Hrm-hrm! Ärade och bästa läsare! Det har varit lite dåligt med uppdateringarna här den senaste tiden. Man skulle nästan kunna tro att familjen Bruun gått i ide eller helt slutat äta, men ett sådant lyckosamt öde har världen sannerligen inte förtjänat och Den Bruna Maten går nu så sakteligen in på sin andra säsong.

Mellan säsongerna har vi ju dock något som kallas sommar, kanske i år mer kännbar än någonsin förr. Sommar innebär semester och dessutom också att familjen Bruun vill lata sig lite extra även i köksväg, varför vi denna vecka lämpligt nog bidrar med kulinariska äventyr från flik 27 ur Mästerkockens receptkartotek: Sommarmat – utflyktsmat och matsäck. Först ut på vår meny: Festskinka.

Ja, det här är tyvärr alla ingredienser som behövs. Jättefestligt.

Efter ett litet missöde i konservhyllan råkade farbror Bruun få med sig en burk corned beef istället för burkskinka; huruvida detta innebar en smakförhöjande faktor eller ej ska man kanske låta vara osagt, men vad man med säkerhet kan säga är att det inte gjorde något för festskinkans utseende.

Haricots verts....

...som här pryds med corned beef...

...och toppas med champinjonost på tub.

”En idealisk liten sommarrätt, där alla ingredienser går att förvara utan kylskåp”, menar Mästerkocken, men det är nog just detta som inte är så idealiskt – i alla fall om man ska se till smaken och alla konserveringsämnen som här går i motvillig symbios. Festskinkan smakade nämligen som något liknande micrad och ostgratinerad kattmat, om ni nu kan och vill föreställa er detta.

Den blev inte heller vackrare efter att ha svettats en tid i ugnen. Resultatet: en väldigt blaskig röra som bara uppskattades av Herr Bruun, som på sitt allra mest generösa humör av någon outgrundlig anledning belönade Festskinka med en fyra. Undertecknad kunde dock bara äta en tugga, och det enda raka var att dela ut en etta som i ”Oätligt”, medan Fru Bruun gav en mer diplomatisk trea. Snittbetyget blev 2.7: på gränsen till ”Okej”. Väldigt mycket på gränsen till vad som är ”Okej”, faktiskt.

Notera familjen Bruuns nya tallrikar som generöst har donerats av en läsare. Klassisk brun Höganäs!

Dags så för kvällens huvudrätt: Utflyktsfärs i form. ”Ja, varför inte? Ta hela formen med er i kylväskan, skär upp färslimpan undan för undan. Kokta ägg finns inuti.”, skaldar Mästerkocken, och det här säger något om den slappa mentalitet som rådde kring recepten och inte minst ingredienserna. Ja, varför inte, men varför?! Anything goes?

Tydligen. Utflyktsfärs i form måste någonstans ha inspirerats av Köttgrottan. Det luktade inte särskilt gott när man skar upp den – faktiskt lite som man tänker sig att en köttgrotta luktar. Tänk er ett koncentrat av den doft som sprider sig kring ett nyöppnat paket köttbullar, blandat med lukten av kokta, nyskalade ägg. Tänk er dessa dofter på en strand, där det på förhand redan luktar tång. Så luktade det.

Ja, varför inte?!

Hela sex ägg gick det åt totalt. Till utflyktsfärsen serverades efter Mästerkockens rekommendation en hemlagad potatissallad i majonnäs, naturligtvis även den i tidens tecken helt utan kryddor.

Trots att det luktade väldigt illa om utflyktsfärsen så var smaken inte därefter. Man kan inte heller säga att det var gott, och att slutbetyget hamnade på 3 kändes därför helt rättvisande (och gjorde faktiskt även Utflyktsfärs i form till kvällens vinnare, skulle det visa sig).

Det var en fortsatt ganska hungrig familjen Bruun som tog för sig av desserten, Kiwifrukt i vingelé.

Ja, varför inte?!

”Kiwifrukten, eller som de äggstora krusbärsgröna frukterna också kallas – kinesiska krusbär, är tämligen nya hos oss. De har har en frisk syrlighet och är vackra i olika efterrätter”.

En dessert som man kan bli full på förtjänar egentligen bara av denna anledning ett högt betyg, men frågan är om denna rätt inte gjort sig bättre som vanlig bål, vilket förmodligen varit en inspirationskälla.

Host-host! Nio gelatinblad senare och efter några timmars stelning i kylskåpet dallrade det precis så här mycket, och det var faktiskt en ren tillfällighet att Lady Marmalade spelades i bakgrunden. Sällan har den väl varit ett så passande låtval, för övrigt hämtad från familjen Bruuns Spotify-lista ”Det bruna diskoteket”.

Som dessert betraktat var Kiwifrukt i vingelé en stor besvikelse och kom bara upp i 2,8 poäng, i sammanhanget ett mycket lågt betyg. Den friska syrligheten var mer bara sur än något annat, och detta kan nog både skyllas billigt vitt vin och saften av en hel citron.

Som vanligt, med veckans recept säger familjen Bruun tack för den här gången.  Snart är vi tillbaka igen! Ja, varför inte?!

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Välkomna till familjen Bruuns fjortonde matlag! Tiden går och det blir längre och längre sedan det var sjuttiotal, men i takt med att era eventuella minnen bleknar blir rätterna på Den Bruna Maten bara fler och fler. Ingen kommer undan!

Innan vi börjar med den sedvanliga genomgången av veckans läckerheter: läs rubriken igen. Skinkägg i gelé. Hemliga lådan. Mörfluffs.  Är det någon av er som kommer att tänka på mat?

Nu när ni har sett bilderna och fått en förnimmelse av vad som komma skall: är det fortfarande någon som kommer att tänka på mat?

Kan man äta det här? Veckans middag kommer att gå till historien som en av de allra mest…intressanta. Till en början såg det dock inte konstigare ut än så här:

Kokt skinka, ägg, buljong, oliver och gelatin – fler än så var inte ingredienserna i vår förrätt – och därför borde den ju också vara väldigt svår att misslyckas med. Men nej, det var den inte. Den är nämligen extremt mycket misslyckad från början, och detta har man från receptmakarens sida försökt väga upp med att föreslå Skinkägg i gelé som ett bantningstips. ”Om man håller sig till receptet så ger det varje person ca 160 kalorier, ifall man skulle tillhöra kalorijägarna”, skriver man, men för att tillförskansa sig denna mängd energi kräver det ju att man faktiskt äter upp hela sin portion.

Vi kan väl redan nu avslöja att det inte var någon som gjorde det. Och vi tror inte att det hade spelat så stor roll om man hade frångått receptet lite. Kanske är det också just meningen med Skinkägg i gelé.

Som vanligt när det är gelatin inblandat, i det här fallet ett blad per deciliter vätska, kräver det lite planering. Här har vi först lagt ett tunt skikt buljong tillsammans med olivskivorna, låtit det stelna något i kylskåpet, för att sedan fylla på med skinka, hårdkokt ägg och resten av buljongen. Några portionsformar fanns inte farbror Bruuns ägo så det fick duga med kaffekoppar.

Efter fem timmars stelning i kylskåpet var det dags för servering. Och visst är Skinkägg i gelé något för bantare, men förmodligen ännu mer för den som inte är särskilt intresserad av att äta överhuvudtaget:

”Som en död Barbapapa” – Herr Bruun

”Det är i alla fall inte burkskinka.” – Fru Bruun

”Som det översta skiktet från en burk kattmat” – Farbror Bruun

”Det ser ju ut som något från Age of Empires!” – Fröken Bruun

Beskåda bilderna ovan igen. Ser du hur olivskivorna, som hjälplösa ögon, blickar upp på dig?

Känslan av att tugga i sig det geléstelnade skinkägget är svår att beskriva, och så här i efterhand framstår upplevelsen som än mer surrealistisk. Tänk er en mycket mjuk och seg godisråtta med köttbuljongsmak. Att gurgla ner en sked kattmat med ljummet vatten.

Faktiskt så är det tveksamt om denna rätt är på allvar. Har den någon gång ätits? Om den har ätits, är det någon som har uppskattat den? Inte ens rostat bröd kunde rädda Skinkägg i gelé och den enda som gav rätten mer än betyget 1 var herr Bruun, som av någon outgrundlig anledning gav den en trea. Det kan i och för sig bero på att herr Bruun är den enda i familjen som har upplevt 70-talet, och vi som inte har gjort det har ju våra föraningar om vilka skador det kan leda till – föraningar som vi nu delvis fått bekräftade. Genomsnittligt betyg: 1.8.

Nu är ni förmodligen nyfikna på vad som dolde sig i den hemliga lådan.

”En lättlagad och god liten kvällsöverraskning!”, säger receptet. Just ”låda” förekommer inte särskilt ofta i fråga om matlagning längre, de flesta brukar väl idag kalla det för ”gratäng”. Men nej, det blir inte bättre eller godare för att man är lite kreativ med namnen och kallar det något udda, det är hela Mästerkockens receptsamling ett bevis på. Maten blir sannerligen inte heller mer välsmakande om man går ett steg längre och gömmer ingredienser, som i fallet Hemliga lådan.

Purjolök, champinjoner, bacon, äpple och tomater…

…gömmer vi under ett rejält täcke ost.

Det enda som lyfter Hemliga lådan är locket: osten. Allting går som bekant att rädda med ost, möjligen också med bacon – dock inte i kombination med äpple – och det är också just där som Hemliga lådan brister. Förmodligen har man utgått från ett recept med äpple och fläsk, som på 70-talet var en populär duo – tillika en osannolik kombination. Betyg: 2.5.

Det börjar tryta lite bland familjen Bruuns dessertrecept, och därför fick vi denna gång ge oss på kategorin ”Mjuka kakor och småbröd”. Där hittade vi något med den intressanta benämningen ”Mörfluffs”.

Att ”mör” kommer av mördeg är vi ense om, däremot har vi inte exakt lyckats utröna vad ”fluffs” kommer av. Kakorna är visserligen toppade av en slags maräng, men man kan verkligen inte beskylla dem för att vara fluffiga.

De var söta och spröda och smakade helt okej, förutom cocktialbären. Cocktailbär är ganska fina att se på, fast smakar som gammal marsipan uppblandat med pappersmassa. Att någon modern smaktillsats inte kunnat lösa detta är ett mysterim. Nåväl,  med betyget 3.1 innebar det ändå att Mörfluffs blev veckans vinnare.

Nästa vecka är familjen Bruun inte tillbaka, däremot kommer det några gästrecept av Lynn och Johan, som ni kanske minns från Schweizerfonduen. På återseende!

Förra veckan stoltserade makarna Bruun med sin nyförvärvade sjuttiotalsduk. När turen föll på farbror Bruun att bjuda in till supé ville han naturligtvis inte vara sämre, och en liten samling av autentisk sjuttiotalsdekor är även på denna sida av släkten Bruun under uppbyggnad:

Ett bord redo att prydas med:

Under glada tillrop om dekoren gick familjen Bruun till bords, och stämningen var topp eftersom middagen (enligt receptkortet) skulle inledas med en överraskning – Gurka på överraskningsvis. Nyfikenheten om vad som skulle kunna tänkas vara överraskningen var stor, även om vissa misstankar fanns om att den låg i att denna gurka både…

..skalats..

...kokats...

...och ugnsbakats.

Med andra ord: en överraskning som innefattar väldigt mycket merjobb. Då gurka egentligen är en väldigt tråkig och smaklös grönsak – till 90% bestående av vatten – fanns det efter detta tillagningsförfarande inte särkskilt mycket av själva råvaran kvar då de cheddargratinerade gurkbåtarna togs ur ugnen.

Det enda som räddade Gurka på överraskningsvis var fyllningen, som trots receptkortets ordination om att blanda i ett par matskedar urgröpt gurka inte smakade det minsta mer gurka. Smaken dominerades istället av fyllningens inslag av vitlök, skinka och cheddar, medan gurkbåten – som tappert kämpade om att behålla formen – inte förärade denna rätt med mer än sin eventuella nyttighet som grönsak. Betyget blev 2.9, och familjen Bruun konstaterade enhälligt att smält ost och skinka markant höjer ätbarheten i vilken rätt som helst, så även i Gurka på överraskningsvis.

Farbror Bruun fick sedan springa många gånger mellan salong och kök- huvudrätten avkrävde i det närmaste mer eller mindre konstant uppmärksamhet då det fordrades ett tiotal pannkakor för att få till den.

På menyn stod pannkakstårta. Ja, det låter väl trevligt och gott, gärna med litet glass, grädde och sylt. Det kan man ju inte misslyckas med, eller? Ärade läsare, det kan man, nämligen genom att ta…

..kokad vit fisk...

...stuva den med MYCKET persilja...

...och varva detta - lager på lager - mellan pannkakor.

Förvånande nog visade sig Pannkakstårta med fiskfyllning vara förhållandevis ätligt, då det smakade ungefär som crêpes, men så fort tankarna gick till hur Mästerkocken valt att döpa denna rätt vred det till sig i magen. Man föreslår visserligen på receptkortet att den kan varieras som just crêpes, men varför man istället inte vände på alternativen förblir ett mysterium. Familjen Bruuns betyg blev 2.6, och detta i sammanhanget relativt höga betyg kan eventuellt härledas till att Gurka på överraskningsvis hade sköljts ned med rätt så många glas vin. Pannkakstårta med fiskfyllning kommer aldrig att hamna på menyn igen, det kan vi med säkerhet säga.

Efter två rätter i rad med måttliga betyg var förväntningarna på kvällens dessert – Banancharlotte – ganska höga. En charlotte är en engelsk efterrätt som skapades runt år 1800 till George den III gemåls ära, och har alltså också lyckats med konststycket att smyga sig in i Mästerkockens receptkortsamling.

Vad gäller ingredienser kan vi förutom banan räkna upp ananas, grädde, citron och gelatin, som ser ut ungefär så här då de blandats samman:

De fåtaliga ingredienserna till trots är Banancharlotte en rätt som kräver planering, vilket i princip gäller allt som har med gelatin att göra.

Klä en oljad form med skivad banan och fyll den med ovan nämnda fyllning, och efter några timmars stelning i kylen resulterar detta förhoppningvis i Banancharlotte. Om man dessutom pryder charlotten med litet flisad choklad kan det se så här trevligt ut:

Banancharlotte blev ett mycket välkommet och uppskattat inslag på tallrikarna, och hyllades av alla utom kusin Bruun. Viktigt att nämna är att kusin Bruun är vegetarian och inte åt av vare sig Gurka på Överraskningsvis eller Pannkakstårta med fiskfyllning, vilket med största sannolikhet även inverkade på hans betyg som bara blev 2. Kring resten av bordet var förtjusningen ett faktum och höga betyg delades ut – lite sur i smaken tyckte väl någon – av andra uppskattades just detta som kontrast till kaffet.  Snittet hamnade till slut på 3.8, och att Banancharlotte inte lyckades ta sig över den magiska gränsen för ”Gott”, 4, får helt enkelt skyllas kusin Bruun.

Ärade läsare, med detta tackar vi för den här gången och ger er recepten. Samtidigt önskar vi er alla en Glad Påsk, och vem vet – det är inte helt omöjligt att påskharen kommer på besök till Den Bruna Maten nästa vecka.

Efter det att Den bruna maten presenterade ”Röda havet” och ”Lingonpäron” för en tid sedan kom det synpunkter på att rätterna inte var tillräckligt bruna . ”Låter som Den röda maten…”, menade någon, och det kan man kanske förstå. Men familjen Bruun vill poängtera att vi tillåter oss lite variation i det här avseendet – mest på grund av en viss självbevarelsedrift -och för att använda några av våra receptmakares ofta  förekommande uttryck: vi avnjuter gärna den bruna maten med lite ”piff”, ”läckra tillbehör” och ”härlig garnityr”.

Denna vecka bestämde sig dock familjen Bruun för, mest för att markera och bevisa sin äkthet, att slå tillbaka mot kritiken och tillaga något av det allra brunaste som finns, nämligen köttfärspudding på nytt sätt tillsammans med bruna bönor. Och vad får då en köttfärspudding att vara ”på nytt sätt”? Innan vi går in på det tar vi oss en titt på det något brutala tillagningsförfarandet:

Köttfärspudding på nytt sätt är en riklig maträtt med många ingredienser. Basen är på fläsk- och lammfärs.

Färsen blandas väl, det måste man vara noggrann med.

För att uppnå en "studsig" konstistens blandas på slutet i uppvispad äggvita

So far so good, skulle man kunna säga, visserligen utan att ha provsmakat. Att det sedan visade sig bli mindre bra när det var dags för köttfärsen att svetta till sig i ugnen, det har vi sett tidigare bevis på här på DBM, och den här gången var inget undantag.

Nej, det är inte ost. Ett flottigt täcke pryder puddingen, som stått och blivit kokt i sin buljong och egen köttsaft.

Förväntningarna var väl inte särskilt höga när det var dags för att servera, även om nyfikenheten var stor om vad som just skulle tänkas vara ”på nytt sätt” med köttfärspuddingen. Det spekulerades i att det skulle kunna vara faktumet att färsen innehåller både fläsk, bacon och lamm; det kan väl tänkas att man på 70-talet inte ödslade lammkött på något så vardagligt som en färsrätt. Som tillbehör serverades alldagligheter som potatis, broccoli och bruna bönor, naturligtvis i enlighet med receptets rekommendation.

Sjuttiotalstricolore

De intiala, lite avmätta, kommentarerna om denna rätt rörde sig kring begrepp som lunchrestaurang, pilsnerkrogmat och storkök, och det rådde enighet om att det praktiska i den – tillagningen i storpanna – talade för det senare alternativet med skolmat och bespisning i åtanke. Ja, med många munnar att mätta är köttfärspuddingen som allra mest lämplig, då det inte finns några som helst spår av minimalism eller egentlig finess i den, trots att den är ”på nytt sätt”. En rätt som går medströms utan att göra några egentliga anspråk.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den breda smaken av lamm, buljong och bacon, men efter en stunds mumsande konstaterade fru Bruun att hon inte skulle bli besviken om hon blev serverad köttfärspudding på en lunchrestaurang, i alla fall inte med 70-talsmat i åtanke. Utifrån detta var vi sedan överens om att detta var gott (i alla fall mer än gott nog), och betyget hamnande på en stark och kanske lite förvånande 4:a.

Äggula, socker samt saft och skal av apelsin redo att vispas

När den tunga och stabbiga känslan av att ha ätit köttfärspudding hade lagt sig var det dags för desserten – apelsinmousse med pistachmandel – med andra ord var det återigen tid för en rätt med en av de mest frekvent förekommande ingredienserna på Den bruna maten: gelatin. Att tillaga mousse från grunden kräver planering, kan vara komplicerat och innefattar flera moment, men lyckas man är det (i alla fall i dessertväg) ofta något som imponerar på gästerna.

Några blådruvor fanns inte att tillgå, så moussen fick klara sig utan detta.

Ett fint och vällagat stycke apelsinmousse, det får man ändå säga, men vid betygsättningen fanns vissa anmärkningar på att den var något smörig i konsistensen, vilket drog ner genomsnittet som hamnade på 3,5.

På det stora var detta ett lyckat matlag, då det på DBM är ovanligt att både varmrätt och efterrätt betygsmässigt placerar sig så nära omdömet ”Gott”. Något brukar ju annars alltid gå åt helvete, så denna vecka kanske det finns någon annan än familjen Bruun som kan tänka sig att provlaga?

Kära läsare, nästa vecka uteblir recepten men farbror Bruun lovar en annan upplevelse i samma klass. Väl mött!