Efter två veckor i rad med kötträtter – kaffefläsk och köttfärssrutor – kände vi i familjen Bruun att det skulle vara på sin plats att presentera en fiskrätt. Av fisk blir man klok, det vet vi alla, och det fanns ju en tid då fisken hade sin självklara plats i den svenska husmanskosten – och då inte bara som djupfryst och panerad. Idag har det väl mer blivit så att den återfinns i mer fashionabla rätter som sushi, eller i annan minimalistisk matlagning som den moderna och medvetna människan kan tänka sig äta utan att undra alltför mycket över vad det faktiskt är.
Men i familjen Bruun rynkar vi inte på näsan åt torskblocken i frysdiskarna. Vi räds dem icke! Denna vecka bjöd farbror Bruun in till en dejlig och krispig currytorsk friterad i en öl- och mjölblandning, som serverades på en bädd av långkornigt ris och fruktcocktail.
Ja, ni hörde rätt. Fruktcocktail i huvudrätten. Man kan ju undra hur de tänkte. Eller kanske över avsaknaden av tankar. Kan det ha varit så att receptförfattaren sneglade åt det asiatiska hållet (med tanke på curryn), men kanske ansåg en sötsur sås eller grönsaksblandning som alltför exotisk eller krånglig att tillreda? Å andra sidan är det här med att fritera ju inte heller helt okomplicerat, och inte heller var väl någonting för exotiskt på 70-talet, så kanske var det fråga om någon slags rationalisering. Så här gick det i alla fall till:
Den tinade fisken fick först suga åt sig av currysmaken och ölsötman i den redan tillredda frityrsmeten:
Sedan stektes den hårt på bägge sidor innan den fick gona in sig på bädden av ris och uppvärmd frukt:
Alla i familjen Bruun var överens om att curryfisken var en höjdare. Det krävdes dock inte många tuggor innan det konstaterades att detta inte gällde i kombination med riset och frukten. “Torrt!”, utbrast Fru Bruun och påpekade att en sås hade varit på sin plats, och alla utom yngsta fröken Bruun – som ända in i det sista knaprade på av både fruktris och fisk i en salig blandning – instämde i detta.
Ett och annat artigt men hårt hållet ”Ja, det här var ju mättande” hördes sedan puttra mellan tallrikarna medan besticken lades åt sidan. Det samlade betyget, helt och hållet tack vare fisken (dock fick även riset några goda omnämnanden tack vare sin autentiska 70-talsfärglöshet), hamnade till slut på den högsta noteringen på bloggen hittills – 3.4 poäng.
Medan resten av familjen fick låta huvudrätten smälta gick Farbror Bruun ut i köket för att hämta desserten, en katrinplommonpudding som redan dagen innan hade förberetts hos makarna Bruun.
Det visade sig dock finnas vissa problem med att stjälpa ut puddingen ur formen, och när det väl hade sagt plopp kan man kan väl inte riktigt säga att det färdiga resultatet var av det delikata slaget.
Puddingen åts under nästan total tystnad. Ett och annat skratt och “fy fa-an!” hördes, inte så mycket mer än så bortsett från det förlägna slafsandet. De flesta tog ivrigt för sig av vaniljglassen för att “spä ut”, och det enda som sades om plommonkransen – möjligen också det enda som kunde sägas – var att den smakade just katrinplommon. Betyget blev 2.9, det ska dock poängteras att detta var kraftigt påverkat av Farbror Bruuns fyra.
När alla hade ätit sig mätta men inte särskilt belåtna tog desserten den enda rätta och möjliga vägen ut – notera dock att detta enbart var av praktiska skäl.
