Berlinersallad med svensk dressing

En tallrik härligt jumsig Berlinersallad.

Upp med handen alla ni som varit i Berlin. Ah, vi tänkte väl det, det var några stycken. Räck nu upp handen alla som ätit Berlinersallad. Hallå. Vi talar till er. Berlinersallad. BERLINERSALLAD.

Ja, så kunde det låtit, och gjorde också men i mindre omfattning i familjen Bruun. Både herr och fröken Bruun har varit i nämnda stad, men som genom ett under totalt lyckats undgå denna maträtt. Ännu mer förvirrande blev det då vi upptäckte att kokboken ändå ursprungligen var tysk. En titt på försättsbladet avslöjar att den har sin vagga i München, och kanske är detta svaret på gåtan. München och Berlin är ungefär som Newcastle och London, Milano och Rom, eller varför inte Göteborg och Stockholm. Två rivaliserande städer där den ena inte gärna missar ett tillfälle att misskreditera den andra. Är Berlinersallad helt enkelt resultatet av en ondskefull bayersk komplott? Det skulle i så fall inte vara den första i världshistorien, men väl premiär för en attack mot smaklökarna och inte regeringsmakten.

Vitkål och osthyvel. Början på varje tysk måltid.

Ingen tysk mat är komplett utan vitkål. De har den i sig från vaggan till graven, och så långt käns det hela väldigt autentiskt. I receptet föreslogs att man skulle hyvla och klämma på den stackars kålen, och det enda sättet familjen Bruun kunde komma på att göra detta var med hjälp av en osthyvel. Ett köksredskap vi dock inte är helt säkra på existerar på andra sidan Östersjön.

Lite mer komplicerat blir det när vi tillsätter mandariner och vindruvor. Frukt och kål? Nein. Helst inte.

Svensk dressing, komplett med både äppelmos och pepparrot.

Till Berlinersallad anbefalldes dressing nummer 22 som till vår förvåning visade sig heta Svensk Dressing. Ännu mer förvånade blev vi när vi såg vad bayrarna menade vara typiskt svenska smakkombinationer. Äppelmos och pepparrot. Nein. Nu har det gått lite för långt.

…och ansjovis.

I äppelmos och pepparrotssörjan mosades dessutom ansjovis. Jo, det må vara ett grovt bayerskt skämt, men detta är uppenbarligen vad som i södra Tyskland räknas som svenskt. Äppelmos, pepparrot och ansjovis.

Salladen avslutades så med tillsats av kokt potatis, ädelost och valnötter. Dessutom påstods en skvätt konjak verka uppiggande, men här satte familjen Bruun stopp för vidare München-eskapader. Konjak? Nein och åter nein. Jetzt geht´s zu weit.

Berlinersallad med svensk dressing. Best of both worlds. Eh. Nej.

När man sedan blandade alla dessa motbjudande ingredienser med varandra och toppade med den svenska dressingen såg det allt annat än aptitligt ut. Familjen satt över den vackert bruna och äkta 70-taliga plastbunken och rynkade på näsorna. Detta verkade inte alls trevligt, och om någon i Berlin brukar livnära sig på sådan sallad behöver denna människa hjälp med det snaraste.

Berlinersallad var vidrigt. Få av familjens medlemmar förmådde mer än smaka på denna ohyggliga anrättning, och betyget blev inte heller mer än 1,7 vilket får skyllas på kvällens gäst (med ett misstänkt tyskklingande efternamn) som tyckte detta var värt hela 2,3. Obegripligt, och lika obegripligt var att Ica-förlaget en gång i tiden översatt denna receptsamling som på svenska kort och gott hette Salladsboken, men på tyska begåvats med det imposanta och grovt missvisande namnet Finsmakarens salladsbok. Svensk dressing? Nein. Berlinersallad? Nein. Kombinationen? Abscheulich.

12 kommentarer

  1. JJ

    Nu blev det plötsligt uppenbart varför de förlorade två världskrig.. 🙂

  2. Mynlen

    bästa viktminskningssalladen tror jag…
    det är sällan jag mår illa av beskrivningar men detta .. öh!

  3. Asdf

    Det finns en utsökt fransk variant på denna sallad där man lägger till äggskal och kaffesump – tror den kallas Salat Le Composté och serveras traditionellt i en brun papperspåse.

  4. Sillen

    Ypperligt salladsbestick! Hade själv i ynglingaåren ett ljust avocadogrönt sådant, utrangerat ur en äldre brors och dennes hustrus bohag.

    • Herr Bruun

      Ah. Synd att det försvann. Våra salladsbestick är faktiskt nya och kommer från Ikea. Fanns även i grönt.

      • Sillen

        Besticket försvann inte, jag lämnade det tillbaka när jag flyttade från orten. Som ännu relativt sett ung och okänslig materialist tyckte jag att det ur estetiskt hänseende var objektivt felaktigt. Eventuellt gäller väl på det subjekto-objektiva planet omdömet ännu. Den subjekto-subjektiva hågkomsten är emellertid, ju flyktigare tiden ter sig, avgjort lurigare att hålla i korta tyglar.

        Originalet är eventuellt Rosti-prylar och på er bild kan man, när man fått hjälp att öppna ögonen för det uppenbara, konstatera att Ingvar K:s rip off avgjort inte är lika smäcker och elegant som originalet.

        Det riktiga stuffet, Rosti eller ej, finns att köpa här: http://www.skolhuset.se/Kuriosa/kuriosa.htm .

        Lägg f.ö. märke till grejen de i länken ovan kallar ”isbox retro” – i abetareklassen var det där en mattermos. Hursomhaver runnen ur Carl Arne Bregers penna, kantänka det i världsberömda formgivarekretsar ishinkades i högre utsträckning än det mattermosades? Termosen är från sextiotalet och således inte retro alls, inte ens om den händelsevis nyproduceras ju. Slafsigt språkbruk således. Far log muntert redan när jag för tretton-fjorton år sedan redogjorde för vad en dylik då betingade i loppbodarna utmed Upplandsgatan (Sthlm).

        Breger formgav även en oerhört spejsig och välfungerande vattenkanna och kom sedermera att utrusta månbas Alpha med ett okänt antal kombinerade tillbringare-juicepressar. Just citrusodlingen på Alpha var synnerligen omfattande, skörbjugg är det sista man önskar besättningen på Capt:n Koenigs flygande holländare-månbasmåne fördömt irrandes mellan galaxerna. Åter på jorden landade pressbringaren tydligen i MoMA:s permaneta utställning: http://www.dailyicon.net/2008/12/icon-space-1999-duett-juicer-by-carl-arne-breger/

        Så visste ni inte det förr, vet ni det nu!

        • Petter

          Ah. Månbas Alpha. Den gamla klassikern med Rolling Hand och Cinnamon Carter från Mission Impossible. Vackert.

  5. Hur hade det varit utan dressingen? Ni borde provat, salladen hade säkerligen varit ätbar. Och att ni skippat konjaken? Ni, familjen Bruun? Ni älskar ju sprit i maten!

    • Herr Bruun

      Det gör vi faktiskt, men bolaget hade stängt. Se där hur små detaljer kan sätta käppar i hjulet för kocken.

    • Fröken Ulk-Tvärhagen

      Nej, nej, nej jag har till skillnad från familjen Bruun inga problem med frukt i maten men det här… Nej, det här går bara inte att rädda, jag menar mandariner, kall kokt potatis, ädelost och vitkål… Nej! Med eller utan dressing (som är nej den också), med eller utan konjak. Jag som inte ens gillar konjak kan t o m tänka mig att dricka den för att glömma att jag ens läst receptet.

      Vill nog sträcka mig så långt som att det här kan vara en värdig kandidat till någon framtida jubileumsmiddag 🙂

  6. Sara

    Något måste ha blivit fel i översättningen – anchovis på tyska betyder sardell på svenska. Punkt. Inte ansjovis, som har en helt annan kryddning och konsistens, och är något typiskt svenskt. Ansjovis = Janssons frestelse. Sardell = caesarsallad. Tvivlar på att denna sallad hade blivit nämnvärt godare med rätt smak på dressingen, men ändå.

  7. Åh tack för detta blogginlägg. Jag behövde få skratta och nu har jag fått göra det så pass att tårarna rinner och jag har kramp i magen. Det där receptet lät oerhört vidrigt och det hela blev bara ”bättre” av det underbara sättet blogginlägget var skrivet på ^-^

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*