gelatin Arkiv

5

Gourmetboken

Ett museiföremål redan på tiden det begav sig


Gourmetboken gavs ut 1976 av sorgligen avlidna tidningen Veckojournalen. Recepten kan varken tidningen eller dess redaktion lastas för då de enligt uppgift skickats in av läsarna. Just det, det är vi alla som bär kollektiv skuld till detta underliga och stundom rent fasaväckande alster. Här hade man tänkt till vad gäller designen med skandinaviskt steril tomhet och härligt suddiga fotografier. DBM noterar med intresse att Margareta Wickman, berömd från Boken om griskött, åter haft en hand i syltburken. En av våra bortglömda matgurus? Vet någon av läsarna? Kanske hon själv?

”En del recept har haft sådant kulturhistoriskt intresse att de museiupptecknats för framtida forskning”, berättar Veckojournalens chefredaktör, som av namnteckningen att döma hette Bonge Isenglassen, stolt. Detta är faktiskt ganska intressant då vi ju nu befinner oss i denna framtid, men tyvärr står det ingenstans vilket museum det rörde sig om. Elaka tungor nämner Illamåendemuseet eller Magpumpemuseet, men detta tror inte dessa raders författare ett dyft på då flera av recepten verkligen låter goda. Chefredaktör Isenglassen talar i förbigående även om Gourmetklubben, av vilken illustra sammanslutning denna bok uppenbarligen är resultatet, och även detta triggar vår nyfikenhet. Ett plus i kanten får Gourmetboken för sitt flitiga användande av ordet vickning. Detta måste uppmuntras och även belönas. Vickning är ett viktigt ord som inte får falla i glömska.

Laxfärs, så mycket bättre än solsken

Laxfärs med vitvinsås serveras bäst utomhus en svinkall dag i slutet av mars att döma av receptbilden, och hade helt klart platsat hos både Mästerkocken och Köksmästaren. Den innehåller bland mycket annat malen lax blandad med ketchup och ägg. Alltihop kokas i ett vattenbad innan det bli så här mumsigt. ”Är man osäker eller rädd…” skriver Gourmetboken, och det finns all anledning att tro att just detta var fallet om man stod i färd med att tillaga eller äta någonting som detta. Troligen är det också därför man visuellt uppmanas att inmundiga denna rätt tillsammans med minst en flaska champagne.

Räkfromage, en avlägsen släkting till aladåben

En annan anrättning vi fastnade för var Räkfromage. Den ska endast tillagas på fina räkor tipsar Gourmetboken och undviker därmed att bli orsak till samma typ av åkommor som gjort Lucrezia Borgia och Östersunds vattenverk internationellt kända. Även andra praktiska upplysningar föräras vi med, som att rätten bör förvaras i ett kallt kylskåp snarare än ett varmt, samt att den ska garneras med fluffiga gurkskivor. Hur en gurka ser ut när den är fluffig får vi dock inte veta, det var troligen vardagsmat, om ordvalet ursäktas, på 1970-talet. Receptet kommer här nedan, och självfallet innehåller det gelatin.

Ingen kokbok under sjuttiotalet var komplett utan en aladåb. Gourmetbokens variant hade vi faktiskt sånär bestämt att tillaga här på Den Bruna Maten, ända tills en av familjens mer skarpögda medlemmar upptäckte att den innehöll oxtunga. Detta svältförknippade fenomen är bland det mest motbjudande man kan tänka sig i köttväg och varför någon nutida människa överhuvudtaget skulle vilja plåga sig på detta sätt övergår vårt förstånd. Herr Bruun tvingades som barn under stort gnäll och gny till deltagande i kollektiva ätningar av detta motbjudande födoämne, och han minns ännu hur man kunde se smaklökarna sticka fram ur dessa otroligt tjocka och vattnigt blekkokta tungor. De liksom slickade tillbaks på din egen tunga när du stoppade dem i munnen. Sådär ja. Då har han fått skriva av sig och antagligen sparat en god slant som annars skulle gått till psykologen, och ekonomisk är ett honnörsord, det vet alla som läst en mattidning från 70-talet. Nu är det dags för läsarna själva att komma i närmare kontakt med tung-aladåben, här förrädiskt döpt till våraladåb. Vi publicerar hela receptet, men svär oss som vanligt fria från allt ansvar.

27

Ostägg, Leverpanna, och Fin fruktgelé

Bland 70-talsrecepten återfinns många varianter av inälvsmat, vilka vi förskräckt sneglat åt mellan varven, och den här gången bestämde vi oss för att sluta fega, och gå i närkamp med en av de mest  motbjudande vidundren från förr, men innan vi kommer så långt är det dags för förrätten, Ostägg. Här hade vi som ni ser valet mellan ostägg och dadelbröd, initialt svårt, men äggen visade sig ha en dragningskraft som de cirka 40 år som gått sedan någon lagade dem sist inte förmått minska. Ingredienserna lät inte helt fel ska erkännas: cheddarost, ägg, worcestershiresås och cayennepeppar, hör och häpna. Idel läckerheter. Med visst undantag för cayennepepparen kändes temat en smula engelskt, även om Fröken Bruun, kvällens enda engelska inte kände igen den, vilket ju förstås kan ha sin förklaring i att hon inte föddes förrän 1991 och sålunda gick miste om allt vad ostägg hette.

Detta är inte en skål likmaskar, utan riven ost blandad med mjöl, kryddor och mjölk, vilket trots Köksmästarens påståenden om motsatsen envist vägrade anta en smidig konsistens. I skrivande stund upptäcker vi att detta även skulle innehållit ett ägg, vilket vi lyckades missa under tillagningen. Kanske är det förklaringen? Den här geggan knådade man runt några hårdkokta ägg så att de fick ett skal av kryddost. Egentligen inte så illa, men utseendet kom Herr Bruun att tänka på spetälskekolonin i 70-talsfilmen Papillon. Ostäggen skulle täckts av skorpsmulor, men dessa vägrade stanna kvar, varför några tvångsintogs i ostmassan på handgripligt vis, medan andra, de flesta, helt sonika slapp ifrån äventyret med blotta förskräckelsen.

Som ni märker så har redan nu ett av äggen börjat titta fram. Det är huvudsvålen som kommit ut när den sjuka huden lossnat och fallit av. Värre skulle det bli när de friterades. Vi var inte säkra på hur pass vanlig en fritös var i ett svenskt 70-talshem, men blundade medvetet för detta flagranta brott mot tidsenligheten, och hoppas att den ärade läsaren gör detsamma.

Nu är inte likheten med lepraepidemi längre så påtaglig. Snarare ser det ut som någon sorts inälvsmat redan här, vilket alltså är en ren synvilla. Fortfarande tyckte vi dock att det både såg och luktade gott ut.

Det gjorde vi inte längre när ostäggen togs upp ur frityrbadet. Några kala äggskallar och en seg äcklig hinna av smält ost som var snudd på omöjlig att få bort från korgen upptäckte dessa raders författare när han dagen efter stod och svor med en utsliten diskborste i handen. Det var en yttrest skeptisk familjen Bruun som satt och stirrade på tallrikarna innan Farbror Bruun som förste försökskanin stoppade gaffeln i munnen.

Tro det eller ej, men trots sitt bisarra utseende och trots vetskapen om att vad vi nu satte i oss hade skrapats bort från insidan av en fritös var detta riktigt gott. Smält cheddarost är svår att misslyckas med även om den kommer i denna form, och med worcestershiresås och cayennepeppar, en smula mer cayennepeppar än vad som på 1970-talet förmodligen var brukligt då Herr Bruun ännu en gång fick problem med uttrycket ”en nypa”, som kryddning är det ännu svårare. Betyget blev 3,8, och att det inte blev högre får skyllas på Fröken Bruun som är en fanatisk ägghatare. Alla övriga familjemedlemmar gav betyget 4 eller 5.

Detta var bökigt och kladdigt, och kommer av dessa anledningar troligen inte att lagas mer av familjen Bruun, men smakmässigt var det en höjdare. Tummen upp för detta brunaktigt engelskinspirerade mästerverk.

Detta vackra stilleben är inte inlagt med några artistiska ambitioner, utan är faktiskt vad kvällens huvudrätt bestod av. Citron, lök och paprika. En frestande början, och ingenting som inger fasa ens hos den mest räddhågsna familj. Men, vänta nu. Det fattas ju någonting…

Ah. Lever. En vackert dallrande massa av okänt innehåll, men någon i familjen Bruun tyckte sig minnas att en lever är någon form av kroppens reningsverk. Det är ju den som brukar skrika om man super för mycket, om man får tro expertisen. Den såg som någon form av gele, men när man petade på den visade den ett förvånande motstånd och resultatet blev ett blött finger och rysningar längs ryggraden. Att denna lilla krabat förmådde sätta skräck i fem vuxna människor är en beundransvärd bedrift bara det.

Något bättre blev det när man stekte den. Levern antog en hårdare och mer köttliknande konsistens, och hade det inte varit för den besynnerliga lukt som började sprida sig i köket skulle man nästan ha varit frestad att kalla det aptitligt.

Här håller Fru Bruun på med att täcka över denna überbruna anrättning med lök och paprika. ”Paprikan tjänstgör både som färgstark grönsak och god krydda”, upplyser Mästerkocken. Denna enda paprika var, förutom en pytteliten dos salt och vitpeppar samt en halv deciliter rödvin, den enda kryddan. Utan att på något vis besitta expertkunskaper på leverområdet skulle dessa raders författare dock vilja framkasta den gissningen att inte ens en hel burk cayennepeppar kunnat ta bort eller täcka över smaken och lukten av stekt lever. Den var mäktig, hotfull och extremt påträngande och inte ens familjens katt ville längre vistas i samma rum som denna lever. När vi lade en bit rå lever i hans matskål ryggade han baklänges och sprang ut ur rummet, en recension i sig.

Anrättningen skulle puttra under lock en stund, men eftersom vi inte hade något lock stort nog att täcka stekpannan tillverkade den händiga Fru Bruun ett av bakplåtspapper. Rätten serverades som ni ser med spaghetti, ett av många förslag från Mästerkocken, men ett som i våra ögon mer förkroppsligade 1970-talet än ris eller potatis genom sin rena överraskningseffekt. Några klyftor citron för att få ”en smakupplevelse”, och sedan plats på bordet.

Där låg den ännu längre än förrätten innan någon kände sig manad att stoppa den i munnen. Notera för övrigt familjens nyinköpta äkta 70-talsduk. Den är så vacker att det tåras i ögonen på samtliga närvarande, eller var det kanske levern som gjorde detta? En stunds intensiv koncentration, blunda och så in med maten i munnen så snabbt det bara går, och se till att få med både lök, paprika och spaghetti på gaffeln.

Snabbt in, lika snabbt ut. Ingen i familjen Bruun förmådde svälja en endaste tugga av detta, utan spottade tillbaks det på tallriken under högljudda klagorop. Fröken Bruun totalvägrade, och inget mått av övertalning mindre än tvångsmatning hade förmått henne att smaka detta. Mest överraskad var Farbror Bruun, som till vardags är en älskare av leverpastej, med vilken milda och lena matvara denna motbjudande rätt inte visade den minsta likhet. Betyget blev en etta av samtliga familjemedlemmar, utom Fröken Bruun då, som fick lämna walk over. Säkerligen bland det vidrigaste vi någonsin tillagat här på Den Bruna Maten. Slutbetyg: 1.

Efter detta bottennapp kunde det ju inte gärna gå åt annat håll än uppåt. En förväntansfull och ännu ganska hungrig familj dunkade med besticken i bordet, och skrek efter Fin Fruktgelé, som tillagats tidigare under dagen för att få tid att stelna. Som vanligt började det med gelatin enligt bilden ovan.

Skivade bananer, vindruvor och konserverade päron blandas med gelatin på ett uppläggningsfat. Även här skulle tillsättas en dos vin, denna gång vitt, vilket vi gjorde med en viss tvekan. En tidigare kombination av frukt, vin och gelatin hade visat sig vara besk och bitter i smaken varför vi denna gång alltså kände en förståelig tvekan.

Här är det den frestande blandningen av gelatin, fruktspad och tyskt vin som appliceras på intet ont anande frukter. Det kanske inte låter som en omedelbar succé, men ser i varje fall inte illa ut.

Garneras med valnötskärnor, och tar plats på bordet. Detta hade en strykande åtgång, kanske inte helt oväntat efter fadäsen med huvudrätten, men smakade både gott och trevligt och inte alls surt som vi väntat. Kanske beroende på det extremt sötsliskiga fruktspadet och dito tyska vinet.

En mycket tidstypisk bild. Cigaretter, fruktgele och mobiltelefon. Betyget blev högt, men den gästande Svägerskan Bruun var inte lika imponerad så medel stannade på 3,8. Väldigt nära gott. Som avslutning kan vi inte låta bli att visa upp ett vackert brunt, och äkta 70-talsvykort familjen fick av en trevlig läsare. Se och njut av den moderna mexikanska staden med det något svåruttalbara namnet Tlatelolco, en sorts solig sovjetvariant uppenbarligen.

5

De Bruna Vinnarna

Har har ni dem, gott folk – vinnarna i familjen Bruuns omröstningar om 70-talets värsta maträtter! Menyn till vårt ettårsjubileum som firas här på DBM den 3o januari är därmed fastställd:

Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud och Snöbollar i vaniljsås.

Resultaten

Totalt kom det in över 2000 röster. Bland förrätterna krossade Skinkägg i gelé allt annat motstånd i sin väg, trots att maträtten ställdes mot konkurrenter som Bananer i skinkrock och Tomatgelé med äpplen. När det gäller varmrätter var det länge jämt mellan Röda soppan och Färserat vitkålshuvud, men sedan gick vitkålshuvudet som den segrande ur striden. I fråga om efterrätter, som ju av naturen har bättre förutsättningar för att inte vara så illa, var det just så att det blev en kamp mellan de två som satt allra mest skräck i oss under årets gång: Plommonkrans och Snöbollar i vaniljsås.  Snöbollarna visade sig sedan vara den rätt ni ville att vi skulle återuppleva.

Den 30 januari, det är då det händer  – Det Bruna Jubiléet: Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud och Snöbollar i vaniljsås.

Och nej, det kunde inte ha varit värre. Väl mött!

13

Boken om griskött

Ett svinaktigt underskattat uppslagsverk

Som ni kanske märker har Den Bruna Maten åter varit och botaniserat bland sjuttiotalets kvarlämnade matlitteratur, och några av dessa fynd kommer att presenteras här i det bruna biblioteket. Boken om griskött utgavs av Trevis matbibliotek 1972, och författades av Lotte Haveman och Margareta Wickman.

Trevis matbibliotek måste varit en storsäljare, för man hittar det på både antikvariat och loppisar en masse. Värre är det med biblioteken. En gång i tiden uppenbarligen ett standardverk av något slag, måste man nu söka sig till Lund eller Helsingborg om man vill låna dem. Det bruuna exemplaret har tillhört Svarteborgs Folkbibliotek, men gallrats ut. Bibliotekslapparna har rivits av, och stora stämplar förklarar ”Gallrad”. Detta måste vara som att bli ställd inför en kökets krigsrätt, och sedan degraderas och slängas ut efter en förnedrande och ärekränkande procedur. Dishonourably discharged som man säger i utlandet. Ett sorgligt öde för en medaljtyngd och ärrad hjälte.

Den Bruna Maten gillar Trevis enkla och pedagogiska upplägg med egenkonstruerade symboler för både grisar och tallrikar. Plus i kanten. Och recepten? Tja. En hel del av dem verkar faktiskt ätbara. Vi fastnade särskilt för två; Kall kokt kassler i gelé. Detta både ser och låter tidstypiskt ut. Med sju blad gelatin och en försvarlig dos ättika får man en långpanna full av dallrande läckerheter kapabel att sätta skräck i de flesta, utom möjligen Herr Bruun som upptäckt att han tycker bättre och bättre om gelé ju längre in i 1970-talet han äter sig. Detta är ett varningstecken har hans läkare sagt, en klokskap han nogsamt ignorerar.

En intressant 70-talsdetalj vi även lagt märke till på annat håll, bland annat Köksmästaren och Mästerkocken, är att ordet fläsk verkar ha bannlysts som samlingsnamn för griskött. Fläskfilé blir grisfilé, fläskstek blir grisstek, fläskkotlett blir griskotlett. En titt i kokböcker från 60-talet visar samma språkbruk som idag, så det kan inte vara fråga om den vanliga visan att ord ändrar betydelse över tid, nej här verkar det vara en medveten förvrängning igångsatt av något ännu oidentifierat propagandaministerium. Kanske tyckte man att ordet fläsk förde tankarna till fetma, och att det därför skulle verka smaklöst? Kanske var det grisodlarbranschen som några år för sent anammade Twiggy-idealet och satte in en riktad kampanj för att inte bli sammankopplade med det förhatliga ordet tjockfläsk? Som vanligt när det gäller 70-talet är frågorna många, men svaren få, och ändå borde det ännu finnas människor därute som skulle kunna sitta inne med denna sorts kunskap. Kanske någon i DBM:s påpassliga läsekrets?

Kryddat äppelfläsk var en annan intressant anrättning, vilken, som namnet antyder, kryddats till max med en tesked timjan. Rätten hyllas här av familjen Bruun för sitt sätt att blanda frukt i köttet. En rejäl bit frukt faktiskt. Ett helt kilo till tolv skivor fläsk. Detta kan även bli en julmåltid upplyser Trevi, nämligen om man väljer äppelsorten Cox Orange. Närmare förklaring får vi inte. Antagligen var det en självklarhet år 1972 på vilket sätt de olika äppelsorterna förändrade smaken i vår mat. Cox orange vid jul, Astrakan vid påsk, Gravensteiner vid barndop, och Granny Smith på examensdagen. Ta vilken maträtt som helst och koka i ett par kilo äpplen och voila: 70-talet knackar på dörren. Knackade på dörren gjorde även den förändrade smaken, och Folkbiblioteket slängde helt sonika ut ”Boken om griskött”. Stackars Trevi. Svarteborg tror vi för övrigt befinner sig någonstans i Halland, men vi är långt ifrån säkra då denna ort numera gått ett liknande öde till mötes och gallrats ut från Sverigekartan av lantmäteristyrelsen.

För den hågade visar vi här i vanlig ordning recepten:

12

Gröna buljongen, Allt-i-ett-rätt och Gerdas chokladpudding

Klockan närmade sig sju på kvällen, den tid då familjen Bruun brukar samlas för att äta, och runt bordet satt ett utökat sällskap med stora förväntningar. Familjen hade dagen till ära hedrats med besök av Herr och Fru Bruun d.ä. Tanken var att låta ett par av dem som faktikst ägnade sig åt matlagning under sjuttiotalet få en resa med den ätbara tidsmaskinen och se om minnena vaknade till liv. Först ut var den Gröna buljongen, en avlägsen släkting till den Röda soppan. ”Allt upptänkligt grönt kan man blanda i en buljongsoppa” berättar Mästerkocken stolt, och återigen smög sig den hemska känslan av deja vu över de delar av familjen Bruun som ännu hade Röda soppan i minne.

En titt på ingredienserna avslöjar dock att antalet gröna matvaror som faktikst passar att blandas är betydligt fler än de röda, och purjolök, paprika och gräslök låter inte bara lugnande, utan rent av gott. Hackade grönsaker blandades i en kastrull med en tärning fiskbuljong och värmdes tills anrättningen antagit utseendet av diskvatten, och hänförda rop hördes runt spisen.

Rätten är hämtad ur kategorin ”Mustigt doftande soppor”, men den mustiga doften uteblev trots detta. Inte heller var det i detta stadium speciellt imponerande grönt, någonting som skulle ändras när den djupfrysta spenaten introducerades.

I soppan skulle vara brödkrutonger, och här dög det minsann inte med att rosta ett par brödskivor och sedan skära upp dem. Nä, de här krutongerna skulle stekas i stekpanna utan tillsats av smör eller olja. Inte helt oväntat hade detta till följd att brandvarnaren i hallen vaknade till liv och vägrade upphöra med sin olåt tills Fru Bruun hämtade en sopborste att misshandla den med. Nu hänger den på trekvart och slokar och om den ännu duger till vad den var avsedd för är en fråga endast framtiden och en ordentlig eldsvåda kan svara på.

Krutonger efter konstens alla regler således.

Soppan hälldes upp i alldeles äkta soppkoppar från sjuttiotalet, enligt uppgift inhandlade av fröknarna Bruuns mormor i en bensinmack på engelska landsbygden, och väldigt vackra.

Toppat med riven ost var det dags för provsmakning. De mosiga krutongerna hade svällt upp till ungefär dubbla storleken, de kokta grönsakerna gav ifrån sig en svårfångad arom som dock inte av någon i familjen beskrevs som mustig. Varken Herr eller Fröken Bruun lyckades svälja ner en enda sked av den här vidriga dekokten vars släktskap med sin röda kusin började visa sig allt tydligare och hotfullare där den piskade våra smaklökar med ett unket förflutet. I ärlighetens namn skall sägas att varken Herr eller Fröken Bruun uppskattar spenat, och att åsikterna om rätten varierade storligen. Herr Bruun d.ä. gav den till exempel betyget fyra till den övriga familjens stora häpnad. Slutresultatet var en kastrull soppa i vasken och betyget 2,3. Ingen höjdare, särskilt inte om man betänker att betyget tre på familjens skala, som ju den här rätten inte kom i närheten av endast betyder okej och att det ska ända upp till fyra innan det blir gott.

Allt-i-ett-rätten däremot lovade en hel del, både bildmässigt och vad gällde innehållet. Potatis, tomat, bacon och köttfärs som gräddats tillsammans i ugn, det borde väl inte kunna misslyckas?

Receptet var beräknat för fyra personer, men då vi var sex ökade vi på ingredienserna något så att ingen skulle behöva gå hungrig från bordet. Resultat: nära ett kilo köttfärs som skulle blandas med inkråmet från några frallor enligt bilden ovan. Den i förväg kokta potatisen skars upp i skivor och lades ut i en smörad långpanna. Varva med lök och droppa på lite olja. Egentligen skulle det varit smält matfett, men alla plattor på spisen var tyvärr upptagna av långpannan. Vi tröstar oss med att man enligt Fru Bruun d.ä. även på sjuttiotalet ibland när andan föll på fuskade med recepten.

Köttfärsen formades till klunsar som alla fick baconpaneler innan de lades över potatisblandningen.

På med tomathalvor. Krydda med salt och vitpeppar, för övrigt den enda kryddan, inte ens köttfärsen behövde några smakförhöjare om man fick tro Köksmästarens receptgurus.

Rå köttfärs i närbild är ingen aptitretare upptäckte vi. Den har vissa likheter med en hjärna och det var fler än en i familjen Bruun som fick Frankenstein-vibbar av att studera detta.

Färdig såg anrättningen dock ganska läcker ut och inte heller lukten gick att klaga på. Smaken var i topp, om än i blaskigaste laget, och betygen seglade upp mot skyarna. Med 4,3 i slutbetyg blev den faktiskt en av de högst poängsatta rätterna familjen Bruun lagat. Fröken Bruun har frågat efter den ett flertal gånger redan, och kryddar man lite bättre kan det nog bli en fempoängare. Där ser man, men som redan tidigare konstaterats är det svårt att misslyckas med kombinationen bacon och ost.

Gerdas chokladpudding är enligt Mästerkocken ”det bästa man kan bjuda ungar på”, och dessutom antyder man att det startats en utredning för att utröna om inte även vuxna män gillar den. Vad utredningen kom fram till fick vi aldrig veta tyvärr, men det här är i varje fall vad familjen Bruun kom fram till.

En chokladsås med gelatin och ägg blandas med uppvispad grädde. Japp. Det både såg och liktade gott ut och Herr Bruun hade svårt att hålla fingrarna på rätt sida kastrullen.

Det vita och det bruna, det här var nämligen ytterst bruunt och även en smula avföringsliknande som den ärade läsaren säkert redan konstaterat, blandades i en form och fick sedan stå ett par timmar i kylen för att stelna.

Chokladpudingen antog en ny form, men behöll ändå en häpnadsväckande likhet med exkrementer. Fröken Bruun garnerade med vispgrädde, och puddingen tog under applåder plats på bordet.

Centreringen på fatet var kanske inte den allra bästa som någon besserwisser i familjen påpekade, men vad gör väl det när man står i begrepp att förtära ett kulinariskt konstverk? Det smakade choklad, eller snarare kakao. Kanske berodde detta på att vi inte lyckades hitta någon kakao ”av god engelsk eller holländsk sort” så att vi fick nöja oss med vanlig ögonkakao, och ändå hade stor möda lagts ner på att införskaffa denna importerade lyx. Herr Bruun gick fram till en av de knappt byxmogna sillstryparna på Ica Maxi och krävde med sin bästa skolmästarröst och en dialekt som påminner om Carl Bildts att få veta om de sluförde kakaopulver av god engelsk eller holländsk sort, med det enda resultatet att han hänvisades tillbaka till ögonkakao. Hujedamig. Så hade det aldrig fått gå till på 1970-talet. Då var det ordning på torpet och Sverige var vän med både PLO och Röda brigaderna. Nu åter till smaken. Kakao ja, men inte enbart. Där fanns någonting segt men ändå grynigt som utmärkte sig på ett otrevlig sätt i familjens munnar. Det var ägg, visade det sig när någon tog ut en grodyngelsstor bit och särskådade den. Det blev svårare och svårare att tugga efter denna upptäckt, och när någon kläckte kommentaren att det påminde i konsistens om sperma var det ingen, inte ens gästerna, som kunde fortsätta. Slutbetyget blev 2,5 vilket ändå gjorde att Gerdas chokladpudding spöade Gröna buljongen med två tiondelar som det heter i sportsammanhang. Här kommer recepten.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...