bananer Arkiv

Apelsinsallad med lök, Grisfilé med banan, Plommonsvisse med mandelmaräng

Vad är detta – två inlägg på en och samma dag? Ja, tävlingen skulle egentligen ha blivit postad redan igår, men fick skjutas upp pga en hastigt inplanerad bakfylla. Så här kommer redogörelsen för familjen Bruuns senaste äventyr i köket.

Aftonens trerättersmåltid bevistades av en dam som inte tidigare varit introducerat till brunt cuisine så naturligtvis ville familjen visa upp sig från sin bästa sida.

Bitvis gick detta rätt svajigt, inte minst med tanke på att måltiden planerades med en tidsoptimism som i bästa fall kunde kallats naiv…

Tur då att förrätten – Apelsinsallad med lök – gick snabbt att svänga ihop!

Den vita hinnan skulle tas bort ”omsorgsfullt”. Ibland kan man välja att tolka det ordet som ”skit, vad jobbigt, hoppas ingen märker nåt”. Så skedde nu. Annars var det bara att skiva lök och apelsin, göra dressing och förundras över hur drygt fyra matskedar av denna marinad skulle kunna göra något som helst intryck på den enorma portion av frukt- och löksallad som uppenbarade sig. Nåväl – låt oss sitta ned och smaka!

Och låt oss för all del inte glömma persiljan!

Tja, det smakade… apelsin. Väldigt mycket apelsin, något lök och inte särskilt mycket av något annat. Och vi kunde konstatera att det känns bara lite kul att sitta och äta persiljeströdda apelsinskivor med kniv och gaffel. Kvällens gäst var konstigt nog väldigt positiv och var generös med betyget, trots att vi försökte förklara för henne att det var helt på sin plats att inte hylla maten. Betyget blev emellertid 2,5.

Frukt var ett genomgående tema på kvällens menu, och det var med glädje som familjen gjorde de febrila förberedelserna för att få ”Grisfilé med banan” (ett receptkort som tummats åtskilliga gånger utan att hittills ha fått den äran) någorlunda i fas med tidsschemat.

Aaah – ljuva grisfilé! Men något saknas…

Javisst – grisfilé måste gifta sig med banan. Annars blir det ju inte grisfilé med banan – ”…från fjärran länder…” med ”…den exotiska kombinationen av ingredienser”.

Sådana ingredienser var i detta recept bland annat curry, kaffegrädde och extraktbuljong. Enligt receptet skulle också ”några korn” kajenn slunkit med. Ett logistiskt fel bidrog dock till att detta inte kunde göras. Hur mycket dessa uteslutna korn kajennpeppar påverkade slutresultatet står således skrivet i stjärnorna. Familjen försökte trots detta misstag gå vidare med livet och måltiden…

Och så här blev det efter en tid i ugnen! Det doftade curry. De flesta var ganska hungriga efter att ha knaprat lite håglöst på apelsin med lök-entréen så när fru Bruun i sista sekunden kom på att hon glömt att koka ris, så kunde ett behärskat men distinkt grymtande göra sig påmint runt bordet. Och det var inte anden av grisen.

Riset kom dock i sinom tid på bordet och tillsammans med två av de föreslagna tillbehören – mandarinklyftor ur burk och kokosflingor – var kvällens huvudrätt äntligen serverad.

Låt oss förtydliga: till Grisfilé med banan rekommenderas mandarinklyftor. Och kokosflingor (ett förslag var även chutney, vilket låter väldigt världsvant för den här typen av recept men vi låtsades att detta var lite väl exotiskt för den genomsnittliga 70-talsfamiljen. Samma logik kan till nöds tillämpas för den bortglömda kajennpepparn säger vi).

Men trots dessa vederstyggliga tillbehör togs maträtten emot med oväntat stor välvilja! Det skulle visa sig att flera i församlingen inte hade något emot banan i lagad mat, och även om just fru Bruun inte ännu har klivit över till frukt-i-matentusiasternas planhalva, så var hon ändå positivt överraskad. Currysåsen hade väldigt god smak, och det spekulerades, än en gång, ifall man hade blivit miljöskadad av alla dessa bruna recept och lärt sig att uppskatta t ex vanlig folkhemscurry som något ”spännande” och ”exotiskt”… Ingen var dock särskilt begeistrad över mandarin- och kokosgarneringen. De överblivna mandarinklyftorna tryckte fru Bruun i sig medan hon försökte hålla tillbaka ångesten inför den misslyckade efterrätten… Men först betyg: Grisfilé med banan scorade 4,2 till viss förvåning. Det känns som att Flygande Jacob står bakom knuten och lurpassar…

Nåväl. Misslyckad efterrätt.

Vi har tidigare sett att familjen Bruun inte ska göra maränger. Det lyckas inte, vilket dock ej recepten skall lastas för, och någon gång är det bäst att ge upp. Men nej. Bränt barn springer tillbaka in i elden och försöker sig på mandelmaräng, till plommonsvisse.

Det var lätt i början: mald mandel rostades i stekpanna som om det inte fanns någon morgondag!

Sen var det äggvitor och sån skit. Det måste varit här något gick snett. Antingen vispades det för mycket. Eller för lite. Eller så var månen i fel fas eller så var fru Bruun redan full. Ho vet?

För när smeten skulle fördelas till maränger så kändes det direkt att något var fel – mycket fel.

”Maränger ska nog inte se ut så här…” var en av tankarna som for igenom fru Bruuns huvud här.

”Jag kommer få SÅ mycket stryk i kommentarerna” var en annan. Här har pepparkak… förlåt, marängerna alltså gräddats…

Hårda och krispiga var de. Lossnade fint från plåten, så det var ju i alla fall något positivt.

Vad gör man i ett fall som detta? Jo, man ler, häller upp ett glas vin till och fortsätter med efterrätten, och hoppas att gästerna har hunnit bli lika mycket på lyset som kocken.

Katrinplommonen var ju redan kokade och avsvalnade och ingen kvinna av kvinna född skulle kunna låta dem förfaras med gott samvete!

Återstod att vispa grädde, som smaksattes med lite vaniljlikör. Grädde, sönderbrutna ”maränger” och plommon varvades i en skål.

Varsågoda!

Åtgången blev inte skrikande på något sätt. Men det blev godkänt, nätt och jämt. ”Marängerna” hade trots allt en ganska god smak, om man valde att se dem som något slags kex eller skorpa istället. Till smaken påminde de om dessa små mandelbiskvier som man har i nyponsoppa, ni vet. Det var mer plommonen som drog ned betyget den här gången: 3,1.

Väl mött!

LAGA SJÄLV:

Etiketter: 70-talet, apelsin, bananer, Bjud på en sallad, curry, fläskfilé, gott, grisfilé, katrinplommon, Lamm- och griskött, Som avslutning - en dessert

Flygande Jacob: något är brunt i matens Sverige

Via bloggen med det högst passande namnet Chockad och Orolig noterar vi att Google har listat de tio mest googlade matorden. Lisa Förare Winbladh har även skrivit en artikel om just detta i Aftonbladet.

På första plats: tzatziki. Kanske inte helt otippat, det är väl rimligt att anta att folk är osäkra på vad som är den perfekta vitlöksbalansen. Andra plats: ugnspannkaka. Tja, en klassiker, inte så mycket att säga om det. På tredje plats…håll i er nu, för nu kommer det: Flygande Jacob.

Flygande Jacob. Så här skriver Lisa Förare Winbladh:

Som trea på listan hittar vi Flygande Jakob. Det finns ting som är obegripliga; som ormens väg på hälleberget och hur lejonparten av unga svenska män oberoende av samhällsklass är övertygade att om att kombinationen grädde, banan och jordnötter är ett starkt verkande afrodisiakum. Någon annan förklaring kan inte finnas att rätten så gott som alltid lagas vid första middagsdejten i hemmet. Den näst vanligaste rätten är fläskfilé med curry och – gissa vad! – grädde, banan och jordnötter. Jag är övertygad om att det snart dyker upp en studie som visar att en Flygande Jakob-middag ökar chansen till intimt umgänge med upp till 28 procent jämfört med en kontrollmåltid bestående av en så kallad fräsch sallad.

Låt oss nu reda ut det här lite, och för att lugna eventuellt chockade eller oroliga läsare går vi tillbaka till originalreceptet. Så här såg det nämligen ut då Flygande Jacob lanserades i Allt om Mat 1976.

Originalet signerat Jacobsson. 8 kr per portion. Många ska träffas och trivas.

Huruvida kyckling, banan och jordnötter är en vinnande kombination att avnjuta får vara upp till den ärade läsaren att avgöra, men på tal om det här med Google och sökord. Folk hamnar här på Den bruna maten av de mest konstiga anledningar. En inte alltför vild gissning är väl att andelen som letar recept på Flygande Jacob efter den här postningen lär öka, men här följer ett axplock av de i övrigt mest egendomliga sökfraserna hittills:

all mat är äcklig
bananer i skinkrock; fiser
ananas i tacos
brun av mat
brun bizza
brun mat nu
dansk är brun och serveras med grädde
förrätter utan fisk
glass+ädelost
grönsaksögon
laga mat med en stor gurka
persilja till efterrätt
svårt tugga recept på köttfärsrätter
tårtår utan fläsk gelatin
utseendet emot sig
något är brunt i matens sverige

Ja, i sanning.

Etiketter: 70-talet, Allt Om Mat, bananer, flygande jacob

Raffrundel, Spätta med banan och Ljuvliga chokladkakor från Wien

När man bläddrar igenom Mästerkockens och Köksmästarens receptboxar slås man ibland av tanken att denna tids matkreatörer ofta tycks ha brytt sig mindre om komposition och balans mellan ingredienser och smaker, så länge slutresultatet blev ett recept. Typ vilket som helst. Samma filosofi tycks även ha gällt vid namngivningen av vissa maträtter.

Om de som prenumererade på receptkorten faktiskt lagade maten? Tveksamt. Många av recepten sorterades nog bara in i sin kategori, för att sedan falla i glömska. Familjen Bruun har ibland ställt sig frågan om ens Mästerkocken och Köksmästaren provsmakade sina recept. Att de skulle låta och se innovativa ut tycks ha varit en högre prioritet i många fall.

De fick också gärna heta konstiga saker.

Minns ni kakorna Mörfluffs? Smaka på ordet en stund. Mörfluffs. För all del, det låter och smakar kanske inte så illa – och vetskapen om att det att det är kakor är ju er given – men det finns i alla fall ingenting som heter så. Låt oss ta ett nytt ord:

Raffrundel. Raffrundel.

Är det någon av er som kommer att tänka på en maträtt? Och är det någon av er som kommer att tänka på det här?

För att göra historien om Raffrundel kort: här ovan ses vitt bröd, brieost, skinka, purjolök och rå äggula på en bädd av friska salladsblad. Och nej, det känns inte riktigt okej på det här viset, så vi tar den lite längre historien.

När familjen Bruun först hörde talas om Raffrundel uppstod en ganska lång diskussion om vad ordets egentliga betydelse borde vara, då vi bara genom att titta på receptkortet såg att det var något som inte stämde. ”Raff” – av ”raffig” – ja, det för ju tankarna till något lite ärtigt, raffinerat eller varför inte sexigt.

Är ni med? Bra.

En rundel, jo, den är rund. Man kan inte anklaga Raffrundeln för att vara annat än rund, så det stämmer. Och på nedanstående exemplar lyckades till och med äggulan hålla formen!

Det är när man sätter ihop orden raff och rundel, och när man lägger en rå äggula ovanpå brieost och skinka, som det blir lite problematiskt.

För när man snackar raffrundel borde man egentligen snacka underklädesplagg och inte mat. Tänk er en gördel av lite mer exklusiv kvalitet, med påsydda, halvporriga och snitsiga detaljer. Det, om något, skulle kunna gå under benämningen raffrundel.

Fru Bruun lanserade också idén om en raffrundel som ett horstråk. Om man sätter det i sitt rätta element så känns det genast mer vedertaget:

”Det är en kylslagen natt, och lyktorna kastar sitt bleka sken över gatorna. I Hamburgs raffrundel är det köparnas marknad, och priserna, ja, de är låga”.

Men det här är fortfarande någon slags matblogg och låt oss därför återgå till ämnet. Raffrundeln, som Köksmästaren tänker sig den, är en ganska god macka om man tar bort äggulan. Rått ägg och brieost bör aldrig mötas och är ingen lyckad kombination, faktiskt direkt slemmig och ganska så motbjudande. Det hade kunnat funka bättre med någon stark krydda, men det enda som egentligen smakade något var purjolöken.

Receptmakaren verkar ha inspirerats av danska smörrebröd, och i ingredienserna rekommenderas ”mjukost av dansk typ, t ex Brie eller camembert”. Vad vi vet är dessa ostar fortfarande franska…

Dessutom blev vi lite konfunderade över bayonneskinkan. Vi fann inte denna att köpa och använde istället en (onödigt dyr) lufttorkad skinka, men däremot verkar meningarna på internet vara lite delade om vad som egentligen kännetecknar äkta bayonneskinka. Ska den vara rökt eller lufttorkad?

Som vi minns det fanns den förut att köpa färdigskivad i förpackning som vilket vanligt smörgåspålägg som helst, och är det kanske någon läsare som vet vad som har hänt med den? Familjen Bruun följer i allra möjligaste mån recepten till punkt och pricka, och vill gärna veta detta!

Betyg för Raffrundel: 3.2. Tja, sammantaget en helt okej macka.

Vad säger ni om att förstöra lite husmanskost?

Man kan göra som receptmakarna och göra det enkelt för sig: Ta vilken husmansklassiker som helst. Tillsätt stekt banan. Gärna apelsin. Krydda med curry.

Mästerkocken skaldar:

”Att frukt av olika slag passar fint ihop med kött- och fågelrätter har väl de flesta prövat på, men kanske är det inte så naturligt att servera fisk tillsammans med frukt. Å andra sidan saknar vi väl ofta ett piffigt tillbehör till just fisken. Stekta bananer till spätta valde vi i det här receptet.”

Nej, det är inte naturligt någonstans att servera fisk och frukt tillsammans. I alla fall inte stekta bananer och apelsiner ihop med dubbelpanerad och härligt smörstekt rödspätta, ärter och potatismos. Det finns en anledning till att vi i normala fall inte äter spätta med banan.

För det är fel.

Det är SÅ fel och synd på något som i annat fall hade varit gott. Betyg: 2,3. Det kan tyckas som ett lågt betyg, men frukten ödelade den här rätten totalt. Man gör inte så här, och frågan är hur många som faktiskt gjorde det på 70-talet. Spätta med banan? Nej.

Dags för bruna ljuvligheter! Nötter, smör, choklad, socker och vetemjöl. Jo, det blir en enda sörja när det både ska malas, röras och smältas.

Det är mycket som kommer från Wien, en hel del bra och en del dåligt. Vi har vals, bröd, korv och Freud, samt dessa ljuvliga chokladkakor som enligt Mästerkocken är ”som poem”.

Om de var ”som poem”? Formuleringen känns i sammanhanget lite konstig, men visst var de ljuvliga. Fast väldigt jobbiga att baka. Det skulle sammanlagt bli 60 kakor men ni såg vad som hände ovan – 60 rationaliserades först till 20 och sedan till tolv.

"Moderkakan"

Betyg: 4,4. Som att äta kaksmet ungefär, och detta är mycket gott. Kvällens överlägsna vinnare.

Med dessa ord – på återseende och Raffrundel!

Etiketter: 70-talet, bananer, curry, Finesser för kaffebordet, Fisk i alla former, Förrätter

Löksoppa de Luxe, Västindisk fläkt och Nougatfromage

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

En sked löksoppa

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”. Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Löksoppa de Luxe recept

Västindisk fläkt recept

Nougatfromage recept

Etiketter: 70-talet, bananer, fläsk, gelatin, Mustigt doftande soppor, paprikapulver, persika, persilja, Som avslutning - en dessert, Varianter med köttfärs

Pizza med köttfärs och makaroner, Banansallad Special och Sirapspudding

Kvällens tema för familjen Bruun kan lättast sammanfattas med ett ord: Dumt. Allt är bara så dumt, dumt, dumt, dumt. Nåja – efterrätten kanske är lite mindre dum än de andra två rätterna men inte så mycket.

Först på menyn?

Pizza med köttfärs och makaroner. Jäpp.

Okej, den här rätten kunde ha varit mycket, mycket dummare. Den kunde till exempel (vilket familjen Bruun först trodde) ha varit en vanlig pizza, gjord på vanlig pizzadeg, med makaroner som fyllning.

Riktig så fasanfull var nu inte verkligenheten. Pizza med köttfärs och makaroner har nämligen köttfärs som ”deg” vilket helt enkelt gör den till en ovanligt krystad variant av spagetti med köttfärssås (en rätt som troligen hade hunnit inkorporeras med husmanskosten vid den tid då det här receptkortet gick till tryck).

Den här rätten gick hem hos de yngre medlemmarna av familjen. Kanske är den tänkt för barnfamiljen som har slut på idéer? Gör som vi:

Basen bestod av chilisås.

Massor av chilisås!

Lite köttfärs och ägg också, förstås…

…och vitt, smulat bröd.

Gegga ihop.

Bred ut till en saftig köttmatta på smord plåt…

…och garnera med kokta makaroner blandade med – ba-da-bom! – mera chilisås!

In i ugnen, ta ut igen, på med ost och en vända till i ugnen…

Garnera med rå paprika. Färdigt!

Dumt.

Men en makaronipizza är ingen komplett måltid utan en sallad. Familjen Bruun sökte högt och lågt (mest lågt) och fann slutligen en sallad som lovade att smaka lika dumt som den lät.

Banansallad Special består förutom bananer även av rotselleri.

Rotselleri före...

...och rotselleri efter.

Samt potatis. Eftersom man, enligt Mästerkocken, ”kan blanda en sallad av praktiskt taget alla grönsaker i olika kombinationer”. Visst, okej., fair enough. Men man KAN också tillfoga sin person praktiskt taget vilken skada som helst med hjälp av en borrmaskin eller motorsåg utan att därmed vara TVUNGEN att göra det. Förstår ni? Bra.

Nu var det inte slut där. Salladen krävde en dressing gjord på majonnäs, kaffegrädde och curry.

(1-2 tsk enligt receptet. Familjen Bruun tycker om kryddstark mat och tog därför hela två teskedar av den helt vansinnigt starka kryddan curry).

Skyffla ned alltihop i en serveringsskål.

Med mycket öl i familjen Bruuns nyinköpta... ölmuggar, så ska det nog gå den här gången med!

Anrättning 1: Pizza med köttfärs och makaroner.

Enligt Mästerkocken så är ”…den här pizzan inte som andra pizzor.”

Nej, det ska gudarna veta. Det ÄR nämligen ingen pizza – det är köttfärs och makaroner! Den enda likheten med pizza är osten på toppen – ”pizzan” har för guds skull inte ens några typiska pizzakryddor!

Därmed inte sagt att rätten var ett riktigt stolpskott. Det smakade inte illa, inte alls, men när man är riktigt sugen på pasta med köttfärssås – varför inte bara göra det istället? Dumt!

Men som sagt: det yngre gardet var odelat positiva och delade friskt ut fyror till höger och vänster så slutbetyget hamnade på 3,9, vilket är högt för varmrätter på det bruna middagsbordet.

Men var lugna – vi har inte smakat av Banansallad Special ännu!

Vi börjar med betyget: 2,7.

Att det blev så pass högt beror på att två familjemedlemmar Bruun tillhör den halva av människosläktet som anser att bananer hör hemma i lagad mat. Resten av fam. Bruun tillhör den andra halvan och gav rätten betyg därefter.

Vad kan egentligen sägas? Kall, kokt potatis, kall, förvälld rotselleri och bananer. I currymajonnäs. Så dumt.

Så till Sirapspudding, som inte var fullt så dum som de andra rätterna. Men ändå.

Tänk sockerkaka, fast mycket mindre till formatet än din vanliga sockerkaka...

...och tillagad i vattenbad med mer än dubbelt så lång gräddningstid.

Dumt? Somliga tyckte det.

Receptkategorin var, som den uppmärksamme noterade, ”Från främmande kök”. Vilket främmande kök ifråga, höll Mästerkocken dock tyst om, men fröken Bruun ansåg att det var den engelska Victoria Sponge Cake som stått förlaga till det här receptet så vi säger väl England då.

Men det gick ned och smakade inte illa, även om puddingen inte såg mycket ut för världen. Konsistensen var väldigt lik en badsvamp, vilket ytterligare stärker Sponge Cake-teorin ovan, men detta var inget negativt. Undertecknad tyckte kanske att ett betyg på 4,5 var att ta i men församlingen hade sagt sitt.