cocktailbär Arkiv

Vintersallad med solsken, Blomkål under färstäcke och En massa kakor av mandelmassa

”Numera har vi möjligheter att skaffa fina grönsaker året om, även om det är ont om grönsallad mitt i vintern på en del avlägsna orter, dit transporten är besvärlig. Men vitkål bör finnas, likaså morötter, gurka och apelsiner”

-Mästerkocken

”Tyvärr”, några besvärliga transporter stod inte i vägen för familjen Bruun och för denna veckas förrätt, då den lokala matbutiken levererade storartat med dignande berg av samtliga ingredienser som krävdes.

Vintersallad med solsken: Utseendemässigt för den närmast tankarna till någon slags pizzasallad. Smakmässigt till en pizzasallad med socker och pressad apelsin istället för vinäger.

Aftonens förrätt gick med andra ord inte hem hos familjen Bruun. Faktum var att den knappt gick att äta. ”Trådig”, ”kvalmig”, ”jordig” och ”torr” var några av kommentarerna som föll kring bordet och betyget hamnade på låga 2,4. Dessvärre missade vi att pynta bordet med aluminiumfolie, som gjorts på receptkortet, men det hade nog inte hjälpt upp poängen något vidare.

Till huvudrätten: Blomkål under färstäcke. Vad som exakt hände och de känslor som uppstod under tillagnings- och serveringsprocessen är svåra att förklara i ord, trots att receptets instruktioner följdes slaviskt, så låt oss bildledes ta det steg för steg istället.

Det började ganska oskyldigt. Ett blomkålshuvud.

Ett kryss i ”stocken”!

Blomkålshuvudet förvälldes sedan i fem minuter innan det var dags att bre på färstäcket.

Sedan började ”det roliga”.

Klick! Kloff!

Färstäcket. Som en kötthjälm kring blomkålshuvudet.

Resultatet efter nästan en timme i ugnen.

Som ni kanske noterar var det ingen i familjen Bruun som tyckte att Blomkål under färstäcke förtjänade ett uppläggningsfat, utan det operera***…serverades direkt på sin form.

Mmm! Inklätt blomkålshuvud!

Som tillbehör serverades lingonsylt och ättiksgurka, och som ses här nedan även resterna av Vintersallad med solsken.

Nu undrar ni kanske om det här gick att äta?

Det beror kanske inte alldeles oväntat på om man tycker om blomkål eller inte. Den mosiga konsistensen i kombination med att den utseendemässigt liknar hjärna blir för många för mycket att hantera, vilket även blev fallet för Herr Bruun som under mycket dramatiska former spottade ut sin enda tugga av Blomkål under färstäcke i sopkorgen. Han fick flashbacks till Färserat vitkålshuvud, och därmed omgivningens sympatier.

För oss andra i familjen var det här – tro det eller ej – helt okej (eller i alla fall ätligt) även om vi saknade lite potatis och brunsås vid sidan av. Betyg: 2,8.

Kvällens efterrätt krävde minst sagt en fast hand. På denna kaksprits från 70-talet.

Och nej, den liknar inte en kaksprits. Hade jag sett den utan att veta vad det var för något så hade min gissning nog varit att den kom från veterinären.

Något man inseminerar något med, typ.

Men kakor skulle spritsas, och inte vilka kakor som helst, utan En massa kakor av mandelmassa!

Det gick trögt. Väldigt trögt. Det blev absolut inte en massa kakor, och trots att hela familjen försökte styra upp det lyckades vi inte åstadkomma varken bättre eller fler än så här:

Dåligt. Låt oss skylla på spritsen.

Men kakor blev det i alla fall av dem till slut. De smakade som mandelmassa med cocktailbär, och eftersom mandelmassa och cocktailbär smakar exakt likadant så smakade de bara…mandelmassa eller cocktailbär. Då både för- och varmrätten hade bjudit på relativa vidrigheter blev det ändå strykande åtgång på dessa biskvier, och betyget nådde ända upp till 3,5. Med tanke familjen Bruuns tidigare erfarenheter av cocktailbär får detta ses som en mindre succé. Kvällens vinnare!

Recept:

/Familjen Bruun

Etiketter: 70-talet, Bjud på en sallad, cocktailbär, familjen bruun tipsar, Finesser för kaffebordet, Varianter med köttfärs

Baconbröd, Färserat vitkålshuvud och Ananasdröm

Nationaldagen till ära ville vi ha någonting som kändes genuint äktsvenskt, och vad kunde väl mer symbolisera moder Svea än vitkål, massor av vitkål?

Dessa ingredienser är ännu rätt färgglada, men det bruna väntar alldeles runt hörnet. Kvällsgott utan pretentioner är ett namn som utmärkt beskriver vår målsättning denna afton; vi hade absolut inga pretentioner när vi började laga förrätten.

En nyinköpt och äkta sjuttiotalsduk prydde bordet, och ett frigolithuvud fick ersätta fröken Bruun som jobbade sent och bara skulle hinna smaka på efterrätten. Askkoppen på bilden ser ut att vara från sjuttiotalet den med, men är faktiskt inköpt i Riga för bara ett par veckor sedan. För våra grannar i öster tog sjuttiotalet aldrig slut, det fortsatte i det oändliga och vi är en smula avundsjuka på dem som kan uppleva en brun vardag varje dag.

Vi börjar med att bre smör på några helt vanliga korvbröd. Baconbröd lovade enligt receptkortet att bli ”en varm smörgås utöver det vanliga”, och detta trodde vi på utan att tveka. En hel del av de maträtter vi nu avprovat har faktiskt varit ”utöver det vanliga”. Smaklöst utöver det vanliga, vidrigt utöver det vanliga, fånigt utöver det vanliga, listan på saker som skulle kunnat passa in här kunde göras lång, men vi begränsar oss till dessa tre för enkelhetens skull.

Vad man gjorde var alltså att ta de smörade korvbröden, stoppa in ost, krydda med paprikapulver, samt vira runt med senapifierade baconskivor. In i ugnen, och ut på tallriken efter åtta minuter. Så lätt att till och med en nutida människa klarar av det. Att tomaterna skulle in i ugnen även de klarade vi däremot inte av, så de fick fortsätta vara kalla. En grov fadäs som minskar vår trovärdighet betydligt, någonting vi inte kommer att låtsas om i denna blogg.

Det här lät ju inte särskilt speciellt i matlagningsväg. Inte såg det överdrivet aptitretande ut heller, men som vi redan tidigare konstaterat är det svårt att misslyckas med bacon och ost, någonting som visade sig stämma även denna gång. Det stämde faktiskt så till den milda grad att vi formligen slukade dem. Baconbröd var en höjdare när det gäller kategorin gott och simpelt, och betygen blev skyhöga. Det bokstavligen regnade fyror och femmor och slutresultatet blev hela 4,5. Det här var en vinnare, och både farbror och herr Bruun gjorde planer på att införliva denna rätt i det nutida hushållet som given bakismat.

Att den svenska husmanskosten är fullproppad med recept på temat kål och köttfärs är ingen hemlighet. Tänk kåldolmar, tänk kålpudding, men tänk allra helst på färserat vitkålshuvud. Kålhuvudet ska självfallet vara av den större modellen, och gröps ur för att rymma sitt smaskiga inkråm. Lite som en semla av kål och kött. Bisarrt nog visade sig ett kålhuvud vara större på insidan än utsidan, och hur all denna kål kunnat rymmas i detta huvud är en vetenskaplig gåta av högsta rang. Visserligen luras perspektivet på bilden en aning, men det var verkligen sjukt mycket mer när det tagits ut.

Det aptitretande innehållet består av köttfärs, lök, mjöl och mjölk och hade i det stadium vi ser här ovan förvandlats från ”The Brain That Wouldn’t Die” till the spya in the matskål. Förutom att ha utseendet emot sig verkade det än så länge inte särskilt illa dock.

Så där ja. Nu är semlan färdig så när som på locket. Golvet var täckt av kålbitar och fru Bruun höll mer än en gång på att skära sig i handen under utgrävningens gång. Husets största kastrull visade sig vara ynkligt liten när den här besten lades i.

En blöt handduk virades runt huvudet och knöts ihop. Sedan skulle det koka i två och en halv timme, en behandling som krympte huvudet ungefär som de där sydamerikanska huvudjägarna gör. Med viss bävan väntade vi på att lägenheten, trappuppgången och hela resten av huset skulle fyllas med den särpräglade doften av kokt kål, men där blev vi grymt besvikna. Det luktade faktiskt inte alls mycket.

Ett ångande varmt och gulaktigt slemmigt kålhuvud hånflinar från skärbrädan, men skrattar bäst som skrattar sist. Det var också på det här stadiet vi upptäckte att mästerkocken fotograferat anrättningen innan den kokats, vilket gör att den ser betydligt mer smaklig ut än den sepia-tonade slemmiga boll som låg på vår skärbräda. Handduken stank så mycket att herr Bruun såg sig tvingad att förpassa den till sopnedkastet. Det fanns inte en chans i världen att den odören någonsin skulle gå att tvätta ur.

”Dela kålhuvudet i vackra klyftor” föreslog mästerkocken. Att definitionen på ordet vacker uppenbarligen är en smula varierande står klart efter detta. Kan överkokt kål vara vacker? Kanske är det så om man ser den genom sjuttiotalsögon, vi ryckte förvånat på axlarna och tog för oss. Innan vi går vidare ska här berättas att både farbror och fru Bruun tycker mycket om kål. De brukar frossa i kålpuddingar och dylika hopkok, och följaktligen var deras blickar en aning mer lystna än herr Bruuns, som endast äter vitkål om den förekommer i pizzasallad. Gaffeln balanserade full av färserat vitkålshuvud i farlig närhet av munnen innan sanningens minut var inne. Det smakade kål. Kål med stort K. Köttfärsen smakade kål, kålen smakade kål. Till och med ölen smakade kål, vilket kanske var passande då det var tysk öl, men för en simpel svensk strupe inte någon lockande smakkombination. Efter två och en halv timmes kokning blir kålen dessutom något upplöst, och inte ens familjens kålentusiaster åt upp hela sin portion. Herr Bruun spottade ut den i papperskorgen med ett utrop vi inte ska upprepa här då detta är en någorlunda barnvänlig sida. Betyget hamnade på 2, och kålhuvudet i soporna.

Ananasdröm lät riktigt behagligt efter föregående kulinariska Gestapomåltid, och ingredienserna lät inte helt fel de heller, möjligen med reservation för cocktailbären. Vispgrädde och choklad och nötter parade sig här motvilligt med ananas. Egentligen var det som att servera en hamburgare där brödet bytts ut mot ananasskivor och köttet mot gräddblandningen. Enligt receptet skulle man dela ananasskivorna på längden, någonting som vi efter en snabb blick på den sladdriga frukten, den otroligt vassa kniven och våra egna stackars ömtåliga fingrar avstod ifrån. Vi misstänker starkt att inte ens receptets upphovsmän/kvinnor utfört denna i det närmaste harakiriaktiga handling.

Det såg mumsigt ut och smakade mest nötter och ananas. Troligen upptäckte receptets skapare detta även de, och föreslog därför den livsfarliga ananasdelningen för att minska åtminstone ett av dessa smakintryck. Till dess fördel ska sägas att både nötterna och ananasen hjälpte till att effektivt ta kål (obs! inget skämt) på den annars rätt otrevliga smaken av cocktailbären. Varför säger man förresten cocktailbär? Har någon i läsekretsen någonsin beställt en drink i baren och fått den garnerad med detta? Hjälp oss med detta viktiga spörsmål. Ananasdröm både lät och såg gott ut, men betyget stannade på en trea, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt. Här kommer recepten.

Etiketter: 70-talet, ananas, cocktailbär, desserter, familjen bruun tipsar, gott, Kvällsgott utan pretentioner, paprikapulver, Varianter med köttfärs, vitkål

Skinkägg i gelé, Hemliga lådan och Mörfluffs

Välkomna till familjen Bruuns fjortonde matlag! Tiden går och det blir längre och längre sedan det var sjuttiotal, men i takt med att era eventuella minnen bleknar blir rätterna på Den Bruna Maten bara fler och fler. Ingen kommer undan!

Innan vi börjar med den sedvanliga genomgången av veckans läckerheter: läs rubriken igen. Skinkägg i gelé. Hemliga lådan. Mörfluffs. Är det någon av er som kommer att tänka på mat?

Nu när ni har sett bilderna och fått en förnimmelse av vad som komma skall: är det fortfarande någon som kommer att tänka på mat?

Kan man äta det här? Veckans middag kommer att gå till historien som en av de allra mest…intressanta. Till en början såg det dock inte konstigare ut än så här:

Kokt skinka, ägg, buljong, oliver och gelatin – fler än så var inte ingredienserna i vår förrätt – och därför borde den ju också vara väldigt svår att misslyckas med. Men nej, det var den inte. Den är nämligen extremt mycket misslyckad från början, och detta har man från receptmakarens sida försökt väga upp med att föreslå Skinkägg i gelé som ett bantningstips. ”Om man håller sig till receptet så ger det varje person ca 160 kalorier, ifall man skulle tillhöra kalorijägarna”, skriver man, men för att tillförskansa sig denna mängd energi kräver det ju att man faktiskt äter upp hela sin portion.

Vi kan väl redan nu avslöja att det inte var någon som gjorde det. Och vi tror inte att det hade spelat så stor roll om man hade frångått receptet lite. Kanske är det också just meningen med Skinkägg i gelé.

Som vanligt när det är gelatin inblandat, i det här fallet ett blad per deciliter vätska, kräver det lite planering. Här har vi först lagt ett tunt skikt buljong tillsammans med olivskivorna, låtit det stelna något i kylskåpet, för att sedan fylla på med skinka, hårdkokt ägg och resten av buljongen. Några portionsformar fanns inte farbror Bruuns ägo så det fick duga med kaffekoppar.

Efter fem timmars stelning i kylskåpet var det dags för servering. Och visst är Skinkägg i gelé något för bantare, men förmodligen ännu mer för den som inte är särskilt intresserad av att äta överhuvudtaget:

”Som en död Barbapapa” – Herr Bruun

”Det är i alla fall inte burkskinka.” – Fru Bruun

”Som det översta skiktet från en burk kattmat” – Farbror Bruun

”Det ser ju ut som något från Age of Empires!” – Fröken Bruun

Beskåda bilderna ovan igen. Ser du hur olivskivorna, som hjälplösa ögon, blickar upp på dig?

Känslan av att tugga i sig det geléstelnade skinkägget är svår att beskriva, och så här i efterhand framstår upplevelsen som än mer surrealistisk. Tänk er en mycket mjuk och seg godisråtta med köttbuljongsmak. Att gurgla ner en sked kattmat med ljummet vatten.

Faktiskt så är det tveksamt om denna rätt är på allvar. Har den någon gång ätits? Om den har ätits, är det någon som har uppskattat den? Inte ens rostat bröd kunde rädda Skinkägg i gelé och den enda som gav rätten mer än betyget 1 var herr Bruun, som av någon outgrundlig anledning gav den en trea. Det kan i och för sig bero på att herr Bruun är den enda i familjen som har upplevt 70-talet, och vi som inte har gjort det har ju våra föraningar om vilka skador det kan leda till – föraningar som vi nu delvis fått bekräftade. Genomsnittligt betyg: 1.8.

Nu är ni förmodligen nyfikna på vad som dolde sig i den hemliga lådan.

”En lättlagad och god liten kvällsöverraskning!”, säger receptet. Just ”låda” förekommer inte särskilt ofta i fråga om matlagning längre, de flesta brukar väl idag kalla det för ”gratäng”. Men nej, det blir inte bättre eller godare för att man är lite kreativ med namnen och kallar det något udda, det är hela Mästerkockens receptsamling ett bevis på. Maten blir sannerligen inte heller mer välsmakande om man går ett steg längre och gömmer ingredienser, som i fallet Hemliga lådan.

Purjolök, champinjoner, bacon, äpple och tomater…

…gömmer vi under ett rejält täcke ost.

Det enda som lyfter Hemliga lådan är locket: osten. Allting går som bekant att rädda med ost, möjligen också med bacon – dock inte i kombination med äpple – och det är också just där som Hemliga lådan brister. Förmodligen har man utgått från ett recept med äpple och fläsk, som på 70-talet var en populär duo – tillika en osannolik kombination. Betyg: 2.5.

Det börjar tryta lite bland familjen Bruuns dessertrecept, och därför fick vi denna gång ge oss på kategorin ”Mjuka kakor och småbröd”. Där hittade vi något med den intressanta benämningen ”Mörfluffs”.

Att ”mör” kommer av mördeg är vi ense om, däremot har vi inte exakt lyckats utröna vad ”fluffs” kommer av. Kakorna är visserligen toppade av en slags maräng, men man kan verkligen inte beskylla dem för att vara fluffiga.

De var söta och spröda och smakade helt okej, förutom cocktialbären. Cocktailbär är ganska fina att se på, fast smakar som gammal marsipan uppblandat med pappersmassa. Att någon modern smaktillsats inte kunnat lösa detta är ett mysterim. Nåväl, med betyget 3.1 innebar det ändå att Mörfluffs blev veckans vinnare.

Nästa vecka är familjen Bruun inte tillbaka, däremot kommer det några gästrecept av Lynn och Johan, som ni kanske minns från Schweizerfonduen. På återseende!

Etiketter: 70-talet, cocktailbär, familjen bruun tipsar, Förrätter, gelatin, gott, Kvällsgott utan pretentioner, Mjuka kakor och småbröd

Aptitägg i form, Kardinalens kyckling och Botten-Upp-Kaka

Om alla goda ting är tre? Knappast när familjen Bruun bjuder in till middag, för då får man vara glad över om alla goda ting är ett eller kanske mer troligt 0,5.

Men mat på bordet blev det även denna vecka, och svettigt värre blev det också då hela triaden den bruna skulle slåss om ugnen – något man säkert kunde ha tänkt på och planerat för innan men just detta tillhör inte vanligheterna i familjen Bruun.

Vi börjar med en enkel förätt och med det goda: Aptitägg i form. Jo, en maträtt låter alltid godare när man lägger till ett positivt värdeladdat ord som ”aptit”, ”jättegod” eller ”ljuvlig” i namnet, men av tidigare erfarenhet från Mästerkocken har det visat sig att detta inte är någon garanti för att man uppnår detta resultat. Snarare har det nog handlat om att redaktionen inte tyckt att det har sett tillräckligt gott ut på receptkortet, och därför istället velat förstärka detta i ord. Ibland har man farit med rena osanningar. Familjen Bruun minns: ”Röda havet – jättegod soppa”, och så nu – Aptitägg i form.

Du behöver: kaviar, grädde, dill och hela 1 tsk riven gul lök...

..som varvas med hårdkokta ägg i form...

...och pudras med ströbröd. 20 min i ugnen.

Men resultatet då? Faktiskt inte alls dumt. Absolut inte himmelskt gott, men nästan gott och i alla fall ganska aptitligt. Tänk dig en Janssons Frestelse, fast med ägg och något blaskigare i konsistensen. ”Aptitägg i form” skulle således göra sig väl i vickning, eller som en variant på ägghalvor med kaviarklickar som ju brukar finnas på varenda jul- och påskbord. Familjen Bruun avnjöt enligt receptets rekommendation rätten med ugnsvärmt knäckebröd (ett vardagslyxigt tilltugg som var populärt på 70-talet) och delade ut betyget 3.8. Det här gör vi kanske till och med om!

Det ser inte mycket för världen ut, men gott, det var det!

Det blev värre framåt huvudrätten då det skulle serveras kyckling, men det var inte vilken kyckling som helst det skulle bjudas på. Kardinalens kyckling!

Från au naturel...

...till DET HÄR.

Det kanske vänder och vrider sig lite i magen på en och annan läsare, men frågan är om det inte är kardinalens mage som vänt sig allra mest – och därav namnet på rätten. Man kan också fråga sig: varför just kardinalens? Varför inte kungens, varför inte påvens? ”En kycklingrätt som är någonting utöver det vanliga vill vi gärna laga till, när vi har något som ska firas” säger Mästerkocken, och att det då duger med en simpel kardinal kan tyckas lite märkligt.

Märkligt var det också äta, kära läsare – kanske än märkligare och i sanning något utöver det vanliga att tillaga:

Stycka kyckling, bena ur kyckling, koka skrov, sila buljong, försteka kyckling i ugnen, hacka grönsaker, koka sås, sätta i kyckling ugnen igen. Omständigt.

Undertecknad har efter denna tillagningsprocess full förståelse för att Stinas kyckling har blivit den succé det har blivit, och med noll träffar på Google konstateras att Kardinalens kyckling sedan premiären inte har blivit en bestående stjärna på den kulinariska himlen. Efter att ha provsmakat är detta också något som familjen Bruun kan påvisa erfarenhetsmässig insikt i. Trots att den innehåller en halv pressad citron smakade den i princip ingenting, utom möjligen lite persilja och buljong. Efter allt besvär – så synd! Kardinalens kyckling – pliktfull, tråkig och anspråkslös bespisningsmat. Betyg: 3.

Nu till något betydligt mer grant och belevat. I alla fall färgglatt.

Smör, farinsocker, persikohalvor och cocktailbär

Lite sockerkakssmet på det, och botten upp!

Familjen Bruuns Botten-Upp-Kaka blev inte särskilt vacker, i alla fall inte jämfört med Mästerkockens. Låt oss granska det lite närmare:

Fusk! Anledningen till att Mästerkockens original ser så fint ut är för att det helt enkelt inte är en Botten-Upp-Kaka. Persikohalvorna, cocktailbären och vad som nu ligger i mitten (receptet sade inget om detta) har lagts dit i efterhand! Dessutom verkar de ha penslat på kakan med något för att den ska se mer inbjudande och glansig ut.

Det fordrades en dubbel sats sockerkakssmet för att fylla ut en hel springform, och det var ju synd eftersom Botten-Upp-kaka, i alla fall inte den här varianten, är en sådan man tar om av – även om man slevar på vaniljsås (för att dölja den vidriga smaken av cocktailbär) vilket familjen Bruun gjorde. Inte mer spännande än en vanlig sockerkaka och därför blev betyget bara 3.

Med dessa ord tackar vi - mest för den här gången – och inte så mycket för maten. Nästa vecka är familjen Bruun tillbaka igen, och det är tveksamt om det blir med buller och bång, men garanterat med daller och åter daller. Nå. Ni ska få se, men vill nog inte smaka. Välkomna igen!

Etiketter: 70-talet, Ägg- och osträtter, ananas, cocktailbär, kaviar, Kyckling - festligt och billigt, Mjuka kakor och småbröd, persilja

Påskspecial på Den Bruna Maten

Denna vecka blir det en riktigt brakande fyrarätters påskspecial här på Den Bruna Maten, så följ med och låt er suktas av en gången eras läckerheter.

Bordet är nystädat (händer ungefär en gång i månaden), påskkärringen och fastlagsriset framdukat i någorlunda tidstrogna färger. Vänligen notera den polska såsen som visserligen har betydligt äldre anor än 70-talet, men ändå kan rekommenderas å det varmaste, smakar ungefär som flytande Aromat, mums med andra ord.

I dag skulle det vara påsk, men tyvärr hade inte våra receptboxar några avdelningar för säsongsbetonade läckerheter, så vi fick helt enkelt improvisera. Via säkra källor hade vi tagit reda på att påsken är en tid som starkt förknippas med sill, ägg och lamm, och efter detta anpassade vi oss utan att knota. Dagens recept blev: Sillsexa, Ägg a la Russe, Grillade lammspett med apelsin, samt den lysande avslutningen Glödande apelsiner.

En sexa är ett trevligt gammalt uttryck som min mormor brukade använda, och som jag fel eller rätt alltid tolkat som en mindre fest. Detta ord borde k-märkas och tillvaratas liksom sin likaledes sorgligt ringaktade kusin Vickning. Sillsexan i det här fallet var relativt enkel att tillaga. I ärlighetens namn ska sägas att den inte tillagades alls, utan bara lades upp, och med detta lyckades Farbror Bruun alldeles utmärkt. Sill, kapris, rödbetor, lök och ett par råa äggulor. Det låter inte mycket, men var riktigt gott, vilket tyder på att familjen Bruun redan har halkat långt ner på den traditionella matlagningens hala och slippriga backe. En intressant konsistens fick anrättningen när man hällde ägget över den. En konsistens jag kan tänka mig var mycket vanligt förr på de kliniker där lungsjuka vårdades.

Host, host, men betyget landade på hela 3,9, kvällens högsta.

Här ser vi den fint upplagt tillsammans med kvällens andra förrätt, Ägg a la Russe. Ägg a la Russe är hårdkokta ägg på en bädd av ärtor, alltihop täckt av currymajonnäs. Vad allt detta har med Ryssland att göra är en sak ingen av oss lyckades lista ut ens efter provsmakningen, men Ryssland, eller snarare dess sovjetiska ersättare var ju ett land på tapeten detta årtionde, så kanske namnet helt enkelt var en hyllning till kamrat maten. Curryn är då svårare att förklara, men 1970-talet var ju, trots Vietnam-demonstrationer och Chile-insamlingar knappast något kosmopolitiskt årtionde varför man kanske buntade ihop allt som lät utländskt och exotiskt (vilket vi har upptäckt att kryddor överhuvudtaget verkar varit) till ett enda, i det här fallet ryskt. Illa var det hur som helst inte, och slutbetyget blev 3,8, nästan lika bra som sillsexa.

Så var det dags för huvudrätten, och en sak vi direkt kunde konstatera är att så gott som all mat ser ganska äcklig ut i riktig närbild, det något slemmiga lammköttet inget undantag. Detta gäller även nutida mat, så torka bort det överlägsna flinet käre läsare.

Redan efter genomläsningen av receptet stötte vi på patrull. Denna rätt skulle grillas. Man skulle ju kunna tycka att redan namnet Grillspett borde antytt det för familjen Bruun, men så var inte fallet. Herr Bruun svär sig härmed fri från varje misstanke om ansvar i denna fråga. Vi är inte säkra på om bordsgrillar förekom på 70-talet, men ansåg oss ha rätt att se genom fingrarna med detta. Tyvärr skulle tomaterna grillas de med, vilket innebar att de inte fick plats samtidigt som spetten i familjen Bruuns sorgligt underdimensionerade grill. Tomater har dock egenskapen att hålla värmen på ett alldeles utmärkt sätt ville vi minnas, varför vi helt enkelt grillade dem först. De fick ett lätt sjukligt utseende när de mosats till och mjukats upp och dessutom skinnet lossnat på flera av dem. Lite som en påse sopor som lämnats ute i sommarvärmen. En annan tråkig sak var att vårt tidigare antagande om deras värmebeständiga egenskaper visade sig totalt felaktiga. Vi fick äta dem inte bara mosiga och trötta, utan även kalla.

På en vacker bädd av paprikablandat ris vilar de härliga grillspetten med lammkött, champinjon, paprika och apelsin. Apelsin? Varför i hela världen vill man grilla en apelsin? Den förlorar sin smak, men inte sin trådighet, och de i kanterna lätt svartnade slamsorna påminde i bästa fall om kokt och vidbränd apelsinjuice. I bästa fall.

Glöm nu apelsinerna för ett ögonblick och betrakta bilden här ovan. Visst ser det gott ut? Det gjorde det på riktigt också. Såg gott ut. Inte smakade gott. Det var nämligen enbart kryddat med ett inte alltför överväldigande mått salt och peppar, och smakade följaktligen ingenting alls. Vi känner sedan tidigare till att kryddor var en svindyr lyxvara under medeltiden, nu vet vi att det var likadant under 1970-talet. Skillnaden bestod förmodligen i att 70-talet var jämlikt. Om bara få hade råd med kryddor skulle ingen använda dem, i solidaritetens namn. Det stadigt sjunkande betyget hade nu nått ner till 3,4.

Glödande apelsiner glöder på mer än ett sätt. Dessa skalade och sockrade apelsinhalvor har varit en bra stund i ugnen så att de blivit riktigt varma, och dessutom garnerats med en glödröd touche a la cocktailbär. Fröken Bruun hade gjort en fin sockerlag dessutom och anrättningen var en smula underlig, men långt ifrån äcklig. Tills vi kom till cocktailbären. Dessa hade en konsistens och smak som misstänkt påminde om någon sorts klon av papier maché och mandelmassa, och trots allt som stod på förpackningen kunde ingen av oss tro att de någonsin vuxit på ett körsbärsträd. Betyg? 3,5, och betänk i sammanhanget att det behövs en fyra innan vi når upp till epitetet gott. Här kommer recepten för den som själv vill leka masochist i köket.