tuggor innan det konstaterades att detta inte gällde i kombination med riset och frukten. “Torrt!”, utbrast Fru Bruun och påpekade att en sås hade varit på sin plats, och alla utom yngsta fröken Bruun – som ända in i det sista knaprade på av både fruktris och fisk i en salig blandning – instämde i detta.

Ett och annat artigt men hårt hållet ”Ja, det här var ju mättande” hördes sedan puttra mellan tallrikarna medan besticken lades åt sidan. Det samlade betyget, helt och hållet tack vare fisken (dock fick även riset några goda omnämnanden tack vare sin autentiska 70-talsfärglöshet), hamnade till slut på den högsta noteringen på bloggen hittills – 3.4 poäng.


Medan resten av familjen fick låta huvudrätten smälta gick Farbror Bruun ut i köket för att hämta desserten, en katrinplommonpudding som redan dagen innan hade förberetts hos makarna Bruun.



Det visade sig dock finnas vissa problem med att stjälpa ut puddingen ur formen, och när det väl hade sagt plopp kan man kan väl inte riktigt säga att det färdiga resultatet var av det delikata slaget.




Puddingen åts under nästan total tystnad. Ett och annat skratt och “fy fa-an!” hördes, inte så mycket mer än så bortsett från det förlägna slafsandet. De flesta tog ivrigt för sig av vaniljglassen för att “spä ut”, och det enda som sades om plommonkransen – möjligen också det enda som kunde sägas – var att den smakade just katrinplommon. Betyget blev 2.9, det ska dock poängteras att detta var kraftigt påverkat av Farbror Bruuns fyra.


När alla hade ätit sig mätta men inte särskilt belåtna tog desserten den enda rätta och möjliga vägen ut – notera dock att detta enbart var av praktiska skäl.



6

Köttfärsrutor och Cornflakespaj


Sjuttiotalet. Årtiondet när Baader-Meinhof var helt okej, och gröna trämöbler, bruna gabardinbyxor, utsvängda naturligtvis, och orangea vävtapeter dominerade vardagen i de småmysigt betonginredda miljonprogramslägenheterna. Hur tänkte folk då? Vad kände de, och hur levde de, dessa gångna tiders velourfantomer? Det sägs att vägen till kunskap går genom magen, och om detta stämmer kommer vi här lite närmre den bruna sanningen a la 1970-tal för var vecka som går. Följ med och smaka på köttrutor med cornflakespaj, ett vinnande koncept en gång i tiden.

Okej, det här är inte lätt, det upptäckte vi redan när vi stod i butiken för att köpa in råvarorna. Ingefära och kryddnejlikor? Äter man sådant? Är kryddnejlikor detsamma som bara nejlikor? Frågetecknen var som ni ser många, och vi löste det genom att helt enkelt bestämma att det var samma sak. Vi hade egentligen inget val, då någon kryddpåse med påskriften kryddnejlika inte gick att få tag på, i varje fall inte i denna affär. Nog om detta. Vi ska bespara er det tradiga uppräknandet av ingredienser, och går direkt på själva matlagningen. Action från första stund alltså.


Huvudingrediensen i detta kulinariska mästerverk stavas köttfärs. Härligt blekrosa köttfärs som blandas med havregryn, ägg och mjölk i en bunke. Smeten gav ifrån sig ett intressant slafsande ljud som förde tankarna till diverse oanständigheter. Man känner sig lätt som en galen kemist när man blandar dessa ofta bedrägligt vardagliga ingredienser för att få fram en nygammal och spännande dekokt. I ärlighetens namn ska sägas att författaren till dessa små rader nöjde sig med att dokumentera det skedda fotografiskt, det praktiska utförandet överlämnades i fru och äldsta fröken Bruuns varsammare händer. Självfallet inte på grund av någon sorts lathet, det var endast för att han visste att potatisskalning är en delikat och ömtålig process som inte bör utföras av olämpliga fingrar.


Det hela var egentligen förbluffande enkelt: koka paprikan några minuter så att den får den rätta sjuttiotaligt mosiga konsistensen, värm majskornen, och stek potatisen. Köttfärssmeten formades i rutmönster enligt en i förväg fastställd plan, och fick sedan sköta sig själv inne i ugnen. Kanske berodde det på att vi har gasugn att den inte riktigt verkade vilja få färg som den borde. Gång på gång kikade vi in, men den blekfeta sörjan vägrade skaffa sig den rätta aptitretande solbrännan. Istället började den utsöndra någon form av vätska (Vatten? Köttsaft?), som tvingade till länspumpning ett flertal gånger under proceduren.
Var ketchup nytt på sjuttiotalet? Det låter otroligt, men vad skulle annars kunna förklara denna sjukliga benägenhet att använda den som ingrediens, inte tillbehör, i all slags mat?


Fotot på receptkortet föreställer en vackert gyllenbrun matta med trafiklysefärgad intarsia av majs, paprika och en röd smörja fabricerad av ättiksgurka, lök, och ketchup. Ketchup kan i princip blandas med vad som helst, upptäckte vi, utan att förlora sin distinkta smak av just ketchup. Mums på en grillkorv, men blandad i en maträtt… Tja, tankarna var som sagt aldrig långt borta från grillkorv trots att den här anrättningen hade en konsistens som snarare påminde om slarvsylta. Mjuk och utan minsta tuggmotstånd.


Kanske ketchupens oinskränkta herravälde till viss del berodde på att vi glömt krydda med den fascinerande smakkombinationen ingefära/kryddnejlika. De små blå påsarna låg där bredvid skärbrädan och stirrade anklagande på oss, vi ignorerade och dränkte förebråelserna i ketchupsmakande paprika och köttfärs som var både kokt och ugnsstekt på samma gång.


På det hela taget var det trots allt en godkänd maträtt, med ett samlat snittbetyg på 3,3. Den talade till oss på sjuttiotalsvis, med köttig stämma raka vägen ner i magen, och vi lyssnade väluppfostrat. Längst ner hittar ni de lockande recepten.


Vi lämnar över ordet till farbror Bruun som fått på sin lott att alldeles på egen hand ansvara för efterrätten:

I veckans efterrätt valde familjen Bruun att gå lite längre än normalt i fråga om uppfinningsrikedom och ansträngning då vi ansåg originalreceptet alltför färgglatt och därför improviserade fram en variant på detta.

Cornflakespajen är ett ganska hälsomedvetet alternativ när du vill imponera på kräsna gäster som kan tänkas föredra en mer matnyttig dessert. På en brödsmulig sockerbädd av branflakes och smält smör vilar ett proteinrikt kokosskum smaksatt med apelsin, och för att ge pajen ett lite mer delikat uttryck garneras den med tärnade bitar av päron samt grovriven choklad- och branflakesblandning.


Resultatet torde vara ett läckert och exotikst giftermål mellan syra och sötma. Det lätta men matiga skummet borde ju rimligen accentuera fram en ljuvlig kontrast mot den krispiga botten. Men, nja. De flesta i familjen Bruun var rörande överens om att detta var rätt sött, men absolut inte mer än så. Bland unga damerna Bruun var den initiala förtjusningen något mer påtaglig, men efter en stunds ätande intog även de en apatisk hållning. En viss skepsis uppstod dessutom när farbror Bruun tillkännagav att pajen var gjord på branflakes och inte cornflakes, med motiveringen att ”brunt ska vara brunt”.

Stående ovationer utbröt dock när pajen sattes på sin plats till servering:




Bland frastuggorna och kaffesörplandet kring bordet hördes avmätta kommentarer såsom ”i sötaste laget” och det rådde också viss förvirring om päronmosaiken i själva verket var päron eller hackade oliver. Betyget nådde därför inte högre än 3,2.

17

Kaffefläsk och apelsingelé med banan

Som premiärmaträtt här på Den Bruna Maten valde familjen Brun att gå ut med ett starkt kort: Kaffefläsk – en rätt där två viktiga ingredienser var kaffe respektive ketchup var helt enkelt så pass bisarr att den inte gick att ignorera.

Apelsingelé blev dessertvalet, mest för att allt som är i någon form gelé känns lite lagom ovant och väldigt 70-tal.För att gelén skulle hinna stelna började man med denna anrättning. Blandningen av apelsinjuice och gelatin fick stelna på balkongen och togs efter någon timme in.
Äldsta fröken Brun genomförde förvandlingen från blott apelsingelé till apelsingelé med banan genom att varva skivade bananer med gelén, därefter åkte den in i kylskåpet för ytterligare några timmars stelnande.


Till kaffefläsket anbefalldes potatismos och då märkligt nog ingen frivilligt anmälde sig till potatisskalningen, föll det på Fru Bruns lott att skala en helvetisk mängd av dessa frukter (tanken var att om kaffefläsket visade sig vara oätligt, skulle församlingen i alla fall kunna äta sig mätta på moset).

Medan potatisen kokade i husets största gryta var det hög tid att ta i tu med paradrätten – kaffefläsket!

Så länge fläsket stektes för sig själv i pannan kändes faran inte särskilt överhängande. Det var då kaffet och ketchupen tillsattes och aromen i köket totalt dominerades av dessa ingredienser som familjen Brun började växla oroliga blickar och mumla något som lät likt ”vidrigt” och ”fy faaan”.

Närbilder som den här kan kanske förklara fenomenet…


Men tärningen var kastad och när moset var färdigt och fläsket puttrat klart var familjen Brun ändå så pass hungrig att man samlade sig runt grytorna och lät sig smaka.


Man konstaterade att kaffesmaken egentligen bara var märkbar vid den första tuggan; om det var smaklökarna som bedövades eller om ketchupsmaken bara var alltför dominant kan diskuteras, men faktum var att familjen Brun blev ganska positivt överraskade (antagligen för att förväntningarna varit erbarmligt bottenlåga). ”Fantastiskt gott”, som utlovades av receptet, yttrades dock inte av någon.


Fläsket var mört efter att ha puttrat i sin sås och om bara ketchupsmaken inte hade tagit över totalt hade betyget kanske blivit mer än det blev – 2,9 av 5. Herr Bruns tvåa drog ned betyget en hel del. Observera att betyget endast grundade sig på smak – hade utseendet rankats hade det antagligen bara blivit en etta…

Och så var det dags för dessert!

Gelén hade stelnat i kylskåpet och det största bekymret var mest att få ut den ur skålen. Det löstes genom att en handduk indränkt i hett vatten lades över den uppochnedvända skålen, varpå gelén till slut släppte med ett ”schloff” och hamnade på serveringsfatet till allmänt jubel.

Receptet föreslog visserligen inte några andra garneringar än banan, men familjen Brun tyckte att en rätt så vacker som denna förtjänade bättre, så lite av grädden som enligt förslag skulle serveras till gelén spritsades ut för att ytterligare försköna verket.

Apelsingelén hade väl inte heller några skyhöga förväntningar på sig, men omdömet var till mestadels positivt och betyget hamnade på 3,3 av 5 (yngsta fröken Brun gav motvilligt en tvåa).

Apelsinjuicen som användes var osockrad och den tillsatta decilitern socker märktes inte mycket, vilket var till geléns fördel eftersom den inte blev så kväljande söt. ”Somrig” och ”fräsch” var faktiskt några omdömen.

Bilder kan inte göra en rätt av den här typen rättvisa:
den måste ses in motion s.a.s:

I stora drag var alla mätta och belåtna vid måltidens avslutning, men man var ändå rörande överens om att kaffefläsk inte skulle hamna på menyn igen på ett bra tag.

Recept för den hågade:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...