Vad som fick familjen Bruun att bestämma sig för fågelpastej till sitt fjärde matlag kan väl aldrig ordentligt utrönas: kanske var det receptets 12 - tolv! – gelatinblad som blev den avgörande faktorn, det får vi nog aldrig veta, men fågelpastej blev det. På gott och ont, mest ont.
Mycket ingredienser var det. Vi kan räkna upp kyckling, lök, äpplen, kycklingsoppa på burk, paprika, skinka och, naturligtvis, gelatin. Med mera.
Var vänlig och notera familjen Bruuns autentiska 70-talsvåg!
Produktplacering!
Så obehagligt kan innehållet i en burk Campbells kycklingsoppa stirra upp på dig, oskyldige matlagningsentusiast. Receptet flaggade för en burk ”dubbelkoncentrerad hönssoppa” men någonting sådant fanns inte att uppbringa på ICA MAXI, Lindhagen (när kommer spons-pengarna?) och en Googlesökning gav hela noll träffar. Sorgligt nog verkar dubbelkoncentrerad hönssoppa ha offrats på framstegens altare, och har därmed inte längre någon plats i vårt moderna samhälle.
Sånt är livet. Alla ingredienser skulle hackas för att blandas med den enkelkoncentrerade kycklingsoppan. Vän av ordning kanske påpekar att fru Bruun inte hackade ingredienserna riktigt så fint som på receptet. Fru Bruun erkänner detta och kan så här i efterhand undra varför hon inte använde sin matberedare. Nåja, shit happens ofta i familjen Bruun, och om det är till någon tröst så hade ingen hackteknik i världen kunnat rädda den här rätten. Så där, nu var det sagt.
Men om vi struntar i att gå händelserna i förväg, så såg fågelpastejen ut så här innan den åkte in i kylskåpet för att stelna till sig i 4-5 timmar (12 gelatinblad, om ni minns…).
Med så mycket tid att slå ihjäl fann herr Bruun för gott att börja förbereda efterrätten: brödpudding.
Smaka på ordet: brödpudding. Tankarna förs osökt till ett flydda tiders fattigsverige: statarelände, storstrejk och Laestadianism.
Och en genomläsning av receptet gör inte så mycket för att skänka rätten någon som helst glamour: vitt, gammalt bröd, russin, socker och mjölk. Och två ägg, som förvisso säkert var höjden av överflöd för Karl-Oskar och Kristina men skit samma.
Vi snabbspolar fram de där 4-5 timmarna och stjälper upp fågelpastejen på serveringsfatet. Detta var lättare sagt än gjort – eländet ville helt enkelt inte släppa, möjligen på grund av omtanke för familjen Bruun som ännu inte visste vilket monster de skapat, men efter en lång, utdragen kamp gled pastejen slutligen ur formen med ett oändligt sorgset ”schluuurp!”
Sedan blev det riktigt otäckt. Och riktigt svårbeskrivet. Men: försök att tänka er någon typ av redd kyckling och grönsakssoppa som stått och blivit bortglömd i en död gammal tants kylskåp. När hemtjänsten till slut hittar henne, hittar de också soppan, som har koagulerat till en väldigt otrevlig geléartad konsistens. Hemtjänsten bestämmer sig för att äta soppan, som en hyllning till tanten.
Så kändes det. Och rätten fick följaktligen ett bottenbetyg: 2,1. Herr Bruun gav otroligt nog pastejen en 4:a, men vi måste komma ihåg att farbror Bruun inte ens kunde äta sin portion, och fru Bruun rensade tallriken endast med yttersta svårighet och hade kväljningskänslor i flera dagar efteråt närhelst hon råkade tänka på fågelpastejen. Det känns inte bra att slänga mat, men i det här fallet fanns det helt enkelt inget alternativ.
Så, det var inte så underligt att brödpuddingen togs emot med känslor som i andra fall kanske inte skulle ha varit fullt så översvallande.
Tja, det var bröd och russin, något sötat. Krispigt på toppen; i botten, där mjölken och äggen mjukat upp brödskivorna, uppnåddes en konsistens som närmast kan jämföras med mannagrynspudding. Serverad med ovispad grädde. Det var inte oävet, inte heller särskilt roligt. En slätstruken 3:a. Här kan vi passa på att påpeka att familjen Bruuns servis är en favorit från 70-talets IKEA.
Även själen behöver föda, och den här aftonen var det Sten Carlsson och Salta Mandlar med sitt klassiska album ”Party på våran gård” som fick stå för den biten.
Väl mött, och titta förbi på tisdag för en fettisdags-special! Här följer recepten:
