Vänner! Det är söndag och det betyder i bästa (eller kanske värsta) fall att familjen Bruun hör av sig – och här är vi tillbaka med en triad läckerheter från 70-talet.
Låt oss börja lite lätt, nämligen med bantningsmat. Jo, det är sant – man bantade även på 70-talet – även om man skulle kunna tro att något sådant inte skulle vara nödvändigt, om man nu utgår från Den bruna maten och receptkorten. Det här med att lägga upp en väldigt stor portion eller att ta om efter att man tvingat i sig vad man lagt upp på tallriken, det förekommer väldigt sällan, och oftast får ju vi i familjen Bruun äta oss mätta på desserten. I och för sig skulle just detta kunna vara en förklaring till att bantning visst var nödvändigt, även fyrtio år tillbaka i tiden…
Nåväl, vår förrätt – ”Fyllda äpplen med skinka” – kommer ur kategorin ”Bantningsmat” – och det är receptmakarna från Köksmästaren som ligger bakom denna anrättning. Här kan väl tänkas att man velat göra en variation på fyllda paprikor som blev populärt på 70-talet, men istället valt att gröpa ur ett äpple, fylla det med kalorisnålt innehåll och hoppats på det bästa…
Äpplen och kokt skinka.
Det gäller sannerligen att inte vara en alltför hungrig bantare om man vill laga ”Fyllda äpplen med skinka”, då undertecknad kan vittna om att det både är omständigt och svårt att gröpa ur äpplen.
Fyllningen: lök, skinka och paprika ska hackas och stekas med fruktköttet från äpplena.
Ja, den här rätten tar lång tid att tillaga. Efter ungefär en halvtimmes hackande och stekande var de fyllda äpplena äntligen redo för ugnen. Innan den stundande 45 minuter (!) långa misshandeln i 200 graders värme såg de ut så här:
Och det är ju inte utan att man undrar vart den röda färgen tog vägen när de var klara.
Som krona på verket - en oliv. ”Det ser ut som de har fått någon slags någon slags hudsjukdom”, sade Fru Bruun.
Hur de smakade? Tänk er en kombination av en förrätt och en dessert. Ja, vad man än väljer för ingredienser i en sådan sammansättning så blir nog resultatet ganska illa, och så var även fallet med ”Fyllda äpplen med skinka”. Som att äta äppelmos blandat med lök, paprika, skinka och oliver, ungefär.
Fyllningen var det egentligen inget fel på som sådan, men den totalt dominerande smaken av äpple tog över - och om det nu fanns en baktanke från Köksmästarens sida att man skulle äta så lite som möjligt, så hade man i alla lyckats så långt. Det var nämligen ingen i sällskapet som åt upp sin portion, så man kan ju verkligen tala om bantning då det knappast var någon som fick i sig de 185 kalorier som varje portion enligt receptkortet sades innehålla. Detta kom dock desserten att ändra på senare.
Betyg för ”Fyllda äpplen med skinka”: 2,6.
Huvudrätten utlovade en betydligt mer praktfull matupplevelse än förrätten, i alla fall om man ska tro Mästerkockens receptkort:
”En burk färdiglagad soppa går kvickt att förvandla till en lätt sufflésmet och vardagsfisken blir så mycket festligare med det gyllenbruna och sammetslena täcket ovanpå. Garnityret kan man ju spara in på till vardags med medge att det ser gott ut”.
Om nu någon missade det ovan: vi talar såklart om ”Succé-sufflé”. Låt oss börja med att visa lite ingredienser:
Den färdiglagade burksoppan
Den lätta sufflésmeten
Vardagsfisken (kolja, kryddad med ett halv ett lagerblad, en bit lök och fyra kryddpepparkorn)
Garnityret, här i sparrispadet från konservburken
Det färdiga verket. Medge att det ser gott ut...
Familjen Bruun har aldrig gjort sufflé innan, och någon succé blev det sannerligen inte tal om. En lyckad sufflé ska vara ungefär som en pudding, alltså relativt fast. Men som ni ser ovan – täcket blev inte alls gyllenbrunt och sammetslent – och innehållet rann som ut som en soppa som på tallriken. Fisken fick ungefär samma konsistens som halloumi, så om ni tänker er att tugga på ett suddgummi smaksatt med fisk så har ni ungefärlig bild av hur familjen Bruuns sufflé frestade de stackars smaklökarna.
Inte särskilt mycket, alltså.
Att värma garnityret – räkorna och sparrisen – i sparrisspadet, spred en fesen doft som inte någon vill utsätta sina matgäster för, något som för övrigt mycket livligt demonstrerades av herr Bruun. Det här med att använda spad från konserver i matlagning är oavsett innehåll i konservburken en dålig och väldigt äcklig idé, som vi misstänker inte förekommer i moderna recept längre.
Igen: garnityret. Ja, medge att det ser gott ut...
Betygsmässigt gick ändå åsikterna isär när det gällde vår huvudrätt. Herr Bruun i det närmaste oätligförklarade ”Succé-sufflé” medan kvällens övriga deltagare var mer generösa i sin betygssättning. Slutbetyget blev 2,8, alltså något högre än förrätten.
Dags för dessert, och även dags för något av det brunaste som finns: radiokaka (eller som Mästerkocken väljer att kalla det: kexkaka).
Enligt Wikipedia lanserades begreppet radiokaka redan på 20-talet, och kommer av att den kan ätas ljudlöst utan knastrande, som ju är en fördel om man exempelvis lyssnar på radio. Dock innehåller ju i alla fall modernare recept på radiokaka kex, så att det inte knastrar när man äter den är ju inte helt sant. Om någon läsare känner till mer om historien bakom radiokaka så är det fritt att höra av sig i kommentarerna.
Nåväl. Till vår kexkaka behövs en blandning av kokosfett, ägg, florsocker och kakao:
Den bruna smeten kletas ut i en avlång form och varvas med Mariekex…
…för att sedan stelna i kylskåp i minst tolv timmar.
Och det här var en succé. Då vi inte hittade några chokladbitar som liknade Mästerkockens fick vi nöja oss med att dekorera punchpraliner.
Och lika bra gick det, då detta blev GOTT, på gränsen till mästerligt!
Betyg: 4.3. Om man gillar innanmätet i ballerinakex, gillar man garanterat kexkakan. Farligt och mäktigt gott, och utan konkurrens kvällens vinnare.
Med detta tackar familjen Bruun för den här gången. Nästa vecka är vi tillbaka igen. På återseende!
