Finesser för kaffebordet Arkiv

14

Fyllda äpplen med skinka, Succé-sufflé och Kexkaka

Fyllda äpplen med skinka front

Succé-sufflé front

Kexkaka front

Vänner! Det är söndag och det betyder i bästa (eller kanske värsta) fall att familjen Bruun hör av sig – och här är vi tillbaka med en triad läckerheter från 70-talet.

Låt oss börja lite lätt, nämligen med bantningsmat. Jo, det är sant – man bantade även på 70-talet – även om man skulle kunna tro att något sådant inte skulle vara nödvändigt, om man nu utgår från Den bruna maten och receptkorten. Det här med att lägga upp en väldigt stor portion eller att ta om efter att man tvingat i sig vad man lagt upp på tallriken, det förekommer väldigt sällan, och oftast får ju vi i familjen Bruun äta oss mätta på desserten. I och för sig skulle just detta kunna vara en förklaring till att bantning visst var nödvändigt, även fyrtio år tillbaka i tiden…

Nåväl, vår förrätt – ”Fyllda äpplen med skinka” –  kommer ur kategorin ”Bantningsmat” – och det är receptmakarna från Köksmästaren som ligger bakom denna anrättning. Här kan väl tänkas att man velat göra en variation på fyllda paprikor som blev populärt på 70-talet, men istället valt att gröpa ur ett äpple, fylla det med kalorisnålt innehåll och hoppats på det bästa…

Förrättens huvudpersoner

Äpplen och kokt skinka.

Det gäller sannerligen att inte vara en alltför hungrig bantare om man vill laga ”Fyllda äpplen med skinka”, då undertecknad kan vittna om att det både är omständigt och svårt att gröpa ur äpplen.

Fyllningen: lök, skinka och paprika ska hackas och stekas med fruktköttet från äpplena.

Ja, den här rätten tar lång tid att tillaga. Efter ungefär en halvtimmes hackande och stekande var de fyllda äpplena äntligen redo för ugnen. Innan den stundande 45 minuter (!) långa misshandeln i 200 graders värme såg de ut så här:

Och det är ju inte utan att man undrar vart den röda färgen tog vägen när de var klara.

Som krona på verket  - en oliv. ”Det ser ut som de har fått någon slags någon slags hudsjukdom”, sade Fru Bruun.

Hur de smakade? Tänk er en kombination av en förrätt och en dessert. Ja, vad man än väljer för ingredienser i en sådan sammansättning så blir nog resultatet ganska  illa, och så var även fallet med ”Fyllda äpplen med skinka”. Som att äta äppelmos blandat med lök, paprika, skinka och oliver, ungefär.

Fyllningen var det egentligen inget fel på som sådan, men den totalt dominerande smaken av äpple tog över  - och om det nu fanns en baktanke från Köksmästarens sida att man skulle äta så lite som möjligt, så hade man i alla lyckats så långt. Det var nämligen ingen i sällskapet som åt upp sin portion, så man kan ju verkligen tala om bantning då det knappast var någon som fick i sig de 185 kalorier som varje portion enligt receptkortet sades innehålla. Detta kom dock desserten att ändra på senare.

Betyg för ”Fyllda äpplen med skinka”: 2,6.

Huvudrätten utlovade en betydligt mer praktfull matupplevelse än förrätten, i alla fall om man ska tro Mästerkockens receptkort:

”En burk färdiglagad soppa går kvickt att förvandla till en lätt sufflésmet och vardagsfisken blir så mycket festligare med det gyllenbruna och sammetslena täcket ovanpå. Garnityret kan man ju spara in på till vardags med medge att det ser gott ut”.

Om nu någon missade det ovan: vi talar såklart om ”Succé-sufflé”. Låt oss börja med att visa lite ingredienser:

Den färdiglagade burksoppan

Den lätta sufflésmeten

Vardagsfisken (kolja, kryddad med ett halv ett lagerblad, en bit lök och fyra kryddpepparkorn)

Garnityret, här i sparrispadet från konservburken

Det färdiga verket. Medge att det ser gott ut...

Familjen Bruun har aldrig gjort sufflé innan, och någon succé blev det sannerligen inte tal om. En lyckad sufflé ska vara ungefär som en pudding, alltså relativt fast. Men som ni ser ovan –  täcket blev inte alls gyllenbrunt och sammetslent – och innehållet rann som ut som en soppa som på tallriken. Fisken fick ungefär samma konsistens som halloumi, så om ni tänker er att tugga på ett suddgummi smaksatt med fisk så har ni ungefärlig bild av hur familjen Bruuns sufflé frestade de stackars smaklökarna.

Inte särskilt mycket, alltså.

Att värma garnityret – räkorna och sparrisen – i sparrisspadet,  spred en fesen doft som inte någon vill utsätta sina matgäster för, något som för övrigt mycket livligt demonstrerades av herr Bruun. Det här med att använda spad från konserver i matlagning är oavsett innehåll i konservburken en dålig och väldigt äcklig idé, som vi misstänker inte förekommer i moderna recept längre.

Igen: garnityret. Ja, medge att det ser gott ut...

Betygsmässigt gick ändå åsikterna isär när det gällde vår huvudrätt. Herr Bruun i det närmaste oätligförklarade ”Succé-sufflé” medan kvällens övriga deltagare var mer generösa i sin betygssättning. Slutbetyget blev 2,8, alltså något högre än förrätten.

Dags för dessert, och även dags för något av det brunaste som finns: radiokaka (eller som Mästerkocken väljer att kalla det: kexkaka).

Enligt Wikipedia lanserades begreppet radiokaka redan på 20-talet, och kommer av att den kan ätas ljudlöst utan knastrande, som ju är en fördel om man exempelvis lyssnar på radio. Dock innehåller ju i alla fall modernare recept på radiokaka kex, så att det inte knastrar när man äter den är ju inte helt sant. Om någon läsare känner till mer om historien bakom radiokaka så är det fritt att höra av sig i kommentarerna.

Nåväl. Till vår kexkaka behövs en blandning av kokosfett, ägg, florsocker och kakao:

Den bruna smeten kletas ut i en avlång form och varvas med Mariekex…

…för att sedan stelna i kylskåp i minst tolv timmar.

Och det här var en succé. Då vi inte hittade några chokladbitar som liknade Mästerkockens fick vi nöja oss med att dekorera punchpraliner.

Och lika bra gick det, då detta blev GOTT, på gränsen till mästerligt!

Betyg: 4.3. Om man gillar innanmätet i ballerinakex, gillar man garanterat kexkakan. Farligt och mäktigt gott, och utan konkurrens kvällens vinnare.

Med detta tackar familjen Bruun för den här gången. Nästa vecka är vi tillbaka igen. På återseende!

3

Isterbandsfranska, Kroppkakor med korvfyllning och Ostkaka med äpplen

Den uppmärksamme läsaren noterar bara genom att titta på recepten att de denna vecka har något gemensamt.

Isterbandsfranska_bild

Kroppkakor bild

Ostkaka med äpplen

Ja, förutom det faktum att det varken låter eller ser särskilt gott ut, ser vi här ovan tre olika varianter på småländska specialiteter à la Mästerkocken.

Småland. Om man bortser från lingon och röda stugor känns det faktiskt väldigt brunt. Inte bara det att farbror Bruun kommer därifrån – smålänningarna har genom århundraden personifierat det svenska barkbröds- och potätsamhället. Tänk er alla fattighjon, bortom all Astrid Lindgren-romantik och förmodligen döende i sin egen avföring, som från detta landskap gått till de sälla jaktmarkerna.

Nej, i gamla tiders Småland fanns det sannerligen inget utrymme  att leva över sina tillgångar, och efter påskhelgens utsvävande och storsinta fyrarättersfirande var detta något som även familjen Bruun fick erfara. Men ni känner till talesättet: sätt en smålänning på en klippa och han börjar odla, och så ordnade farbror Bruun trots en skral kassa mat på bordet även denna vecka.

Måltiden inleddes lite lätt och frestande med en varm smörgås: isterbandsfranska. Småland är ju vida känt för just korv och i synnerhet isterband, och en bild som säkert många får på näthinnan är det brunskimrande julbordet från Emil i Lönneberga. Familjen Bruun kan dessvärre inte imponera med slikt kulinariskt skådespel, utan våra korvar såg ut ungefär så här:

Isterband tarm

Kära läsare, ni som har gått och undrat över hur skinnet på skalat isterband ser ut i närbild – varsågoda – klicka på bilden till höger ovan. (Ja, det är tarm).

Det kan inte nog poängteras att det eventuellt lustfyllda i att äta isterband minskar markant för den vars lott faller på att avlägsna skinnet, men efter stunds motvilligt hackande och fräsande av korv och tomat stod isterbandsfranskan i all sin prakt och solblommande på bordet:

Isterbandsfranska

Oväntat nog visade sig isterbandsfranska vara på gränsen till gott. Som förrätt är den dock inte att rekommendera; den är lite för pikant även om äggulan slätar ut en del av den dominerande korvsmaken, men kan med fördel ingå i vickning eller som nattamat med öl. Med andra ord, som receptet ju även antyder, som kvällsgott utan pretentioner. Betyg:  3.6.

Kroppkakor fyllning

Det är många som inte tycker om kroppkakor, och det kan man ganska lätt förstå. Kroppkakor är egentligen en väldigt bisarr maträtt. Bortsett  från själva namnet brukar inte heller konsistensen vara någon favorit, men oavsett vad man tycker är kroppkakor en klassiker som dessutom har många släktingar i både nationellt och  internationellt kök. Så det är inte bara familjen Bruun och smålänningarna som är konstiga.

För att få till den där riktigt tunga, kompakt slajmiga, densiteten ska potatisen först kokas och pressas, blandas samman med mjöl och ägg för att formas till en deg, och på slutet – enligt det traditionsenliga receptet – fyllas med stekt lök, fläsk och massor av kryddpeppar för att sedan återigen kokas. Vissa besvärar sig dessutom med att steka upp dem i smör efter detta förfarande, som om det inte redan vore nog med arbete. Enligt den småländska och öländska traditionen serverar man kroppkakor i djup tallrik tillsammans med lite mjölk och lingonsylt, denna detalj tog dock inte Mästerkocken tillvara på.

Men man ville naturligtvis sätta sin prägel på receptet. I Mästerkockens kroppkakor hittar vi ingen kryddpeppar, men däremot svartpeppar. Fläsket är utbytt mot fläsk- och stångkorv, men eftersom ingen av dessa fanns att tillgå i livset (hemska samtid!) fick kroppkakorna nöja sig med att bli fyllda av isterband som i mångt och mycket är besläktat med stångkorv.

Vi bjuder till kroppkakor

Trots en ganska vänligt inställd smak var det platt omöjligt att få ner mer än en kroppkaka, och ur detta föddes en diskussion kring hur många potatisar som egentligen går åt till att göra en. Jo, det har naturligtvis att göra med hur stor man vill ha den, och det är inte att överdriva att säga att kroppkakorna ovan nästan kom upp i snöllbollsformat. Vill man ha gäster som tar om är det därför att rekommendera att göra kroppkakorna mer som golfbollar.

Vi bjuder till kroppkakor

Succén uteblev för kroppkakor med korvfyllning och betyget hamnade på 2.6. Det hade nog kunnat bli högre om det hade funnits mer smörsky att  bedöva smak och konsistens med, men som redan nämnt fanns inget utrymme för excesser i denna veckas matlag.

Det kändes väldigt tungt i kistan när det var dags för desserten, och att ostkakan mer såg ut som en matpaj än en dessert gjorde det inte lättare.

Ostkaka med äpplen

Ostkakan ovan har egentligen väldigt lite med en traditionell småländsk ostkaka att göra, även om man bortser från att den innehåller äpplen och russin. Att göra riktig ostkaka är en ganska komplicerad process som tar tid, och här har man istället valt att fuska med kvarg, uppvispad äggvita, potatismjöl och ett ordinärt pajskal av mördeg. Hur den smakade? Lite syrlig och torr – en klick vaniljsås eller glass vid sidan av hade inte varit fel – men som dessert betraktat var den ändå helt okej med sina 3.6 poäng.

Summerat blev det denna vecka på decimalen dött lopp mellan isterbandsfranskan och ostkakan. Så kan det gå. Om man ändå ska utse en vinnare får det bli isterbandsfranskan, som orättvist tappade lite i betyg på att den inte serverades helt varm. Dessutom: om familjen Bruun någon gång bjuder till vickning är det inte helt omöjligt att vi ställer just isterbandsfranska på bordet!

Isterbandsfranska recept

Kroppkakor med korvfyllning recept

Ostkaka med äpplen recept

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...