desserter Arkiv

3

Nästan som Minestrone, Kryddstark risrätt och Torkad frukt på annat sätt

De flesta av oss minns nog, förmodligen med viss fasa, skolans minestronesoppa. I mitt fall kommer jag ihåg att den tillagades på två olika sätt – ibland med tärnad falukorv, och ibland med köttfärs uppblandad med tomatsås – men med den gemensamma nämnaren att den tillhörande spaghettin undantaglöst var överkokt och svullet grynig av stärkelse.

Egentligen är det fel att kalla den för soppa, då den snarare hade attribut och konsistens av en ganska så stabbig stuvning. En köttröra, som man alltid pressade ner oproportionerliga mängder av ketchup i. Den smakade således mest…ketchup.

Det här var på mitten av 80-talet.  Den till oigenkännlighet förenklade soppa skolan serverade skulle nästan kunna liknas vid en slags omskrivning av ”Vad huset förmår”, vilket stod på menyn minst två gånger i månaden, men att bepryda en rätt med ett exotiskt klingande namn (tänk Västindisk fläkt) gör den naturligtvis mer spännande, och i minestronesoppans fall fokuserar man mindre på att ingredienserna förmodligen bara är uppblandade rester med pasta.

Mästerkocken definierar här nedan en äkta Minestrone, och sin egen ”Nästan som Minestrone”, som familjen Bruun denna vecka har provlagat:

”En äkta italiensk Minestrone kokas på rökt fläsk och grönsaker bl a den karaktäristiska bleksellerin och gärna gul lök. Vi förenklade genom att koka soppan på tärningsbuljong och använda våra egna lättillängliga grönsakssorter”.

Man började alltså förenkla minestronesoppan redan på 70-talet. Och här är man i alla fall ärlig… Låt oss säga det redan nu: det är ingen i familjen Bruun som har ätit en äkta Minestrone. Men vi ville prova den här fuskvarianten, utan de karaktäristiska huvudingredienserna, då vi tycker det är en fantastisk och rätt så rörande idé att namnge recept som ”nästan som”.

För att (nästan) få till Minestrone behövs följande ingredienser: vatten, buljongtärningar, sockerärter, morötter, skalade tomater på burk och pasta. Några av ingredienserna ses här ovan.

Buljongen ska få ett uppkok, färska grönsaker och pasta ska tillsättas.

Icke att förglömma: de hela burktomaterna. Man skulle kunna tro att det är någon form av inälvor när man tittar på bilden, men här har Mästerkocken förenklat receptet på Minestrone så till den vida grad att man helt har uteslutit kött.

Då äldsta fröken Bruun blev försenad till middagen fick vår Minestrone, som plikttroget stod och väntade på spishällen, exakt samma konsistens som skolans.

Schloff!

Tänk er den där maten man kan köpa inplastad, på tub. Ärtsoppa. Risgrynsgröt. Ja, trots att vår ”Nästan som Minestrone” nästan var lagad från grunden så spred den i alla avseenden en air av färdigmat.

Men den gick att äta, fast smakade mest bara tomat och lite av timjan och basilika. Betyg: 2,8, det vill säga nästan okej. Nästan som man hade förväntat sig, och nästan hela familjen Bruun var överens om att farbror Bruun – på äkta 70-talsmanér – nästan hade lyckats med denna rätt.

Då förrätten, till skillnad från vad vi hade trott, tagit smak av kryddorna var våra initiala förhoppningar desto högre ställda på huvudrätten ”Kryddstark risrätt”. Ja, fram tills dess att vi hade läst receptet.

Till fyra personer: en vitlöksklyfta, salt, peppar, paprikapulver. That’s it. Kryddstark risrätt.

Naturligtvis är det dessutom en väldigt omständig rätt att tillaga. Köttröran bestående av lök, paprika och tomatpuré ska först brynas.

Packa en sockerkaksform med kokt och smörblandat ris.

Fyll på med ärter…

…och köttröra. Hela härligheten ska sedan ugnsbakas, och till serveringen dekoreras med skivor av röd paprika.

Voilà!

Nej, den ser inte särskilt aptitlig ut. Faktum är att det inte fanns något särskilt alls med den kryddstarka risrätten. Den var ungefär lika anspråkslös som skolans chili con carne, alltså i total avsaknad av smak, trots att namnet sänder helt andra signaler.

Som man kan ana av bilden var det omöjligt att skära ut sammanhängande bitar av denna ris- och köttårta, men den smakade inte direkt illa, så betyget blev rätt och slätt  3.0. Kryddstark? Det är nästan så att man börjar undra om Köksmästarens recept är översatt från engelska, och kanske hade ordet ”pepper” i sin originaltitel. Det smakade nämligen mer av paprika, alltså ingenting, än av någon pepprig krydda – men redaktören tyckte säkert att det lät mer spännande med ”kryddstark”.

Förberedelserna inför desserten började redan på morgonen, då torkade aprikoser lades i blöt. Resultatet efter tolv timmar ses här ovan.

De blötlagda aprikoserna ska sedan läggas på smörstekta skivor av formfranska.

Och för att göra det på ett annat sätt: toppa med uppvispad och lättsockrad äggvita, strö över mandelflarn. Ugnsbaka.

Resultatet påvisade fasansfulla likheter med paprikagratinerat böcklingbröd, och nej, med denna kunskap i åtanke var förutsättningarna allt utom optimala för vår dessert.

Marängen smakade mest bara av ägg, och känslan av att äta ”Torkad frukt på annat sätt” blev därför likvärdig med att tvinga i sig någon slags aprikospizza.

Ja, så här ser en varm smörgås med aprikos ut. Betyg: 2.0.

Avslutningsvis, recept:

Och skicka gärna in bidrag till vår tävling som håller på fram till lördag.

10

Enkel risotto, salladsdolmar och mandarindelikatess

Familjen Bruun beklagar att de inte hörde av sig i förra veckan men omständigheter gjorde att man inte kunde träffas som planerat! Nåväl! Man gjorde igår lördag sitt bästa för att reparera skadan och samlades på slaget sju för förtäring utöver det vanliga… Den här gången kom inte mindre än två receptkort från Mästerkockens konkurrent Köksmästaren med. Även fast ingen kan beskylla Köksmästaren för att sakna brun karaktär, så är den ändå inte lika rolig som Mästerkocken eftersom de i regel inte har några kommentarer som försöker sälja in receptet till den hågade hemmakocken.

Fru Bruun hade som förrätt valt ut Enkel risotto. Delvis för att till ingredienserna hörde corned beef och fru Bruun mindes med vilken förtjusning farbror Bruun mumsade i sig detta vid ett tidigare tillfälle.

Lök, burkchampinjoner och paprika hackades och frästes upp……varpå ris, vatten och hönsbuljong tillsattes.

Notera gärna att detta är den enda kryddan. Sedan fick det stå och koka ihop sig.

Så fru Bruun började rosta och skära ut små brödskivor – och corned beef!

Fru Bruun var säker på att alla skulle bli tokiga i kombinationen corned beef, bröd och fuskrisotto så hon planerade generöst för två små bakelser per person.

Köksmästaren uppmanade till att lägga risotton i ”fina högar” ovanpå en skiva corned beef, som i sin tur tornade ovanpå en skiva bröd innan hela schabraket skickades in i ugnen..

”Fin” är som bekant en definitionsfråga. Men lite ost, både i och ovanpå risotton, och några nypor persilja räddar allt. Typ.

Vackert! Men förväntningarna, ja de var låga…

Men – hör och häpna! Den Enkla risotton gick hem och slukades – herr Bruun åt hela tre små bakelser. Smaken dominerades egentligen av burkköttet till 90% så gillar man corned beef, vilket familjen Bruun uppenbarligen gör,  kan rätten antagligen inte misslyckas. Men, tyckte fru Bruun, vill man bara tillfredsställa en längtan efter corned beef borde det finnas bra mycket enklare  och mindre omständliga sätt att göra det på. Betyg: 4,1 och den som är intresserad av att gå händelserna i förväg får nu veta att Enkel risotto faktiskt skulle bli kvällens vinnare.

Som bekant kan inte alla vara vinnare… Det kanske är en tröst för kvällens huvudrätt – Salladsdolmar.

Ja, det är alltså typ kåldolmar, fast med sallad istället för kål. Och köttfärsen ska stekas innan man gör dolmarna. Och champinjoner… Ja ni hör, det är hur konstigt som helst och inte blir det mindre konstigt av att man vill ha oss till att hitta burkchampinjoner som ligger i smör istället för spad..! Uppenbarligen fanns en sådan produkt en gång i tiden, men det måste varit länge sedan.

Herr Bruun fick därför nöja sig med vanliga burkchampinjoner. På receptkortet användes ordet ”flocka”, som i att ”flocka ned färsen och rör…” och ingen i familjen Bruun hade hört det förut… Någon etymologiskt lagd läsare som känner till mer om det?

Hursomhelst, när färsen var genomstekt skulle den svalna för att sedan spädas ut med detta:

Det är inte helt lätt att se, men det är alltså ströbröd, kaffegrädde och ägg. Det låter kanske inte så konstigt, men längre fram kommer vi att upptäcka att detta var Mycket Dåligt.

Sallad var det, ja. 16 stora salladsblad ville Mästerkocken ha.

Nota bene: 16 stora ångade salladsblad. I den här rätten skulle salladen nämligen vara motsatsen till hur man vanligtvis vill att sallad ska vara: krispig, spänstig och fräsch…

Ja, ni vet. Allt som salladsbladet ovan inte är.

Nej, det är inte vackert men precis så här skulle det vara.

Herr Bruun var omåttligt stolt över sina fina ”dolmar”, här fotograferade innan de åkte in i ugnen för att salladen om möjligt skulle bli ännu sladdrigare.

Det blev den. Och sallad som först ångats och sedan ugnsbakats blir konstigt nog så sladdrigt seg att det nästan inte går att bita sönder den…

…så till slut sitter man bara och föser runt sin dolma på tallriken…

…eftersom blandfärs som kryddats med rosmarin inte heller är någon jättehit. Notera de vita klumparna i färsen, som ser ut som stelnat flott…

Det är ägget, grädden och ströbrödet som formade små koagulerade klumpar i ugnsvärmen. Det som var ätligt av salladsdolmarna var med andra ord champinjonerna. Betyget blev 2,1 eftersom det inte finns något universum där man tycker att varma salladsblad är en bra idé.

Hittills har kvällen alltså frambringat en hit och en miss – på vilken sida kommer desserten – Mandarindelikatess – att hamna? Följ med…

Mandarindelikatess skulle kunna beskrivas som en dessert som innehåller ganska lite ”Mandarin” och desto mera ”delikatess”. Om ens uppfattning av ”delikatess” är risgrynsgröt, alltså. För det är vad den här efterätten är.

En burk mandarinklyftor (ja, en burk på fyra personer…) lades i en form…

…och täcktes med hemkokt risgrynsgröt.

Två hårdvispade äggvitor fick kröna verket innan det gräddades.

Dekorera med några mandarinklyftor och servera!

Lätt som en plätt, men inte särskilt tilltalande…

Varken för ögat eller munnen, faktiskt. Maränglocket blev aldrig riktigt marängigt och då återstod egentligen bara risgrynsgröt med någon enstaka mandarinklyfta här och där – det blir ingen glad av. Och Mandarindelikatess fick därför inte mer än 2,6 i betyg av församlingen.

Adjö för denna gång och på återseende om dryga veckan

MVH

Familjen bruun

42

Baconbröd, Färserat vitkålshuvud och Ananasdröm

Nationaldagen till ära ville vi ha någonting som kändes genuint äktsvenskt, och vad kunde väl mer symbolisera moder Svea än vitkål, massor av vitkål?

Brunt på vägDessa ingredienser är ännu rätt färgglada, men det bruna väntar alldeles runt hörnet. Kvällsgott utan pretentioner är ett namn som utmärkt beskriver vår målsättning denna afton; vi hade absolut inga pretentioner när vi började laga förrätten.

En nyinköpt och äkta sjuttiotalsduk prydde bordet, och ett frigolithuvud fick ersätta fröken Bruun som jobbade sent och bara skulle hinna smaka på efterrätten. Askkoppen på bilden ser ut att vara från sjuttiotalet den med, men är faktiskt inköpt i Riga för bara ett par veckor sedan. För våra grannar i öster tog sjuttiotalet aldrig slut, det fortsatte i det oändliga och vi är en smula avundsjuka på dem som kan uppleva en brun vardag varje dag.

Vi börjar med att bre smör på några helt vanliga korvbröd. Baconbröd lovade enligt receptkortet att bli ”en varm smörgås utöver det vanliga”, och detta trodde vi på utan att tveka. En hel del av de maträtter vi nu avprovat har faktiskt varit ”utöver det vanliga”.  Smaklöst utöver det vanliga, vidrigt utöver det vanliga, fånigt utöver det vanliga, listan på saker som skulle kunnat passa in här kunde göras lång, men vi begränsar oss till dessa tre för enkelhetens skull.

senap senap senapVad man gjorde var alltså att ta de smörade korvbröden, stoppa in ost, krydda med paprikapulver, samt vira runt med senapifierade baconskivor. In i ugnen, och ut på tallriken efter åtta minuter. Så lätt att till och med en nutida människa klarar av det. Att tomaterna skulle in i ugnen även de klarade vi däremot inte av, så de fick fortsätta vara kalla. En grov fadäs som minskar vår trovärdighet betydligt, någonting vi inte kommer att låtsas om i denna blogg.

Det här lät ju inte särskilt speciellt i matlagningsväg. Inte såg det överdrivet aptitretande ut heller, men som vi redan tidigare konstaterat är det svårt att misslyckas med bacon och ost, någonting som visade sig stämma även denna gång. Det stämde faktiskt så till den milda grad att vi formligen slukade dem. Baconbröd var en höjdare när det gäller kategorin gott och simpelt, och betygen blev skyhöga. Det bokstavligen regnade fyror och femmor och slutresultatet blev hela 4,5. Det här var en vinnare, och både farbror och herr Bruun gjorde planer på att införliva denna rätt i det nutida hushållet som given bakismat.

Att den svenska husmanskosten är fullproppad med recept på temat kål och köttfärs är ingen hemlighet. Tänk kåldolmar, tänk kålpudding, men tänk allra helst på färserat vitkålshuvud. Kålhuvudet ska självfallet vara av den större modellen, och gröps ur för att rymma sitt smaskiga inkråm. Lite som en semla av kål och kött. Bisarrt nog visade sig ett kålhuvud vara större på insidan än utsidan, och hur all denna kål kunnat rymmas i detta huvud är en vetenskaplig gåta av högsta rang. Visserligen luras perspektivet på bilden en aning, men det var verkligen sjukt mycket mer när det tagits ut.

smaskensDet aptitretande innehållet består av köttfärs, lök, mjöl och mjölk och hade i det stadium vi ser här ovan förvandlats från ”The Brain That Wouldn’t Die” till the spya in the matskål. Förutom att ha utseendet emot sig verkade det än så länge inte särskilt illa dock.

Så där ja. Nu är semlan färdig så när som på locket. Golvet var täckt av kålbitar och fru Bruun höll mer än en gång på att skära sig i handen under utgrävningens gång. Husets största kastrull visade sig vara ynkligt liten när den här besten lades i.

En blöt handduk virades runt huvudet och knöts ihop. Sedan skulle det koka i två och en halv timme, en behandling som krympte huvudet ungefär som de där sydamerikanska huvudjägarna gör. Med viss bävan väntade vi på att lägenheten, trappuppgången och hela resten av huset skulle fyllas med den särpräglade doften av kokt kål, men där blev vi grymt besvikna. Det luktade faktiskt inte alls mycket.

skrattar bäst som skrattar sistEtt ångande varmt och gulaktigt slemmigt kålhuvud hånflinar från skärbrädan, men skrattar bäst som skrattar sist. Det var också på det här stadiet vi upptäckte att mästerkocken fotograferat anrättningen innan den kokats, vilket gör att den ser betydligt mer smaklig ut än den sepia-tonade slemmiga boll som låg på vår skärbräda. Handduken stank så mycket att herr Bruun såg sig tvingad att förpassa den till sopnedkastet. Det fanns inte en chans i världen att den odören någonsin skulle gå att tvätta ur.

”Dela kålhuvudet i vackra klyftor” föreslog mästerkocken. Att definitionen på ordet vacker uppenbarligen är en smula varierande står klart efter detta. Kan överkokt kål vara vacker? Kanske är det så om man ser den genom sjuttiotalsögon, vi ryckte förvånat på axlarna och tog för oss. Innan vi går vidare ska här berättas att både farbror och fru Bruun tycker mycket om kål. De brukar frossa i kålpuddingar och dylika hopkok, och följaktligen var deras blickar en aning mer lystna än herr Bruuns, som endast äter vitkål om den förekommer i pizzasallad. Gaffeln balanserade full av färserat vitkålshuvud i farlig närhet av munnen innan sanningens minut var inne. Det smakade kål. Kål med stort K. Köttfärsen smakade kål, kålen smakade kål. Till och med ölen smakade kål, vilket kanske var passande då det var tysk öl, men för en simpel svensk strupe inte någon lockande smakkombination. Efter två och en halv timmes kokning blir kålen dessutom något upplöst, och inte ens familjens kålentusiaster åt upp hela sin portion. Herr Bruun spottade ut den i papperskorgen med ett utrop vi inte ska upprepa här då detta är en någorlunda barnvänlig sida. Betyget hamnade på 2, och kålhuvudet i soporna.

Ananasdröm lät riktigt behagligt efter föregående kulinariska Gestapomåltid, och ingredienserna lät inte helt fel de heller, möjligen med reservation för cocktailbären. Vispgrädde och choklad och nötter parade sig här motvilligt med ananas. Egentligen var det som att servera en hamburgare där brödet bytts ut mot ananasskivor och köttet mot gräddblandningen. Enligt receptet skulle man dela ananasskivorna på längden, någonting som vi efter en snabb blick på den sladdriga frukten, den otroligt vassa kniven och våra egna stackars ömtåliga fingrar avstod ifrån. Vi misstänker starkt att inte ens receptets upphovsmän/kvinnor utfört denna i det närmaste harakiriaktiga handling.

Det såg mumsigt ut och smakade mest nötter och ananas. Troligen upptäckte receptets skapare detta även de, och föreslog därför den livsfarliga ananasdelningen för att minska åtminstone ett av dessa smakintryck. Till dess fördel ska sägas att både nötterna och ananasen hjälpte till att effektivt ta kål (obs! inget skämt) på den annars rätt otrevliga smaken av cocktailbären. Varför säger man förresten cocktailbär? Har någon i läsekretsen någonsin beställt en drink i baren och fått den garnerad med detta? Hjälp oss med detta viktiga spörsmål. Ananasdröm både lät och såg gott ut, men betyget stannade på en trea, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt. Här kommer recepten.

5

Påskspecial på Den Bruna Maten

Denna vecka blir det en riktigt brakande fyrarätters påskspecial här på Den Bruna Maten, så följ med och låt er suktas av en gången eras läckerheter.

Bordet är nystädat (händer ungefär en gång i månaden), påskkärringen och fastlagsriset framdukat i någorlunda tidstrogna färger. Vänligen notera den polska såsen som visserligen har betydligt äldre anor än 70-talet, men ändå kan rekommenderas å det varmaste, smakar ungefär som flytande Aromat, mums med andra ord.

I dag skulle det vara påsk, men tyvärr hade inte våra receptboxar några avdelningar för säsongsbetonade läckerheter, så vi fick helt enkelt improvisera. Via säkra källor hade vi tagit reda på att påsken är en tid som starkt förknippas med sill, ägg och lamm, och efter detta anpassade vi oss utan att knota. Dagens recept blev: Sillsexa, Ägg a la Russe, Grillade lammspett med apelsin, samt den lysande avslutningen Glödande apelsiner.

En sexa är ett trevligt gammalt uttryck som min mormor brukade använda, och som jag fel eller rätt alltid tolkat som en mindre fest. Detta ord borde k-märkas och tillvaratas liksom sin likaledes sorgligt ringaktade kusin Vickning. Sillsexan i det här fallet var relativt enkel att tillaga. I ärlighetens namn ska sägas att den inte tillagades alls, utan bara lades upp, och med detta lyckades Farbror Bruun alldeles utmärkt. Sill, kapris, rödbetor, lök och ett par råa äggulor. Det låter inte mycket, men var riktigt gott, vilket tyder på att familjen Bruun redan har halkat långt ner på den traditionella matlagningens hala och slippriga backe. En intressant konsistens fick anrättningen när man hällde ägget över den. En konsistens jag kan tänka mig var mycket vanligt förr på de kliniker där lungsjuka vårdades.

Host, host, men betyget landade på hela 3,9, kvällens högsta.

Här ser vi den fint upplagt tillsammans med kvällens andra förrätt, Ägg a la Russe. Ägg a la Russe är hårdkokta ägg på en bädd av ärtor, alltihop täckt av currymajonnäs. Vad allt detta har med Ryssland att göra är en sak ingen av oss lyckades lista ut ens efter provsmakningen, men Ryssland, eller snarare dess sovjetiska ersättare var ju ett land på tapeten detta årtionde, så kanske namnet helt enkelt var en hyllning till kamrat maten. Curryn är då svårare att förklara, men 1970-talet var ju, trots Vietnam-demonstrationer och Chile-insamlingar knappast något kosmopolitiskt årtionde varför man kanske buntade ihop allt som lät utländskt och exotiskt (vilket vi har upptäckt att kryddor överhuvudtaget verkar varit) till ett enda, i det här fallet ryskt. Illa var det hur som helst inte, och slutbetyget blev 3,8, nästan lika bra som sillsexa.

Så var det dags för huvudrätten, och en sak vi direkt kunde konstatera är att så gott som all mat ser ganska äcklig ut i riktig närbild, det något slemmiga lammköttet inget undantag. Detta gäller även nutida mat, så torka bort det överlägsna flinet käre läsare.

Redan efter genomläsningen av receptet stötte vi på patrull. Denna rätt skulle grillas. Man skulle ju kunna tycka att redan namnet Grillspett borde antytt det för familjen Bruun, men så var inte fallet. Herr Bruun svär sig härmed fri från varje misstanke om ansvar i denna fråga. Vi är inte säkra på om bordsgrillar förekom på 70-talet, men ansåg oss ha rätt att se genom fingrarna med detta. Tyvärr skulle tomaterna grillas de med, vilket innebar att de inte fick plats samtidigt som spetten i familjen Bruuns sorgligt underdimensionerade grill. Tomater har dock  egenskapen att hålla värmen på ett alldeles utmärkt sätt ville vi minnas, varför vi helt enkelt grillade dem först. De fick ett lätt sjukligt utseende när de mosats till och mjukats upp och dessutom skinnet lossnat på flera av dem. Lite som en påse sopor som lämnats ute i sommarvärmen. En annan tråkig sak var att vårt tidigare antagande om deras värmebeständiga egenskaper visade sig totalt felaktiga. Vi fick äta dem inte bara mosiga och trötta, utan även kalla.

På en vacker bädd av paprikablandat ris vilar de härliga grillspetten med lammkött, champinjon, paprika och apelsin. Apelsin? Varför i hela världen vill man grilla en apelsin? Den förlorar sin smak, men inte sin trådighet, och de i kanterna lätt svartnade slamsorna påminde i bästa fall om kokt och vidbränd apelsinjuice. I bästa fall.

Glöm nu apelsinerna för ett ögonblick och betrakta bilden här ovan. Visst ser det gott ut? Det gjorde det på riktigt också. Såg gott ut. Inte smakade gott. Det var nämligen enbart kryddat med ett inte alltför överväldigande mått salt och peppar, och smakade följaktligen ingenting alls. Vi känner sedan tidigare till att kryddor var en svindyr lyxvara under medeltiden, nu vet vi att det  var likadant under 1970-talet. Skillnaden bestod förmodligen i att 70-talet var jämlikt. Om bara få hade råd med kryddor skulle ingen  använda dem, i solidaritetens namn. Det stadigt sjunkande betyget hade nu nått ner till 3,4.

Glödande apelsiner glöder på mer än ett sätt. Dessa skalade och sockrade apelsinhalvor har varit en bra stund i ugnen så att de blivit riktigt varma, och dessutom garnerats med en glödröd touche a la cocktailbär. Fröken Bruun hade gjort en fin sockerlag dessutom och anrättningen var en smula underlig, men långt ifrån äcklig. Tills vi kom till cocktailbären. Dessa hade en konsistens och smak som misstänkt påminde om någon sorts klon av papier maché och mandelmassa, och trots allt som stod på förpackningen kunde ingen av oss tro att de någonsin vuxit på ett körsbärsträd. Betyg? 3,5, och betänk i sammanhanget att det behövs en fyra innan vi når upp till epitetet gott. Här kommer recepten för den som själv vill leka masochist i köket.

7

Köttfärspudding på nytt sätt och apelsinmousse med pistaschmandel

Köttfärspudding på nytt sättApelsinmousse med pistaschmandelEfter det att Den bruna maten presenterade ”Röda havet” och ”Lingonpäron” för en tid sedan kom det synpunkter på att rätterna inte var tillräckligt bruna . ”Låter som Den röda maten…”, menade någon, och det kan man kanske förstå. Men familjen Bruun vill poängtera att vi tillåter oss lite variation i det här avseendet – mest på grund av en viss självbevarelsedrift -och för att använda några av våra receptmakares ofta  förekommande uttryck: vi avnjuter gärna den bruna maten med lite ”piff”, ”läckra tillbehör” och ”härlig garnityr”.

Denna vecka bestämde sig dock familjen Bruun för, mest för att markera och bevisa sin äkthet, att slå tillbaka mot kritiken och tillaga något av det allra brunaste som finns, nämligen köttfärspudding på nytt sätt tillsammans med bruna bönor. Och vad får då en köttfärspudding att vara ”på nytt sätt”? Innan vi går in på det tar vi oss en titt på det något brutala tillagningsförfarandet:

Färs med ägg

Köttfärspudding på nytt sätt är en riklig maträtt med många ingredienser. Basen är på fläsk- och lammfärs.

Blanda färs

Färsen blandas väl, det måste man vara noggrann med.

Äggvita på färs

För att uppnå en "studsig" konstistens blandas på slutet i uppvispad äggvita

So far so good, skulle man kunna säga, visserligen utan att ha provsmakat. Att det sedan visade sig bli mindre bra när det var dags för köttfärsen att svetta till sig i ugnen, det har vi sett tidigare bevis på här på DBM, och den här gången var inget undantag.

Flottäcke

Nej, det är inte ost. Ett flottigt täcke pryder puddingen, som stått och blivit kokt i sin buljong och egen köttsaft.

Förväntningarna var väl inte särskilt höga när det var dags för att servera, även om nyfikenheten var stor om vad som just skulle tänkas vara ”på nytt sätt” med köttfärspuddingen. Det spekulerades i att det skulle kunna vara faktumet att färsen innehåller både fläsk, bacon och lamm; det kan väl tänkas att man på 70-talet inte ödslade lammkött på något så vardagligt som en färsrätt. Som tillbehör serverades alldagligheter som potatis, broccoli och bruna bönor, naturligtvis i enlighet med receptets rekommendation.

Tallrik med köttfärspudding

Sjuttiotalstricolore

De intiala, lite avmätta, kommentarerna om denna rätt rörde sig kring begrepp som lunchrestaurang, pilsnerkrogmat och storkök, och det rådde enighet om att det praktiska i den – tillagningen i storpanna – talade för det senare alternativet med skolmat och bespisning i åtanke. Ja, med många munnar att mätta är köttfärspuddingen som allra mest lämplig, då det inte finns några som helst spår av minimalism eller egentlig finess i den, trots att den är ”på nytt sätt”. En rätt som går medströms utan att göra några egentliga anspråk.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den breda smaken av lamm, buljong och bacon, men efter en stunds mumsande konstaterade fru Bruun att hon inte skulle bli besviken om hon blev serverad köttfärspudding på en lunchrestaurang, i alla fall inte med 70-talsmat i åtanke. Utifrån detta var vi sedan överens om att detta var gott (i alla fall mer än gott nog), och betyget hamnande på en stark och kanske lite förvånande 4:a.

Apelsinmousse vispning

Äggula, socker samt saft och skal av apelsin redo att vispas

När den tunga och stabbiga känslan av att ha ätit köttfärspudding hade lagt sig var det dags för desserten – apelsinmousse med pistachmandel – med andra ord var det återigen tid för en rätt med en av de mest frekvent förekommande ingredienserna på Den bruna maten: gelatin. Att tillaga mousse från grunden kräver planering, kan vara komplicerat och innefattar flera moment, men lyckas man är det (i alla fall i dessertväg) ofta något som imponerar på gästerna.

Apelsinmousse

Några blådruvor fanns inte att tillgå, så moussen fick klara sig utan detta.

Ett fint och vällagat stycke apelsinmousse, det får man ändå säga, men vid betygsättningen fanns vissa anmärkningar på att den var något smörig i konsistensen, vilket drog ner genomsnittet som hamnade på 3,5.

På det stora var detta ett lyckat matlag, då det på DBM är ovanligt att både varmrätt och efterrätt betygsmässigt placerar sig så nära omdömet ”Gott”. Något brukar ju annars alltid gå åt helvete, så denna vecka kanske det finns någon annan än familjen Bruun som kan tänka sig att provlaga?

Köttfärspudding på nytt sätt receptApelsinmousse med pistaschmandel recept

Kära läsare, nästa vecka uteblir recepten men farbror Bruun lovar en annan upplevelse i samma klass. Väl mött!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...