ananas Arkiv

26

Grillad grapefrukt, Gratinerad paprika under ananaslock och Iris kalasvickning

Kära läsare. Välkomna tillbaka, här bjuds det till ännu en festmåltid av och med familjen Bruun.

Det är lika bra att klargöra det direkt: I kvällens meny presenterad ovan gick det ganska fel redan från början. Till vår förrätt behövdes grapefrukt. Grapefrukt är rimligen gul, bör vara i alla fall. Hos den lokala handlaren var det dock extrapris på något som hette röd grapefrukt, men eftersom vi tyckte att den såg så fantastiskt gul ut på utsidan tänkte vi att det rörde sig om någon slags feltryckning. Inte skänkte vi en tanke åt att den faktiskt skulle kunna vara röd inuti.

Så. Pinsamt.

Familjen Bruun ber därför så hemskt mycket om ursäkt om vi redan i det här tidiga skedet har förstört er upplevelse av veckans förrätt och er middagsmat.

Vad krävs då för att förvandla en intet ont anande röd grapefrukt till en aptitretande förrätt?

Man kan ju börja med att nämna en nypa mod, och egentligen är detta den viktigaste ingrediensen i många av Mästerkockens recept. En kniv kan också vara bra att ha till hands – i det här fallet även en sked, om man har för avsikt att äta dvs.

Lossa med varsam hand vitan från fruktköttet, lägg på några klickar smör (ja, redan här kan vi utesluta eventuella nyfikna bantare från receptets målgrupp), dofta över några korn salt och ugnsbaka citrusfrukten på hög värme. Inga konstigheter?

Smör och grapefrukt i ugn. Jättekonstigheter. Rätten är klar när fruktklyftorna är en aning bruna på ytan. Bra där, Mästerkocken!

Särskilt bruna blev de då inte, men som plåster på såren fick de krönas med en knippa persilja till serveringen.

Varianter på grillad grapefrukt förekommer enligt våra slapphänta efterforskningar främst i desserter, och då tillsammans med glass. Tja, som efterrätt kan väl detta tänkas gå ner, men man behöver säkerligen gurgla ned det med ett helt BigPack för att utjämna beskan. Men som för- eller varmrätt? Nja.

I receptets ingress skriver Mästerkocken att de tycker att grapefrukt används alltför lite i nordisk matlagning. Nu vet vi varför, och vad de uppenbarligen inte visste. Det är nämligen inte korrekt att laga varm mat med den.

Fru Bruun konstarade lättat men gravt grimaserande att vår ugnsbakade grapefrukt inte hade tagit smak av vare sig smöret eller saltet. Den smakade lite persilja men framför allt varm citrus – beskt och åter beskt – och en sked var räckte mer än nog för att både tysta och skrämma mun för de flesta. Den enda som var någorlunda entusiantisk över Grillad grapefrukt var Herr Bruun, som med motiveringen ”Den vinner, den vinner!” tog för sig både tre och fyra skedar och delade ut en trea i betyg. Vi andra tänkte mest att grapefruktshalvorna nog kunde vara bra att använda som askkoppar under kvällens gång, och höll oss med förfärade känslor kring bottennoteringarna i vår betygsskala. Snittbetyget blev 1,7.

Om den vann? Nej.

Med ett riktigt lågvattenmärke som inledning till menyn är det kanske svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre. Receptkortet vi valde ut till huvudrättten har varit en dark horse en längre tid, men blev en given kandidat då vi läste igenom receptet ordentligt.

För själva namnet – Gratinerad paprika under ananaslock – fick till en början inte den luttrade familjen Bruun att reagera nämnvärt, då det låter förhållandevis normalt med tanke på vad vi övrigt har blivit vana vid att Mästerkockens och Köksmästarens receptmakare levererar. Men hör här:  varken namn eller bild på detta recept avslöjar något om att man här ska använda kycklinglever som bas, tillsammans med ett gäng tveksamma accenter.

Senaste gången vi befattade oss med lever – närmare bestämt leverpanna – fick vi till vår stora förvåning uppleva en av de största kritikstormarna mot våra kulinariska färdigheter som vi har varit med om. Därför startade vi en omröstning för att se om lever är något som gillas eller inte.

Lever - gott eller blä?

Se resultat

Loading ... Loading ...

MEN – nu har vi lyssnat på läsarstormen.

Vi ger lever en ny chans, även om vi själva inte tycker att det har gjort sig förtjänt av det.

Kycklinglever köper man mycket billigt med ett kilopris kring 40 kronor. Billigt är ju bra, men målsättningen måste ju ändå vara att ska ju ändå hanterbart, och med fördel ätligt. Och någon vidare trevlig upplevelse var det inte att ta i dessa slippriga flak av inälva. För er som tidigare inte har handskats med kycklinglever kan undertecknad vittna om att konsistensen påminner om ett mycket mjukt och slemmigt vingummi , och att blotta vidrörelsen skapar ett avtryck i den något porösa ytan gör det inte mer angenämt. Det kräver med andra ord ett försiktigt handhavande, om man nu bestämt ska ta sig an det.

Receptkortet – en brun lögn. Låt oss titta lite närmare på de tongivande ingredienserna i denna rätt – en rätt som enligt oss mycket felaktigt men ack så humoristiskt har kategoriserats som Kvällsgott utan pretentioner. Måla för er inre syn upp en blanding av kycklinglever, ärter och gorgonzola, under ett lock av ananas. I en paprika. Just så.

Den hackade kycklinglevern i sin mjölpanering.

Slicka skålen, någon?

Som en läsare skrev i anslutning till Leverpanna:

Mat är kemi. Grejjen med lever är att man ska lägga den i mjölk ett tag. Låter konstigt men mjölkbakterierna mörnar levern.

Med vänliga hälsningar en kock

Funkar det lika bra med kaffegrädde?

Soja för färgens skull, såklart.

Och gröna ärter! Ingen måltid är komplett utan lite grönt!

Stuvningen klar. Fyra stora och stolta paprikor ska sedan fyllas.

Det räckte precis för att fylla paprikorna, och det var ju för väl. Även om familjen Bruun var något decimerad just denna kväll är det ju aldrig fel att slå på stort, om det nu skulle bli gott.

Fast vi är inte klara ännu!

Vi fulländar verket med ett ananaslock (ur burk, naturligtvis)

..samt en generös skiva gorgonzolaost.

Ananas, gorgonzola, ärter och kycklinglever. Gratineras 10 minuter i ugnen. Serveras med ugnsvärmt pain riche, vilket måste ses som ett helt naturligt val till denna opretentiösa paradrätt.

Det rådde en förväntansfull men tryckt stämning kring bordet då det var dags för provsmakning. Alla försedde sig alltjämt hungriga med bröd, och fyllde upp vinglasen. Farbror Bruun serverade.

En tugga räckte.

Vi följde receptet. Vi stekte inte levern för länge. Den fick ju till och med mörna i kaffegrädde. Det genomgående betyget var 1 och den enda som lyckades med att svälja  sin tugga var Fru Bruun. Hon förtjänar något slags pris.

Vår slutgiltiga omdöme om lever är att det är – just det – BLÄ!

Familjen Bruun börjar alltid äta vid klockan sju, detta är en gyllenbruun regel, och i normala fall brukar det dröja några timmar innan den avslutande rätten serveras. Vid den här sammankomsten var klockan inte mer än lite efter åtta innan kraven på vickning började göra sig hörda, ackompanjerade av lätt ångestfyllda magkurr.

Vilken tur att farbror Bruun då hade förberett Iris kalasvickning redan tidigare på dagen, och att det bara vara ställa in den i ugnen.

Iris kalasvickning är en champinjon- och lökgratäng. Och den blev ju ganska lik originalet.

Champinjoner smakar inte mycket , men det gör däremot Emmentaler-ost, vilket faktiskt var en behållning i den här rätten. Emmentaler är dock synnerligen overprized, och vår högst professionella bedömning är att det förmodligen hade gått lika bra med vilken smakrik ost som helst.

Vi kalasade på vickningen tillsammans med hårt bröd. Helt okej som traktering, om än lite tråkig. Men nu hade vi ju heller ingen bridgejunta, vilket receptkortet anmodade, utan fick hålla tillgodo med Yatzy. Kanhända att en bridgejunta hade höjt upp slutbetyget, vilket blev 3,5.

Nu önskar vi en trevlig Valborg och 1 maj. Och passa gärna på att ta del av Det Bruna Diskoteket på Spotify, innan förbuden tar över även där. Familjen Bruun är snart tillbaka igen – vi har en hemlig special på gång!

Hej mä er.

13

Sillmums, Katrins Falukorv, och Vetedegspirog med Keso

Första fredagen i november satte sig fam. Bruun till bords. Ingen medveten sparsamhet hade iakttagits men kvällens trerättersmeny skulle bli en av de minst kostsamma i DBM:s historia, inte minst med tanke på att den lokala matmånglaren hade falukorv för 10 kronor stycket vilket gjorde huvudrätten given.

Men i tur och ordning nu: till förrätt vankades det Sillmums!

Sillmums… Ett sådant namn är svårt att motstå. Och i ärlighetens namn var det mest för namnets skull som rätten blev utvald och inte för sitt spännande innehåll: Sillmums är en typ av sillsallad som inte helt otippat förde tankarna till jul.

Mycket var det som skulle hackas: Matjesfiléer, äpple (naturligtvis äpple), purjo, rädisor…

Blodvite uppstod nästan omedelbart för stackars fru Bruun, men som ni läsare är varse överlevde hon för att berätta om detta.

Majonnäs en masse och lite kryddpeppar. Voilá!

Salladen serverades med knäckebröd och skummande pilsner. Men var det mumsigt?

Majoriteten tyckte faktiskt det. Till och med fröken Bruun d.ä. som inte är ett större fan av sill delade ut en femma (kors i taket osv) medan några mindre lättflörtade, som mest tyckte att anrättningen var tråkig, drog ned betyget så att snittet hamnade på 3,9. Dock – det är på gränsen till ”gott”.

Värden hade tänkt traktera gästerna med vackra smörkulor med hjälp av den fantastiskt fina spanska… smörkuleformaren han inköpt i originalförpackning på en loppis:

Det gick… sådär.


Så pinsamt.

Huvudrätten, som kallades Katrins falukorv (vilket på något språk betyder ungefär ”falukorv med fruktsallad”) hade höga förväntningar på sig…

Det började ju inte så pjåkigt: falukorvsskivor beströks ömt med senap av herr Bruuns varsamma hand medan ugnen hettades upp…

Men vad skådar vi här? Katrinplommon? Äpple? OCH ananas? Javisst. Mästerkocken håller fanan högt.En slags sås baserad på ananasspadet(!) och ketchup(!!) hälldes på och anrättninges toppades med ströbröd för den där åtråvärda brännskadeoffer-looken. In i ugnen och be en bön.

Det ser väl… gott… ut..? Väl?

Aaaaaaaah!

Kort sagt: Falukorv, som ugnsbakad får konsistensen av kokt köttkorv, tillsammans med plommon, äpple och ananas är en styggelse. Detta är inte rätt. Fröken Bruun som delade ut 3,5 måste ha tittat väldigt djupt i bag-in-boxen för övrigas betyg gav snittet 2,6 vilket trots allt känns för högt för det här var äckligt. Slamsig, mosig frukt (här dominerade plommonen starkt) och falukorv (med pommes frites, ska tilläggas) – bläbläblä.

Låt oss skölja ner den otäcka eftersmaken med ett par glas och gå vidare till efterrätten: Vetedegsprigoer med Keso – från Sovjet: ”Från pirogernas hemland Sovjetunionen, har vi fått receptet på en pirog, som är lätt syrlig i smaken”.

Vi kan ju hoppa över alla skämten om hur många veckor man behövde köa i Sovjetunionens matbutiker för att få ihop mjöl, mjölk, ägg, smör, russin och socker till ingredienserna och istället betrakta hur fint två män här samarbetar i köket för att nå ett gemensamt mål: kavla ut degen.

Rörande, inte sant?

Fyllning med Keso, gräddfil och russin, socker och citronskal. För den där syrliga smaken, får vi förmoda.

I pirogernas hemland kan en pirog tydligen vara hur stor som helst, liksom denna. Men det var så här man skulle baka ut den. Skyll på Mästerkocken.

Pirogen fick vackert vänta på sin tur i ugnen och medan den stod i det varma köket upptäckte i ett intressant fenomen: jästen i degen fick fyllningen att börja bubbla och röra sig likt ett träsk i en tropisk miljö, kan tänkas:

Det var som att den talade med oss.

Den sovjetiska jättepirogen, som väl hade räckt till 20-talet kamrater, fick ett blandat mottagande. Herr Bruun slängde ut en femma, medan andra ansåg att den var i tristaste laget och återigen andra tyckte att den var vidrig. Snitt: 3,3. Sillmumset vann alltså kvällens race.


Det var allt för ikväll. Ät och drick gott tills vi ses igen!

19

Persikoburgare, Svenska tacos och Glacerad ananas


Ädla skuggor, vördade fäder: tro inte för ett ögonblick att vi övergivit receptboxarnas guldfält! Ha bara överseende med att vi undantagsvis lagat en måltid efter ett par kokböcker från det sena 60-talet och tidiga 70-talet som omväxling. Vi tror att det kan roa.

För det var väl nästan 40 år sedan man kunde laga en ”Persikoburgare” och komma undan med det? Ja, kära nån…

Receptet är från en kokbok – ”Bildkokboken” – från 1969 men det blir liksom inte mer 70-talsbrunt än så här. Persikoburgare.

I begynnelsen var allt gott. Nötfärs. Salt, peppar, ägg. Helt A-OK!

Hamburgare är inte en hjärttransplantation, typ. Man steker den och det är allt.

Vanligtvis brukar man dock INTE addera persika – stekt persika – och rostade salta mandlar. Detta är mycket ovanligt.

Persikoburgare, någon?

Resultatet? Det måste medges att de salta mandlarna var ganska goda. Som snacks. Helt OK. Som tillbehör på en stekt persika, vilandes på en hamburgare? Nja, ingenting kan förlåta en persika på en hamburgare! Ledsen, men så är det.

Hamburgaren smakade precis som man kunde vänta sig, men tog man en munsbit MED persika, så var persikan helt enkelt dominatrix. Det finns en anledning till att vi inte kombinerar frukt och mat! Faktiskt!

Betyget? 2,8. Leendena började redan bli ansträngda kring bordet, men kanske att huvudrätten kunde lätta stämningen något?

Svenska tacos!

Hör på det! Receptet kommer från Allt Om Mats kokbok ”God mat på ½ timme” från tidigt 70-tal. Familjen Bruun imponerades inte bara av försöket att introducera Texmex-köket i Sverige utan även av att ingen av ingredienserna (möjligen köttfärs undantaget. Och lök.) överhuvudtaget går att associera till det vi idag förknippar med tacos.  Bravo!

I begynnelsen var lök. Och köttfärs.

Och det enda som sedan behövs för att förvandla ovanstående ingredienser till TACOS är uppenbarligen – kummin! Och tunnbröd.

Svenska tacos kräva dessa tunnbröd! Ja, det är jättekonstigt, och samtidigt så rörande. De FÖRSÖKTE ju, faktiskt! Att resultatet sen bara smakade… bröd, är ju en annan femma.

Jo. Vi 2000-talsmänniskor har väl antagligen en viss uppfattning om hur tacos ska smaka. Den har ingenting med att göra hur tacos faktiskt smakar i dess ursprungsmiljö, utan har mest med Santa Maria och Old El Paso att göra. Vi tycker i alla fall inte att tacos=kummin. Kummin är en krydda som gör sig bra med bröd och brännvin. Tacos och kummin? Nej.

En tesked. Det låter inte mycket, men det räckte. Varje tugga förde tankarna till snaps. Eftersom det bara smakade kummin! Kummin ersätter inte tacokrydda. Tunnbröd är inte taco.

Bra försök, men det räckte inte.

3,3 blev betyget, eftersom det ju inte var äckligt. Bara konstigt.

Men vad är egentligen konstigt när det handlar om brun mat?

Är det konstigt att tillaga efterrätt i konservburk? Eller är det – konst?

Döm själva!

Tyvärr blev det inga bilder på tillagningsprocessen men jag tror att ni vördade läsare kommer att bli nöjda ändå! Recpetet – som som vanligt följer nedan – är löjligt enkelt.

Töm en burk ananasringar på spad.

Blanda spadet med gelatin. Tillsätt grön hushållsfärg efter kynne.

Häll tillbaka blandningen i burken.

Låt stelna.

Ät.

Det är… Ja. Vad ska vi säga?

Det smakar konserverad ananas och inte så mycket mer. I kokboken – återigen Bildkokboken från 1969 – föreslår man inget tillbehör. Anmärkningsvärt är dock att receptet ingår i ett specialuppslag för en fiiiin middag… Oh, well!

Det blev i alla fall bra på film:

Betyget blev 3. Det smakade inte illa. Det smakade väl bara mest burk-ananas, och roligare än så kan man ju faktiskt ha.

Nästa vecka återgår familjen Bruun till sina kära receptboxar så ni är alla hjärtligt välkomna tillbaka!


20

Färserad gurka, Delikat köttgryta och Snabblagad Ananastårta

Välkomna in. Slå er ner vid bordet, och jag hoppas ni är riktigt hungriga. Kvällens meny är stekt gurka, varma aprikoser och ananas från burk. Ta för er rikligt, så att ni står er hela vägen hem.

En trerätters middag börjar ju redan i affären, och inköpslistan ovan visar att denna afton faktiskt var väldigt ekonomisk. Vad som är dyrt eller billigt kan ju ändras en del genom åren, och ett recept hämtat ur kategorin ”när kassan är skral” kan mycket väl visa sig vara dyrare än festmaten, vilket familjen Bruun nogsamt fått erfara. Denna kväll hade vi dessutom celebert besök av Aftonbladet, så nerverna var spända till bristningsgränsen. Skulle kvällens meny bära eller brista?

Här ser vi alla ingredienser i Färserad gurka. Lite förvånande är kanske den totala avsaknaden av själva färsen, men förmodligen har den blivit bortrationaliserad för att, som en läsare uttryckte det; ”det fanns viktigare saker att ägna sig åt på sjuttiotalet än att laga spännande mat”. Den som detaljstuderar fotot på receptkortet hittar i bakgrunden någonting som påminner om ett avföringsprov redo för laboratorieanalys och praktiskt upplagt på en liten träskiva för att lättare få plats under mikroskopet. Detta kan mycket väl vara den saknade färsen, och som förslag på metoder att variera färserad gurka ger oss Köksmästaren tipset att tillsätta färs, någonting som på inget vis verkar ha varit obligatoriskt, varför vi helt enkelt struntade i det. Ingen fisförnäm matporr här inte. Recepten skall följas, basta!

Gurka består ju som bekant mest av vatten, men är ändå en uppskattad ingrediens i en sallad eller på en macka eller bara som tillbehör. När man först flottyrsteker och sedan ugnsvärmer gurkan upptäcker man dock att den förlorar sin fräschhet och sprider en doft som kommer en att tänka på de där stora soptunnorna man brukar kunna hitta på bakgården till en restaurang. Det är en lockande odör som sommartid förklarar varför vissa gator är populärare än andra som promenadstråk betraktat.

En sak som mycket mystifierade Herr Bruun när han studerade det som utspelades i hans egen ugn och sedan jämförde detta med bilden på receptkortet var storleken på tomater och gurka. Var tomaterna mycket mindre på sjuttiotalet än vad de är nu? Om så var fallet, hur har de uppnått sitt nuvarande omfång? Är det ett resultat av Tjernobylkatastrofen eller någon medveten genmanipulation? Fröken Bruun valde i affären ut den tjockaste gurka som gick att uppbringa, och till detta några helt vanliga tomater, men inte ens den minsta tomatskivan visade sig kunna ligga så nätt som receptklubben Köksmästarens. Till slut gav vi upp, och varvade dem helt enkelt i en skål såsom avbildats ovan. Det här var otroligt välkryddat med en hel klyfta vitlök, som efter en sejour i ugnen fick en närmast självlysande grön nyans, ett fenomen som familjen Bruun inte tidigare lagt märke till. Smaken visade sig ledsamt nog vara i full överensstämmelse med lukten. Inte ens parmesanosten och vitlöken kunde räddat detta. Den vältrade sig runt smaklökarna på ett vidrigt intimt sätt, och Herr Bruun var väldigt nära att kräkas. Betyget landade på 1,6.

Ett gäng burkar och en bit skivat svin? Ånej, kära läsare, detta är ingenting mindre än kvällens huvudrätt Delikat köttgryta. Mästerkocken utlovade en ”piffig och färgglad gryta”, och med ordet delikat redan i titulaturen hade vi indoktrinerats så mycket att det inte gick att neka denna maträtt sin självklara hedersplats på bordet. Hör och häpna; Mästerkocken upplyser oss om att recptet går att variera om man använder andra grönsaker och kryddor. Där ser man.

Tillagningen av detta var väldigt lätthanterad. 1. Öppna konservburken 2. Töm den i grytan 3. Värm. Svårare var det faktiskt inte. Här ser vi någonting som får det att vattnas i munnen riktigt ordentligt. Tomater, champinjoner, ärtor, majs och aprikoser. Aprikoser? Vem kom på att man skulle ta en helt ordinär middag och stoppa aprikoser i den? Var det ett skämt på Mästerkockens redaktion? Receptmakaren vände sig om och någon lustigkurre passade på att skriva dit ordet aprikos innan allt skickades iväg till tryckeriet? Vik hädan styggelse. Ut ur min åsyn, och framförallt ur min mun.

Ser det inte trevligt ut med de blekt uppfläkta köttvalkarna simmande i en sås av blandade frukt- och grönsaksbitar? Om man flyttar på dessa bitar ser man en syn som möjligen skulle glädja en gynekolog, men få andra. Enligt instruktionerna skulle detta kryddas ”ganska kraftigt”. Med oregano. Dessutom uppmanades vi hälla ut spadet från konservburkarna innan dessa tömdes i grytan. En sansad och väl begriplig handling om man nu inte vill ha en soppa istället för en gryta, men sedan kommer nästa mening. ”Spara det gärna till något annat tillfälle”. Vilket annat tillfälle skulle det kunna vara? Vid vilken situation i livet är spad från konservburkar ett oumbärligt hjälpmedel? När man lider av törst? När lusten att svälja spad blir för stor att kunna hanteras? ”Älskling, jag är lite sugen. Skulle du ine kunna ge mig det där glaset med champinjonspad som står i kylen? Mmm. Tack.”

Här ser vi en av kvällens besökare fascinerat stirra ner i dekokterna. Hans uppenbara intresse förbyttes i fasa när familjen Bruun artigt erbjöd en smakbit. Tryckta mot väggen stod både journalist och fotograf med vidöppna ögon febrilt sökande en flyktväg. Hela familjen Bruun stod mellan dem och dörren, och Herr Bruun förklarade med myndig stämma att det går minsann inte an att skriva om mat man inte smakat. Den stackars journalisten flämtade till, och tårarna var inte långt borta, men mat skojar man inte om och gurkan skulle in i munnen, stekt eller ej. Hon gav sin fotograf en vädjande blick, men kameran och dess skötsel fångade just då hela hans intresse. Denna sorts pennalism förekom troligen inte ens på JMK, men situationen kunde uppstått på vilken skolgård som helst. En försvarslös stackare i klorna på mobbare. Omringad, sviken, och med en skiva stekt gurka hotfullt dallrande framför munnen. Behöver vi nämna att familjen Bruuns triumf var närmast total?

”Gott att servera till: potatis eller bröd”, skrev Nästerkocken. Vi valde bröd. Pain Riche, för att använda 1970-talets vokabulär. Trots att rätten kryddats kraftigt med torkad oregano och dessutom både salt och peppar smakade det ingenting. Ingenting annat än nödtorftigt uppvärmda burkchampinjoner, vill säga. Förekomsten av aprikoser gjorde att en sötaktigt jolmig smak ibland smög sig in i den annars rätt trista rätten. Äldsta Fröken Bruun gav den av någon outgrundlig anledning en fyra i betyg och skickade därmed upp slutbetyget på 2,7. Nästan okej, med andra ord.

Snabblagad ananastårta ljög sannerligen inte om sitt namn. Enligt Mästerkocken skulle det ta tio minuter att tillreda denna finess för kaffebordet. Sanningen var snarare fem. Lägg en färdig tårtbotten på ett fat, stjälp över ett par burkar ananas, på med grädde. Voila! Om man vill ha omväxling kan man enligt Mästerkocken prova att använda färsk ananas, men då ska man endast köpa den när den är billig. En förnuftig uppmaning. Det är bara reklamen som lurar dig och får dig att tro att du annars måste konsumera.

I den hårt vispade grädden skulle blandas en matsked apelsinlikör och antingen vaniljsocker eller ytterligare en matsked apelsinlikör. Självklart valde vi spriten framför sockret. En efterrätt man kan bli full på har oanad attraktionskraft, så även på 1970-talet. Tyvärr uteblev denna del av effekten, vi borde nog ha ökat dosen. Ananastårta var som redan konstaterats otroligt snabblagad, men relativt torr i smaken. Grädde och ananas gjorde sitt bästa för att överrösta de fabriksbakade sockerkaksbottnarna, men skrek förgäves. Skrek gjorde även Farbror Bruun. Av besvikelse. Det samlade betyget blav 2,9, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt, men räckte ändå till för att göra detta till kvällens vinnare.

Så här kan det se ut efter en brun trerätters. Här nedan kommer recepten. På återseende.

42

Baconbröd, Färserat vitkålshuvud och Ananasdröm

Nationaldagen till ära ville vi ha någonting som kändes genuint äktsvenskt, och vad kunde väl mer symbolisera moder Svea än vitkål, massor av vitkål?

Brunt på vägDessa ingredienser är ännu rätt färgglada, men det bruna väntar alldeles runt hörnet. Kvällsgott utan pretentioner är ett namn som utmärkt beskriver vår målsättning denna afton; vi hade absolut inga pretentioner när vi började laga förrätten.

En nyinköpt och äkta sjuttiotalsduk prydde bordet, och ett frigolithuvud fick ersätta fröken Bruun som jobbade sent och bara skulle hinna smaka på efterrätten. Askkoppen på bilden ser ut att vara från sjuttiotalet den med, men är faktiskt inköpt i Riga för bara ett par veckor sedan. För våra grannar i öster tog sjuttiotalet aldrig slut, det fortsatte i det oändliga och vi är en smula avundsjuka på dem som kan uppleva en brun vardag varje dag.

Vi börjar med att bre smör på några helt vanliga korvbröd. Baconbröd lovade enligt receptkortet att bli ”en varm smörgås utöver det vanliga”, och detta trodde vi på utan att tveka. En hel del av de maträtter vi nu avprovat har faktiskt varit ”utöver det vanliga”.  Smaklöst utöver det vanliga, vidrigt utöver det vanliga, fånigt utöver det vanliga, listan på saker som skulle kunnat passa in här kunde göras lång, men vi begränsar oss till dessa tre för enkelhetens skull.

senap senap senapVad man gjorde var alltså att ta de smörade korvbröden, stoppa in ost, krydda med paprikapulver, samt vira runt med senapifierade baconskivor. In i ugnen, och ut på tallriken efter åtta minuter. Så lätt att till och med en nutida människa klarar av det. Att tomaterna skulle in i ugnen även de klarade vi däremot inte av, så de fick fortsätta vara kalla. En grov fadäs som minskar vår trovärdighet betydligt, någonting vi inte kommer att låtsas om i denna blogg.

Det här lät ju inte särskilt speciellt i matlagningsväg. Inte såg det överdrivet aptitretande ut heller, men som vi redan tidigare konstaterat är det svårt att misslyckas med bacon och ost, någonting som visade sig stämma även denna gång. Det stämde faktiskt så till den milda grad att vi formligen slukade dem. Baconbröd var en höjdare när det gäller kategorin gott och simpelt, och betygen blev skyhöga. Det bokstavligen regnade fyror och femmor och slutresultatet blev hela 4,5. Det här var en vinnare, och både farbror och herr Bruun gjorde planer på att införliva denna rätt i det nutida hushållet som given bakismat.

Att den svenska husmanskosten är fullproppad med recept på temat kål och köttfärs är ingen hemlighet. Tänk kåldolmar, tänk kålpudding, men tänk allra helst på färserat vitkålshuvud. Kålhuvudet ska självfallet vara av den större modellen, och gröps ur för att rymma sitt smaskiga inkråm. Lite som en semla av kål och kött. Bisarrt nog visade sig ett kålhuvud vara större på insidan än utsidan, och hur all denna kål kunnat rymmas i detta huvud är en vetenskaplig gåta av högsta rang. Visserligen luras perspektivet på bilden en aning, men det var verkligen sjukt mycket mer när det tagits ut.

smaskensDet aptitretande innehållet består av köttfärs, lök, mjöl och mjölk och hade i det stadium vi ser här ovan förvandlats från ”The Brain That Wouldn’t Die” till the spya in the matskål. Förutom att ha utseendet emot sig verkade det än så länge inte särskilt illa dock.

Så där ja. Nu är semlan färdig så när som på locket. Golvet var täckt av kålbitar och fru Bruun höll mer än en gång på att skära sig i handen under utgrävningens gång. Husets största kastrull visade sig vara ynkligt liten när den här besten lades i.

En blöt handduk virades runt huvudet och knöts ihop. Sedan skulle det koka i två och en halv timme, en behandling som krympte huvudet ungefär som de där sydamerikanska huvudjägarna gör. Med viss bävan väntade vi på att lägenheten, trappuppgången och hela resten av huset skulle fyllas med den särpräglade doften av kokt kål, men där blev vi grymt besvikna. Det luktade faktiskt inte alls mycket.

skrattar bäst som skrattar sistEtt ångande varmt och gulaktigt slemmigt kålhuvud hånflinar från skärbrädan, men skrattar bäst som skrattar sist. Det var också på det här stadiet vi upptäckte att mästerkocken fotograferat anrättningen innan den kokats, vilket gör att den ser betydligt mer smaklig ut än den sepia-tonade slemmiga boll som låg på vår skärbräda. Handduken stank så mycket att herr Bruun såg sig tvingad att förpassa den till sopnedkastet. Det fanns inte en chans i världen att den odören någonsin skulle gå att tvätta ur.

”Dela kålhuvudet i vackra klyftor” föreslog mästerkocken. Att definitionen på ordet vacker uppenbarligen är en smula varierande står klart efter detta. Kan överkokt kål vara vacker? Kanske är det så om man ser den genom sjuttiotalsögon, vi ryckte förvånat på axlarna och tog för oss. Innan vi går vidare ska här berättas att både farbror och fru Bruun tycker mycket om kål. De brukar frossa i kålpuddingar och dylika hopkok, och följaktligen var deras blickar en aning mer lystna än herr Bruuns, som endast äter vitkål om den förekommer i pizzasallad. Gaffeln balanserade full av färserat vitkålshuvud i farlig närhet av munnen innan sanningens minut var inne. Det smakade kål. Kål med stort K. Köttfärsen smakade kål, kålen smakade kål. Till och med ölen smakade kål, vilket kanske var passande då det var tysk öl, men för en simpel svensk strupe inte någon lockande smakkombination. Efter två och en halv timmes kokning blir kålen dessutom något upplöst, och inte ens familjens kålentusiaster åt upp hela sin portion. Herr Bruun spottade ut den i papperskorgen med ett utrop vi inte ska upprepa här då detta är en någorlunda barnvänlig sida. Betyget hamnade på 2, och kålhuvudet i soporna.

Ananasdröm lät riktigt behagligt efter föregående kulinariska Gestapomåltid, och ingredienserna lät inte helt fel de heller, möjligen med reservation för cocktailbären. Vispgrädde och choklad och nötter parade sig här motvilligt med ananas. Egentligen var det som att servera en hamburgare där brödet bytts ut mot ananasskivor och köttet mot gräddblandningen. Enligt receptet skulle man dela ananasskivorna på längden, någonting som vi efter en snabb blick på den sladdriga frukten, den otroligt vassa kniven och våra egna stackars ömtåliga fingrar avstod ifrån. Vi misstänker starkt att inte ens receptets upphovsmän/kvinnor utfört denna i det närmaste harakiriaktiga handling.

Det såg mumsigt ut och smakade mest nötter och ananas. Troligen upptäckte receptets skapare detta även de, och föreslog därför den livsfarliga ananasdelningen för att minska åtminstone ett av dessa smakintryck. Till dess fördel ska sägas att både nötterna och ananasen hjälpte till att effektivt ta kål (obs! inget skämt) på den annars rätt otrevliga smaken av cocktailbären. Varför säger man förresten cocktailbär? Har någon i läsekretsen någonsin beställt en drink i baren och fått den garnerad med detta? Hjälp oss med detta viktiga spörsmål. Ananasdröm både lät och såg gott ut, men betyget stannade på en trea, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt. Här kommer recepten.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...