Det kommer gäster Arkiv

26

Grillad grapefrukt, Gratinerad paprika under ananaslock och Iris kalasvickning

Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.

Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.

Så. Pinsamt.

Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.

Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?

Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.

Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?

Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!

Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.

Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.

I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.

Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.

Om den vann? Nej.

Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.

För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här:  varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.

Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.

Lever - gott eller blä?

Se resultat

Loading ... Loading ...

MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.

Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.

Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.

Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.

Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.

Slicka skålen, någon?

Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:

Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.

Med vänliga hälsningar en kock

Funkar det lika bra med kaffegrädde?

Soja för färgens skull, såklart.

Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!

Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.

Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.

Fast vi är inte klara ännu!

Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)

..samt en generös skiva gorgonzolaost.

Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.

Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.

En tugga räckte.

Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja  sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.

Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!

Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.

Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.

Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.

Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.

Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.

Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!

Hej mä er.

14

Orient-toast, Äventyrlig köttfärslimpa och Flarntårta

Godafton. Kvällen till ära presenterar familjen Bruun ett finbesök. Den specialinbjudna gästen till middagen var nämligen farbror Bruuns mor, en trogen Mästerkocken-prenumerant på 70-talet, som dessutom har följt våra försök och kulinariska äventyr här på DBM. Hon har tillsammans med många andra läsare insett att vi i detta avseende behöver all hjälp vi kan få, och kombinerade sin visit i huvudstaden med att komma till familjen Bruuns räddning. I alla fall försöka.

Och när vi ändå är inne på äventyr: det första ikväll handlar om något så trivialt som en varm macka. Går det att misslyckas, om man som mor Bruun är duktig på att laga mat? Nåväl, vi kan ju börja med att titta på den här bilden, som innehåller huvudingredienserna till vår opretentiösa förrätt.

Från vänster: Tomat, persilja, apelsin och kass(e)ler. För att anlägga en positiv ton och för att se detta från den ljusa sidan – dessa skulle väl eventuellt kunna samspela ganska bra i någon slags sallad?

Fast nu är det ju inte sallad som ska tillagas. Och för övrigt är det sällan man vill ha sin apelsin stekt i skivor, oavsett till vad. Styggelse.

Ännu mer sällan är det man vill ha sin apelsin (med skal) på en varm macka, som i fallet med Orient-toasten. ”..ibland kan man få vara lite äventyrlig i köket och blanda tomater och apelsiner på orientaliskt manér”, som Mästerkocken skriver.

Ja. Exakt så roligt måste vi ha det.

Att blanda tomater och apelsin får väl mycket riktigt ses som ett typiskt orientaliskt manér, men att göra detta på en toast – det måste vara Mästerkockens idé… Mor Bruun menade att hon inte åt detta på 70-talet, och hon var heller inte direkt sugen på att äta det år 2011.

-Oftast tittade man bara på receptkorten och sorterade sedan ned dem i lådan, det var få som man faktiskt lagade, tillade hon innan en hon tog en skeptisk tugga.

Ja, vi som både har tittat och smakat på Orient-toast tror och hoppas verkligen inte att den förekommer i någon vidare utstäckning i något kök – orientaliskt eller ej. Den var helt okej om man plockade bort apelsinen, men vid betygsättningen måste ju hänsyn tas till alla ingredienser. Grevéostgratinerad apelsin leder till kortslutning i munnen, så är det bara. Aldrig mer – och därför det blev omdömet 2.1.

Men – låt oss fortsätta på det äventyrliga temat!

Äventyrlig köttfärslimpa, det är ett namn som väcker lustfyllda associationer. Fast det mest äventyrliga receptmakarna kunde komma på var tydligen att strö i lite knaperstekt bacon och majskorn i färssmeten.

Köttfärslimpa kräva detta grepp

Bortsett från det här är detta inget annat än en väldigt alldaglig och klassisk köttfärslimpa. Möjligen att det på 70-talet sågs som innovativt att blanda ut ströbrödet med mineralvatten istället för vanligt vatten (varför egentligen?), men att kalla den här köttfärslimpan för ”exotisk” känns som en grav överdrift.

Det hade ju annars varit mer typiskt Mästerkocken att blanda i en smärre fruktsallad i färsen och prisa den ”saftiga brytningen”, men ett sådant äventyr blev vi tack och lov besparade. Limpan fick, ostörd av stötande och störande ingredienser, stå och puttra i baconsky och extraktbuljong i ugnen i ungefär en timme.

Till servering: gräddsås och ugnsbakad potatis med kummin, vilket för övrigt var betydligt godare till Äventyrlig köttfärslimpa än till Senapspanerade grisaknorrar. Och det här gick hem! Mor Bruun hade gjort ett bra jobb med vitpepparbalansen och kryddningen i övrigt(eller om det var tack vare baconen), och betyget seglade upp till 3.8. Till och husmansskeptikern Herr Bruun var nöjd.

Köttfärslimpan räckte i flera dagar, och det är mycket, mycket sällan som resterna på familjens Bruuns middagar inte åker direkt i sopkorgen, som om vi kunde dela ut bonuspoäng retroaktivt skulle vi göra det till denna rätt. Kvällens segrare!

Som ni har märkt så har fam. Bruun så smått börjat alternera desserter med vickning. Den här gången föll lotten på mor Bruun att välja ut kvällens avslutande rätt, och det blev en kaka från kategorin ”Det kommer gäster”.

Mor Bruun fick också i uppdrag att tillaga den alldeles själv.

Och den blev mycket brun. Och god. Smaken påminde lite om en blandning av Schwarzwaldtårta och dajm, men den mjölkchokladsskadade familjen Bruun var tvungen att poängtera att det hade varit betydligt godare med en ljus choklad istället för mörk blockchoklad.

Så barnsligt.

Flarntårta i all sin prakt – ugnsbakade och frasiga mandelbottnar med grädde, toppat med blockchoklad. Betyg: 3.4.

Här kommer recepten!

 

10

Cocktailkulor, Olivplommon i bacon, Jättedolma och Kvällskorven

Välkomna tillbaka till familjen Bruun. Inte nog med att vi ikväll bjuder på fyrarätters, kvällens samkväm går dessutom i kärlekens tecken, då middagen avnöjts i samband med Alla hjärtans dag. Förutom en kittlande parad av 70-talsafrodisiaka kommer ni också att återigen få stifta bekantskap med två DBM-klassiker: vitkål och katrinplommon.

Men låt oss börja med något trevligt. Det är väl alltid uppskattat att bjuda gästerna på en drink tillsammans med en liten ”teaser” vid ankomsten, och kvällens första lilla tilltugg – Cocktailkulor – är hämtat ur ”Boken om lyckade fester” som ni läsare fått bekanta er med vid ett flertal tillfällen förr här på DBM. Så här skriver man om det där lilla extra man kan tänkas vilja göra för de inbjudna:

”Din fest är färdigplanerad. Maten är inhandlad och lagad. Bordet festligt dukat. Lampor tända och galgar för gästernas ytterkläder framtagna. Ridån kan gå upp! Men hur börjar man?”

Den nyinhandlade maskoten Anders Borg fick denna afton hålla oss sällskap vid bordet.

Ja, hur börjar man? Man bjuder självklart en bål eller liten drink och – jadå – cocktailkulor.

Receptet kan knappast göras enklare. Leverpastej. Olivhack. Skinkhack. Blanda samman. Rulla i hackad persilja och låt stelna. Bjud.

Det borde ju vara en given succé, eller? Nåväl, det handlar såklart om man tycker om leverpastej eller inte, för det här smakar inte direkt av något annat. Man skulle säkert kunna accentuera och imponera med en flashigare drink än familjen Bruuns standardbibba utspädd med tropisk juice, ett par isbitar och en droppe citron – men vad gör man när resurserna är begränsade?

Här hamnade slutbetyget på 1,8 – men för att se det från den ljusa sidan är detta en ganska markant höjning sedan vi sist befattade oss med lever. Vem vet vad som händer nästa gång vi provar det?

Kvällens bjudning gick vidare med fler tilltugg, närmaste besämt med Olivplommon i bacon, kanske mer kända som devils on horseback. Mästerkocken:

”Dessa munsbitar förekommer flitigt i kokbokslitteraturen. Ibland är det musslor svepta i bacon – då kallas de ”angels on horseback”, ibland är det katrinplommon svepta på samma sätt men då får den lede själv namnge läckerhet d v s ”devils on horsebacks”.

Ja, jävlar. Börja med att koka upp katrinplommon i vin och lagerblad.

Fyll varje katrinplommon med en pimientooliv och baconlinda det.

Ugnsbaka. Lägg upp på rostat bröd. Det låter fantastiskt enkelt men var väldigt pilligt.

Undertecknad har på håll hört talas om att det är många som håller den här rätten som en favorit, men har inte riktigt kunnat förstå varför. Att på detta vis låta katrinplommon sabba bacon känns inte som ett lyckat upplägg.

Och mycket riktigt – felet med den här rätten (eller eventuellt receptet – det kan ju knappast ha med familjen Bruuns matlagning att göra) är att de vinmarinerade katrinplommonen dödar all smak av bacon, vilket gör att det bara smakar katrinplommon och bröd. Herr Bruun menade dock att det infann sig en viss tillvänjning om man åt flera stycken i rad – och vid sin fjärde munsbit hade han bestämt sig för att dela ut en fyra i betyg. Vi andra kände oss däremot inte så sugna på att ta om och slutbetyget blev inte högre än 2,1.

Trots att två rätter redan hade ätits var de flesta i familjen Bruun alltjämt hungriga då det var dags att ställa fram huvudrätten. Jättedolma. Smaka på namnet.

Här handlar det inte längre om smårätter, tilltugg eller kulinarisk minimalism. Nu snackar vi Jättedolma.

Historien om Jättedolma är faktiskt lite speciell, då det här egentligen är den första rätten som DBM lagade. Detta ägde rum så tidigt som 2005, då fru Bruun hade fått Mästerkockens receptkortsamling i present av herr Bruun, och tillsammans med farbror Bruun tog sin an detta recept. Eftersom både farbror och fru Bruun är väldigt förtjusta i kålpudding lagade vi det (förutom med tanke på namnet) för att vi tyckte att det lät gott, och här har även Mästerkocken levererat stort i receptintroduktionen:

Varför inte göra en jättedolma istället för att stå och rulla små kåldolmar. Det går åtskilligt kvickare på detta sätt och är trevligt som omväxling.

Däremot ska det poängteras att det inte går kvickare om man följer detta recept, då de har missat den viktiga punkten att man måste skära runt stocken och förvälla hela kålhuvudet för att bladen överhuvudtaget ska lossna i hela stycken.

Men i övrigt funkar receptet bra, eller i alla fall ganska.

Kålblad – utbredda som taktegel på en skärbräda – tillsammans med färs.

Schloff!

”Pensla den med soja mot slutet så dolman blir läckert brun”.

Den här jättedolman blev tyvärr så läckert brun att den blev brännskadad.

Och även om presentationen förde tankarna till en trafikolycka så tyckte de flesta det här fungerade. Det var bara herr Bruun, som inte är någon kålälskare, som sänkte ned betyget vilket blev 3.2.

I en mycket senare timme plockades vickningen och Kvällskorven fram, ett recept som vi hämtat från Köksmästaren.

Huvudingrediens: prinskorv. Gott.

Det var omständigt att göra egen smördeg, men det gick.

På de flesta håll uppskattades anrättningen och fick höga betyg, och blev i alla fall kvällens segrare med 3,6.

Mot slutet gav vi vår nya maskot en liten makeover och penslade hans hår med soja, så att det skulle bli läckert brunt.

På återseende!

14

Gott nytt brunt år – Tvåburkssoppa, Garnerad medaljong pch Jordgubbsris med likörsmak

Familjen Bruuns nyårsafton tillägnades Bobby Farrell, frid över hans minne.

Nytt år på gång, och familjen Brrun ville avsluta det gamla med en braskande trerätters.

Som förrätt valde man ut ”tvåburkssoppa” som om inte annat i alla fall hade fördelen att vara extremt lättlagad. Precis som namnet antyder, bestod soppan nämligen främst av två olika sorters burksoppor.

I detta fallet sparris och champinjon. Så här ser det ut när de ”gifter sig”. Ähm.

Sedan tillsattes grädde, tomatpuré, en skvätt sherry och lite räkor. Perfekt för den som vill ha mer tid över till att dricka på nyårsafton.

Men smaken?

Sparrissoppa. Sparrissoppan fullkomligt krossade alla andra smaker, brände kvarlevorna och orenade på deras grav. Champinjonsoppan verkade mest bara vara med som utfyllnad.

Så – helt okej (okej som i ätbart) om man gillar C*mpb*lls sparrissoppa: yngsta frk. Bruun var överförtjust och blev påtvingad resterna i en plasthink (som ”glömdes” kvar på köksbänken) medan herr Bruun, som gillar sparris som andra gillar munherpes och bråck, nästan grät av avsky. Slutbetyg: 2,6.

Och därifrån gick det bara downhill.

Som det brukar göra när huvudrätten innehåller två sorters frukt och cocktailbär…

Men beskrivningen till Garnerad medaljong lät ju så lovande: ”Av finaste kalvkotlett kanske rent av filé, tillreder man den här smått orientaliska rätten som hör till en av stjärnrätterna i den högre köksskolan”.

Den Bruna maten och ”den högre köksskolan” är ju mer eller mindre synonyma så valet av huvudrätt var givet. Medaljongen skulle garneras!

Som ni vet ska man inte använda samma skärbräda till kött och grönsaker. Kött och frukt går dock bra.

Kalvkotletter i pannan – mmm…

Bananer i pannan – hmmm..?

Och saffransris? Okej. Det är väl det som är lika med ”smått orientalisk”.

Och just det – persikor också! Uppvärmda i sitt eget spad, naturligtvis. Något annat hade varit äckligt.

Men presentationen – den är allt! Salladsbladet, persikoklyftorna, de något brända bananerna och den extremt gula riskupolen, krönt med ett underbart kontrasterande cocktailbär – gott folk, det här är den högre köksskolan!

Dessvärre såg 3 av 4 uppläggningar ut så här redan innan de hunnit till bordet. Sånt som händer i den högre köksskolan antagligen. Herr Bruuns klarade sig av någon märklig anledning, till och med efter att han börjat glufsa i sig.

Men vi kan väl fastställa att det inte glufsades så väldigt mycket. Det var typ oätligt. Förutom kalvkotletten kanske. Möjligen var församlingen för nykter, möjligen förstod den bara inte att uppskatta den högre köksskolan efter förtjänst men alla var rörande överens och gav rätten 2,5 var så det snittbetyget blev väldigt lätt att räkna ut.

Kanske det bästa var kvar till sist – jordgubbsris med likörsmak låter väl gott?

Vi får väl se: Först skulle ris kokas och kylas av, samt indränkas med ”favoritlikören” och i det här fallet innebar det Grand Marnier.

Och innan ni sätter kaffekasken i halsen: det skulle vara vanligt, långkornigt ris och inte grötris. Hade så varit, kanske den här desserten hade haft en chans. Eventuellt.

Tillagningen var inte så intressant att dokumentera: skivade jordgubbar och hackade hasselnötter blandades ned i riset; riset toppades med vispad grädde; grädden toppades med mer hackade hasselnötter. Bon jävla appétit.

Besvikelsen var total. Det här var alltså kallt ris med grädde och jordgubbar. Den som hade väntat sig något i stil med julfrosseriets ris à la Malta hade hur fel som helst – det här vara bara… jättekonstigt och jättefel.

Det blev väldigt mycket över… Betyget blev 1,9, alltså kvällens lågvattenmärke.

Familjen Bruun sade alltså farväl till 2010 med smärre hungersyndrom, och om man tolkar detta som en nyårsspådom så kan 2011 bara bli ÄNNU brunare!

Innan recepten kommer här en liten bonus:

 

Där någonstans, bakom tomteblosset, är farbror Bruuns version. Vi kommer inte riktigt ihåg vad det smakade och betyg sattes inte heller. Gott nytt, på er!


7

Bananer i skinkrock, Sandwichtårta och Snöbollar i vaniljsås

En trerätters fest för både ögat och, tja, magen blev det den här gången när familjen Bruun gjorde ett återbesök i det matglada 1970-talet

Bananer i skinkrock. Smaka på orden. Detta var nog det mest bisarra receptet vi lyckats gräva fram hittills, och låt oss vara ärliga; ingen hade några som helst förväntningar på denna kulinariska avart. Egentligen tänkt att serveras med curryris, men vi valde medvetet bort det eftersom vi tänkte oss detta som en förrätt. Tillagningen var förvånansvärt enkel. Skiva ett par tomater, salta och peppra, och garnera med skink-omvirade bananer. Så enkelt att herr Bruun lyckades med det helt på egen hand trots sitt köksliga handikapp av att vara man. (Se inlägget om ”Det bruna biblioteket” .)

 

”Passar särskilt fint då man inte är speciellt hungrig” enligt receptkortets baksida, vilket inte heller det gjorde någonting för att höja förväntningarna. Som sagt. Ingen, jag upprepar, ingen hade väntat sig någonting annat än ett fullständigt kräkpulver, så döm om vår förvåning när det visade sig vara riktigt gott. Det låter helt otroligt, men både herr och farbror Bruun gav det en klockren fyra. Fru Bruun däremot var en smula mer svårflörtad, varför det samlade slutbetyget endast landade på 3,5. Ändå inte illa.

Gott?

Så kommer vi till Sandwichtårtan. Detta låter visserligen inte särskilt ovanligt som mat betraktat, alla har vi väl någon gång ätit smörgåstårta, men få rätter verkade i våra ögon mer äkta sjuttiotaliga än detta. Bröd, kaviar, böcklingpastej och räkost i en härlig blandning lät faktiskt en smula gott. Tyvärr upptäckte vi i sista stund att denna rätt skulle tillagats dagen innan den skulle avnjutas. Resulta: en ganska torr och tråkig historia. Möjligen kan det låta lite orättvist mot anrättningen att bli jämförd med en höjdare som Bananer i skinkrock, men betyget blev trots detta 3,2, förmodligen för att begeistringen från förrätten ännu satt i

Hackad paprika, en viktig ingrediens

Smaklig sörja

Ah. Efterrätten. ”Här är en efterrätt som kan vara lockande”, står det över tillagningsbeskrivningen. Detta oskyldiga lilla ord borde ha varnat oss, men inte så. Hemmagjord vaniljsås med fluffiga snöbollar. Mmm. Vi provsmakade såsen innan anrättningen ännu var färdig och mmm. Bland det godaste vi smakat hittills, och hade det stannat där hade vi delat ut vår första femma i betyg. Tyvärr gjorde det inte så.

Ser ut som snor, men är faktiskt bara äggvita.

Som kokas i mjölk!

Snöbollar är alltså hårt vispade äggvitor blandade med socker och som sedan kokas i mjölk. Ungefär som maränger påstod frun Bruun, bara med den lilla och, som det skulle visa sig, inte helt obetydliga skillnaden att de koktes istället för att stickas in i ugnen.

Med detta resultat.

Formen blev inte fullt så fin som på receptbilden, men man äter ju inte med ögonen enades vi om. Misstag, eller kanske hade det varit bättre om vi verkligen nöjt oss med ett sådant avnjutningssätt. Fulla av förväntan stoppade vi skeden i våra munnar. Först den ljuvliga vaniljsmaken, och sedan… Smaken från helvetet. Tänk er att ni äter väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser er i munnen, och ni får någon liten aning om hur Snöbollar i vanilsås smakar. Låt detta bli en läxa, käre läsare. Låt er aldrig av någon som helst anledning luras att förtära detta monstrum i matväg. Är det överflödigt att nämna att dekokten hamnade rätt i sophinken? Med förvånade miner såg herr och farbror Bruun hur fru Bruun gav detta äckel en trea i betyg. Slutresultatet blev överraskande högt: 2,3, vilket enbart berodde på vaniljsåsen.

Vänligen notera familjen Bruuns äkta sjuttiotals ölglas

.

Som tur var kom farbror Bruun till undsättning med en hembakad och brunifierad butterkaka avbildad här nedanför.

 

Och så recepten:

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...