Biffi långsmörgås

Biffi, en riktigt lång smörgås.

Går det att misslyckas med en maträtt som fått ett namn som Biffi långsmörgås? Troligen är det svårt då redan namnet i sig gör matgästerna glada och upphetsade. Biffi blir som en gammal vän. Biffi får personlighet. Biffi betyder kärlek och lycka på ett ännu inte identifierat språk. Varför slutade man ge maträtter egennamn? Tänk att öppna en kokbok och upptäcka att allt du förväntas äta har namngivits i stil med Ikea-katalogen. Långsmörgåsen Biffi, Skinksteken Dordi, nypondrinken Klaffus. Underbart. Det hade sedan inte spelat någon roll hur de egentligen smakade, bara man kunnat sätta sina kära gamla namngivna vänner på bordet och sedan bita i dem. Receptet på Biffi långsmörgås kommer ur Bjudningsboken 4 utgiven av serietidningsförlaget Semic 1972. Det beskrivs som ”hett” och ”mustigt”, en varudeklaration som vi får anledning att återkomma till lite senare.

Åh så gott vi får.

Ingredienserna till Biffi är enkla och betryggande. Kapris, lök och gurka. Att alla människor inte tycker att ett rått ägg ser ut som matens Sofia Loren är en sak varken hon eller Biffi kan rå för.

Smeta in alltihop i köttfärs då, så låtsas vi att ägget inte är där.

Begreppet långsmörgås myntades av en av Semics anställda i pauserna mellan Lajban och Pellefant. Anledningen var att receptmakaren troligen hade vissa svårigheter med proportioner. Hur går man tillväga för att kleta in närmre ett kilo köttfärsröra på tre mackor? Jo, man gör en låååång smörgås. Här har vi minskat receptet till hälften då det påstods vara skapat för tolv personer, och ändå var det ganska duktigt med köttfärsröra på långsmörgåsarna. Hur det hade sett ut med dubbla mängden? Troligen som om kejsar Ming fått för sig att reparera kinesiska muren med hjälp av malet kött. Ett kilometerlångt kletigt köttberg för att hålla Djingis Khan på avstånd. Rätt tänkt Semic.

Konstgjord solbränna.

Eftersom man inte var riktigt säker på att anrättningen skulle hinna bli genomstekt på de föreskrivna femton minuterna i ugnen penslades kötthögarna med brunfärg redan innan så att de i varje fall på utsidan skulle se stekta och klara ut, vilket de faktiskt också gjorde. Bra idé där Semic.

I mitten av varje kötthög gjordes en lång skåra, en sorts köttfärsstjärt som stoppades full med tomat och ett smör gjort på de ”heta” och ”mustiga” kryddorna persilja och vitlök. En kvarts klyfta för att vara exakt. Ingen överdrift med kryddorna här inte. Fy Semic.

Biffi vill in i din mun.

Begreppen ”het” och ”mustig” fick alltså familjen Bruun att höja en smula på ögonbrynen då de allra flesta kommentarer kring måltiden varit i stil med ”om man bara kryddade det lite skulle det bli sjukt gott” eller ”tänk om det haft lite peppar i sig”. Den kulturhistoriskt intresserade kan alltså återigen konstatera att uppfattningen av uttryck som ”het” och ”mustig” ändrat sig sedan tidernas begynnelse. Nej, detta var inte varken hett eller mustigt någonstans, men väl gott ändå. Så gott faktiskt att samtliga fem närvarande familjemedlemmar gödslade ut det på Den Bruna Maten skyhöga betyget 4. Det smakade kött och tomat och gjorde oss lyckliga. Inte illa Biffi, men nästa gång kryddar vi ordentligt och tillverkar istället kusinen Boffo. Hurra Semic.

13 kommentarer

  1. Mynlen

    jag undrar vad dom förr gjorde med andra halva vitlöksklyftan. För inte kunde man väl äta så mycket vitlök på en vecka….

  2. Helena

    Den där har jag lagat alldeles på riktigt! Hittade den i mammas Hemmets Journal någon gång i mitten av åttiotalet.
    Helt OK faktiskt, hade nog kunnat laga den igen även om jag inte är någon vän av kapris.

  3. Helena

    Jo förresten, i receptet jag hittade i Hemmets Journal (det är verkligen exakt samma recept) så heter den ”Schönbergs vickning”

  4. Asdf

    För en gångs skull så måste jag säga usch blä och tvi! Kapris är ren och skär ondska om något.

  5. Sillen

    Långt och gott ett slags Parisersmörgåsarnas limousin, ugnsbakad och utan ägg.

    Det var i sprödaste barndom mkt förvirrande att han ”Frasse” i Pigge & Gnidde/Knoll & Tott, eller om det var i Karl-Alfred, angavs äta ”Parisare” fastän de ju inte såg ut som sådana (detta utspelade sig i en tid när varmkorven ännu oinskränkt snabbmatshärskade i landsorten).

    • Det var i Karl-Alfred!

      Men jag tyckte det var hur logiskt som helst med namnet Parisare – för i min barndoms Umeå var en parisare just en hamburgerliknande sak (fast med korvskiva). Först senare har jag förstått att en Parisare är en stekt smörgås med bröd å ena sidan och en kättfärsröra å den andra. (Så egentligen är det väl formen på Biffi’n som gör den till 70-tal och inte de ingående livsmedlen?)

      B

      • Sillen

        Ja, så sant! Parisar-tjorren låg väl bra långt ”nedströms” utefter gågatan vill jag minnas? Under mina år i Ume åt jag en dylik, möjligen avsåg jag äta snarare än åt, som ngt slags initiationsrit och kulthandling. Var det inte så att ifrågavarande gatukök uppmärksammades i Tidningen Z, sisådär 88-89-90?

        Vidare, minns jag alldeles tokigt när jag minns att extratjock Falukorv saluförts som Parisarkorv el ngn liknande benämning?

  6. Jakob

    En liten fråga om fogen i ert babyblå kakel i köket. Ska de vara gult….eller har ” den bruna maten” satt sin patina i den 😉

  7. Rallaren

    Jag tycker slutet på texten i översta bilden är intressant. ”Efteråt tar sig var och en starkt bryggt kaffe, gärna direkt från spisen”
    Jag vet inte hur man gjorde på 70-talet men bryggde man verkligen på spisen? Är inte det att koka?

    • Sillen

      På sjuttiotalet kunde man brygga direkt på spisen med tillhjälp av kastrull, bryggtratt och kaffebäcken (så gör jag ännu, fastän jag började dricka kaffe först när det rann ur elbryggare) samt naturligtvis under begagnandet av en fysiklektion benämnd Don Pedro (Bodum nasar dem ännu, även om färgerna på plastdetaljerna numera är innerstadsmedelklassigt sobra, alltså svart, snarare än brandgult eller brunt). När mor en dag slagit sönder ytterligare en Don P-överdel under diskning, det var vårvintern -78, kom DP-systemet hemmavid att utbytas mot en elbryggare från Melitta, i brandgult, brunt och transparent rökfärgat.

      F.ö. är min farbror av åsikten att ”bryggkaffe är höjden av borgerlig degeneration”.

      • Menar du en presskanna/prezzokanna? Det kaffet blir underbart om man gör det på nymalda bönor! 🙂 De finns på IKEA.

        • Sillen

          Pressbryggare i all ära (jag har just skänkt min gamla och sedan länge malpåsade prestigedito till en kollega i kaffekokarnöd), men en Don Pedro är en så’n här: http://en.wikipedia.org/wiki/Vacuum_coffee_maker , jädra fräckt faktiskt, snygg mackapär och gott kaffe blir det! Gammalt var det emellertid så att överdelen var en smula för spröd och delikat rent konstruktionsmässigt, diskningsnärkontakt med blandarsnytet kunde lätt sluta illa, vidare minns jag tydligt hur en överdel skattades åt förgängelsen när, efter va-arbete, en laddning luft kom skjutandes ut ur kranen.

  8. , Nothing concentrates one's mind like being hanged in two weeks, or being in a soup line, with hyperinflation and 50 percent unemployment and God only knows what other disasters await us courtesy of Obama and the De9.&ratsoIc#3m;m glad it's slate gray outside today. Bring on the nor'easter. It'd be a shame to waste a nice day on the black mood I'm in.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*