Tänk att i år kan både familjen Bruun och SMHI lova en brunare höst än någonsin, Den bruna maten kommer nämligen att komma ut som bok på Galago förlag. Årets presentbok eller årets dasspapper? Spekulationerna är många, men du som redan nu vill dofta lite på den kommande fröjden kan t ex passa på att besöka Bokus eller Adlibris.
På tal om lukter. Famljen Bruun sitter i detta nu med näsorna långt nosande nere i receptkartotekens dunkel. Det väljs och vrakas bland de 150-talet recept som har figurerat här genom åren, allt för att hitta den ultimata sammansättningen till en 200 sidor högst lönnfet bok om brun mat. Naturligtvis kommer alla svunna tiders pärlor att pryda sin plats i boken – ni kommer med andra ord att känna igen er – men eftersom boken inte hade varit möjlig utan något intresse från er kära läsare, vill vi gärna att ni ska rösta fram en middag som vi kommer att laga BARA FÖR ER, och presentera i boken.
(Och ja, för er som inte ids köpa boken kommer denna middag naturligtvis att dyka upp här på bloggen vid något tillfälle).
Förfarandet är enkelt och som vanligt: Förrätt, varmrätt och efterrätt/vickning. Här krånglar vi inte till det! I respektive kategori tävlar fem olika recept som vi har sparat till just detta tillfälle, ni ser dem nedan – se, läs, gör din bruna röst hörd och rösta! Röstningen är öppen till den 13 maj.
Familjen Bruuns senaste matlagningsäventyr ändrades i absolut sista stund p g a akut råvarubrist så om den här menyn känns mer ogenomtänkt än vanligt så ber vi om tillgift. Men antagligen kommer Ni inte märka någon skillnad alls.
Hur som. När man ska skapa Olivägg med räkor börjar man med att hårdkoka ägg, skala samt klyva dessa och därefter, gärna något brutalt, separera gulan från vitan:
In på banan kommer därefter osten. Den skall, är tanken, komma tillhopa med äggulan och bli en slags massa. Här är milt våld en nödvändighet.
Och grädde och paprikapulver förstås. Spännande! Annorlunda!
En bild säger ju mer än 1000 ord – tänk er då fyra bilder? Se här, steg för steg, resan till den fulländade förrätten:
*trumvirvel*
Nyfikna små oliver? Check. Handskalade, svindyra räkor? Check. Kryddgrönt som raffinerat döljer eventuella skavanker? Check. Återstår då bara att smaka…
Tja. Somliga skyfflade runt sina ägg på tallriken i längsta laget. Somliga smakade och sköt bestämt bort tallriken helt och hållet. Den mest allmänna åsikten var väl att detta inte var helt illa, men heller inte bra. Osten dominerade här, för att uttrycka sig diplomatiskt. Faktum är, att osten usurperade allt vad ägg, oliver och räkor hette, vilket snarast ledde till att dessa ingredienser framstod som mer eller mindre överflödiga. Man hade lika gärna kunnat ge var och en en bit ost, basta! En något mindre smakrik ost kanske hade varit bättre i detta fall. Men vad gör det om hundra år. Vi har falukorv att tärna!
Betyg: 2,5.
Familjen Bruuns favoritkategori #1 är helt klart Kvällsgott utan pretentioner. Kanske för att vi själva är så vansinnigt opretentiösa, kanske för att recepten för det mesta är komedimaterial från en annan planet, kanske för att själva namnet Kvällsgott utan pretentioner är stor Litteratur. Den här kvällen föll i alla fall valet på Oststuvad falu.
Att kalla den här rätten opretentiös är, även om det kan vara överflödigt att ens poängtera detta, ett så kallat understatement. Ingredienserna (och som vanligt kan ni hitta receptet längst ned) är:
Falukorv
Champinjonost på tub
Lättmjölk
Och persilja som dekoration och ugnsvärmt Pain Riche som tillbehör (man kunde välja t ex nudlar också, men vi måste välja Pain Riche om man kan det). Det var det hela. Låtom oss börja!
Notera gärna hur fru Bruuns hudfärg harmoniserar perfekt med falukorven. Hon själv skulle hellre velat kalla sig ”persika” eller ”lilja” eller något sådant men här är den sorgliga sanningen.
Falutärningar i tjockbottnad gryta var aftonens melodi – tjo!
Mjukost för smak och konsistens.
Omnomnomnom!
Spya?
Kvällsgott utan pretentioner på tio röda. Excellent.
Tja, varför inte?
Tyvärr får vi ju erkänna att detta var helt ätligt. Helt OK. Vi har ju fått skäll för att vi ger bra betyg till korvrätter men vi måste vara fortsatt obstinata och faktiskt ge Oststuvad falu en 3:a i snittbetyg. Vi är opretentiösa, vi gillar faktiskt falukorv. So there. Okej, man kan ha roligare än så här, men det gick att äta. Och det gick ned. Dags för efterrätt, således.
Apelsimskum i korgar har spanats på länge och när vi faktiskt hade ett paket Jelly hemma var tiden äntligen inne. Visserligen anmodade receptet till den amerikanska släktingen Jell-O, men vi gissade att resultatet skulle bli ungefär detsamma. Vi hoppas åtminstone att det är så. Annars skulle vi inte kunna leva med oss själva.
Men. Till att börja med skulle en kvartett apelsiner gröpas ur…
…samt förskönas.
Allt fruktkött pressades till saft, vilken skulle blandas med Jellyn.
Sedan skulle blandningen stå kallt tills den stelnat till hälften. Så tänk er att någon timme har gått nu.
Äggvitor vispades till ett skum, grädde till ett annat. I slutändan blandades detta med apelsingelén…
…och hela härligheten fylldes i KORGARNA! Som fick åka in en omgång till i kylan. Faktum är att de fick åka in i frysen till sist eftersom vi blev lite otåliga. Billigt vin har ofta den effekten på oss.
MEN! Inga korgar utan handtag. Och det är ju det här som är det roligaste med den här rätten: handtagen är grön paprika. LOL!
Vi hittade, till skillnad från Köksmästarens hantlangare, tyvärr inga friska löv att låta dessa mästerverk vila på men det gick bra ändå. Samtliga tyckte att detta var en mycket trevlig rätt, som liknade fromage i konsistensen. Undertecknad tyckte det var lite synd att den konstgjorda apelsinsmaken från Jellyn tog över den naturliga apelsinjuicsmaken men det må väl vara hänt. Betyg: 4.
Herr Bruun stod för förrätten denna afton. Han steg upp i god tid för att vara säker på att räkgelén skulle vara dallrande färdig till måltidens början.
Räkgele innehåller förutom räkor även tomatjuice, fiskbuljong och hela 6 blad gelatin. Jumsi. Fiskbuljongen kunde ersättas med vitt vin, men församlingen tyckte det verkade klokast att spara vinet till andra syften.
Att handskas med gelatinblad har blivit vardag för den här familjen. Tänk att något så vackert kan förvandlas till en sådan vedervärdighet som… Nej, inte gå händelserna i förväg!
Men vi snabbspolar bandet och se: gelén har stått i kylskåpet några timmar och blivit just gelé. Den uppmärksamme läsaren kanske nu frågar efter kaviarrundlarna, men de ströks helt enkelt på ett tidigt stadium. Vi tyckte kanske att den här rätten verkade så god ändå.
Det svåraste med gelérätter (förutom att äta upp dem) är ju att stjälpa upp eländet utan att anrättningen tar allt för stor skada. Ibland blir det ganska bra, som här:
Och ibland blir det inte bra alls.
Men det ska ju ändå blandas i magen, gubevars.
Bordet är nu dukat. Förvisso verkar matgästerna inte ha alltför bråttom att sätta sig, vilket är helt förståeligt för oss som nu faktiskt vet hur riktigt illa räkgelé är.
Det är helt enkelt koagulerad tomatjuice med skaldjur. Det är inte gott. Därför åts det inte heller så mycket mer än så här:
Fru Bruun, som nu för pennan, gav detta tydligen en tvåa i betyg, vilket hon såhär i efterhand inte riktigt kan acceptera. Herr Bruun, som faktiskt tycker om aladåber och liknande, slog till med en trea, medan farbror Bruun inte kunde sträcka sig längre än till 1,5. Slutresultat: 1,8. Hu.
Familjen Bruun var alltså fortfarande hungrig när förrätten pliktskyldigast var avklarad. Tur då, att det bjöds på en rikligt tilltagen gryta?
Det började med rotselleri. I begynnelsen var rotselleri. Katter tycker inte om rotselleri. Inte alla människor heller.
Rotselleri som accent i en köttgryta eller soppa av det mustigare slaget? Inga problem. Rotselleri som egentlig huvudingrediens (även om receptkortet påstår att det är vattenkastanjer)? Nu har vi problem.
När åt du dina vattenkastanjer, delade på mitten, tillsammans med frysta ärter och prinskorv senast? Så länge sedan? Vi förstår.
För att förtydliga: frysta ärter. Med prinskorv. Och vattenkastanjer. Och en djefla massa rotselleri.
Det snällaste man kan säga om den här rätten är att den åtminstone var lättlagad. Färdigt!
Ser det trist ut? Det var det. Var man glada över att man kunde äta sig mätt på bröd? Det var man. Blev det rester? Det blev det.
Färglösare maträtt får man leta länge efter! Utan att egentligen vara äcklig-äcklig-bläää, väckte den här anrättningen mycket mörka känslor hos de som åt den. Lite livsglädje och -lust verkade på något sätt försvinna med varje tugga och det var tur att vinförrådet för kvällen stod i direkt proportion till maträtternas tillkortakommanden. Grytan fick 2,2 och skulle ändå bli kvällens segrare.
Men det är inte slut än!
Dessert – kumminkeso med päron! Denna lilla katastrof hade lika gärna kunnat heta ”Ostbricka på nytt sätt” för det verkar som att laboratörerna sneglat åt en sådan. Hur ska vi annars förklara paprikan?
Förberedelserna var minutiösa. Päron? Check. Paprikaring? Check.
Keso, vispgrädde och sherry? Check.
Nu blev fam. Bruuns päron inte lika eleganta som Mästerkockens. Men vi börjar bli vana.
Vad i… Smaklig måltid?
Nej, inte särskilt. Keso smakar inte mycket (vilket man påpekar redan i receptkortet). Päronen smakade inte så mycket. Grön paprika smakar väldigt lite. Vad smakade det då? Tja, mest kummin. Men kummin allena räddar ej mången måltid. Icke heller denna.
Förvirring och trötthet var känslorna inför denna rätt, som på uppmaning serverades med rödvin. Betyg: 1,9 och kvällens andrepristagare.
Innan recepten kommer här en bild på Mästerkockens respektive Köksmästarens receptboxar, för vi tror faktiskt inte att vi har publicerat en bild på dem tidigare. Håll till godo! Katten är med som bonus. Åååh – en katt!
Så var det dags. Det bruna jubiléet – dagen familjen Bruun fasat inför alltsedan det blev bestämt att ni läsare skulle rösta fram den triad av bruna läckerheter,70-talets värsta maträtter, som skulle pryda våra tallrikar på DBM:s ettårsdag.
Men för att inte tråka ut er alldeles med gammal skåpmat som Skinkägg i gelé eller Färserat vitkålshuvud, bjuder vi denna kväll också in till vickning i form av Fru Janssons frestelse.
I samband med jubiléumsmiddagen gjorde vi även vårt att alldeles första, egna receptkort: Bruna hissen. Vi tyckte att det förtjänade ett eget inlägg så det hittar du här.
Sammanlagt är det alltså fyra recept vi ska ta oss igenom, men innan vi börjar nosa på vinnaren i förrättsklassen (det är ingen behaglig upplevelse, det kan till och med familjens katt vittna om) kan det ju vara intressant att redogöra lite för några av de betänkligheter familjen Bruun haft inför ettårsdagen och återupplevelsen av det värsta 70-talet erbjudit oss i matväg. Vi har funderat över om det efter den här tiden hos oss kan ha infunnit sig en slags tillvänjning eller acceptans inför den mat vi vecka efter vecka efter stoppat i oss, och därför tyckte vi att det kunde vara en kul grej att prova några gamla rätter för att se om det betygsmässigt skulle bli någon skillnad. Recepten har vi dock som vanligt följt – ingenting har lämnats åt slumpen även om detta i sig lämnar en del att önska.
Precis som på Den bruna studenten i somras fick makarna Bruuns vävstuga härbergera familjen, och en nästintill fulltalig Bruun-skara så när som på Äldsta fröken Bruun intog den i sällskap av specialinbjudet finbesök av redaktören Jack från Lista.se, som ju hjälpte oss med omröstningarna.
Skinkägg i gelé
Att döma av antalet röster är det ingen annan rätt som förfärat er läsare lika mycket som Skinkägg i gelé. Ingredienserna är det i sig inget konstigt med – ägg, skinka, oliver – och det blandar man väl gärna i en sallad, men att förena dessa i ett hölje av gelatinstelnad köttbuljong är inte att rekommendera.
Så här skriver en läsare, som verkar ha vaknat på rätt sida:
På tal om gelatin. Hemkokt ”riktig” köttbuljong är full av gelatin och stelnar snabbt till en aladåb i kylen. Och sådan buljong är helt enkelt fantastiskt god. Säkert tillräckligt god för att rädda en katastrof som skinkägg i gelé.
Det vore då för väl om Skinkägg i gelé bara vore en katastrof, men det är faktiskt flera. Och visst känner man sig lite bevakad av dem, som om de hade ögon? Notera hur skinkägget längst ut till höger liksom har flytit ut mer än de andra, som om det ville förlösa något. På bilden nedan framgår det bättre.
Fam. Bruun beklagar, men vi tror inte att någon som helst eller ens ”sådan buljong” hade kunnat rädda Skinkägg i gelé den här gången heller. Vissa av de samlade kunde äta av ägget, men betyget blev till slut 1,4 – en sänkning med 0,4 sedan förra gången det begav sig.
Färserat vitkålshuvud
Det var en ganska jämn strid mellan Färserat vitkålshuvud och Röda soppan när det gällde den värsta varmrätten. En av DBM:s kunniga läsare får återigen säga sitt:
Den äldsta kokbok som utgetts på svenska, från 1600-talet, har recept på färserat kålhuvud så det var nog något lite historieromantiskt som drev dem till att publicera detta recept
Det är mycket möjligt att detta recept har äldre anor då idén är synnerligen primitiv: gröp ur ett kålhuvud, fyll det med färs och låt härligheten koka invirad i en handduk i två och en halv timme. Fast låt oss också säga så här: det känns heller inte särskilt förvånande att det dyker upp igen i Mästerkockens receptsamling och under 70-talet.
Frågan är väl hur mycket romantik man ska blanda in i det hela?
Att gröpa ur ett kålhuvud en väldigt hård och tidskrävande syssla som både kräver tålamod, vass kniv och sked. Och det var tur att vi hade vävstugan och att måltiden slapp ätas i köket, då ett långkok av den här kalibern impregnerar allt i sin väg – inte bara med själva sin uppenbarelse utan dessutom med en kväljande doft av kål. Det fick även grannarna erfara.
Men festen gick vidare och kålhuvudet hamnade till sist på bordet, och en alltjämt hungrig familj gick loss på det.
Färserat vitkålshuvud – steg för steg:
Med varsam hand skars kålhuvudet i ”vackra klyftor”. Det hjälpte inte. Betyg: 1,8 – en sänkning av betyget med 0,2 sedan sist.
Snöbollar i vaniljsås
När det gäller kvällens dessert, Snöbollar i vaniljssås, kan vi väl börja med att säga att detta är en väldigt snäll omskrivning av vad som i realiteten är mjölkkokt äggvita i vaniljsås. Denna rätt har enligt en läsare internationella anor:
Ha! Vaniljefterrätten är en Ungersk specialitet ”madártej” som fritt översatt betyder ”fågelmjölk”, den är för övrigt en riktig höjdare!
Den ska kokas på äkta vaniljstång och äggvitan ska klickas i och koka med i vaniljsåsen. Rätten kan ”kryddas” med russin som fått ligga och dra sig i rom. Serveras iskall från kylen, eller nykokt varm. Jag föredrar kall
Ahhhh, vilka ljuvliga barnaminnen som detta återkallar…. familjelunch på söndagarna….
Herr Bruun sade det då och vi säger det igen: Smaken från helvetet. Tänk er att ni äter väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser er i munnen.
Betyg 2,2 – en sänkning av betyget med 0,1. Tja, tallrikarna var i alla fall fina.
Vickning: Fru Janssons frestelse
Familjen Bruun vill gärna slå ett slag för den orättvist bortglömda måltiden vickning, och därför är det inte helt omöjligt att denna kommer dyka upp på Den Bruna Maten även i framtiden. Den här kvällen valdes ett recept ur Boken om lyckade fester – Fru Janssons frestelse – och precis som namnet antyder är detta en variant på en klassisk Jansson.
Skillnaden är mot vanlig Jansson är man byter ut potatis mot köttfärs och tomater, kryddar med oregano, och pryder med ett saftigt osttäcke. Boken om lyckade fester berättar allt om hur du lyckas med vickning:
”En regel när det gäller nattmat är att ha kryddstarka eller salta rätter. Smaknerverna är förmodligen redan avtrubbade när man ätit och druckit lite tidigare på kvällen”.
Jo, tack. Våra smaknerver var såpass avtrubbade av bland annat Bruna hissen att vi knappt kommer ihåg vad Fru Janssons frestelse smakade – men vid det här laget var vi så hungriga att vad som helst som inte hetat Skinkägg i gelé, Färserat vitkålshuvud eller Snöbollar i vaniljsås hade funkat. Betyg 3,4 och kvällens vinnare.
Med dessa ord – tack alla läsare för ett roligt år!
En troika av frestande läcker julmat har DBM slängt ihop så här på annandagen för att tillfredsställa sina lystna och upphetsade läsare. Så här gick det till:
Den annorlunda julsalladen var betydligt mer annorlunda n den kanske ser ut av bilden. En helt vanlig rödbetssallad med en fisk ovanpå? Än sen då? Nu är dessa raders författare ingen auktoritet när det gäller rödbetssallad även om han ätit den upprepade gånger under sitt långa och händelserika liv, men att den inte innehåller äpplen är han ganska säker på. Inte heller var ansjovis och pepparrot någonting han förknippade med denna röda smörja som i vanliga fall endast garnerar köttbullsmackorna i det bruuna hushållet.
Men man lär som bekant så länge man lever, och den enda likheten med rödbetssallad vi kunde finna var just rödbetorna. Vi börjar från början. Salladen ligger inte, som man skulle kunna tro, på brödskivor, utan på äppelskivor. ”Salladen passar bra på julbordet”, skriver Köksmästaren, och vidare; ”Om man utesluter ansjovisen är den här lilla rätten ett bra tillbehör till julskinkan”.
Ärade läsare, ta ett tips från familjen Bruun, och låt aldrig någonsin någonting lyckas förleda er att lägga detta på en julskinka. Det här är ren och skär ondska. Äpplen och åter äpplen, och varken ansjovis, pepparrot eller grädde kan förta smaken av dessa äpplen. Nu är det inte nödvändigtvis någonting fel med äpplen, men om det är det enda man är ute efter, varför inte då äta ett äpple istället för att ta till dessa drastiska och långsökta metoder för att få den inte speciellt engagerande smaken av äpple?
Den uppmärksamme iakttagaren märker säkert att vi glömde den lilla dillkvisten som skulle prytt anrättningen, och kanske hade det varit räddningen. Kanske hade dillen lyckats överrösta den högljudda kören av äppelvrål, och kunnat ge den där sista touchen av julstämning. Kanske. Eller så hade den helt fräckt förvandlat julen till kräftskiva, men detta får vi aldrig veta. Betygen landade på 2,8, men det är möjligt att detta inte är helt rättvist då familjen Bruun denna gång sorgligen decimerats till tre personer. Det verkliga betyget var sannolikt betydligt lägre.
Då har turen kommit till huvudrätten. Lutfisk. Jag upprepar ordet och tänder den starka lampan i era ansikten: lutfisk. Här är det vi som ställer frågorna och era kamrater har redan erkänt, så det lönar sig inte att neka. Lutfisk! Detta intressanta medeltida matfenomen har oturligt nog lyckats överleva i världens kulinariska avkrok Sverige. ”Älskare av lutfisk kommer att gilla den här rätten, som görs av rester som blivit över efter en lutfiskmiddag”, skriver Mästerkocken. Notera att man använder uttrycket lutfiskmiddag som om det vore någonting vanligt förekommande, och notera ytterligare att detta receptkort kommer ur kategorin ”fisk i alla former” och således inte är något specifikt julrecept även om vi använt det som ett sådant. Åt man verkligen lutfisk till vardags under 1970-talet? Herr Bruun, som ju levde då, rannsakar förgäves sitt sviktande minne för att kunna besvara frågan, men kan inte minnas att detta var fallet. Missförstå honom inte, man åt en hel del vidrigheter även till vardags under detta sovjetmatens årtionde, men lutfisk? Nej och åter nej.
Denna sås är tillverkad av smör, mjöl och mjölk, och är följaktligen både vit och slemmig, precis som sin medbrottsling lutfisken. Den som läser citatet ovan ytterligare en gång märker att till och med mästerkocken har sina aningar. Den som älskar lutfisk kommer bara att gilla den här rätten, inte att älska den, en liten bagatellartad ordvändning möjligen, men värd att notera innan vi går vidare.
Lutfisken skulle vara rester, men tyvärr hade vi inga sådana liggande hur mycket vi än letade i kylen. Vi tog helt enkelt en ny lutfisk och lät den stå i ugnen en tid så att den skulle kunna sägas ha blivit en rest, innan vi blandade in den i sörjan härovan. På bilden är Fru Bruun i full färd med att ”vända in de piskade äggvitorna i såsen”, så att det hela ska få en fascinerande fluffig konsistens. Stanken när lutfisken tillagades första gången går möjligen att föreställa sig för den härdade, men svårligen att beskriva för denna texts finkänslige författare. Den fick Herr Bruun att tro att det var någonting fel med toaletten, och sedan att ta ut soporna.
Märkligt nog avtog denna odör i takt med att matlagningen fortskred. Antingen detta nu berodde på att våra näsor blev avtrubbade eller att fisken hade klämt ur sig all lukt den var mäktig, vi överlåter spekulationerna till andra och visare människor. När lutfisksufflén kom ut ur ugnen var den inte riktigt så vackert svullen som på receptkortets bild, men helt misslyckad var den ändå inte.
Aningen slemmig, vilket med tanke på dess ingredienser ju inte var att förvåna, men på inget vis motbjudande. Mästerkocken varnade för att sufflén kan få en chock om man gläntar på ugnsluckan. Detta gjorde vi naturligtvis inte, men en chock fick vi ändå. Detta var nämligen helt okej, sitt motbjudande innehåll till trots. Till smaken påminde det om en väldigt lös omelett, men den väntade kväljande lutfiskkonsistensen uteblev helt.
Med potatis och en sås av skirat smör såg det kanske inte ut som någon nobelfestmåltid, men det var faktiskt snudd på gott. Döm om vår förvåning. Betyget blev hela 3,2.
Så var det dags för efterrätten. Ingefärsrutor, mmmm. Små mjuka kakor med grädde på toppen, mmmm. Innan vi kommer så långt är vi dock tvungna att smälta smöret ihop med sirap, farin och vatten, och denna process såg inte riktigt lika mumsigt inbjudande ut. Den var till och med en smula motbjudande, med halvsmälta fettklumpar simmande i en lös gegga av insprängda bruna utsöndringar.
Här har den varit i ugnen och fått ett betydligt trevligare utseende. Fru Bruun skär med öm hand ut de små rutorna samtidigt som hon klappar ingefärsrutorna, och en mycket trevlig doft spred sig i köket.
Möjligen var den lite torr, vilket kan bero på att vi har gasugn, eller lika gärna på att vi tillhör de som mer än gärna äter mat, men inte har den bittersta aning om hur själva tillagningsprocessen går till. Torrheten uppvägdes mer än väl av vispgrädden, och kakan smakade precis lagom sjuttiotalsgott av ingefära och citron. Alla närvarande medlemmar av familjen gav den en fyra, och slutbetyget blev följaktligen 4. En bra insats av Köksmästaren och Hemmets Journal, som var de som gav ut detta recept en gång i tiden. Enligt hörsägen skall Mästerkockens skapare en gång ha arbetat på just Hemmets Journal, och där lagt fram idén med receptkort, utan att mottagas med någon större entusiasm varför han helt enkelt startade eget, och ett hätskt och bittert receptkrig utbröt sedermera mellan Hemmets Journal och Skandinavisk Press som ägde Mästerkocken. Hur detta slutade är idag höljt i historiens dunkel, men vi på DBM forskar vidare och kommer kanske, men bara kanske, en dag att bege oss till Malmö där dessa små underverk en gång i tiden föddes. Under tiden kan ni ta del av recepten. God fortsättning önskar vi på Den Bruna Maten.
Loading ...
