Goda läsare,

kvällens måltid kom till stånd med anledning av ett besök från en av morgontidningarna här i landet.

Vi i familjen Bruun ville såklart visa oss från vår bästa sida och bjuda på något som skulle imponera på vårt storfrämmat. Dessbättre bestämde vi oss omsider för att vara precis som vanligt och inleda måltiden med ett klassiskt exempel ur gamla tiders skräckkabinett- Krabbomber!

Receptet togs ur Allt om Mat:s klassiska kokbok ”Läckert till förrätt och vickning” anno 1978 och då en av de medverkande i boken hade varit ingen mindre än Verner Vögeli var vi i familjen mycket hoppfulla då vi starkt identifierar oss med denne store man.

Det är alltid en skön känsla i hela kroppen när ett recept inleds med tomatjuice och gelatin. Det liksom spritter. I och för sig kan det också komma sig av nikotinabstinens eftersom rökarna i familjen icke röker när det vankas gäster – vem sade att vi saknar stil?!

Receptet beredde väg för burkkrabba. Vackra bitar av burkkrabba skulle det vara, dessutom. Vi vet mycket lite om hur innehållet i en burk krabba tedde sig 1978 men så här ser det ut 2012.

Skönhet är för resten ett mycket relativt begrepp.

Ja, hursomhelst skulle ”de vackra, hela bitarna” av krabban klä insidan av små kaffekoppar! Inte helt enkelt, eftersom de hela bitarna var extremt få – innehållet i burkarna var mer likt en slafsig puré, ungefär som den billigaste tonfisken i vatten, som katten Bruun gillade innan han fick fasoner. Detta var en delikat operation. Slafs-slafs.

Men väl värt besväret när vi fick känna tillfredsställelsen av att fylla krabbhålet med renaste Keso och som avslutning fullända skapelsen med tomatjuice á la gelatin!

Nu skulle dessa skönheter bara vila till sig ett tag i kylen. Vidare!

Första gången fam. Bruun provade inälvsmat var omdömena omilda, dels från medlemmarna själva och dels från läsarna som många fann Bruuns bristande uppskattning av lever rentav chockerande och i högsta grad upprörande!

Andra gången, då med kycklinglever, var om möjligt ännu mer avskräckande, så den här gången bestämde vi oss för att vända blad och istället ge oss på ett annat inre organ hos ett av våra mest kära domesticerade djur - njure av kalv!

Så här ser en kalvnjure ut. Brist på bildning och köksvett gjorde det här till första närkontakten med någon som helst typ av njure för denna familjs lätt vettskrämda medlemmar. Den såg inte alls ut som väntat…

Den bestod liksom av… segment, som ett slags köttiga pusselbitar – en köttmosaik! Konsistensen var också oväntad – bitarna var kompakta och gav inte lätt efter för en tryckning med ett darrande finger. Fascinerande!

Upplägget med dessa pusselbitar av förmodat ätbart slag var dock ganska genialt ordnat av Moder Natur – det var liksom bara att skära av bitarna från den seniga ”stocken”. Som en druvklase av kött, nästan. Ibland kom det ut lite gult. Eftersom vi vet vad en av njurens uppgifter är bestämde vi oss för att inte tänka så mycket på det.

Bärgad skörd! Ett halvt kilo njure i ”tärningar”, redo för att rullas i mjöl…

…och brynas tillsammans med lök. Vi tycker om lök.

En fest i färg blev det snart när morötter, purjo och buljong tillkom. Det puttrade, för så var det skrivet.

Så började det bli färdigt! Mot slutet skulle bara grädde, champinjoner, inlagd rödbeta och ättiksgurka åka med ned, men innan vi fortsätter denna spännande resa så måste vi återgå till Krabbomberna, som nu fått stå och morska till sig i kylan!

Vi kan inte tala för gästerna, men familjen Bruun var väldigt nyfikna på hur detta spektakel skulle arta sig. Det sade bara ”schloff!”…

…så stod där en alldeles riktig Krabbomb på tallriken. Men det var inte färdigt.

Receptet ville ha oss till att göra en Rhode Island-sås på sherry och en massa, men vi gav dem fingret och körde istället med jävla Rhode Island-dressing direkt från flaskan. Det såg i alla fall inte värre än ut på receptbilden!

Och om man häller på för mycket…

…så inser man:

Men om vi då går in på hur det smakade?

Jo, det smakade vattniga burkskaldjur med en liten aning av tomatjuice. Men mest Rhode Island-dressing faktiskt. Konsistensen var svår att tycka om – samtidigt som hela rätten i princip kändes färdigtuggad var det väldigt svårt att få käkarna till att vilja bearbeta det hela. Det bara växte och växte i munnen. Därom var alla överens och betyget blev sålunda 1,9. Inte en decimal mer.

Så tillbaka till varmrätten – njurragun! Sist vi såg den höll vi på att trycka in den i själva risranden, vilket inte var så enkelt so vi trodde.

Själva byggmaterialet till risranden bestod endast av 2 dl ris (okokt alltså) och när det nu var kokt och ungefär fördubblats i volym fanns det ändå ingen chans i helvete till att njurragun skulle rymmas inom dess murar.

Vi gick gör så gott vi kunde och på bilden ser vi därför bara en fjärdedel av hela ragun. Men som presentation sett blev det i och för sig bra. Nu gällde det bara att äta.

Familjen Bruun är kategoriskt livrädda för all inälvsmat och det var med darrande knän och rinnande ögon vi satte oss till bords – med finfrämmande var vi dessutom tvungna att uppföra oss något så när. Vi åt.

Hm. Hmm… Tugga, tugga, tugga (försiktigt). Tja…

Katastrofen uteblev! Njure’s got nothing on lever! Smaken var mild och konsistensen påminde så mycket om champinjonerna att man ibland tog miste och även om familjen Bruun inte var övertygad blev vår journalistgäst desto mer fägnad (hon fick faktiskt med sig resterna hem!).

Allt var frid och fröjd – betygen gick från 2 till 4 och snittet hamnade på 2,6! Bravo, njure!

Lyckliga och lättade till sinnes satt man och dryftade dagens händelser tills det var dags för en liten vickning – Knäcketårta!

Även denna anrättning hämtades från ovannämnda AoM-publikation (eftersom vi köpte den för hela 15 kronor på kyrkans loppis i Strängnäs ville vi utnyttja den maximalt) och det enda bekymret var egentligen att receptet  ville ha en stor, fyrkantig knäckeskiva för åtta personer?!

Då vi aldrig hört talas om detta nöjde vi oss med åtta mindre knäckeskivor eftersom vi hade fått smak för pusslande under aftonen. Det gick utmärkt!

Resten var en barnlek, skivorna anströks med persiljemargarin (ja, inte smör eller margarin – margarin PUNKT!) och kläddes därefter med tomatskivor, rökt korv (prickig) och beströddes slutligen med riven ost.

Sedan ugn.

Och det hela bidde en varm smörgås, fast på knäckebröd. Somliga i sällskapet var fortfarande liiite hungriga och gav denna rätt högt betyg vilket gjorde att snittet blev en hel 4.

Sedan tackade gästerna för sig och familjen kunde ta fram askkopparna och de tre 70-talsårgångar Allt om Mat som farbror Bruun av en slump fått levererade till sig just denna kväll. En flaska Matteus till det och kvällen slöts med flaggan i topp!

P.S. Tack alla som röstat i vår läsarmiddag-omröstningsgrej! Omröstningen ligger upp över natten och i morgon är vinnaren korad. Stay tuned!

Så var det dags igen för en bländande brun måltid. Familjen, som denna gång fått tillökning med Syster Bruun och Doktor Bruun, smygprovade den svenska sommaren med att äta sin första utomhusmiddag. Vi kan även nämna att Doktor Bruun är psykolog och gissningsvis såg kvällens bruna förlustelser som ett utmärkt tillfälle till praktik.

Selleri- och äppelbål låter väl gott? På Mästerkockens foto ser det faktiskt någorlunda gott ut, och vän av ordning noterar att man försiktigtvis gömt den mest utmärkande ingrediensen väl. Den skymtar i nedre högra hörnet och är lätt att förväxla med äpplet, förmodligen inte heller det någon slump. Vad det handlar om är rotselleri. Denna fasansvärda rotfrukt har vi redan tidigare stiftat bekantskap med här på DBM, och vid inget av dessa tillfällen bidrog den till att förhöja smakintrycket på något vis. Rotselleri har kort och gott en beskt vidrig smak och dito lukt som inget äpple i världen förmår dölja, därför var det också med viss nyfikenhet vi satte igång med receptet. En drink som smakar rotselleri? Usch ja.

Herr Bruun och rotselleriet Belzebub.

Herr Bruun poserar här stolt med sitt nyinköpta äkta 70-talsförkläde, och matchande rotselleri-accessoar. En mormon i vår bekantskapskrets har försäkrat oss att rotselleri är ett djävulens redskap och att den som tar det i sin mun kommer att brinna i helvetet under väldigt lång tid. Vi tror henne utan tvekan, och detta bara ökade vår fascination och spänning. Den satansdekokt som går under namnet Selleri- och äppelbål ingav fasa redan innan den börjat tillagas.

Skala.

”En härlig bål med raffinerad smak av selleri” skaldar Mästerkocken.  Raffinerad? Tja, vi får väl se. Innan vi fick se det fick vi dock lukta på det. Som redan nämnts har rotselleri en vederstygglig och otäck doft som få andra rotfrukter kan tävla med. När vi började skala den fula frukten blev denna doft intensivare och intensivare tills den slutligen uppfyllde hela köket.

Tillsätt äpplen.

Vi skivade den och äpplena samt varvade i en skål. Den största skål huset ägde visade sig förbluffande liten när den besattes av ett kvarts kilo rotselleri och tre äpplen, och en och en halv deciliter rom plaskade inte ens ner bottenskiktet.

Tillsätt sprit.

En och en halv liter vin gjorde mer verkan, och som kronan på verket en flaska Sekt. Det var på detta stadium vi upptäckte att vi glömt sockra, vilket vi alltså fick göra i efterhand. Någon tyckte sig minnas att sockret var till för att få frukterna att safta sig, vilket vi absolut inte önskade skulle hända då en av dem hette rotselleri, så fadäsen lämnade ingen bitterhet efter sig. Av tio vilt främmande personer som passerade förbi på gatan och av Fröken Bruun generöst erbjöds att provsmaka rotselleribålen var det bara en som nappade och hans grimaser bådade inte väl för betygsättningen.

Rör om.

Alla hällde upp och satt sedan och stirrade på glasen med det suspekta innehållet. Aldrig hade väl en alkoholhaltig dryck mottagits med denna unisona tvekan i familjen Bruun förut. Den första klunken bevisade vad vi redan misstänkt. Det smakade beskt och otäckt. Ingen som helst äppelsmak kunde förnimmas, knappt ens rom. Bara rotselleri och åter rotselleri. Den innehöll dock alkohol i försvarliga kvantiteter och måhända var det detta faktum som gjorde att den fick en andra chans, vilket i det här fallet var tur.

Tillsätt Sekt.

Redan vid andra klunken blev de elaka kommentarerna mindre högljudda, och vid den tredje förstummades de alldeles. Tro det eller ej, men innan middagen var överstånden skulle rotselleribålen vara uppdrucken. Den såg ut som en blöt komposthög, luktade förskräckligt, men smakade nästan okej. Slutbetyg: 2,4.

Den visade sig kunna kuva de törstiga.

Potatisbiff med piff valdes för sitt vackra namns skull. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan motstå en rätt där ordet piff ingår, det är helt enkelt ett måste. Vad det handlar om är annars rätt trist. Stekt potatis med skorpsmulor, och ovanpå detta hackade och likaledes stekta grönsaker.

Början till piff, hackade grönsaker.

Och rå äggula.

Ägg med piff?

Sin vana trogen talade Mästerkocken inte riktigt sanning i fotot på receptkortet. Stekt gurka får en helt annan och betydligt mindre aptitlig färg än den här vackert gröna. Den blir gråbrun, och om man dessutom steker den tillsammans med rödbeta blir den till en rosaaktig gegga.

Sanning och receptbild, inte alltid samma sak.

Vi har sagt det förut, och säger det igen: stekt gurka är inte gott. Den förlorar sin krispighet, och blir slemmig och trött. Gurka har inte ens vid gynnsamma betingelser en smak som kan beskrivas som utmärkande eller särpräglad, och steker man den med rödbetor och kapris smakar den följaktligen rödbetor och kapris. En meningslös utfyllnad utan något som helst existensberättigande.

Varken lök eller gurka har någon chans mot en rödbeta.

”Ett kapriskryddat lök- och rödbetsfräs på läckert stekta potatisskivor är minsann inget dåligt sätt att variera den dagliga potatisen”, säger Mästerkocken. Nähä. Just det. Potatisskivorna skulle strös med skorpsmulor, vilket även skedde. Vän av ordning ville invända att om man bara häller skorpsmulorna på potatisen utan att först gegga ner den med någonting typ ägg eller så, så ramlar de genast av och fastnar i stekpannan, och även detta var precis vad som skedde, men order är order som det så vackert heter, och Mästerkocken hade inte befallt något sådant varför vi lydigt lät bli.

Skorpsmulor och potatis är inte så illa. Ännu.

Att separera äggulorna från vitan var ett kladdigt göra som överläts på Fröken Bruun som jobbar som servitris och i denna egenskap i varje fall ser mat ganska ofta och därför antogs ha någon form av expertkunskap i ämnet. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, men hellre kladdiga fingrar på någon annan, som talesättet lyder.

En dekor, även den med piff.

När rätten kom på bordet mottogs den med artigt nyfiken skepsis. Den råa äggulan fick barska kommentarer av vissa i sällskapet, men faktum är att det var det råa ägget som räddade en annars i stort sett överflödig och trist anrättning från fullkomlig undergång.

Frukost till middag.

Det smakade frukost, som Fröken Bruun så riktigt uttryckte det, ett intryck som förstärktes av att vi valde att servera dem i äggkoppar. Fru Bruun däremot, som avskyr råa ägg, fick det betydligt motigare, vilket även utvisas av hennes betyg. Som helhet en okej rätt, och medelbetyget landade på 3,1, kvällens högsta.

Kokt fisk. Inte det mest smakliga.

Så var det då dags för den närapå obligatoriska aladåben, denna gång med innehåll av fisk. Två vackert glänsande makrillar inhandlades av en hjälpsam expedit som assisterade oss i att ta ut äcklet som fanns i fiskarnas innandömen. Tråkigt nog glömde vi be henne att även filea dem. ”Det är nog inte så svårt” tyckte Herr Bruun och överräckte sedan de hala fiskarna till Fru Bruun, som inte hade en lika entusiastisk attityd. En halvtimme senare låg ena fisken på golvet, och den andra uppdelad i en ynkligt liten hög fiskkött. Herr Bruun gav sin äkta maka förebrående blickar innan han satte sig att övervaka och även notera sin kära hustrus enorma och fantasifulla förråd av svordomar och obsceniteter. Det var tur att fisken inte hade några öron, annars hade den säkerligen blivit ledsen över att höra sig och sin familj omnämnas i sådana ordalag.

Vad en vegetarian inte vet...

Bara sex blad gelatin behövdes till detta, vilket vi med någon besvikelse noterade. Gelatin har annars blivit något av en utmaning i familjen Bruun, och det är Farbror Bruun som för tillfället leder denna kapplöpning med ett recept som innehöll 15 blad gelatin. Som en jämförelse kan nämnas att ett helt paket innehåller tio blad.

Gelatin, fisk och ännu mer gelatin.

Kokt fisk i gelé. Det varken såg eller luktade speciellt roligt. Det hela hade kryddats med ett lagerblad, inte heller det en krydda känd för sin starka och genomträngande smak, samt dessutom en pytteliten gnutta salt och vitpeppar. Det såg trist ut, och enda uppiggande ingrediensen var det dallriga gelatinet. Vi undvek att nämna för Doktor Bruun, som är vegetarian, att gelatin tillverkas av slaktavfall, ett faktum hon nu här kan läsa och glädja sig åt.

En dallrande och glittrande skönhet.

Aladåben dekorerades med sådan omsorg att den till sist var helt dold bakom tomater, äggskivor och citronbitar, vilket gjorde att den inte riktigt fick chansen att visa upp sig i sitt fulla dallriga majestät, men den framkallade applåder vid serveringstillfället. Det gör aladåber alltid, har vi märkt. En annan sak de alltid gör är att injaga respekt och till och med olust hos dem som vet att de snart förväntas ta en tugga av den, så även denna gång. Det är en sak att skratta åt ett dallrande geléberg, en helt annan att stoppa det i munnen. ”Inbäddad i fräsch dillgrönska och skönt dekorerad med ägg, tomat och citron serverar vi en glittrande makrillaladåb, tillagad i vackert mönstrad aladåbform” skrev Mästerkocken som denna gång verkade ha lyriska intentioner. Tyvärr motsvarade inte verkligheten dikten ens denna gång.

En färdig makrillaladåb väntar på dödsstöten.

Makrillaladåb smakade ungefär som den ärade läsaren antagligen redan gissat. Gelé och kokt fisk. Slemmigt och intetsägande, precis som det decennium detta recept är sprunget ur. Inte ens Herr Bruun, som annars brukar vara väldigt upphetsad när det vankas gelé i maten, tyckte att detta var trevligt. Mest uppskattades detta av de i familjen som är förtjusta i kokt fisk och kokt potatis, dessa var också de enda som gav anrättningen ett betyg högre än två, och det är på deras konto vi får skriva det onormalt höga slutbetyget 2,4. Su loro ricade la colpa, som det heter på italienska.

Kvällens överraskning, Plocke-bricka.

Kvällens överraskning bjöd Farbror Bruun på när han ur jackfickan trollade fram en fjärde rätt, Plocke-bricka. Detta beskrivs av Mästerkocken som ”Lite smått och gott att plocka till sig från en stor bricka”, men av de flesta andra som en rent bisarr kombination av ingredienser utan någon logisk minsta gemensamma nämnare. Vad sägs om mjukost med karamellfärg, eller avokado med räkmajonnäs? Räkmajonnäs var för övrigt ett födoämne om vars existens vi varit helt ovetande. Tyvärr hade ingen annan, varken på Ica eller Coop, hört talas om det heller, så detta ämne byttes ut mot räkost på tub vilket bara gjorde tilltugget ännu mer bisarrt.

Urk.

Syster Bruun demonstrerade sin åsikt om Plocke-bricka genom att hulka upp det i rabatten. Urk. Den som för övrigt googlar ordet urk ska likt familjen Bruun upptäcka att det finns en stad i Holland med detta namn, kanske härstammar Plocke-bricka därifrån.

Delar av familjen Bruun njuter av den tolvgradiga sommarvärmen.

Det något låga slutbetyget ska ses mot bakgrund av att några av Plocke-brickans beståndsdelar var riktigt goda, bland dessa den karamellfärgade mjukost petit chouxen, och andra direkt motbjudande, som de råa champinjonerna fyllda med burkkrabba. Betyg 2,5. Här kommer recepten.

Om du nu inte skulle bli övertygad av rubriken: kvällens middag med familjen Bruun kom att bli speciell på mer än ett sätt. Hela familjen var för ovanlighetens skull samlad, och den specialinbjudna gästen brylling Bruun kom när det var dags för nattmaten att bjudas på en upplevelse hon sent lär glömma.

Men, låt oss börja från början. Och i begynnelsen var rotselleri -  ja, även denna vecka.

Skalad, skivad och kokt – så pass välkokt att all bitter smak lämnat den och istället satt sig som påträngande odör som välkomnade både middagens förväntansfulla gäster och förbittrade grannar redan i portuppgången. Vi har noterat det först den senaste tiden, att rotsellerin är en väldigt ofta förekommande dominant i alla möjliga typer av recept från 70-talet, så det är inte alls omöjligt att ni kommer att få se mer av den.

Ja, rotselleri är egentligen perfekt festmat, då ingen granne någonsin kommer tycka att det är värt att närma sig lägenheten för att klaga över hög ljudvolym eller annat som kan tänkas störa (mer än stanken av själva rotsellerin). Fast då gäller det å andra sidan att ha gäster som står ut med att bli bjudna på just rotselleri. Hur eller hur, här ovan ses den intet ont anande medaljongen, pyntad med muskotkryddad spenat, i väntan på att bli krönt.

Förberedelser: fyll en stekpenna med vatten, kläck i ägg och låt koka i några minuter.

Enkelt? Nåväl, det visade sig att man enligt receptet först skulle slå upp äggen i kopp, och sakta låta dem glida ner i vattnet, men detta moment glömdes i den hungriga ivern bort.

När tiden var kommen för servering och kröning av medaljongarna blev därför vissa betydligt vackrare än andra. Ja, världen är en orättvis plats. I övrigt en något udda erfarenhet att koka kläckta ägg i stekpanna, hälsar köket.

Men det där gick ju bra.

”En läckerhet för en grönsaksälskare och en fröjd för ögat är den här sellerimedaljongen”, skriver Mästerkocken.

Nej, man nämner ju inte grannarna. Här ovan kan vi däremot beskåda anledningen till att tillagning av ägg på det här viset (eller ren vårdslös hantering från familjen Bruuns sida) resulterar i förlorade ägg.

MEN – det kunde varit värre, och detta smakade definitivt bättre än vad vi trodde att det skulle göra.  Ungefär som att äta en klassisk men smaklös spenatsoppa serverat på en kokt skiva rotselleri, toppat med slemmiga ägg.  Harmlöst, knappast läckert och blekt. Och illaluktande.

Någon tyckte att rotsellerin liknade ananasskivor och det skrockades kring att det faktiskt inte hade varit så förvånande om denna variant på receptet hade föreslagits under ”Pröva till omväxling”. Den enda som var imponerad av denna rätt var brylling Bruun, som med en inlevelsefull förtjusning över det första mötet med Den Bruna Maten delade ut ett högt betyg – intet ont anande om det öde som senare väntade henne.Vi andra höll med luttrade miner betygen låga och slutbetyget blev 2.2.

Kvällens huvudrätt valdes mer för sitt namn – Gömda fisken – än för sitt innehåll.

Fisken är här gömd under ett täcke av krabba och burksparris…

…och toppad med en sås gjord på burkspadet från krabban och sparrisen, grädde och ägg.

Burkspad från konserver. Är det fortfarande så att det är någon där ute som använder det i sin matlagning?

Fiskgratäng med mycket grädde är ganska gott, tycker de flesta. Och om man uppskattar färglös mat och smaken av burksparris är det här inte illa alls. Betyg 3.3.

Som den uppmärksamme läsaren redan noterat blir det denna vecka ingen dessert, utan istället bjuder vi till nattmat. Detta beror på att en ingrediens till den först tilltänkta desserten saknades hos den lokala handlaren, men också för att vi tycker att vickningen är en oförtjänt bortglömd måltid som förtjänar att återinföras i högre utsträckning. Därför är det förmodligen inte sista gången desserten får ställa sig åt sidan på DBM.

Mästerkocken:

Den lilla nattsmörgåsen – frestande eller hur? Man känner sig ofta rätt så sugen fram på kvällskvisten, särskilt om det börjar bli lite sent. Men för mycket mat ska man aldrig sätta i sig sent på kvällen, då sover man lätt lite oroligt. Det man äter kan däremot gärna vara varmt. Buljong är nästan bästa nattmaten. Istället för sandwich – samma idé fast omvänt. Buljong som kall förrätt. Kall buljong är också en härlig sommarsopppa.

Nu blev det inte så att vi serverade den här rätten varm, då den förbereddes redan tidigare under dagen. Istället valde vi att spela ut vårt triumfkort: gelatin.

”Get behind me, Satan!”, utbrast fru Bruun. Och vi tror inte att vare sig årstider eller temperatur på anrättning spelar någon roll här. Köttbuljong, gelatin, en skvätt portvin och soja. Garnityret består av isbergssallad, pimentooliver och hackade ägg. Det här skulle nästan kunna beskrivas som en kusin till Skinkägg i gelé, men eftersom den här rätten inte åts som förrätt, och således inte på tom mage, gav det upphov till vissa olyckor.

Ja. I stället för nattsmörgås. Vi tror att klockan var runt ett på natten. Vi vet, och den som vet det allra mest är brylling Bruun, att det är första gången som någon – som man säger i Danmark – ”taler i den store telefon”, av den bruna maten.

Tills vi hörs igen – recepten:

Välkomna tillbaka till familjen Bruun!

Herr Bruun stod för förrätten denna afton. Han steg upp i god tid för att vara säker på att räkgelén skulle vara dallrande färdig till måltidens början.

Räkgele innehåller förutom räkor även tomatjuice, fiskbuljong och hela 6 blad gelatin. Jumsi. Fiskbuljongen kunde ersättas med vitt vin, men församlingen tyckte det verkade klokast att spara vinet till andra syften.

Att handskas med gelatinblad har blivit vardag för den här familjen. Tänk att något så vackert kan förvandlas till en sådan vedervärdighet som… Nej, inte gå händelserna i förväg!

Men vi snabbspolar bandet och se: gelén har stått i kylskåpet några timmar och blivit just gelé. Den uppmärksamme läsaren kanske nu frågar efter kaviarrundlarna, men de ströks helt enkelt på ett tidigt stadium. Vi tyckte kanske att den här rätten verkade så god ändå.

Det svåraste med gelérätter (förutom att äta upp dem) är ju att stjälpa upp eländet utan att anrättningen tar allt för stor skada. Ibland blir det ganska bra, som här:

Och ibland blir det inte bra alls.

Men det ska ju ändå blandas i magen, gubevars.

Bordet är nu dukat. Förvisso verkar matgästerna inte ha alltför bråttom att sätta sig, vilket är helt förståeligt för oss som nu faktiskt vet hur riktigt illa räkgelé är.

Det är helt enkelt koagulerad tomatjuice med skaldjur. Det är inte gott. Därför åts det inte heller så mycket mer än så här:

Fru Bruun, som nu för pennan, gav detta tydligen en tvåa i betyg, vilket hon såhär i efterhand inte riktigt kan acceptera. Herr Bruun, som faktiskt tycker om aladåber och liknande, slog till med en trea, medan farbror Bruun inte kunde sträcka sig längre än till 1,5. Slutresultat: 1,8. Hu.

Familjen Bruun var alltså fortfarande hungrig när förrätten pliktskyldigast var avklarad. Tur då, att det bjöds på en rikligt tilltagen gryta?

Det började med rotselleri. I begynnelsen var rotselleri. Katter tycker inte om rotselleri. Inte alla människor heller.

Rotselleri som accent i en köttgryta eller soppa av det mustigare slaget? Inga problem. Rotselleri som egentlig huvudingrediens (även om receptkortet påstår att det är vattenkastanjer)? Nu har vi problem.

När åt du dina vattenkastanjer, delade på mitten, tillsammans med frysta ärter och prinskorv senast? Så länge sedan? Vi förstår.

För att förtydliga: frysta ärter. Med prinskorv. Och vattenkastanjer. Och en djefla massa rotselleri.

Det snällaste man kan säga om den här rätten är att den åtminstone var lättlagad. Färdigt!

Ser det trist ut? Det var det. Var man glada över att man kunde äta sig mätt på bröd? Det var man. Blev det rester? Det blev det.

Färglösare maträtt får man leta länge efter! Utan att egentligen vara äcklig-äcklig-bläää, väckte den här anrättningen mycket mörka känslor hos de som åt den. Lite livsglädje och -lust verkade på något sätt försvinna med varje tugga och det var tur att vinförrådet för kvällen stod i direkt proportion till maträtternas tillkortakommanden. Grytan fick 2,2 och skulle ändå bli kvällens segrare.

Men det är inte slut än!

Dessert – kumminkeso med päron! Denna lilla katastrof hade lika gärna kunnat heta ”Ostbricka på nytt sätt” för det verkar som att laboratörerna sneglat åt en sådan. Hur ska vi annars förklara paprikan?

Förberedelserna var minutiösa. Päron? Check. Paprikaring? Check.

Keso, vispgrädde och sherry? Check.

Nu blev fam. Bruuns päron inte lika eleganta som Mästerkockens. Men vi börjar bli vana.

Vad i… Smaklig måltid?

Nej, inte särskilt. Keso smakar inte mycket (vilket man påpekar redan i receptkortet). Päronen smakade inte så mycket. Grön paprika smakar väldigt lite. Vad smakade det då? Tja, mest kummin. Men kummin allena räddar ej mången måltid. Icke heller denna.

Förvirring och trötthet var känslorna inför denna rätt, som på uppmaning serverades med rödvin. Betyg: 1,9 och kvällens andrepristagare.

Innan recepten kommer här en bild på Mästerkockens respektive Köksmästarens receptboxar, för vi tror faktiskt inte att vi har publicerat en bild på dem  tidigare. Håll till godo! Katten är med som bonus. Åååh – en katt!

Så var det dags. Det bruna jubiléet – dagen familjen Bruun fasat inför alltsedan det blev bestämt att ni läsare skulle rösta fram den triad av bruna läckerheter,70-talets värsta maträtter, som skulle pryda våra tallrikar på DBM:s ettårsdag.

Men för att inte tråka ut er alldeles med gammal skåpmat som Skinkägg i gelé eller Färserat vitkålshuvud, bjuder vi denna kväll också in till vickning i form av Fru Janssons frestelse.

I samband med jubiléumsmiddagen gjorde vi även vårt att alldeles första, egna receptkort: Bruna hissen. Vi tyckte att det förtjänade ett eget inlägg så det hittar du här.

Sammanlagt är det alltså fyra recept vi ska ta oss igenom, men innan vi börjar nosa på vinnaren i förrättsklassen (det är ingen behaglig upplevelse, det kan till och med familjens katt vittna om) kan det ju vara intressant att redogöra lite för några av de betänkligheter familjen Bruun haft inför ettårsdagen och återupplevelsen av det värsta 70-talet erbjudit oss i matväg. Vi har funderat över om det efter den här tiden hos oss kan ha infunnit sig en slags tillvänjning eller acceptans inför den mat vi vecka efter vecka efter stoppat i oss, och därför tyckte vi att det kunde vara en kul grej att prova några gamla rätter för att se om det betygsmässigt skulle bli någon skillnad. Recepten har vi dock som vanligt följt – ingenting har lämnats åt slumpen även om detta i sig lämnar en del att önska.

Precis som på Den bruna studenten i somras fick makarna Bruuns vävstuga härbergera familjen, och en nästintill fulltalig Bruun-skara så när som på Äldsta fröken Bruun intog den i sällskap av specialinbjudet finbesök av redaktören Jack från Lista.se, som ju hjälpte oss med omröstningarna.

Skinkägg i gelé

Att döma av antalet röster är det ingen annan rätt som förfärat er läsare lika mycket som Skinkägg i gelé. Ingredienserna är det i sig inget konstigt med – ägg, skinka, oliver – och det blandar man väl gärna i en sallad, men att förena dessa i ett hölje av gelatinstelnad köttbuljong är inte att rekommendera.

Så här skriver en läsare, som verkar ha vaknat på rätt sida:

På tal om gelatin. Hemkokt ”riktig” köttbuljong är full av gelatin och stelnar snabbt till en aladåb i kylen. Och sådan buljong är helt enkelt fantastiskt god. Säkert tillräckligt god för att rädda en katastrof som skinkägg i gelé.

Det vore då för väl om Skinkägg i gelé bara vore en katastrof, men det är faktiskt flera. Och visst känner man sig lite bevakad av dem, som om de hade ögon? Notera hur skinkägget längst ut till höger liksom har flytit ut mer än de andra, som om det ville förlösa något. På bilden nedan framgår det bättre.

Fam. Bruun beklagar, men vi tror inte att någon som helst eller ens ”sådan buljong” hade kunnat rädda Skinkägg i gelé den här gången heller. Vissa av de samlade kunde äta av ägget, men betyget blev till slut 1,4 – en sänkning med 0,4 sedan förra gången det begav sig.

Färserat vitkålshuvud

Det var en ganska jämn strid mellan Färserat vitkålshuvud och Röda soppan när det gällde den värsta varmrätten. En av DBM:s kunniga läsare får återigen säga sitt:

Den äldsta kokbok som utgetts på svenska, från 1600-talet, har recept på färserat kålhuvud så det var nog något lite historieromantiskt som drev dem till att publicera detta recept

Det är mycket möjligt att detta recept har äldre anor då idén är synnerligen primitiv: gröp ur ett kålhuvud, fyll det med färs och låt härligheten koka invirad i en handduk i två och en halv timme. Fast låt oss också säga så här: det känns heller inte särskilt förvånande att det dyker upp igen i Mästerkockens receptsamling och under 70-talet.

Frågan är väl hur mycket romantik man ska blanda in i det hela?

Att gröpa ur ett kålhuvud en väldigt hård och tidskrävande syssla som både kräver tålamod, vass kniv och sked. Och det var tur att vi hade vävstugan och att måltiden slapp ätas i köket, då ett långkok av den här kalibern impregnerar allt i sin väg – inte bara med själva sin uppenbarelse utan dessutom med en kväljande doft av kål. Det fick även grannarna erfara.

Men festen gick vidare och kålhuvudet hamnade till sist på bordet, och en alltjämt hungrig familj gick loss på det.

Färserat vitkålshuvud – steg för steg:

Med varsam hand skars kålhuvudet i ”vackra klyftor”. Det hjälpte inte. Betyg: 1,8 – en sänkning av betyget med 0,2 sedan sist.

Snöbollar i vaniljsås

När det gäller kvällens dessert, Snöbollar i vaniljssås, kan vi väl börja med att säga att detta är en väldigt snäll omskrivning av vad som i realiteten är mjölkkokt äggvita i vaniljsås. Denna rätt har enligt en läsare internationella anor:

Ha! Vaniljefterrätten är en Ungersk specialitet ”madártej” som fritt översatt betyder ”fågelmjölk”, den är för övrigt en riktig höjdare!

Den ska kokas på äkta vaniljstång och äggvitan ska klickas i och koka med i vaniljsåsen. Rätten kan ”kryddas” med russin som fått ligga och dra sig i rom. Serveras iskall från kylen, eller nykokt varm. Jag föredrar kall

Ahhhh, vilka ljuvliga barnaminnen som detta återkallar…. familjelunch på söndagarna….

…och en annan läsare uppmärksammar oss på att det fortfarande förekommer varianter på den…

Herr Bruun sade det då och vi säger det igen: Smaken från helvetet. Tänk er att ni äter väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser er i munnen.

Betyg 2,2 – en sänkning av betyget med 0,1. Tja, tallrikarna var i alla fall fina.

Vickning: Fru Janssons frestelse

Familjen Bruun vill gärna slå ett slag för den orättvist bortglömda måltiden vickning, och därför är det inte helt omöjligt att denna kommer dyka upp på Den Bruna Maten även i framtiden. Den här kvällen valdes ett recept ur Boken om lyckade fester – Fru Janssons frestelse – och precis som namnet antyder är detta en variant på en klassisk Jansson.

Skillnaden är mot vanlig Jansson är man byter ut potatis mot köttfärs och tomater, kryddar med oregano, och pryder med ett saftigt osttäcke. Boken om lyckade fester berättar allt om hur du lyckas med vickning:

Bjud Till Nattmat

”En regel när det gäller nattmat är att ha kryddstarka eller salta rätter. Smaknerverna är förmodligen redan avtrubbade när man ätit och druckit lite tidigare på kvällen”.

Jo, tack. Våra smaknerver var såpass avtrubbade av bland annat Bruna hissen att vi knappt kommer ihåg vad Fru Janssons frestelse smakade – men vid det här laget var vi så hungriga att vad som helst som inte hetat Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud eller Snöbollar i vaniljsås hade funkat. Betyg 3,4 och kvällens vinnare.

Med dessa ord – tack alla läsare för ett roligt år!

Gourmetboken gavs ut 1976 av sorgligen avlidna tidningen Veckojournalen. Recepten kan varken tidningen eller dess redaktion lastas för då de enligt uppgift skickats in av läsarna. Just det, det är vi alla som bär kollektiv skuld till detta underliga och stundom rent fasaväckande alster. Här hade man tänkt till vad gäller designen med skandinaviskt steril tomhet och härligt suddiga fotografier. DBM noterar med intresse att Margareta Wickman, berömd från Boken om griskött, åter haft en hand i syltburken. En av våra bortglömda matgurus? Vet någon av läsarna? Kanske hon själv?

”En del recept har haft sådant kulturhistoriskt intresse att de museiupptecknats för framtida forskning”, berättar Veckojournalens chefredaktör, som av namnteckningen att döma hette Bonge Isenglassen, stolt. Detta är faktiskt ganska intressant då vi ju nu befinner oss i denna framtid, men tyvärr står det ingenstans vilket museum det rörde sig om. Elaka tungor nämner Illamåendemuseet eller Magpumpemuseet, men detta tror inte dessa raders författare ett dyft på då flera av recepten verkligen låter goda. Chefredaktör Isenglassen talar i förbigående även om Gourmetklubben, av vilken illustra sammanslutning denna bok uppenbarligen är resultatet, och även detta triggar vår nyfikenhet. Ett plus i kanten får Gourmetboken för sitt flitiga användande av ordet vickning. Detta måste uppmuntras och även belönas. Vickning är ett viktigt ord som inte får falla i glömska.

Laxfärs, så mycket bättre än solsken

Laxfärs med vitvinsås serveras bäst utomhus en svinkall dag i slutet av mars att döma av receptbilden, och hade helt klart platsat hos både Mästerkocken och Köksmästaren. Den innehåller bland mycket annat malen lax blandad med ketchup och ägg. Alltihop kokas i ett vattenbad innan det bli så här mumsigt. ”Är man osäker eller rädd…” skriver Gourmetboken, och det finns all anledning att tro att just detta var fallet om man stod i färd med att tillaga eller äta någonting som detta. Troligen är det också därför man visuellt uppmanas att inmundiga denna rätt tillsammans med minst en flaska champagne.

Räkfromage, en avlägsen släkting till aladåben

En annan anrättning vi fastnade för var Räkfromage. Den ska endast tillagas på fina räkor tipsar Gourmetboken och undviker därmed att bli orsak till samma typ av åkommor som gjort Lucrezia Borgia och Östersunds vattenverk internationellt kända. Även andra praktiska upplysningar föräras vi med, som att rätten bör förvaras i ett kallt kylskåp snarare än ett varmt, samt att den ska garneras med fluffiga gurkskivor. Hur en gurka ser ut när den är fluffig får vi dock inte veta, det var troligen vardagsmat, om ordvalet ursäktas, på 1970-talet. Receptet kommer här nedan, och självfallet innehåller det gelatin.

Ingen kokbok under sjuttiotalet var komplett utan en aladåb. Gourmetbokens variant hade vi faktiskt sånär bestämt att tillaga här på Den Bruna Maten, ända tills en av familjens mer skarpögda medlemmar upptäckte att den innehöll oxtunga. Detta svältförknippade fenomen är bland det mest motbjudande man kan tänka sig i köttväg och varför någon nutida människa överhuvudtaget skulle vilja plåga sig på detta sätt övergår vårt förstånd. Herr Bruun tvingades som barn under stort gnäll och gny till deltagande i kollektiva ätningar av detta motbjudande födoämne, och han minns ännu hur man kunde se smaklökarna sticka fram ur dessa otroligt tjocka och vattnigt blekkokta tungor. De liksom slickade tillbaks på din egen tunga när du stoppade dem i munnen. Sådär ja. Då har han fått skriva av sig och antagligen sparat en god slant som annars skulle gått till psykologen, och ekonomisk är ett honnörsord, det vet alla som läst en mattidning från 70-talet. Nu är det dags för läsarna själva att komma i närmare kontakt med tung-aladåben, här förrädiskt döpt till våraladåb. Vi publicerar hela receptet, men svär oss som vanligt fria från allt ansvar.

Bland 70-talsrecepten återfinns många varianter av inälvsmat, vilka vi förskräckt sneglat åt mellan varven, och den här gången bestämde vi oss för att sluta fega, och gå i närkamp med en av de mest  motbjudande vidundren från förr, men innan vi kommer så långt är det dags för förrätten, Ostägg. Här hade vi som ni ser valet mellan ostägg och dadelbröd, initialt svårt, men äggen visade sig ha en dragningskraft som de cirka 40 år som gått sedan någon lagade dem sist inte förmått minska. Ingredienserna lät inte helt fel ska erkännas: cheddarost, ägg, worcestershiresås och cayennepeppar, hör och häpna. Idel läckerheter. Med visst undantag för cayennepepparen kändes temat en smula engelskt, även om Fröken Bruun, kvällens enda engelska inte kände igen den, vilket ju förstås kan ha sin förklaring i att hon inte föddes förrän 1991 och sålunda gick miste om allt vad ostägg hette.

Detta är inte en skål likmaskar, utan riven ost blandad med mjöl, kryddor och mjölk, vilket trots Köksmästarens påståenden om motsatsen envist vägrade anta en smidig konsistens. I skrivande stund upptäcker vi att detta även skulle innehållit ett ägg, vilket vi lyckades missa under tillagningen. Kanske är det förklaringen? Den här geggan knådade man runt några hårdkokta ägg så att de fick ett skal av kryddost. Egentligen inte så illa, men utseendet kom Herr Bruun att tänka på spetälskekolonin i 70-talsfilmen Papillon. Ostäggen skulle täckts av skorpsmulor, men dessa vägrade stanna kvar, varför några tvångsintogs i ostmassan på handgripligt vis, medan andra, de flesta, helt sonika slapp ifrån äventyret med blotta förskräckelsen.

Som ni märker så har redan nu ett av äggen börjat titta fram. Det är huvudsvålen som kommit ut när den sjuka huden lossnat och fallit av. Värre skulle det bli när de friterades. Vi var inte säkra på hur pass vanlig en fritös var i ett svenskt 70-talshem, men blundade medvetet för detta flagranta brott mot tidsenligheten, och hoppas att den ärade läsaren gör detsamma.

Nu är inte likheten med lepraepidemi längre så påtaglig. Snarare ser det ut som någon sorts inälvsmat redan här, vilket alltså är en ren synvilla. Fortfarande tyckte vi dock att det både såg och luktade gott ut.

Det gjorde vi inte längre när ostäggen togs upp ur frityrbadet. Några kala äggskallar och en seg äcklig hinna av smält ost som var snudd på omöjlig att få bort från korgen upptäckte dessa raders författare när han dagen efter stod och svor med en utsliten diskborste i handen. Det var en yttrest skeptisk familjen Bruun som satt och stirrade på tallrikarna innan Farbror Bruun som förste försökskanin stoppade gaffeln i munnen.

Tro det eller ej, men trots sitt bisarra utseende och trots vetskapen om att vad vi nu satte i oss hade skrapats bort från insidan av en fritös var detta riktigt gott. Smält cheddarost är svår att misslyckas med även om den kommer i denna form, och med worcestershiresås och cayennepeppar, en smula mer cayennepeppar än vad som på 1970-talet förmodligen var brukligt då Herr Bruun ännu en gång fick problem med uttrycket ”en nypa”, som kryddning är det ännu svårare. Betyget blev 3,8, och att det inte blev högre får skyllas på Fröken Bruun som är en fanatisk ägghatare. Alla övriga familjemedlemmar gav betyget 4 eller 5.

Detta var bökigt och kladdigt, och kommer av dessa anledningar troligen inte att lagas mer av familjen Bruun, men smakmässigt var det en höjdare. Tummen upp för detta brunaktigt engelskinspirerade mästerverk.

Detta vackra stilleben är inte inlagt med några artistiska ambitioner, utan är faktiskt vad kvällens huvudrätt bestod av. Citron, lök och paprika. En frestande början, och ingenting som inger fasa ens hos den mest räddhågsna familj. Men, vänta nu. Det fattas ju någonting…

Ah. Lever. En vackert dallrande massa av okänt innehåll, men någon i familjen Bruun tyckte sig minnas att en lever är någon form av kroppens reningsverk. Det är ju den som brukar skrika om man super för mycket, om man får tro expertisen. Den såg som någon form av gele, men när man petade på den visade den ett förvånande motstånd och resultatet blev ett blött finger och rysningar längs ryggraden. Att denna lilla krabat förmådde sätta skräck i fem vuxna människor är en beundransvärd bedrift bara det.

Något bättre blev det när man stekte den. Levern antog en hårdare och mer köttliknande konsistens, och hade det inte varit för den besynnerliga lukt som började sprida sig i köket skulle man nästan ha varit frestad att kalla det aptitligt.

Här håller Fru Bruun på med att täcka över denna überbruna anrättning med lök och paprika. ”Paprikan tjänstgör både som färgstark grönsak och god krydda”, upplyser Mästerkocken. Denna enda paprika var, förutom en pytteliten dos salt och vitpeppar samt en halv deciliter rödvin, den enda kryddan. Utan att på något vis besitta expertkunskaper på leverområdet skulle dessa raders författare dock vilja framkasta den gissningen att inte ens en hel burk cayennepeppar kunnat ta bort eller täcka över smaken och lukten av stekt lever. Den var mäktig, hotfull och extremt påträngande och inte ens familjens katt ville längre vistas i samma rum som denna lever. När vi lade en bit rå lever i hans matskål ryggade han baklänges och sprang ut ur rummet, en recension i sig.

Anrättningen skulle puttra under lock en stund, men eftersom vi inte hade något lock stort nog att täcka stekpannan tillverkade den händiga Fru Bruun ett av bakplåtspapper. Rätten serverades som ni ser med spaghetti, ett av många förslag från Mästerkocken, men ett som i våra ögon mer förkroppsligade 1970-talet än ris eller potatis genom sin rena överraskningseffekt. Några klyftor citron för att få ”en smakupplevelse”, och sedan plats på bordet.

Där låg den ännu längre än förrätten innan någon kände sig manad att stoppa den i munnen. Notera för övrigt familjens nyinköpta äkta 70-talsduk. Den är så vacker att det tåras i ögonen på samtliga närvarande, eller var det kanske levern som gjorde detta? En stunds intensiv koncentration, blunda och så in med maten i munnen så snabbt det bara går, och se till att få med både lök, paprika och spaghetti på gaffeln.

Snabbt in, lika snabbt ut. Ingen i familjen Bruun förmådde svälja en endaste tugga av detta, utan spottade tillbaks det på tallriken under högljudda klagorop. Fröken Bruun totalvägrade, och inget mått av övertalning mindre än tvångsmatning hade förmått henne att smaka detta. Mest överraskad var Farbror Bruun, som till vardags är en älskare av leverpastej, med vilken milda och lena matvara denna motbjudande rätt inte visade den minsta likhet. Betyget blev en etta av samtliga familjemedlemmar, utom Fröken Bruun då, som fick lämna walk over. Säkerligen bland det vidrigaste vi någonsin tillagat här på Den Bruna Maten. Slutbetyg: 1.

Efter detta bottennapp kunde det ju inte gärna gå åt annat håll än uppåt. En förväntansfull och ännu ganska hungrig familj dunkade med besticken i bordet, och skrek efter Fin Fruktgelé, som tillagats tidigare under dagen för att få tid att stelna. Som vanligt började det med gelatin enligt bilden ovan.

Skivade bananer, vindruvor och konserverade päron blandas med gelatin på ett uppläggningsfat. Även här skulle tillsättas en dos vin, denna gång vitt, vilket vi gjorde med en viss tvekan. En tidigare kombination av frukt, vin och gelatin hade visat sig vara besk och bitter i smaken varför vi denna gång alltså kände en förståelig tvekan.

Här är det den frestande blandningen av gelatin, fruktspad och tyskt vin som appliceras på intet ont anande frukter. Det kanske inte låter som en omedelbar succé, men ser i varje fall inte illa ut.

Garneras med valnötskärnor, och tar plats på bordet. Detta hade en strykande åtgång, kanske inte helt oväntat efter fadäsen med huvudrätten, men smakade både gott och trevligt och inte alls surt som vi väntat. Kanske beroende på det extremt sötsliskiga fruktspadet och dito tyska vinet.

En mycket tidstypisk bild. Cigaretter, fruktgele och mobiltelefon. Betyget blev högt, men den gästande Svägerskan Bruun var inte lika imponerad så medel stannade på 3,8. Väldigt nära gott. Som avslutning kan vi inte låta bli att visa upp ett vackert brunt, och äkta 70-talsvykort familjen fick av en trevlig läsare. Se och njut av den moderna mexikanska staden med det något svåruttalbara namnet Tlatelolco, en sorts solig sovjetvariant uppenbarligen.

Har har ni dem, gott folk – vinnarna i familjen Bruuns omröstningar om 70-talets värsta maträtter! Menyn till vårt ettårsjubileum som firas här på DBM den 3o januari är därmed fastställd:

Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud och Snöbollar i vaniljsås.

Resultaten

Totalt kom det in över 2000 röster. Bland förrätterna krossade Skinkägg i gelé allt annat motstånd i sin väg, trots att maträtten ställdes mot konkurrenter som Bananer i skinkrock och Tomatgelé med äpplen. När det gäller varmrätter var det länge jämt mellan Röda soppan och Färserat vitkålshuvud, men sedan gick vitkålshuvudet som den segrande ur striden. I fråga om efterrätter, som ju av naturen har bättre förutsättningar för att inte vara så illa, var det just så att det blev en kamp mellan de två som satt allra mest skräck i oss under årets gång: Plommonkrans och Snöbollar i vaniljsås.  Snöbollarna visade sig sedan vara den rätt ni ville att vi skulle återuppleva.

Den 30 januari, det är då det händer  – Det Bruna Jubiléet: Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud och Snöbollar i vaniljsås.

Och nej, det kunde inte ha varit värre. Väl mött!

Som ni kanske märker har Den Bruna Maten åter varit och botaniserat bland sjuttiotalets kvarlämnade matlitteratur, och några av dessa fynd kommer att presenteras här i det bruna biblioteket. Boken om griskött utgavs av Trevis matbibliotek 1972, och författades av Lotte Haveman och Margareta Wickman.

Trevis matbibliotek måste varit en storsäljare, för man hittar det på både antikvariat och loppisar en masse. Värre är det med biblioteken. En gång i tiden uppenbarligen ett standardverk av något slag, måste man nu söka sig till Lund eller Helsingborg om man vill låna dem. Det bruuna exemplaret har tillhört Svarteborgs Folkbibliotek, men gallrats ut. Bibliotekslapparna har rivits av, och stora stämplar förklarar ”Gallrad”. Detta måste vara som att bli ställd inför en kökets krigsrätt, och sedan degraderas och slängas ut efter en förnedrande och ärekränkande procedur. Dishonourably discharged som man säger i utlandet. Ett sorgligt öde för en medaljtyngd och ärrad hjälte.

Den Bruna Maten gillar Trevis enkla och pedagogiska upplägg med egenkonstruerade symboler för både grisar och tallrikar. Plus i kanten. Och recepten? Tja. En hel del av dem verkar faktiskt ätbara. Vi fastnade särskilt för två; Kall kokt kassler i gelé. Detta både ser och låter tidstypiskt ut. Med sju blad gelatin och en försvarlig dos ättika får man en långpanna full av dallrande läckerheter kapabel att sätta skräck i de flesta, utom möjligen Herr Bruun som upptäckt att han tycker bättre och bättre om gelé ju längre in i 1970-talet han äter sig. Detta är ett varningstecken har hans läkare sagt, en klokskap han nogsamt ignorerar.

En intressant 70-talsdetalj vi även lagt märke till på annat håll, bland annat Köksmästaren och Mästerkocken, är att ordet fläsk verkar ha bannlysts som samlingsnamn för griskött. Fläskfilé blir grisfilé, fläskstek blir grisstek, fläskkotlett blir griskotlett. En titt i kokböcker från 60-talet visar samma språkbruk som idag, så det kan inte vara fråga om den vanliga visan att ord ändrar betydelse över tid, nej här verkar det vara en medveten förvrängning igångsatt av något ännu oidentifierat propagandaministerium. Kanske tyckte man att ordet fläsk förde tankarna till fetma, och att det därför skulle verka smaklöst? Kanske var det grisodlarbranschen som några år för sent anammade Twiggy-idealet och satte in en riktad kampanj för att inte bli sammankopplade med det förhatliga ordet tjockfläsk? Som vanligt när det gäller 70-talet är frågorna många, men svaren få, och ändå borde det ännu finnas människor därute som skulle kunna sitta inne med denna sorts kunskap. Kanske någon i DBM:s påpassliga läsekrets?

Kryddat äppelfläsk var en annan intressant anrättning, vilken, som namnet antyder, kryddats till max med en tesked timjan. Rätten hyllas här av familjen Bruun för sitt sätt att blanda frukt i köttet. En rejäl bit frukt faktiskt. Ett helt kilo till tolv skivor fläsk. Detta kan även bli en julmåltid upplyser Trevi, nämligen om man väljer äppelsorten Cox Orange. Närmare förklaring får vi inte. Antagligen var det en självklarhet år 1972 på vilket sätt de olika äppelsorterna förändrade smaken i vår mat. Cox orange vid jul, Astrakan vid påsk, Gravensteiner vid barndop, och Granny Smith på examensdagen. Ta vilken maträtt som helst och koka i ett par kilo äpplen och voila: 70-talet knackar på dörren. Knackade på dörren gjorde även den förändrade smaken, och Folkbiblioteket slängde helt sonika ut ”Boken om griskött”. Stackars Trevi. Svarteborg tror vi för övrigt befinner sig någonstans i Halland, men vi är långt ifrån säkra då denna ort numera gått ett liknande öde till mötes och gallrats ut från Sverigekartan av lantmäteristyrelsen.

För den hågade visar vi här i vanlig ordning recepten:

Klockan närmade sig sju på kvällen, den tid då familjen Bruun brukar samlas för att äta, och runt bordet satt ett utökat sällskap med stora förväntningar. Familjen hade dagen till ära hedrats med besök av Herr och Fru Bruun d.ä. Tanken var att låta ett par av dem som faktikst ägnade sig åt matlagning under sjuttiotalet få en resa med den ätbara tidsmaskinen och se om minnena vaknade till liv. Först ut var den Gröna buljongen, en avlägsen släkting till den Röda soppan. ”Allt upptänkligt grönt kan man blanda i en buljongsoppa” berättar Mästerkocken stolt, och återigen smög sig den hemska känslan av deja vu över de delar av familjen Bruun som ännu hade Röda soppan i minne.

En titt på ingredienserna avslöjar dock att antalet gröna matvaror som faktikst passar att blandas är betydligt fler än de röda, och purjolök, paprika och gräslök låter inte bara lugnande, utan rent av gott. Hackade grönsaker blandades i en kastrull med en tärning fiskbuljong och värmdes tills anrättningen antagit utseendet av diskvatten, och hänförda rop hördes runt spisen.

Rätten är hämtad ur kategorin ”Mustigt doftande soppor”, men den mustiga doften uteblev trots detta. Inte heller var det i detta stadium speciellt imponerande grönt, någonting som skulle ändras när den djupfrysta spenaten introducerades.

I soppan skulle vara brödkrutonger, och här dög det minsann inte med att rosta ett par brödskivor och sedan skära upp dem. Nä, de här krutongerna skulle stekas i stekpanna utan tillsats av smör eller olja. Inte helt oväntat hade detta till följd att brandvarnaren i hallen vaknade till liv och vägrade upphöra med sin olåt tills Fru Bruun hämtade en sopborste att misshandla den med. Nu hänger den på trekvart och slokar och om den ännu duger till vad den var avsedd för är en fråga endast framtiden och en ordentlig eldsvåda kan svara på.

Krutonger efter konstens alla regler således.

Soppan hälldes upp i alldeles äkta soppkoppar från sjuttiotalet, enligt uppgift inhandlade av fröknarna Bruuns mormor i en bensinmack på engelska landsbygden, och väldigt vackra.

Toppat med riven ost var det dags för provsmakning. De mosiga krutongerna hade svällt upp till ungefär dubbla storleken, de kokta grönsakerna gav ifrån sig en svårfångad arom som dock inte av någon i familjen beskrevs som mustig. Varken Herr eller Fröken Bruun lyckades svälja ner en enda sked av den här vidriga dekokten vars släktskap med sin röda kusin började visa sig allt tydligare och hotfullare där den piskade våra smaklökar med ett unket förflutet. I ärlighetens namn skall sägas att varken Herr eller Fröken Bruun uppskattar spenat, och att åsikterna om rätten varierade storligen. Herr Bruun d.ä. gav den till exempel betyget fyra till den övriga familjens stora häpnad. Slutresultatet var en kastrull soppa i vasken och betyget 2,3. Ingen höjdare, särskilt inte om man betänker att betyget tre på familjens skala, som ju den här rätten inte kom i närheten av endast betyder okej och att det ska ända upp till fyra innan det blir gott.

Allt-i-ett-rätten däremot lovade en hel del, både bildmässigt och vad gällde innehållet. Potatis, tomat, bacon och köttfärs som gräddats tillsammans i ugn, det borde väl inte kunna misslyckas?

Receptet var beräknat för fyra personer, men då vi var sex ökade vi på ingredienserna något så att ingen skulle behöva gå hungrig från bordet. Resultat: nära ett kilo köttfärs som skulle blandas med inkråmet från några frallor enligt bilden ovan. Den i förväg kokta potatisen skars upp i skivor och lades ut i en smörad långpanna. Varva med lök och droppa på lite olja. Egentligen skulle det varit smält matfett, men alla plattor på spisen var tyvärr upptagna av långpannan. Vi tröstar oss med att man enligt Fru Bruun d.ä. även på sjuttiotalet ibland när andan föll på fuskade med recepten.

Köttfärsen formades till klunsar som alla fick baconpaneler innan de lades över potatisblandningen.

På med tomathalvor. Krydda med salt och vitpeppar, för övrigt den enda kryddan, inte ens köttfärsen behövde några smakförhöjare om man fick tro Köksmästarens receptgurus.

Rå köttfärs i närbild är ingen aptitretare upptäckte vi. Den har vissa likheter med en hjärna och det var fler än en i familjen Bruun som fick Frankenstein-vibbar av att studera detta.

Färdig såg anrättningen dock ganska läcker ut och inte heller lukten gick att klaga på. Smaken var i topp, om än i blaskigaste laget, och betygen seglade upp mot skyarna. Med 4,3 i slutbetyg blev den faktiskt en av de högst poängsatta rätterna familjen Bruun lagat. Fröken Bruun har frågat efter den ett flertal gånger redan, och kryddar man lite bättre kan det nog bli en fempoängare. Där ser man, men som redan tidigare konstaterats är det svårt att misslyckas med kombinationen bacon och ost.

Gerdas chokladpudding är enligt Mästerkocken ”det bästa man kan bjuda ungar på”, och dessutom antyder man att det startats en utredning för att utröna om inte även vuxna män gillar den. Vad utredningen kom fram till fick vi aldrig veta tyvärr, men det här är i varje fall vad familjen Bruun kom fram till.

En chokladsås med gelatin och ägg blandas med uppvispad grädde. Japp. Det både såg och liktade gott ut och Herr Bruun hade svårt att hålla fingrarna på rätt sida kastrullen.

Det vita och det bruna, det här var nämligen ytterst bruunt och även en smula avföringsliknande som den ärade läsaren säkert redan konstaterat, blandades i en form och fick sedan stå ett par timmar i kylen för att stelna.

Chokladpudingen antog en ny form, men behöll ändå en häpnadsväckande likhet med exkrementer. Fröken Bruun garnerade med vispgrädde, och puddingen tog under applåder plats på bordet.

Centreringen på fatet var kanske inte den allra bästa som någon besserwisser i familjen påpekade, men vad gör väl det när man står i begrepp att förtära ett kulinariskt konstverk? Det smakade choklad, eller snarare kakao. Kanske berodde detta på att vi inte lyckades hitta någon kakao ”av god engelsk eller holländsk sort” så att vi fick nöja oss med vanlig ögonkakao, och ändå hade stor möda lagts ner på att införskaffa denna importerade lyx. Herr Bruun gick fram till en av de knappt byxmogna sillstryparna på Ica Maxi och krävde med sin bästa skolmästarröst och en dialekt som påminner om Carl Bildts att få veta om de sluförde kakaopulver av god engelsk eller holländsk sort, med det enda resultatet att han hänvisades tillbaka till ögonkakao. Hujedamig. Så hade det aldrig fått gå till på 1970-talet. Då var det ordning på torpet och Sverige var vän med både PLO och Röda brigaderna. Nu åter till smaken. Kakao ja, men inte enbart. Där fanns någonting segt men ändå grynigt som utmärkte sig på ett otrevlig sätt i familjens munnar. Det var ägg, visade det sig när någon tog ut en grodyngelsstor bit och särskådade den. Det blev svårare och svårare att tugga efter denna upptäckt, och när någon kläckte kommentaren att det påminde i konsistens om sperma var det ingen, inte ens gästerna, som kunde fortsätta. Slutbetyget blev 2,5 vilket ändå gjorde att Gerdas chokladpudding spöade Gröna buljongen med två tiondelar som det heter i sportsammanhang. Här kommer recepten.