Då familjen Bruun förra veckan utforskade den högre köksskolan, kände vi nu att det var på sin plats att återvända till den lägre. Men trots att kassan inte tillåter någon vidare extravagans i köksväg i dessa tider, då majoriteten av befolkningen förmodligen är ruinerad av julhandel och annat, gäller det ju ändå att försöka sitt allra bästa när det kommer gäster.
Säg, vad kan då passa bättre än att inleda med en mustigt doftande soppa som dessutom skryter med att vara ”..en ren delikatess. Den är enkel att göra och är förhållandevis billig”?
Förhållandevis billig? Låt oss titta på ingredienserna till vår puré och förrätt: lök, buljong, en burk majs, redning och persilja. Nog för att konserver var trendigt på 70-talet, men det är väl tveksamt att en burk majs kostade särskilt mycket. Så nej, det kan knappast bli billigare än såhär.
Att tillaga detta var dock som utlovat väldigt enkelt – koka upp majs och lök i buljong, slafsa ihop, red av och servera.
"en ren delikatess"?
Vad vi tycker är delikatesser är naturligtvis subjektivt, men det är nog få som rätt och resolut samt med stolthet och lystnad i rösten skulle ställa sig upp och svara ”majspuré!” om de fick frågan. Fast det är klart, någonting positivt måste man ju skriva på receptkortet för att bryta den automatiska associationen man får av själva namnet på receptet. Eller så var det så att man verkligen älskade majs på 70-talet.
Med lite klippt persilja på toppen tar fru Bruun här sin första sked av purén. Och hur smakade den då? Tja, till att börja med doftade den absolut inte mustigt. Den luktade majs. Den smakade även majs och åter majs, ingenting annat.
Ett generellt antagande: Gillar man majs så gillar man nog även majs i trögflytande form, det vill säga majspuré. I det hungriga sällskapet Bruun togs det på sina håll om ur kastrullen, och en slags oskriven regel är att man då måste ge en fyra i betyg, då en extra portion faktiskt innebär att rätten nått upp till en god och acceptabel nivå. Slutbetyget hamnade därför på oväntat höga 3,6, ur vilket vi kan utröna att vissa av de samlade förmodligen inte hade ätit på hela dagen.
Kvällens huvudrätt hade det innovativa namnet Korv med kamouflage vilket på något sätt för tankarna till Förklädd purjo, som vi tidigare ätit.
Det är egentligen inte konstigare än att koka korv med tillhörande sallad i samma kärl. Mums?
När ingredienserna hade kokat samman under lock i tjugo minuter var det dags att servera. Under lök- och tomatblandningen kan man knappt skönja falukorven. So far so good…
…för visst är det något speciellt med konsistensen av kokt korv, inte minst kokt falukorv. Det går väl an om den är ordentligt kryddad, men så var inte fallet med Korv med kamouflage och sällan fallet med någon av de rätter som vi lagat ur Mästerkockens och Köksmästarens receptbibliotek. Kanske var det just detta som gjorde att herr Bruun, uppvuxen på sjuttiotalet, fick flashbacks från sin barndoms skolmat och med något förskrämt i blicken vände sig till farbror Bruun och sade:
-Du har lyckats.
Ja. I denna orgie av smaklöshet och tafatthet anade vi alla något autentiskt och en äkta känsla av 70-tal, samtidigt som vi konstaterade att det kulinariskt sett knappast kan bli mer uppgivet än så här. Både smaken av det rivna äpplet och salvian hade kokat bort, och kvar fanns ett och annat harmlöst korn vitpeppar som lite trevande brände till på tungan. Absolut ätligt, men inte okej. Betyg: 2,1.
Det blev brunare framåt efterrätten. I det här fallet – i all sin enkelhet – Bruna muffins.
Smör, sirap, ägg, apelsinmarmelad, kaffe, mandel, mjöl, kanel och grädde – går det att misslyckas med en sådan diger parad av ingredienser?
Nej, och det är nästan så att man frågar sig: Alltid brunt, alltid rätt?
Nja, men det blev en strykande åtgång på kakorna, som dessutom spred en jullik och inbjudande doft av kanel. Det är ju trevligt, och passar ju särskilt bra när man glömmer att tömma askfatet.
Kvällens vinnare med betyg 4.0.
Innan vi lämnar er för den här gången: det är fortfarande några dagar kvar att rösta på 70-talets värsta maträtt och den trerätters middag som kommer avnjutas på Den bruna matens ettårsdag. Tack och hej - väl mött igen om en vecka!
”Numera har vi möjligheter att skaffa fina grönsaker året om, även om det är ont om grönsallad mitt i vintern på en del avlägsna orter, dit transporten är besvärlig. Men vitkål bör finnas, likaså morötter, gurka och apelsiner”
-Mästerkocken
”Tyvärr”, några besvärliga transporter stod inte i vägen för familjen Bruun och för denna veckas förrätt, då den lokala matbutiken levererade storartat med dignande berg av samtliga ingredienser som krävdes.
Vintersallad med solsken: Utseendemässigt för den närmast tankarna till någon slags pizzasallad. Smakmässigt till en pizzasallad med socker och pressad apelsin istället för vinäger.
Aftonens förrätt gick med andra ord inte hem hos familjen Bruun. Faktum var att den knappt gick att äta. ”Trådig”, ”kvalmig”, ”jordig” och ”torr” var några av kommentarerna som föll kring bordet och betyget hamnade på låga 2,4. Dessvärre missade vi att pynta bordet med aluminiumfolie, som gjorts på receptkortet, men det hade nog inte hjälpt upp poängen något vidare.
Till huvudrätten: Blomkål under färstäcke. Vad som exakt hände och de känslor som uppstod under tillagnings- och serveringsprocessen är svåra att förklara i ord, trots att receptets instruktioner följdes slaviskt, så låt oss bildledes ta det steg för steg istället.
Det började ganska oskyldigt. Ett blomkålshuvud.
Ett kryss i ”stocken”!
Blomkålshuvudet förvälldes sedan i fem minuter innan det var dags att bre på färstäcket.
Sedan började ”det roliga”.
Klick! Kloff!
Färstäcket. Som en kötthjälm kring blomkålshuvudet.
Resultatet efter nästan en timme i ugnen.
Som ni kanske noterar var det ingen i familjen Bruun som tyckte att Blomkål under färstäcke förtjänade ett uppläggningsfat, utan det operera***…serverades direkt på sin form.
Mmm! Inklätt blomkålshuvud!
Som tillbehör serverades lingonsylt och ättiksgurka, och som ses här nedan även resterna av Vintersallad med solsken.
Nu undrar ni kanske om det här gick att äta?
Det beror kanske inte alldeles oväntat på om man tycker om blomkål eller inte. Den mosiga konsistensen i kombination med att den utseendemässigt liknar hjärna blir för många för mycket att hantera, vilket även blev fallet för Herr Bruun som under mycket dramatiska former spottade ut sin enda tugga av Blomkål under färstäcke i sopkorgen. Han fick flashbacks till Färserat vitkålshuvud, och därmed omgivningens sympatier.
För oss andra i familjen var det här – tro det eller ej – helt okej (eller i alla fall ätligt) även om vi saknade lite potatis och brunsås vid sidan av. Betyg: 2,8.
Kvällens efterrätt krävde minst sagt en fast hand. På denna kaksprits från 70-talet.
Och nej, den liknar inte en kaksprits. Hade jag sett den utan att veta vad det var för något så hade min gissning nog varit att den kom från veterinären.
Något man inseminerar något med, typ.
Men kakor skulle spritsas, och inte vilka kakor som helst, utan En massa kakor av mandelmassa!
Det gick trögt. Väldigt trögt. Det blev absolut inte en massa kakor, och trots att hela familjen försökte styra upp det lyckades vi inte åstadkomma varken bättre eller fler än så här:
Dåligt. Låt oss skylla på spritsen.
Men kakor blev det i alla fall av dem till slut. De smakade som mandelmassa med cocktailbär, och eftersom mandelmassa och cocktailbär smakar exakt likadant så smakade de bara…mandelmassa eller cocktailbär. Då både för- och varmrätten hade bjudit på relativa vidrigheter blev det ändå strykande åtgång på dessa biskvier, och betyget nådde ända upp till 3,5. Med tanke familjen Bruuns tidigare erfarenheter av cocktailbär får detta ses som en mindre succé. Kvällens vinnare!
När man bläddrar igenom Mästerkockens och Köksmästarens receptboxar slås man ibland av tanken att denna tids matkreatörer ofta tycks ha brytt sig mindre om komposition och balans mellan ingredienser och smaker, så länge slutresultatet blev ett recept. Typ vilket som helst. Samma filosofi tycks även ha gällt vid namngivningen av vissa maträtter.
Om de som prenumererade på receptkorten faktiskt lagade maten? Tveksamt. Många av recepten sorterades nog bara in i sin kategori, för att sedan falla i glömska. Familjen Bruun har ibland ställt sig frågan om ens Mästerkocken och Köksmästaren provsmakade sina recept. Att de skulle låta och se innovativa ut tycks ha varit en högre prioritet i många fall.
De fick också gärna heta konstiga saker.
Minns ni kakorna Mörfluffs? Smaka på ordet en stund. Mörfluffs. För all del, det låter och smakar kanske inte så illa – och vetskapen om att det att det är kakor är ju er given – men det finns i alla fall ingenting som heter så. Låt oss ta ett nytt ord:
Raffrundel. Raffrundel.
Är det någon av er som kommer att tänka på en maträtt? Och är det någon av er som kommer att tänka på det här?
För att göra historien om Raffrundel kort: här ovan ses vitt bröd, brieost, skinka, purjolök och rå äggula på en bädd av friska salladsblad. Och nej, det känns inte riktigt okej på det här viset, så vi tar den lite längre historien.
När familjen Bruun först hörde talas om Raffrundel uppstod en ganska lång diskussion om vad ordets egentliga betydelse borde vara, då vi bara genom att titta på receptkortet såg att det var något som inte stämde. ”Raff” – av ”raffig” – ja, det för ju tankarna till något lite ärtigt, raffinerat eller varför inte sexigt.
Är ni med? Bra.
En rundel, jo, den är rund. Man kan inte anklaga Raffrundeln för att vara annat än rund, så det stämmer. Och på nedanstående exemplar lyckades till och med äggulan hålla formen!
Det är när man sätter ihop orden raff och rundel, och när man lägger en rå äggula ovanpå brieost och skinka, som det blir lite problematiskt.
För när man snackar raffrundel borde man egentligen snacka underklädesplagg och inte mat. Tänk er en gördel av lite mer exklusiv kvalitet, med påsydda, halvporriga och snitsiga detaljer. Det, om något, skulle kunna gå under benämningen raffrundel.
Fru Bruun lanserade också idén om en raffrundel som ett horstråk. Om man sätter det i sitt rätta element så känns det genast mer vedertaget:
”Det är en kylslagen natt, och lyktorna kastar sitt bleka sken över gatorna. I Hamburgs raffrundel är det köparnas marknad, och priserna, ja, de är låga”.
Men det här är fortfarande någon slags matblogg och låt oss därför återgå till ämnet. Raffrundeln, som Köksmästaren tänker sig den, är en ganska god macka om man tar bort äggulan. Rått ägg och brieost bör aldrig mötas och är ingen lyckad kombination, faktiskt direkt slemmig och ganska så motbjudande. Det hade kunnat funka bättre med någon stark krydda, men det enda som egentligen smakade något var purjolöken.
Receptmakaren verkar ha inspirerats av danska smörrebröd, och i ingredienserna rekommenderas ”mjukost av dansk typ, t ex Brie eller camembert”. Vad vi vet är dessa ostar fortfarande franska…
Dessutom blev vi lite konfunderade över bayonneskinkan. Vi fann inte denna att köpa och använde istället en (onödigt dyr) lufttorkad skinka, men däremot verkar meningarna på internet vara lite delade om vad som egentligen kännetecknar äkta bayonneskinka. Ska den vara rökt eller lufttorkad?
Som vi minns det fanns den förut att köpa färdigskivad i förpackning som vilket vanligt smörgåspålägg som helst, och är det kanske någon läsare som vet vad som har hänt med den? Familjen Bruun följer i allra möjligaste mån recepten till punkt och pricka, och vill gärna veta detta!
Betyg för Raffrundel: 3.2. Tja, sammantaget en helt okej macka.
Vad säger ni om att förstöra lite husmanskost?
Man kan göra som receptmakarna och göra det enkelt för sig: Ta vilken husmansklassiker som helst. Tillsätt stekt banan. Gärna apelsin. Krydda med curry.
Mästerkocken skaldar:
”Att frukt av olika slag passar fint ihop med kött- och fågelrätter har väl de flesta prövat på, men kanske är det inte så naturligt att servera fisk tillsammans med frukt. Å andra sidan saknar vi väl ofta ett piffigt tillbehör till just fisken. Stekta bananer till spätta valde vi i det här receptet.”
Nej, det är inte naturligt någonstans att servera fisk och frukt tillsammans. I alla fall inte stekta bananer och apelsiner ihop med dubbelpanerad och härligt smörstekt rödspätta, ärter och potatismos. Det finns en anledning till att vi i normala fall inte äter spätta med banan.
För det är fel.
Det är SÅ fel och synd på något som i annat fall hade varit gott. Betyg: 2,3. Det kan tyckas som ett lågt betyg, men frukten ödelade den här rätten totalt. Man gör inte så här, och frågan är hur många som faktiskt gjorde det på 70-talet. Spätta med banan? Nej.
Dags för bruna ljuvligheter! Nötter, smör, choklad, socker och vetemjöl. Jo, det blir en enda sörja när det både ska malas, röras och smältas.
Det är mycket som kommer från Wien, en hel del bra och en del dåligt. Vi har vals, bröd, korv och Freud, samt dessa ljuvliga chokladkakor som enligt Mästerkocken är ”som poem”.
Om de var ”som poem”? Formuleringen känns i sammanhanget lite konstig, men visst var de ljuvliga. Fast väldigt jobbiga att baka. Det skulle sammanlagt bli 60 kakor men ni såg vad som hände ovan – 60 rationaliserades först till 20 och sedan till tolv.
"Moderkakan"
Betyg: 4,4. Som att äta kaksmet ungefär, och detta är mycket gott. Kvällens överlägsna vinnare.
Kära läsare! Det är mycket riktigt så att det är söndag, och det är i allra högsta grad mycket riktigt så att familjen Bruun är tillbaka igen. Den här gången var det farbror Bruuns tur att bjuda på riktig 70-talsmat, och hela familjen Bruun, inklusive alla de tre unga fröknarna, samlades i den lilla lyan som i storleken knappt är större än ett vanligt kök. Jo, det blev riktigt trångt kring stjärten vill vi lova, men bordet stod ju dukat för en riktig trerätters festmeny i 70-talets anda, så vi trängdes mer än gärna inför det väntande kulinariska spektaklet.
Nu medan vi har det riktigt trevligt – välkomna till bords!
Låt oss nu börja med något riktigt (äckligt), nämligen Riktig kalasaladåb. Det kanske är så att vissa läsare inte vet vad en aladåb är för något, då denna rätt av högst förståeliga skäl inte förekommer i det svenska köket i någon större utsträckning längre. Utan att göra någon ambitiös historisk djupdykning kan det sägas att en aladåb är en fransk maträtt som kom till Sverige för hundratals år sedan. Den består av kött, fisk eller grönsaker som har stelnat i gelé, och till detta behöver man…
GELATIN!
Det är sannerligen inte första gången familjen Bruun laborerar med gelatin i det bruna köket, och ni som känner för lite gammal skåpmat kan ju ta er en titt på våra tidigare maträtter Skinkägg i gelé , Plommonkrans och Fågelpastej, för att nämna några dallrande receptkortsklassiker. Riktig kalasaladåb tar dock priset i antal gelatinblad: här behöver man så många som 15 stycken, vilket vi med skräckblandad förtjusning noterar som ett nytt rekord för Den bruna maten.
Till vår aladåb behövde vi förutom gelatin även buljong, persilja, oliver, friska salladsblad, kokt kyckling och burkskinka.
Skinkan - den håller formen!
Vad vi höjde lite på ögonbrynen över på receptkortet: Köksmästaren föreslår ”broilerrulle” som variation till den kokta kycklingen. Är det kanske någon läsare där ute som förstår vad som menas med detta? Kyckling på rulle? Vi fann inte detta att köpa, men ur slapphetssynpunkt låter det ju ganska så lockande om än lite äckligt.
Nåväl, efter det att kyckling och skinka hackats steg spänningen något, då det var dags att börja fylla aladåbformen. Vi började med ett tunt skikt buljong som vispats upp med gelatinbladen, lade över några klyvna oliver, och detta lät vi sedan stelna:
Därefter lade vi över persiljan.
Slutligen burkskinka, kyckling och 15 dl gelatinblandad buljong. Notera att man från Köksmästarens receptkortsamling valt att kategorisera denna rätt under ”Smårätter”:
Nej, det finns absolut ingenting minimalistiskt eller smått över Riktig kalasaladåb. Inte någonstans. Dessutom väger den jättemycket. När hela härligheten var fylld fick den stelna i kylskåpet i åtta timmar.
Som vanligt hade farbror Bruun vissa problem med att få gelén att släppa från formen när det var dags för servering, men efter viss assistans från fru Bruun gick det vägen. Se här:
Resultatet blev ganska obeskrivligt, men skulle ju som vanligt likväl ätas.
Herr Bruun tyckte att den blev vacker. Undertecknad skrek (vilket även hörs på videon ovan). Fru Bruun drack mer vin – kanske den mest vettiga reaktionen och en rimlig förberedelse inför vad som väntade. Fröknarna Bruun satt lite tysta och avvaktande innan de blev serverade var sin bit (vi uteslöt serveringsförslaget potatis då ju detta senare kom att ingå i vår dessert), men det dröjde inte länge innan kommentarer och omdömen kring graden av oätlighet började bubbla upp kring bordet.
Yngsta fröken Bruun fällde i ett tidigt skede den mest talande anmärkingen: ”Det här smakar som doften av kattmat”. Det kan inte sägas tydligare. De hackade styckena av burkskinka och kyckling var dessutom i storlek (och som man tänker sig konsistens) ungefär som portionsbitarna i en burk Whiskas, och att de utöver detta låg inbäddade i gelé gjorde inte intrycket mindre markant.
Som helhet smakade detta lite av burkskinka, buljong och konserv, och eftersom receptet inte innehåller några kryddor alls är detta inte så konstigt. Betygsmässigt – efter det att de flesta av oss inte ätit mer än en eller två tuggor – landade vi på 2.0, och anledningen till att det blev så högt får skyllas herr Bruun, som av någon outgrundlig anledning tycker att både pastejer, patéer och aladåber är goda.
Vi går vidare till vår huvudrätt och vänder blicken utomlands och söderut, nämligen mot Spanien. Det bjöds på paella – men inte vilken paella som helst – utan vi hittade något så piffigt som en svensk variant på denna spanska nationalrätt. Så här skriver Mästerkocken på receptkortet:
”Något förenklad är denna paella om jämför den med en ”äkta” spansk, som ofta har en rikedom av skaldjur bland ingredienserna och dessutom olika slags”.
Ja, det är väl att betrakta som en sanning med viss modifikation. Låt oss titta på ingredienserna.
Riset som ni ser på bilden nedan kokade vi tillsammans med 4 dl hönsbuljong, 1/2 dl vitt vin, lök, den fantastiskt svenska kryddan gurkmeja och på slutet tillsatte vi ärter och räkor. Trots att ärter känns väldigt svenskt, så upplevde vi dem som väldigt malplacerade i den här sammansättningen. Hade inte Mästerkocken kunnat hitta någon annan, mer spännande, och kanske mer passande, svensk grönsak att blanda i, säg?
Till serveringen lade vi upp de brynta (varför ”bryner” vi inte köttet nu för tiden?) kycklingdelarna och fläskfilén och ”doftade” en aning av den otroligt svenska kryddan curry över.
Det ser väl inte så illa ut?
Och nej, kära vänner, det var inte heller så illa. Inte på det sättet.
Men det är en så fruktansvärt sorglig och tårdrypande intetsägande maträtt. En svensk paella. Med ärter, curry och gurkmeja – två kryddor som ska doftas över, och här formuleringen viktig, då det ju uppenbarligen inte skulle kryddas.
En av de stora poängerna med just paella är att det ska smaka väldigt mycket. Man använder sig av diverse örtkryddor, saffran, vitlök och citron för att framhäva smaken. Men det enda avtryck Mästerkockens svenska paella lämnade i munnen var smaken av stekt kött, lite vitpeppar, ris och en och annan räka. Man kan undra vad var för slags paella den charterresenär tillika redaktör för Mästerkocken åt på 70-talet, och inte minst hur denne tänkte i själva försvenskningsprocessen av receptet. Fast det här kanske var helt i linje med vad gemene man på sjuttiotalet ville ha? Det kanske var helt i sin ordning och enligt förväntningarna?
Sorgligt. Så sorgligt. Den här rätten har så otroligt lite med ”äkta” paella att göra, och skulle således ha hetat något annat. Vi saknade som skrivet en smakbrytare och dessutom en sås. Betyget hamnade till slut på det lite mjäkiga 3,3.
Dags att runda av. Kan man göra kaffebröd av kokt potatis? You bet – frasiga potatisrullar! Mästerkocken igen:
”Förr drygade man ofta ut degen med kokt, mosad potatis. Det blev ett härligt bröd, gott att bjuda nygräddat till eftermiddagskaffet”.
Det är inte utan att man börjar tänka lite på Fattigsverige när man läser ovanstående. Och att blanda mosad potatis med smör, socker och ägg – när man absolut inte måste – ja, det kändes väldigt konstigt…
Måhända att frasiga potatisrullar passar den som har en skral kassa, men det är sannerligen inget för den som har ont om tid. Det var ett rejält omständigt projekt, och faktiskt svårt, att få till dessa rullar. Och inte blev det mycket till rullar heller. Detta kan visserligen ha ett samröre med mängden vin som intogs till för- och huvudrätten, det vill säga överlevnadsinstinkt.
Degen skulle först delas upp och kavlas ut. Jättejobbigt. På med äppelmos.
Sedan skulle degen rullas ihop. Ännu jobbigare. Och nej, rullarna blev inte så vackra.
Fru Bruun fick hjälpa till. De blev inte så mycket vackrare då heller.
Så här såg det färdiga resultatet ut:
Det fanns absolut inget frasigt i de frasiga potatisrullarna, och man kände heller inte av potatisen, däremot en ganska distinkt smak av bakpulver. Herr Bruun hade en viss förhoppning om att de hade kunnat likna äppeldonuts i smaken, men tyvärr kom de inte ens i närheten. Tänk er pinnbröd med lite äppelmos i. Ungefär så. Absolut inte mer spännande.
Fru Bruun påpekade att de hade kunnat fungera bättre tillsammans med lite kanel och socker, något vi andra instämde i, men någon sådan lyx känns ju knappast aktuell i något decennium när nu degen ska drygas ut med potatis. Betyget blev 3,6 och de frasiga potatisrullarna blev därmed med en liten marginal kvällens vinnare. De smakade ju trots allt lite äppelmos…
Det var allt för den här gången, gott folk. Som ni märker har familjen Bruun ett växande intresse av att utforska det internationella köket och dess intåg i Sverige på 70-talet, och vem vet, det kanske märks nästa gång också. Välkomna åter!
Välkomna in. Slå er ner vid bordet, och jag hoppas ni är riktigt hungriga. Kvällens meny är stekt gurka, varma aprikoser och ananas från burk. Ta för er rikligt, så att ni står er hela vägen hem.
En trerätters middag börjar ju redan i affären, och inköpslistan ovan visar att denna afton faktiskt var väldigt ekonomisk. Vad som är dyrt eller billigt kan ju ändras en del genom åren, och ett recept hämtat ur kategorin ”när kassan är skral” kan mycket väl visa sig vara dyrare än festmaten, vilket familjen Bruun nogsamt fått erfara. Denna kväll hade vi dessutom celebert besök av Aftonbladet, så nerverna var spända till bristningsgränsen. Skulle kvällens meny bära eller brista?
Här ser vi alla ingredienser i Färserad gurka. Lite förvånande är kanske den totala avsaknaden av själva färsen, men förmodligen har den blivit bortrationaliserad för att, som en läsare uttryckte det; ”det fanns viktigare saker att ägna sig åt på sjuttiotalet än att laga spännande mat”. Den som detaljstuderar fotot på receptkortet hittar i bakgrunden någonting som påminner om ett avföringsprov redo för laboratorieanalys och praktiskt upplagt på en liten träskiva för att lättare få plats under mikroskopet. Detta kan mycket väl vara den saknade färsen, och som förslag på metoder att variera färserad gurka ger oss Köksmästaren tipset att tillsätta färs, någonting som på inget vis verkar ha varit obligatoriskt, varför vi helt enkelt struntade i det. Ingen fisförnäm matporr här inte. Recepten skall följas, basta!
Gurka består ju som bekant mest av vatten, men är ändå en uppskattad ingrediens i en sallad eller på en macka eller bara som tillbehör. När man först flottyrsteker och sedan ugnsvärmer gurkan upptäcker man dock att den förlorar sin fräschhet och sprider en doft som kommer en att tänka på de där stora soptunnorna man brukar kunna hitta på bakgården till en restaurang. Det är en lockande odör som sommartid förklarar varför vissa gator är populärare än andra som promenadstråk betraktat.
En sak som mycket mystifierade Herr Bruun när han studerade det som utspelades i hans egen ugn och sedan jämförde detta med bilden på receptkortet var storleken på tomater och gurka. Var tomaterna mycket mindre på sjuttiotalet än vad de är nu? Om så var fallet, hur har de uppnått sitt nuvarande omfång? Är det ett resultat av Tjernobylkatastrofen eller någon medveten genmanipulation? Fröken Bruun valde i affären ut den tjockaste gurka som gick att uppbringa, och till detta några helt vanliga tomater, men inte ens den minsta tomatskivan visade sig kunna ligga så nätt som receptklubben Köksmästarens. Till slut gav vi upp, och varvade dem helt enkelt i en skål såsom avbildats ovan. Det här var otroligt välkryddat med en hel klyfta vitlök, som efter en sejour i ugnen fick en närmast självlysande grön nyans, ett fenomen som familjen Bruun inte tidigare lagt märke till. Smaken visade sig ledsamt nog vara i full överensstämmelse med lukten. Inte ens parmesanosten och vitlöken kunde räddat detta. Den vältrade sig runt smaklökarna på ett vidrigt intimt sätt, och Herr Bruun var väldigt nära att kräkas. Betyget landade på 1,6.
Ett gäng burkar och en bit skivat svin? Ånej, kära läsare, detta är ingenting mindre än kvällens huvudrätt Delikat köttgryta. Mästerkocken utlovade en ”piffig och färgglad gryta”, och med ordet delikat redan i titulaturen hade vi indoktrinerats så mycket att det inte gick att neka denna maträtt sin självklara hedersplats på bordet. Hör och häpna; Mästerkocken upplyser oss om att recptet går att variera om man använder andra grönsaker och kryddor. Där ser man.
Tillagningen av detta var väldigt lätthanterad. 1. Öppna konservburken 2. Töm den i grytan 3. Värm. Svårare var det faktiskt inte. Här ser vi någonting som får det att vattnas i munnen riktigt ordentligt. Tomater, champinjoner, ärtor, majs och aprikoser. Aprikoser? Vem kom på att man skulle ta en helt ordinär middag och stoppa aprikoser i den? Var det ett skämt på Mästerkockens redaktion? Receptmakaren vände sig om och någon lustigkurre passade på att skriva dit ordet aprikos innan allt skickades iväg till tryckeriet? Vik hädan styggelse. Ut ur min åsyn, och framförallt ur min mun.
Ser det inte trevligt ut med de blekt uppfläkta köttvalkarna simmande i en sås av blandade frukt- och grönsaksbitar? Om man flyttar på dessa bitar ser man en syn som möjligen skulle glädja en gynekolog, men få andra. Enligt instruktionerna skulle detta kryddas ”ganska kraftigt”. Med oregano. Dessutom uppmanades vi hälla ut spadet från konservburkarna innan dessa tömdes i grytan. En sansad och väl begriplig handling om man nu inte vill ha en soppa istället för en gryta, men sedan kommer nästa mening. ”Spara det gärna till något annat tillfälle”. Vilket annat tillfälle skulle det kunna vara? Vid vilken situation i livet är spad från konservburkar ett oumbärligt hjälpmedel? När man lider av törst? När lusten att svälja spad blir för stor att kunna hanteras? ”Älskling, jag är lite sugen. Skulle du ine kunna ge mig det där glaset med champinjonspad som står i kylen? Mmm. Tack.”
Här ser vi en av kvällens besökare fascinerat stirra ner i dekokterna. Hans uppenbara intresse förbyttes i fasa när familjen Bruun artigt erbjöd en smakbit. Tryckta mot väggen stod både journalist och fotograf med vidöppna ögon febrilt sökande en flyktväg. Hela familjen Bruun stod mellan dem och dörren, och Herr Bruun förklarade med myndig stämma att det går minsann inte an att skriva om mat man inte smakat. Den stackars journalisten flämtade till, och tårarna var inte långt borta, men mat skojar man inte om och gurkan skulle in i munnen, stekt eller ej. Hon gav sin fotograf en vädjande blick, men kameran och dess skötsel fångade just då hela hans intresse. Denna sorts pennalism förekom troligen inte ens på JMK, men situationen kunde uppstått på vilken skolgård som helst. En försvarslös stackare i klorna på mobbare. Omringad, sviken, och med en skiva stekt gurka hotfullt dallrande framför munnen. Behöver vi nämna att familjen Bruuns triumf var närmast total?
”Gott att servera till: potatis eller bröd”, skrev Nästerkocken. Vi valde bröd. Pain Riche, för att använda 1970-talets vokabulär. Trots att rätten kryddats kraftigt med torkad oregano och dessutom både salt och peppar smakade det ingenting. Ingenting annat än nödtorftigt uppvärmda burkchampinjoner, vill säga. Förekomsten av aprikoser gjorde att en sötaktigt jolmig smak ibland smög sig in i den annars rätt trista rätten. Äldsta Fröken Bruun gav den av någon outgrundlig anledning en fyra i betyg och skickade därmed upp slutbetyget på 2,7. Nästan okej, med andra ord.
Snabblagad ananastårta ljög sannerligen inte om sitt namn. Enligt Mästerkocken skulle det ta tio minuter att tillreda denna finess för kaffebordet. Sanningen var snarare fem. Lägg en färdig tårtbotten på ett fat, stjälp över ett par burkar ananas, på med grädde. Voila! Om man vill ha omväxling kan man enligt Mästerkocken prova att använda färsk ananas, men då ska man endast köpa den när den är billig. En förnuftig uppmaning. Det är bara reklamen som lurar dig och får dig att tro att du annars måste konsumera.
I den hårt vispade grädden skulle blandas en matsked apelsinlikör och antingen vaniljsocker eller ytterligare en matsked apelsinlikör. Självklart valde vi spriten framför sockret. En efterrätt man kan bli full på har oanad attraktionskraft, så även på 1970-talet. Tyvärr uteblev denna del av effekten, vi borde nog ha ökat dosen. Ananastårta var som redan konstaterats otroligt snabblagad, men relativt torr i smaken. Grädde och ananas gjorde sitt bästa för att överrösta de fabriksbakade sockerkaksbottnarna, men skrek förgäves. Skrek gjorde även Farbror Bruun. Av besvikelse. Det samlade betyget blav 2,9, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt, men räckte ändå till för att göra detta till kvällens vinnare.
Så här kan det se ut efter en brun trerätters. Här nedan kommer recepten. På återseende.
