Bland 70-talsrecepten återfinns många varianter av inälvsmat, vilka vi förskräckt sneglat åt mellan varven, och den här gången bestämde vi oss för att sluta fega, och gå i närkamp med en av de mest motbjudande vidundren från förr, men innan vi kommer så långt är det dags för förrätten, Ostägg. Här hade vi som ni ser valet mellan ostägg och dadelbröd, initialt svårt, men äggen visade sig ha en dragningskraft som de cirka 40 år som gått sedan någon lagade dem sist inte förmått minska. Ingredienserna lät inte helt fel ska erkännas: cheddarost, ägg, worcestershiresås och cayennepeppar, hör och häpna. Idel läckerheter. Med visst undantag för cayennepepparen kändes temat en smula engelskt, även om Fröken Bruun, kvällens enda engelska inte kände igen den, vilket ju förstås kan ha sin förklaring i att hon inte föddes förrän 1991 och sålunda gick miste om allt vad ostägg hette.
Detta är inte en skål likmaskar, utan riven ost blandad med mjöl, kryddor och mjölk, vilket trots Köksmästarens påståenden om motsatsen envist vägrade anta en smidig konsistens. I skrivande stund upptäcker vi att detta även skulle innehållit ett ägg, vilket vi lyckades missa under tillagningen. Kanske är det förklaringen? Den här geggan knådade man runt några hårdkokta ägg så att de fick ett skal av kryddost. Egentligen inte så illa, men utseendet kom Herr Bruun att tänka på spetälskekolonin i 70-talsfilmen Papillon. Ostäggen skulle täckts av skorpsmulor, men dessa vägrade stanna kvar, varför några tvångsintogs i ostmassan på handgripligt vis, medan andra, de flesta, helt sonika slapp ifrån äventyret med blotta förskräckelsen.
Som ni märker så har redan nu ett av äggen börjat titta fram. Det är huvudsvålen som kommit ut när den sjuka huden lossnat och fallit av. Värre skulle det bli när de friterades. Vi var inte säkra på hur pass vanlig en fritös var i ett svenskt 70-talshem, men blundade medvetet för detta flagranta brott mot tidsenligheten, och hoppas att den ärade läsaren gör detsamma.
Nu är inte likheten med lepraepidemi längre så påtaglig. Snarare ser det ut som någon sorts inälvsmat redan här, vilket alltså är en ren synvilla. Fortfarande tyckte vi dock att det både såg och luktade gott ut.
Det gjorde vi inte längre när ostäggen togs upp ur frityrbadet. Några kala äggskallar och en seg äcklig hinna av smält ost som var snudd på omöjlig att få bort från korgen upptäckte dessa raders författare när han dagen efter stod och svor med en utsliten diskborste i handen. Det var en yttrest skeptisk familjen Bruun som satt och stirrade på tallrikarna innan Farbror Bruun som förste försökskanin stoppade gaffeln i munnen.
Tro det eller ej, men trots sitt bisarra utseende och trots vetskapen om att vad vi nu satte i oss hade skrapats bort från insidan av en fritös var detta riktigt gott. Smält cheddarost är svår att misslyckas med även om den kommer i denna form, och med worcestershiresås och cayennepeppar, en smula mer cayennepeppar än vad som på 1970-talet förmodligen var brukligt då Herr Bruun ännu en gång fick problem med uttrycket ”en nypa”, som kryddning är det ännu svårare. Betyget blev 3,8, och att det inte blev högre får skyllas på Fröken Bruun som är en fanatisk ägghatare. Alla övriga familjemedlemmar gav betyget 4 eller 5.
Detta var bökigt och kladdigt, och kommer av dessa anledningar troligen inte att lagas mer av familjen Bruun, men smakmässigt var det en höjdare. Tummen upp för detta brunaktigt engelskinspirerade mästerverk.
Detta vackra stilleben är inte inlagt med några artistiska ambitioner, utan är faktiskt vad kvällens huvudrätt bestod av. Citron, lök och paprika. En frestande början, och ingenting som inger fasa ens hos den mest räddhågsna familj. Men, vänta nu. Det fattas ju någonting…
Ah. Lever. En vackert dallrande massa av okänt innehåll, men någon i familjen Bruun tyckte sig minnas att en lever är någon form av kroppens reningsverk. Det är ju den som brukar skrika om man super för mycket, om man får tro expertisen. Den såg som någon form av gele, men när man petade på den visade den ett förvånande motstånd och resultatet blev ett blött finger och rysningar längs ryggraden. Att denna lilla krabat förmådde sätta skräck i fem vuxna människor är en beundransvärd bedrift bara det.
Något bättre blev det när man stekte den. Levern antog en hårdare och mer köttliknande konsistens, och hade det inte varit för den besynnerliga lukt som började sprida sig i köket skulle man nästan ha varit frestad att kalla det aptitligt.
Här håller Fru Bruun på med att täcka över denna überbruna anrättning med lök och paprika. ”Paprikan tjänstgör både som färgstark grönsak och god krydda”, upplyser Mästerkocken. Denna enda paprika var, förutom en pytteliten dos salt och vitpeppar samt en halv deciliter rödvin, den enda kryddan. Utan att på något vis besitta expertkunskaper på leverområdet skulle dessa raders författare dock vilja framkasta den gissningen att inte ens en hel burk cayennepeppar kunnat ta bort eller täcka över smaken och lukten av stekt lever. Den var mäktig, hotfull och extremt påträngande och inte ens familjens katt ville längre vistas i samma rum som denna lever. När vi lade en bit rå lever i hans matskål ryggade han baklänges och sprang ut ur rummet, en recension i sig.
Anrättningen skulle puttra under lock en stund, men eftersom vi inte hade något lock stort nog att täcka stekpannan tillverkade den händiga Fru Bruun ett av bakplåtspapper. Rätten serverades som ni ser med spaghetti, ett av många förslag från Mästerkocken, men ett som i våra ögon mer förkroppsligade 1970-talet än ris eller potatis genom sin rena överraskningseffekt. Några klyftor citron för att få ”en smakupplevelse”, och sedan plats på bordet.
Där låg den ännu längre än förrätten innan någon kände sig manad att stoppa den i munnen. Notera för övrigt familjens nyinköpta äkta 70-talsduk. Den är så vacker att det tåras i ögonen på samtliga närvarande, eller var det kanske levern som gjorde detta? En stunds intensiv koncentration, blunda och så in med maten i munnen så snabbt det bara går, och se till att få med både lök, paprika och spaghetti på gaffeln.
Snabbt in, lika snabbt ut. Ingen i familjen Bruun förmådde svälja en endaste tugga av detta, utan spottade tillbaks det på tallriken under högljudda klagorop. Fröken Bruun totalvägrade, och inget mått av övertalning mindre än tvångsmatning hade förmått henne att smaka detta. Mest överraskad var Farbror Bruun, som till vardags är en älskare av leverpastej, med vilken milda och lena matvara denna motbjudande rätt inte visade den minsta likhet. Betyget blev en etta av samtliga familjemedlemmar, utom Fröken Bruun då, som fick lämna walk over. Säkerligen bland det vidrigaste vi någonsin tillagat här på Den Bruna Maten. Slutbetyg: 1.
Efter detta bottennapp kunde det ju inte gärna gå åt annat håll än uppåt. En förväntansfull och ännu ganska hungrig familj dunkade med besticken i bordet, och skrek efter Fin Fruktgelé, som tillagats tidigare under dagen för att få tid att stelna. Som vanligt började det med gelatin enligt bilden ovan.
Skivade bananer, vindruvor och konserverade päron blandas med gelatin på ett uppläggningsfat. Även här skulle tillsättas en dos vin, denna gång vitt, vilket vi gjorde med en viss tvekan. En tidigare kombination av frukt, vin och gelatin hade visat sig vara besk och bitter i smaken varför vi denna gång alltså kände en förståelig tvekan.
Här är det den frestande blandningen av gelatin, fruktspad och tyskt vin som appliceras på intet ont anande frukter. Det kanske inte låter som en omedelbar succé, men ser i varje fall inte illa ut.
Garneras med valnötskärnor, och tar plats på bordet. Detta hade en strykande åtgång, kanske inte helt oväntat efter fadäsen med huvudrätten, men smakade både gott och trevligt och inte alls surt som vi väntat. Kanske beroende på det extremt sötsliskiga fruktspadet och dito tyska vinet.
En mycket tidstypisk bild. Cigaretter, fruktgele och mobiltelefon. Betyget blev högt, men den gästande Svägerskan Bruun var inte lika imponerad så medel stannade på 3,8. Väldigt nära gott. Som avslutning kan vi inte låta bli att visa upp ett vackert brunt, och äkta 70-talsvykort familjen fick av en trevlig läsare. Se och njut av den moderna mexikanska staden med det något svåruttalbara namnet Tlatelolco, en sorts solig sovjetvariant uppenbarligen.
