Från främmande kök Arkiv

Ostägg, Leverpanna, och Fin fruktgelé

Bland 70-talsrecepten återfinns många varianter av inälvsmat, vilka vi förskräckt sneglat åt mellan varven, och den här gången bestämde vi oss för att sluta fega, och gå i närkamp med en av de mest motbjudande vidundren från förr, men innan vi kommer så långt är det dags för förrätten, Ostägg. Här hade vi som ni ser valet mellan ostägg och dadelbröd, initialt svårt, men äggen visade sig ha en dragningskraft som de cirka 40 år som gått sedan någon lagade dem sist inte förmått minska. Ingredienserna lät inte helt fel ska erkännas: cheddarost, ägg, worcestershiresås och cayennepeppar, hör och häpna. Idel läckerheter. Med visst undantag för cayennepepparen kändes temat en smula engelskt, även om Fröken Bruun, kvällens enda engelska inte kände igen den, vilket ju förstås kan ha sin förklaring i att hon inte föddes förrän 1991 och sålunda gick miste om allt vad ostägg hette.

Detta är inte en skål likmaskar, utan riven ost blandad med mjöl, kryddor och mjölk, vilket trots Köksmästarens påståenden om motsatsen envist vägrade anta en smidig konsistens. I skrivande stund upptäcker vi att detta även skulle innehållit ett ägg, vilket vi lyckades missa under tillagningen. Kanske är det förklaringen? Den här geggan knådade man runt några hårdkokta ägg så att de fick ett skal av kryddost. Egentligen inte så illa, men utseendet kom Herr Bruun att tänka på spetälskekolonin i 70-talsfilmen Papillon. Ostäggen skulle täckts av skorpsmulor, men dessa vägrade stanna kvar, varför några tvångsintogs i ostmassan på handgripligt vis, medan andra, de flesta, helt sonika slapp ifrån äventyret med blotta förskräckelsen.

Som ni märker så har redan nu ett av äggen börjat titta fram. Det är huvudsvålen som kommit ut när den sjuka huden lossnat och fallit av. Värre skulle det bli när de friterades. Vi var inte säkra på hur pass vanlig en fritös var i ett svenskt 70-talshem, men blundade medvetet för detta flagranta brott mot tidsenligheten, och hoppas att den ärade läsaren gör detsamma.

Nu är inte likheten med lepraepidemi längre så påtaglig. Snarare ser det ut som någon sorts inälvsmat redan här, vilket alltså är en ren synvilla. Fortfarande tyckte vi dock att det både såg och luktade gott ut.

Det gjorde vi inte längre när ostäggen togs upp ur frityrbadet. Några kala äggskallar och en seg äcklig hinna av smält ost som var snudd på omöjlig att få bort från korgen upptäckte dessa raders författare när han dagen efter stod och svor med en utsliten diskborste i handen. Det var en yttrest skeptisk familjen Bruun som satt och stirrade på tallrikarna innan Farbror Bruun som förste försökskanin stoppade gaffeln i munnen.

Tro det eller ej, men trots sitt bisarra utseende och trots vetskapen om att vad vi nu satte i oss hade skrapats bort från insidan av en fritös var detta riktigt gott. Smält cheddarost är svår att misslyckas med även om den kommer i denna form, och med worcestershiresås och cayennepeppar, en smula mer cayennepeppar än vad som på 1970-talet förmodligen var brukligt då Herr Bruun ännu en gång fick problem med uttrycket ”en nypa”, som kryddning är det ännu svårare. Betyget blev 3,8, och att det inte blev högre får skyllas på Fröken Bruun som är en fanatisk ägghatare. Alla övriga familjemedlemmar gav betyget 4 eller 5.

Detta var bökigt och kladdigt, och kommer av dessa anledningar troligen inte att lagas mer av familjen Bruun, men smakmässigt var det en höjdare. Tummen upp för detta brunaktigt engelskinspirerade mästerverk.

Detta vackra stilleben är inte inlagt med några artistiska ambitioner, utan är faktiskt vad kvällens huvudrätt bestod av. Citron, lök och paprika. En frestande början, och ingenting som inger fasa ens hos den mest räddhågsna familj. Men, vänta nu. Det fattas ju någonting…

Ah. Lever. En vackert dallrande massa av okänt innehåll, men någon i familjen Bruun tyckte sig minnas att en lever är någon form av kroppens reningsverk. Det är ju den som brukar skrika om man super för mycket, om man får tro expertisen. Den såg som någon form av gele, men när man petade på den visade den ett förvånande motstånd och resultatet blev ett blött finger och rysningar längs ryggraden. Att denna lilla krabat förmådde sätta skräck i fem vuxna människor är en beundransvärd bedrift bara det.

Något bättre blev det när man stekte den. Levern antog en hårdare och mer köttliknande konsistens, och hade det inte varit för den besynnerliga lukt som började sprida sig i köket skulle man nästan ha varit frestad att kalla det aptitligt.

Här håller Fru Bruun på med att täcka över denna überbruna anrättning med lök och paprika. ”Paprikan tjänstgör både som färgstark grönsak och god krydda”, upplyser Mästerkocken. Denna enda paprika var, förutom en pytteliten dos salt och vitpeppar samt en halv deciliter rödvin, den enda kryddan. Utan att på något vis besitta expertkunskaper på leverområdet skulle dessa raders författare dock vilja framkasta den gissningen att inte ens en hel burk cayennepeppar kunnat ta bort eller täcka över smaken och lukten av stekt lever. Den var mäktig, hotfull och extremt påträngande och inte ens familjens katt ville längre vistas i samma rum som denna lever. När vi lade en bit rå lever i hans matskål ryggade han baklänges och sprang ut ur rummet, en recension i sig.

Anrättningen skulle puttra under lock en stund, men eftersom vi inte hade något lock stort nog att täcka stekpannan tillverkade den händiga Fru Bruun ett av bakplåtspapper. Rätten serverades som ni ser med spaghetti, ett av många förslag från Mästerkocken, men ett som i våra ögon mer förkroppsligade 1970-talet än ris eller potatis genom sin rena överraskningseffekt. Några klyftor citron för att få ”en smakupplevelse”, och sedan plats på bordet.

Där låg den ännu längre än förrätten innan någon kände sig manad att stoppa den i munnen. Notera för övrigt familjens nyinköpta äkta 70-talsduk. Den är så vacker att det tåras i ögonen på samtliga närvarande, eller var det kanske levern som gjorde detta? En stunds intensiv koncentration, blunda och så in med maten i munnen så snabbt det bara går, och se till att få med både lök, paprika och spaghetti på gaffeln.

Snabbt in, lika snabbt ut. Ingen i familjen Bruun förmådde svälja en endaste tugga av detta, utan spottade tillbaks det på tallriken under högljudda klagorop. Fröken Bruun totalvägrade, och inget mått av övertalning mindre än tvångsmatning hade förmått henne att smaka detta. Mest överraskad var Farbror Bruun, som till vardags är en älskare av leverpastej, med vilken milda och lena matvara denna motbjudande rätt inte visade den minsta likhet. Betyget blev en etta av samtliga familjemedlemmar, utom Fröken Bruun då, som fick lämna walk over. Säkerligen bland det vidrigaste vi någonsin tillagat här på Den Bruna Maten. Slutbetyg: 1.

Efter detta bottennapp kunde det ju inte gärna gå åt annat håll än uppåt. En förväntansfull och ännu ganska hungrig familj dunkade med besticken i bordet, och skrek efter Fin Fruktgelé, som tillagats tidigare under dagen för att få tid att stelna. Som vanligt började det med gelatin enligt bilden ovan.

Skivade bananer, vindruvor och konserverade päron blandas med gelatin på ett uppläggningsfat. Även här skulle tillsättas en dos vin, denna gång vitt, vilket vi gjorde med en viss tvekan. En tidigare kombination av frukt, vin och gelatin hade visat sig vara besk och bitter i smaken varför vi denna gång alltså kände en förståelig tvekan.

Här är det den frestande blandningen av gelatin, fruktspad och tyskt vin som appliceras på intet ont anande frukter. Det kanske inte låter som en omedelbar succé, men ser i varje fall inte illa ut.

Garneras med valnötskärnor, och tar plats på bordet. Detta hade en strykande åtgång, kanske inte helt oväntat efter fadäsen med huvudrätten, men smakade både gott och trevligt och inte alls surt som vi väntat. Kanske beroende på det extremt sötsliskiga fruktspadet och dito tyska vinet.

En mycket tidstypisk bild. Cigaretter, fruktgele och mobiltelefon. Betyget blev högt, men den gästande Svägerskan Bruun var inte lika imponerad så medel stannade på 3,8. Väldigt nära gott. Som avslutning kan vi inte låta bli att visa upp ett vackert brunt, och äkta 70-talsvykort familjen fick av en trevlig läsare. Se och njut av den moderna mexikanska staden med det något svåruttalbara namnet Tlatelolco, en sorts solig sovjetvariant uppenbarligen.

Etiketter: Ägg, Av en bit kött (nöt o. kalv), Bruna höjdpunkter, Från främmande kök, gelatin, Lever, Mexico, Som avslutning - en dessert

Tomatgelé med äpplen, Kaviarlåda och Äpplekräm för fest

Ingrid Marie och Katja – det är synd om våra svenska äpplen. Att de kan förvaras och sparas över vintern är tydligen en kunskap som är på utgående, och vem vet egentligen hur mycket som slängs bort och aldrig äts upp.

Ja. Det kan man ju tänka på nästa gång man plockar åt sig en påse Granny Smith. Om man nu någonsin skulle bli sugen på äpplen igen efter att ha fått insikt i vad familjen Bruun bjuder på den här veckan, det vill säga.

Kära läsare, en blandning av äpple, passerade tomater, Worcestershiresås, gelatin och skinka – kan det vara något?

Man kanske borde förära sina Ingrid Marie ett något snällare öde än så. De kanske skulle föredra att hamna i skräphögen direkt? Fast låt oss nu börja från början, och inte med tallriksresterna av vår stackars förrätt…

Tomatgelé med äpplen: vad vi behöver först är lite skink- och äpplehack, som ses här ovan. Inte så konstigt i jämförelse med mycket annat, även om det kanske inte är något man skulle vilja lägga på mackan direkt.

Det är heller inget man gärna vill lägga i en kaffekopp, men i brist på portionsformar är det sånt som kan hända.

Då kaffekopparna fyllts upp med skinka, äpple och gelatinblandade passerade tomater ställdes de i kylen att stelna. Som vanligt hade familjen Bruun stora problem med att få gelén att lossna inför serveringen, och det här har vi även denna gång dokumenterat:

Det tog sin lilla tid. Kloff-kloff!

”Tomatgelé är gott som entrérätt” - Köksmästaren

”Tomatgelé med äpplen smakar groteskt” – Familjen Bruun

Tänk er en stelnad Bloody Mary med skinka och väldigt mycket äpplen. Det gick absolut inte att ta mer än en tugga av det här. Alla sinnen sade lika mycket nej samtidigt, till och med hörseln. Och då är det illa, när det gäller mat.

Herr Bruun, som normalt sett brukar vara generös med sina betyg när det gäller gelatinbaserade maträtter, inte ens han kunde ge detta sitt gillande och delade ut en tvåa. För de övriga samlade var det rätt och slätt oätligt och slutbetyget blev 1,4.

Till varmrätten och till kaviarlåda, samt till en av våra favoritkategorier ur Mästerkockens kartotek: När kassan är skral.

”Billig och enkelt snabblagad av sådant man som regel har hemma och bara kan plocka fram när lusten faller på är denna lilla rätt. Den kan även vara bra som hel varmrätt”. - Mästerkocken

Från början tänkte vi oss kaviarlåda som en slags potatisgratäng med kaviar. Och nej, vi kunde inte föreställa oss detta i sammanhang av ”bra” och ”lust”.

Fast så illa blev det ändå inte. Efter 25 minuter i ugnen ställdes kaviarlådan på bordet inför de alltjämt hungriga gästerna.

Tja. Förutom att den smakade väldigt mycket kaviar gick tankarna även till Janssons frestelse. Det ska sägas att det kändes ganska fattigt att bara äta den som hel varmrätt som receptkortet föreslog, men så är det ju också när kassan är skral. Lite prinskorv eller köttbullar som tillbehör hade inte varit fel, och nej, kaviarlådan hade inte gjort bort sig som en del av ett smörgåsbord och fick således betyget 3,6. Nästan gott, och kvällens vinnare!

Vår efterrätt ”äpplekräm för fest” är hämtad ur kategorin Från främmande kök, och man kan ju undra om det var i rädsla för diplomatiska konflikter mellan Sverige och landet i fråga som Köksmästaren inte skrev ut vilket… Det kanske är någon läsare som har en bra gissning? Eller om man helt enkelt inte tyckte att receptet inte passade in någon annanstans och körde någon slags uteslutningsmetod.

Receptet är enkelt.

Lika delar äppelmos, den ena delen med grön karamellfärg.

Lika delar tjock grädde har här vänts ner i respektive skål – visst ser det lite ut som guacamole och hoummus?

Det festliga resultatet – de två olika krämerna varvade i glas tillsammans med rån. Till fyra personer var det beräknat ungefär två deciliter per person av den här sörjan, men det var svårt att äta mer än några teskedar på sin höjd. Väldigt sött, mäktigt och sliskigt. Väldigt gräddigt, väldigt grönt. Desto brunare hade det kunnat bli om man hade följt variationstipset och bytt ut äppelmoset mot katrinplommonmos (?), men ”tyvärr” upptäckte vi detta för sent. Betyg: 3,3.

Ha det brunt!

Etiketter: 70-talet, Äpple, Förrätter, Från främmande kök, gelatin, kaviar, När kassan är skral

Blini, Ungersk surkålsgryta och Polsk Rabarberkaka

Då var det dags igen, men den här gången med en liten twist. Kanske till och med två! För att underlätta gissningsleken kan jag dela med mig av ett par nyckelord; en yngre generation, en blick öster ut och ännu mindre erfarenhet i köket. Detta resulterade i tomma(!) tallrikar och en svårglömd stank. Kvällen började med tre självsäkra Bruunare, plättar och kaka och gryta, tänkte de. Hur den slutade, det får du läsa om.

Vi började med Blini till förrätt, ett säkert kort. Plättar med gräddfil, lök och kaviar. Man vet väl vad man får? Vi mätte upp, hällde i och blandade. Det gick bra, smeten skulle stå och jäsa i cirka 90 minuter och till och med detta lyckades vi med. Det blev en slags bulldegs-konsistens med en doft av pilsner.

Tyvärr blev våra blinier till utan bovetemjöl, vi letade febrilt i hela affären på hyllorna, på golven, i frysdisken, ja överallt och erkände oss besegrade. Denna känsla av besvikelse omvandlades till ilska och skam när vi dagen efter traskade tillbaka till samma affär och såg att vårt bovetemjöl befann sig näst intill ingången. Medans degen jäste och hade sig förberedde vi tillbehören, vi hackade lök som fick alla att gråta och slevade upp gräddfil och kaviar i små fat.

Bilden på receptkortet visar en blini som pryds av löjrom, men receptet tillåter kocken att använda sig av svart kaviar. Vi valde det senare då löjrom har en alldeles för fiskig arom. Det blev äntligen dags att tillaga våra små plättar och detta gick också bra om man bortser från att vissa blev lite kalla.

Hör och häpna vårt blygsamma försök in i det ryska köket fick ett betyg på 4.2 med tomma tallrikar och kommentaren ”Det smakar som McDonaldsbröd”.

Dags att gå vidare till varmrätten, vi har nu begett oss till Ungern och där vill de att vi ska tillaga en gryta på surkål. Här krävdes extrem vana i köket när de ville att vi skulle skålla, skala och hacka våra tomater! Tur nog har vi en Bruunare som vet hur detta går till och vi andra kunde sluta hyperventilera och återgå till hackandet av grönsaker.

Paprika, fläsk och buljong var några av de ingredienser som de ville att vi skulle ha i. När detta hade fräst klart var det dags för oss att säga hej då till förnuftet och hälla i ett halvt kilo surkål. Nu vet jag inte riktigt vad det är för kemisk reaktion som sker när man blandar mat med surkål, men det jag vet är att det inte är meningen. Och som straff för detta fylldes hela vår boning av en stank som kan beskrivas som fotsvetten från en man som kallas Yuri och bor kvar i Tjernobyl under en buske. Yuri, om du läser detta vill jag be om ursäkt, jag hyser inget agg mot dig, men dina fötter luktar för j*vligt.

Nu var det dags att äta, och tyvärr så var det ingen som kunde göra det. Fru Bruun sade om rätten ”Det smakar bränt fast det inte är det” och andra kommentarer som ”Ser ut som restaurangsopor” och ”det luktar kräk” slängdes runt som handskar hos fulla adelsmän på slutet av 1800-talet.

Ungern fick ett ynkligt betyg på 1.7 och förlorade sin chans på att någonsin nå världsherravälde.

Nu kunde vi inte göra annat än att vänta spänt på vad Polen hade att erbjuda oss. Rabarber är väl kanske inte det första som jag tänker på när jag tänker på Polen, men Hemmets Journal var helt övertygad om att det var detta som skulle få en hel befolkning att flocka till lilla landet P. Hur enkelt som helst skulle det vara, så länge man läser receptet vill säga. Men det är som man säger, ju fler kockar desto sämre soppa eller i detta fall kaka. Som vilken annan kaka som helst, smör, mjöl, ägg etc. etc. Visp, visp, mät, mät, häll, häll lät det i alla fall när alla tre skulle få kakan klar innan de andra kom. Sedan hälldes smeten upp i en form, rabarbern petades in och hokus pokus in i ugnen.

Där skulle den umgås i värmen i 40-50 minuter. 20 minuter in i gräddningstiden kikade vi in och såg en kaka som hade rest sig lite mer än vad formen klarade av.

Kladdig ugn tänkte vi, det är väl en världslig sak? Och ja, det hade det verkligen varit om det var det enda problemet med denna kaka. 50 minuter hade gått och nu skulle den ut ur ugnen. Ve och fasa, kakan var inte klar än. Den var väldigt rinnig, så vi lät den stå i 20 minuter till. Nu hade vi väntat tillräckligt länge på denna kaka, står det 40-50 minuter kan man ju inte vänta mer än 70 minuter. Någon måtta får det väl vara? Ut kom kakan och det var ingen vacker syn. Efter flera bilder, skratt och glåpord så spekulerades det i om vi ändå inte hade glömt mjölet, men två av de tre kockarna var säkra på att de hade hällt mjöl i smeten. Alltså kan vi med enkel matematik räkna ut att det skulle varit dubbelt så mycket mjöl i kakan som receptet ville. Som ni ser på videon var detta inte fallet.

Det fanns inget mjöl i kakan, det blev en smörig rabarbermarmelad. Med ett betyg på 1.8 var ”det-ser-ut-som-spya-i-toaletten”-kakan inte en hit heller.

Vi kan summera kvällen och reflektera lite över hur annorlunda världen hade sett ut som Ungern eller Polen var lika säkra vinnare som Ryssland var. Tänk en värld med Ryssland som underdog, en värld där de skickade upp rabarber till rymden eller en värld där alla spelade roulette med en burk surkål som insats. Med denna reflektion lämnar vi er, tills nästa gång.

до свидания

Etiketter: Från främmande kök, Från resor i främmande länder, kaviar

Entré Nippon, Biff på snöre och Honungsäpplen från Australien

Välkomna ska ni vara kära vänner, och spänn fast säkerhetsbältena för idag ska vi ut och åka. Långt bär det av, till andra sidan jorden, och första anhalt blir, som den uppmärksamme läsaren antagligen redan räknat ut, Japan.

Entré Nippon. Låter det inte både vackert och exotiskt? En fläkt av fjärran land och underliga seder. Underligast av dem alla skulle nog en äkta japan finna dem, för detta ser ut att vara någon sorts hemsnickrad sashimi. En Martin Timell-version av orientalisk kokkonst som skulle fått den mest härdade samuraj att plocka fram harakirikniven. Till och med en kamikazeflygare skulle bävat inför detta. Tro oss.

Ingen i familjen Bruun är japanexpert nog att avgöra om detta har någon förankring i verkligheten, men här har vi alltså rökt lax med all dess karaktäristiska smak. Väldigt gott kan Herr Bruun intyga som inte kunde hålla fingrarna i styr när han gjorde sitt bästa för att skära upp den i ”rejäla” skivor. Väldigt gott om det bara hade stannat där. Om ingen fått för sig att av någon outgrundlig anledning lägga purjolöksblast över den. Kan man ens äta detta? Familjen Bruun tog det säkra före det osäkra och skar istället några försiktiga skivor av den del av löken man vanligen brukar stoppa i munnen, men gjorde det ganska högt upp på purjoskaftet så att i varje fall färgen skulle bli den rätta.

Till detta serverades långkornigt ris, alltså typ Uncle Ben, och Mästerkocken fick därmed helt rätt i sin förmodan att ingen skulle klara av att äta detta med pinnar. Äldsta fröken Bruun gjorde tappra försök, ett riskorn i taget, resten av familjen skakade på huvudet och hällde upp mer vin.

En spännande och kanske mycket ”japansk” sås bjöds även. Den bestod av kokt soja, vatten, honung och ingefära. Vad som verkligen förvånade var att man redan på Mästerkockens tid uppenbarligen förstod skillnaden mellan kinesisk och japansk soja, i så fall en av få saker man verkligen hade förstått i matlagningsväg. Herr Bruun gjorde grundliga efterforskningar och ringde sin gamla mor som inte kunde minnas färsk ingefära från den här tiden varför torkad användes vid kryddandet. Färsk ingefära kan ju som bekant vara rätt starkt, en egenskap som gjorde den än mindre trolig att uppskattas av 1970-talsmänniskor.

Vad är det gryniga som simmar i såsen? Det ser måhända ut som små maskar gottande sig i obducentens tvättbalja, men är faktiskt rättika. Detta var en rotfrukt som ingen i familjen Bruun tidigare stiftat bekantskap med, och rå luktade den en smula som rädisor, men kokt, eller i varje fall uppvärmd, spred den en stank som skulle fått den uppgående solens rike att kapitulera fortare än hur många atombomber som helst. Denna reflektion delar vi gratis med oss av till Pentagon i händelse någon där skulle läsa dessa rader. Det är trevligt att kunna dra sitt strå till stacken för att göra modern krigföring miljövänlig.

Var detta tänkt att smaka sashimi? Ingen vet, men vad vi däremot vet är att det smakade salt av varm soja, kväljande unket av rättika, samt någorlunda gott av ris och rökt lax. Betyget blev 2,8 och ingen i familjen kände sig mätt efter denna förrätt.

Så reser vi vidare för att äta oss igenom Kina. Biff på snöre är en ”ursprungligen kinesisk rätt som blir allt populärare hos oss” berättar Mästerkocken. Allt populärare? Den rusade som en raket in på matlagningens topplistor under sommaren 1973 för att därefter försvinna ut i stratosfären. Ungefär så måste det ha gått till, för ingen i den stora familjen Bruun kunde påminna sig någonsin ha hört talas om Biff på snöre. Detta var någon sorts kinesifierad fondue upptäckte vi dock.

Det fina och dyra biffköttet skars i ”portionsbitar”, vilket vållade Fru Bruun ett visst mått av huvudbry. Hur stor är en portion? Beror inte det på vem man är och hur hungrig man kan tänkas vara? Kanske hade Mästerkocken förutsett detta hårklyveri och därför lämnat beslutet åt läsaren? Klokt och förnuftigt av dem. Portionsbitarna knöts fast i snören så att de hängde som en klase köttiga vindruvor i familjen Bruuns nyfikna händer. Rätten kom i detta stadium Herr Bruun att tänka på en mobil. Kanske den glade slaktarens små telningar har en köttmobil hängande över vaggan?

Fonduesåsen bestod av purjolök och champinjoner simmande i soja (kinesisk), och såg faktiskt väldigt god ut. Inte heller luktade den som sin japanske föregångare, utan spred en behaglig doft av lagom fjärran seder. Familjens fonduegryta var egentligen en glöggryta, men då den såg betänkligt liten ut att rymma all denna härlighet satte vi helt enkelt kastrullen från spisen direkt på underredet. På grund av denna storleksskillnad hamnade botten på kastrullen mycket längre från värmeljuset och möjligen var det detta som gjorde att köttet aldrig verkade vilja bli färdigkokt.

Det dinglade blödande i sitt snöre likt en nyss utdragen jättetampong av kött, men nötkött lär ju vara förträffligt även i rå form så familjen lät sig väl smaka. Underligt nog var detta inte speciellt illa om man nu inte störs av att blod rinner längs hakan vill säga, och betygen klättrade stadigt uppåt. Förbluffande nog skulle köttet dessutom doppas i rå äggula, ”generöst kryddad”. Ja, ni läste rätt. Här i detta under av exotisk och en smula skrämmande matlagning skulle både salt och svartpeppar komma till flitig användning. Även 70-talet kan som synes förvåna.

Ända tills vi följde Mästerkockens råd att tillsätta sherry i såsen och sedan dricka upp den. Kvalmigt, motbjudande och väldigt salt var det generella utlåtandet, och bara de tidigare antydda höga betygen gjorde att slutpoängen hamnade så högt som 3,4. Kanske var det sherryns fel. Klart är att den i varje fall inte gjorde någonting till för att förbättra anrättningen, och endast de modigaste svalde mer än en klunk.

Till efterrätt, man säger inte pudding om efterrätter har Herr Bruun nu fått lära sig, beger vi oss till Australien, detta paradis av naturens nycker och deporterade förbrytare. Vad kan väl bättre symbolisera denna kontinent än äpplen och cocktailbär?

Gröp ur äpplena, fyll dem, likt en ondskefull variant av kalkon eller kyckling, med diverse mer eller mindre fantasifulla ingredienser, och stoppa sedan in dem i ugnen. Australien i ett nötskal.

Efter 45 minuter i värmen hade de ursprungligen röda äpplena blivit bruna och aningen mosiga. De såg helt enkelt trötta ut. Lite håglösa och hopsjunkna. Dags för make up alltså, och de australiska äpplenas variant av läppstift, ögonskugga och eyeliner heter hackad valnöt, suckat och cocktailbär. På bilden hade Köksmästaren gjort små blad av den gröna suckaten vilket tyvärr visade sig omöjligt då den enda suckat familjen Bruun lyckades uppdaga var gul-vit och hackad i småbitar, men sminkningen fungerade trots detta mycket bra. De en gång trötta äpplena såg nu ut som om de var på väg upp på dansgolvet.

Istället fick de besöka familjen Bruuns munnar, och om man bara tog av det mosiga äppelköttet och sedan blandade det med den vispade grädden var det hela precis så lyckat som Köksmästaren förmodligen hoppats. Jag skriver hoppats då ingen av oss i verkligheten kunde föreställa sig möjligheten att de faktiskt provlagat och än mindre smakat detta. Varmt äppelmos, grädde, nötter, suckat, cocktailbär under en glasering av aprikosmarmelad och citron dessutom blandade med punsch och russin smakar avskyvärt. Både Herr och Äldsta fröken Bruun utvecklade nötallergi av denna efterrätt, och betygen blev rekordlåga; 1,9. Troligen det lägsta betyg vi någonsin delat ut till en efterrätt. Stackars Australien som fått ge namn till detta motbjudande och extremt bökiga hopkok. Här kommer recepten.

Etiketter: 70-talet, Äpple, Av en bit kött (nöt o. kalv), Biff, Från främmande kök, Från resor i främmande länder, Japan, Kina

Pizza med köttfärs och makaroner, Banansallad Special och Sirapspudding

Kvällens tema för familjen Bruun kan lättast sammanfattas med ett ord: Dumt. Allt är bara så dumt, dumt, dumt, dumt. Nåja – efterrätten kanske är lite mindre dum än de andra två rätterna men inte så mycket.

Först på menyn?

Pizza med köttfärs och makaroner. Jäpp.

Okej, den här rätten kunde ha varit mycket, mycket dummare. Den kunde till exempel (vilket familjen Bruun först trodde) ha varit en vanlig pizza, gjord på vanlig pizzadeg, med makaroner som fyllning.

Riktig så fasanfull var nu inte verkligenheten. Pizza med köttfärs och makaroner har nämligen köttfärs som ”deg” vilket helt enkelt gör den till en ovanligt krystad variant av spagetti med köttfärssås (en rätt som troligen hade hunnit inkorporeras med husmanskosten vid den tid då det här receptkortet gick till tryck).

Den här rätten gick hem hos de yngre medlemmarna av familjen. Kanske är den tänkt för barnfamiljen som har slut på idéer? Gör som vi:

Basen bestod av chilisås.

Massor av chilisås!

Lite köttfärs och ägg också, förstås…

…och vitt, smulat bröd.

Gegga ihop.

Bred ut till en saftig köttmatta på smord plåt…

…och garnera med kokta makaroner blandade med – ba-da-bom! – mera chilisås!

In i ugnen, ta ut igen, på med ost och en vända till i ugnen…

Garnera med rå paprika. Färdigt!

Dumt.

Men en makaronipizza är ingen komplett måltid utan en sallad. Familjen Bruun sökte högt och lågt (mest lågt) och fann slutligen en sallad som lovade att smaka lika dumt som den lät.

Banansallad Special består förutom bananer även av rotselleri.

Rotselleri före...

...och rotselleri efter.

Samt potatis. Eftersom man, enligt Mästerkocken, ”kan blanda en sallad av praktiskt taget alla grönsaker i olika kombinationer”. Visst, okej., fair enough. Men man KAN också tillfoga sin person praktiskt taget vilken skada som helst med hjälp av en borrmaskin eller motorsåg utan att därmed vara TVUNGEN att göra det. Förstår ni? Bra.

Nu var det inte slut där. Salladen krävde en dressing gjord på majonnäs, kaffegrädde och curry.

(1-2 tsk enligt receptet. Familjen Bruun tycker om kryddstark mat och tog därför hela två teskedar av den helt vansinnigt starka kryddan curry).

Skyffla ned alltihop i en serveringsskål.

Med mycket öl i familjen Bruuns nyinköpta... ölmuggar, så ska det nog gå den här gången med!

Anrättning 1: Pizza med köttfärs och makaroner.

Enligt Mästerkocken så är ”…den här pizzan inte som andra pizzor.”

Nej, det ska gudarna veta. Det ÄR nämligen ingen pizza – det är köttfärs och makaroner! Den enda likheten med pizza är osten på toppen – ”pizzan” har för guds skull inte ens några typiska pizzakryddor!

Därmed inte sagt att rätten var ett riktigt stolpskott. Det smakade inte illa, inte alls, men när man är riktigt sugen på pasta med köttfärssås – varför inte bara göra det istället? Dumt!

Men som sagt: det yngre gardet var odelat positiva och delade friskt ut fyror till höger och vänster så slutbetyget hamnade på 3,9, vilket är högt för varmrätter på det bruna middagsbordet.

Men var lugna – vi har inte smakat av Banansallad Special ännu!

Vi börjar med betyget: 2,7.

Att det blev så pass högt beror på att två familjemedlemmar Bruun tillhör den halva av människosläktet som anser att bananer hör hemma i lagad mat. Resten av fam. Bruun tillhör den andra halvan och gav rätten betyg därefter.

Vad kan egentligen sägas? Kall, kokt potatis, kall, förvälld rotselleri och bananer. I currymajonnäs. Så dumt.

Så till Sirapspudding, som inte var fullt så dum som de andra rätterna. Men ändå.

Tänk sockerkaka, fast mycket mindre till formatet än din vanliga sockerkaka...

...och tillagad i vattenbad med mer än dubbelt så lång gräddningstid.

Dumt? Somliga tyckte det.

Receptkategorin var, som den uppmärksamme noterade, ”Från främmande kök”. Vilket främmande kök ifråga, höll Mästerkocken dock tyst om, men fröken Bruun ansåg att det var den engelska Victoria Sponge Cake som stått förlaga till det här receptet så vi säger väl England då.

Men det gick ned och smakade inte illa, även om puddingen inte såg mycket ut för världen. Konsistensen var väldigt lik en badsvamp, vilket ytterligare stärker Sponge Cake-teorin ovan, men detta var inget negativt. Undertecknad tyckte kanske att ett betyg på 4,5 var att ta i men församlingen hade sagt sitt.