fläsk Arkiv

21

Sett på stan

Lyteskomik med matanknytning

Vi erkänner direkt. Det här har ingenting med sjuttiotalet att göra. Det är enbart ett illvilligt försök att slösa läsarnas tid och tålamod. Vad det handlar om är lyteskomik i matvariant. Här följer ett urval studier familjen Bruun samlat på sig under planlösa vandringar genom stadens gator och torg, och som bonus även ett par utländska bilder.

Sucukburgare är namnet till trots ganska gott. Det smakar varken av flänsost eller otvättat kön. Största behållningen har man när man är på plats vid disken och hör hur nio kunder av tio avstår från att försöka uttala det, utan enbart pekar på skylten och säger ”en sån där, tack”. Medelhavs Deli, Söderhallarna, Stockholm.

Fläsk Vikatä med ris och tommat sås, eller Fisk Torsk med rödilandsås? Familjen Bruun provåt faktiskt bägge, och kunde konstatera att fläsk vikatä var det godare alternativet. Det tog ganska lång tid innan vi lyckades reda ut begreppen, men vi tror att rödilandsås var ett innovativt sätt att stava Rhode Island. Vikatä var värre, men det finns en viss chans att det kan vara släkt med piccata. Restaurang Lilla Wien, Södra station, Stockholm.

Vegorulle med både korv och hamburgare låter väldigt frestande, men kanske inte fullt lika så om du faktiskt är vegetarian. Det är möjligt att det rör sig om sojakorv och quornfärsbiffar, men fullt lika möjligt att det verkligen är riktiga korvar i detta gatuköks ”vegorullar”. Skylten byttes tråkigt nog ut i somras, och vegorullar med korv och hamburgare verkar inte längre finnas på menyn. Korvkiosken vid Björns Trädgård, Stockholm.

En konkurrent till ovannämnda etablissemang är korvkiosken vid parkeringen utanför tunnelbanestationen Johannelund, som stolt berättar att man har äkta korvar. Västerortspolisen har ett flertal gånger fått in klagomål på att förfalskade korvar sålts till en intet ont anande allmänhet, och korvkiosken i Johannelund vill inte bli förknippad med denna tvivelaktiga och moraliskt motbjudande handel. Därav skylten.

Den som tidigt om morgnarna äter på Kafé Vetebullen på Hornsgatan i Stockholm gör, som deras egen varningsskylt tillråder, klokt i att skynda sig på innan frukostpacket kommer. När Herr Bruun var där hade klockan redan passerat den tidpunkt då dessa människor kunde tänkas dyka upp, men frukostpacket är säkerligen en sällsynt oborstad form av smutsiga och våldsbenägna morgonvandaler.

Man kan ju fråga sig hur kul det egentligen är med vanliga stavfel av den enklare sorten. Skrattar vi åt sparruis, säs eller gois? Troligen inte, men de tangerar humorlinjen, och får därför ett litet hedersomnämnande här. Food Market, Huvudsta centrum, Thai-China Supermarket, Fleminggatan, Stockholm, samt Svea Godis, Sveavägen, Stockholm.

Den italienska pastarestaurangen Benito var sorgligen utrymd när familjen Bruun sist var där, men vi lyckades i varje fall få en bild på loggan. Det intressanta i sammanhanget är att grunna över vem den kan vara döpt efter. Benito är ju inget italienskt, utan ett spanskt namn, och det fanns, i alla fall i Herr Bruuns begränsade hjärna, bara en välkänd italienare som skulle lystrat till detta tilltal. ”Camicie nere della rivoluzione”, och så vidare. Fullt i klass med den tyska restaurangen Adolf, vodkabaren Josef, eller kinahaket Mao får man förmoda.

Sist en handfull matrelaterade bilder med utländsk anknytning. Läsken Fis, mäkta populär i Kroatien, där man även hade ett trevligt groggvirke som hette Pippi, på flaskan ståtande med en bild av Pippi Långstrump. I Polen kan man som ni ser köpa konkurs på burk, men allra mest imponerade blev vi av denna skylt som satt ovanför en stor ho inne på herrtoaletten på den väldigt trevliga restaurang Pod Wawelem i Krakow. Om det var ett utslag av polsk humor eller en strikt nödvändighet på en ölhall full av lika fulla turister fick familjen Bruun aldrig reda på, men den vackra bilden lever ännu med oss i våra drömmar.

Pannkakor i Lettland är inte som pannkakor i Sverige, de är tjockare, sötare och går under namnet pankukas, vilket den barnligt sinnade Herr Bruun inte kunde låta bli att dra på munnen åt. Vad som döljer sig i det kroatiska paketet med påskriften gris vet vi inte, men en gissning är att den dag barnet på bilden blir vuxet och flyttar till svensktalande bygder får hon ett digert mörkläggningsarbete att utföra. Sist men inte minst upptäckte vi i höstas till vårt intresse att Ica Maxi på Lindhagensgatan i Stockholm anser olivolja oumbärligt inför skolstarten. Många människor måste delat deras åsikt i den här frågan, för ett par dagar efter att denna bild togs var hela pallen tom.

Etiketter: , , , ,
6

Löksoppa de Luxe, Västindisk fläkt och Nougatfromage

Löksoppa de Luxe

Västindisk fläkt

NougatfromageDet goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

En sked löksoppa

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Löksoppa de Luxe recept

Västindisk fläkt recept

Nougatfromage recept

5

Påskspecial på Den Bruna Maten

Denna vecka blir det en riktigt brakande fyrarätters påskspecial här på Den Bruna Maten, så följ med och låt er suktas av en gången eras läckerheter.

Bordet är nystädat (händer ungefär en gång i månaden), påskkärringen och fastlagsriset framdukat i någorlunda tidstrogna färger. Vänligen notera den polska såsen som visserligen har betydligt äldre anor än 70-talet, men ändå kan rekommenderas å det varmaste, smakar ungefär som flytande Aromat, mums med andra ord.

I dag skulle det vara påsk, men tyvärr hade inte våra receptboxar några avdelningar för säsongsbetonade läckerheter, så vi fick helt enkelt improvisera. Via säkra källor hade vi tagit reda på att påsken är en tid som starkt förknippas med sill, ägg och lamm, och efter detta anpassade vi oss utan att knota. Dagens recept blev: Sillsexa, Ägg a la Russe, Grillade lammspett med apelsin, samt den lysande avslutningen Glödande apelsiner.

En sexa är ett trevligt gammalt uttryck som min mormor brukade använda, och som jag fel eller rätt alltid tolkat som en mindre fest. Detta ord borde k-märkas och tillvaratas liksom sin likaledes sorgligt ringaktade kusin Vickning. Sillsexan i det här fallet var relativt enkel att tillaga. I ärlighetens namn ska sägas att den inte tillagades alls, utan bara lades upp, och med detta lyckades Farbror Bruun alldeles utmärkt. Sill, kapris, rödbetor, lök och ett par råa äggulor. Det låter inte mycket, men var riktigt gott, vilket tyder på att familjen Bruun redan har halkat långt ner på den traditionella matlagningens hala och slippriga backe. En intressant konsistens fick anrättningen när man hällde ägget över den. En konsistens jag kan tänka mig var mycket vanligt förr på de kliniker där lungsjuka vårdades.

Host, host, men betyget landade på hela 3,9, kvällens högsta.

Här ser vi den fint upplagt tillsammans med kvällens andra förrätt, Ägg a la Russe. Ägg a la Russe är hårdkokta ägg på en bädd av ärtor, alltihop täckt av currymajonnäs. Vad allt detta har med Ryssland att göra är en sak ingen av oss lyckades lista ut ens efter provsmakningen, men Ryssland, eller snarare dess sovjetiska ersättare var ju ett land på tapeten detta årtionde, så kanske namnet helt enkelt var en hyllning till kamrat maten. Curryn är då svårare att förklara, men 1970-talet var ju, trots Vietnam-demonstrationer och Chile-insamlingar knappast något kosmopolitiskt årtionde varför man kanske buntade ihop allt som lät utländskt och exotiskt (vilket vi har upptäckt att kryddor överhuvudtaget verkar varit) till ett enda, i det här fallet ryskt. Illa var det hur som helst inte, och slutbetyget blev 3,8, nästan lika bra som sillsexa.

Så var det dags för huvudrätten, och en sak vi direkt kunde konstatera är att så gott som all mat ser ganska äcklig ut i riktig närbild, det något slemmiga lammköttet inget undantag. Detta gäller även nutida mat, så torka bort det överlägsna flinet käre läsare.

Redan efter genomläsningen av receptet stötte vi på patrull. Denna rätt skulle grillas. Man skulle ju kunna tycka att redan namnet Grillspett borde antytt det för familjen Bruun, men så var inte fallet. Herr Bruun svär sig härmed fri från varje misstanke om ansvar i denna fråga. Vi är inte säkra på om bordsgrillar förekom på 70-talet, men ansåg oss ha rätt att se genom fingrarna med detta. Tyvärr skulle tomaterna grillas de med, vilket innebar att de inte fick plats samtidigt som spetten i familjen Bruuns sorgligt underdimensionerade grill. Tomater har dock  egenskapen att hålla värmen på ett alldeles utmärkt sätt ville vi minnas, varför vi helt enkelt grillade dem först. De fick ett lätt sjukligt utseende när de mosats till och mjukats upp och dessutom skinnet lossnat på flera av dem. Lite som en påse sopor som lämnats ute i sommarvärmen. En annan tråkig sak var att vårt tidigare antagande om deras värmebeständiga egenskaper visade sig totalt felaktiga. Vi fick äta dem inte bara mosiga och trötta, utan även kalla.

På en vacker bädd av paprikablandat ris vilar de härliga grillspetten med lammkött, champinjon, paprika och apelsin. Apelsin? Varför i hela världen vill man grilla en apelsin? Den förlorar sin smak, men inte sin trådighet, och de i kanterna lätt svartnade slamsorna påminde i bästa fall om kokt och vidbränd apelsinjuice. I bästa fall.

Glöm nu apelsinerna för ett ögonblick och betrakta bilden här ovan. Visst ser det gott ut? Det gjorde det på riktigt också. Såg gott ut. Inte smakade gott. Det var nämligen enbart kryddat med ett inte alltför överväldigande mått salt och peppar, och smakade följaktligen ingenting alls. Vi känner sedan tidigare till att kryddor var en svindyr lyxvara under medeltiden, nu vet vi att det  var likadant under 1970-talet. Skillnaden bestod förmodligen i att 70-talet var jämlikt. Om bara få hade råd med kryddor skulle ingen  använda dem, i solidaritetens namn. Det stadigt sjunkande betyget hade nu nått ner till 3,4.

Glödande apelsiner glöder på mer än ett sätt. Dessa skalade och sockrade apelsinhalvor har varit en bra stund i ugnen så att de blivit riktigt varma, och dessutom garnerats med en glödröd touche a la cocktailbär. Fröken Bruun hade gjort en fin sockerlag dessutom och anrättningen var en smula underlig, men långt ifrån äcklig. Tills vi kom till cocktailbären. Dessa hade en konsistens och smak som misstänkt påminde om någon sorts klon av papier maché och mandelmassa, och trots allt som stod på förpackningen kunde ingen av oss tro att de någonsin vuxit på ett körsbärsträd. Betyg? 3,5, och betänk i sammanhanget att det behövs en fyra innan vi når upp till epitetet gott. Här kommer recepten för den som själv vill leka masochist i köket.

17

Kaffefläsk och apelsingelé med banan

Som premiärmaträtt här på Den Bruna Maten valde familjen Brun att gå ut med ett starkt kort: Kaffefläsk – en rätt där två viktiga ingredienser var kaffe respektive ketchup var helt enkelt så pass bisarr att den inte gick att ignorera.

Apelsingelé blev dessertvalet, mest för att allt som är i någon form gelé känns lite lagom ovant och väldigt 70-tal.För att gelén skulle hinna stelna började man med denna anrättning. Blandningen av apelsinjuice och gelatin fick stelna på balkongen och togs efter någon timme in.
Äldsta fröken Brun genomförde förvandlingen från blott apelsingelé till apelsingelé med banan genom att varva skivade bananer med gelén, därefter åkte den in i kylskåpet för ytterligare några timmars stelnande.


Till kaffefläsket anbefalldes potatismos och då märkligt nog ingen frivilligt anmälde sig till potatisskalningen, föll det på Fru Bruns lott att skala en helvetisk mängd av dessa frukter (tanken var att om kaffefläsket visade sig vara oätligt, skulle församlingen i alla fall kunna äta sig mätta på moset).

Medan potatisen kokade i husets största gryta var det hög tid att ta i tu med paradrätten – kaffefläsket!

Så länge fläsket stektes för sig själv i pannan kändes faran inte särskilt överhängande. Det var då kaffet och ketchupen tillsattes och aromen i köket totalt dominerades av dessa ingredienser som familjen Brun började växla oroliga blickar och mumla något som lät likt ”vidrigt” och ”fy faaan”.

Närbilder som den här kan kanske förklara fenomenet…


Men tärningen var kastad och när moset var färdigt och fläsket puttrat klart var familjen Brun ändå så pass hungrig att man samlade sig runt grytorna och lät sig smaka.


Man konstaterade att kaffesmaken egentligen bara var märkbar vid den första tuggan; om det var smaklökarna som bedövades eller om ketchupsmaken bara var alltför dominant kan diskuteras, men faktum var att familjen Brun blev ganska positivt överraskade (antagligen för att förväntningarna varit erbarmligt bottenlåga). ”Fantastiskt gott”, som utlovades av receptet, yttrades dock inte av någon.


Fläsket var mört efter att ha puttrat i sin sås och om bara ketchupsmaken inte hade tagit över totalt hade betyget kanske blivit mer än det blev – 2,9 av 5. Herr Bruns tvåa drog ned betyget en hel del. Observera att betyget endast grundade sig på smak – hade utseendet rankats hade det antagligen bara blivit en etta…

Och så var det dags för dessert!

Gelén hade stelnat i kylskåpet och det största bekymret var mest att få ut den ur skålen. Det löstes genom att en handduk indränkt i hett vatten lades över den uppochnedvända skålen, varpå gelén till slut släppte med ett ”schloff” och hamnade på serveringsfatet till allmänt jubel.

Receptet föreslog visserligen inte några andra garneringar än banan, men familjen Brun tyckte att en rätt så vacker som denna förtjänade bättre, så lite av grädden som enligt förslag skulle serveras till gelén spritsades ut för att ytterligare försköna verket.

Apelsingelén hade väl inte heller några skyhöga förväntningar på sig, men omdömet var till mestadels positivt och betyget hamnade på 3,3 av 5 (yngsta fröken Brun gav motvilligt en tvåa).

Apelsinjuicen som användes var osockrad och den tillsatta decilitern socker märktes inte mycket, vilket var till geléns fördel eftersom den inte blev så kväljande söt. ”Somrig” och ”fräsch” var faktiskt några omdömen.

Bilder kan inte göra en rätt av den här typen rättvisa:
den måste ses in motion s.a.s:

I stora drag var alla mätta och belåtna vid måltidens avslutning, men man var ändå rörande överens om att kaffefläsk inte skulle hamna på menyn igen på ett bra tag.

Recept för den hågade:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...