Garden relish mold, Cheeseburger pie, och Egg Coffee

Vem som publicerade de första receptkorten är höljt i historiens dunkel, men som familjen Bruun redan tidigare konstaterat har de i varje fall bortåt hundra år på nacken här i Sverige. De som under 1970-talet återupplivade receptkortstrenden var Mästerkocken, och familjen Bruun har träffat en av deras dåtida redaktörer som berättade att företagets grundare stött på fenomenet i USA. Det var alltså med amerikanska förtecken som de bisarra kreationer familjen Bruun ätit sig igenom lanserades i det trist gråproggiga Sverige, och med detta i åtanke bestämde vi oss för att titta lite närmare på det land som sig självt ovetande varit ansvarigt för en stor del av den kulinariska ondska som då även drabbade oss på andra sidan Atlanten. Dessa kort gavs ut 1971 av företaget Betty Crocker, som finns än idag och tillverkar kakmixer av olika slag, och kan teoretiskt alltså varit vad som ursprungligen inspirerade Mästerkocken. ”The right kind of meals and good living habits can bring a glow to complexions, sheen to hair, health and good cheer to your whole family´s outlook”, skaldar Betty Crocker. Det är ord och inga visor.

Cucumber cool salads heter första kortet, och bilden på det föreställer en ”Garden relish mold” av grönaste, finaste sort. Så grön att närvarande miljöfascister fick tårar i ögonen. Basen i det gröna var Lime Jelly, eller Jell-O, som det heter på amerikanska, en jelly som visade sig komma i pulverform istället för i dallriga kuber.

Vad innehåller Jell-O kan tänka?

Denna Jell-O hade en färg och lukt som fick en företagsen familjemedlem att börja jämföra ingredienserna med de i diskmedlet med ett resultat som visligen undanhölls övriga matgäster.

Selleri. Mänsklighetens fiende nummer 1.

I den vackra gröna sörjan hälldes hackad lök, gurka och selleri, vilket kanske låter oskyldigt, men den som känt den säregna doften tillika smaken av sistnämnda ingrediens skall troligen vara benägen att redan nu börja skaka på huvudet.

Alltihop hälldes i en form och skickades in i kylen för ett par timmars härdande, och när det togs fram igen och stjälptes upp på fat med ett ljuvligt schlurp såg det mäkta högtidligt ut.

Då all mat i Amerika kommer i pulverform avnjöts detta tillsammans med Kool-Aid, ett saftpulver med faktiskt väldigt god smak av, eh, tja, förpackningen utlovade vindruvor, men detta påstående mottogs med en viss skepsis av familjen Bruun som istället nämnde saker som suddgummi och kemikalier.

”Fy fan”, sa farbror Bruun efter att ha spottat ut sin första och enda sked Garden relish mold. ”Nej nej nej”, utbrast fru Bruun och spottade ut även hon, medan herr och fröken Bruun bedrövat satt och tuggade på någonting otäckt beskt som visade sig ha förmågan att växa i munnen. En hal massa av grön gelatin med bitar av grönsaker i, och över allt den genomträngande vidriga sellerismaken. Nej tack. Tillbaks till trädgården med dig din otäcka best. Betyget blev 1 av samtliga familjemedlemmar.

Cheeseburger pie, en ostburgare i pajform, innehöll inte en enda ingrediens som verkade misstänkt. Tvärtom lovade den redan från början både guld och gröna skogar i familjens munnar, och därför var det också med förväntansfullt pirrande magar det sattes fart vid spisen. Köttfärs stekt med kryddor och den i sammanhanget en smula oväntade ingrediensen skorpsmulor. Ingen i familjen hade tidigare lagt märke till det smått motbjudande och maskliknande utseende halvstekt köttfärs har i närbild. Man fick känslan av att den skulle börja röra på sig av egen kraft och att H P Lovecraft förtjust skulle sticka in huvudet genom dörröppningen.

Cthulhu eller Yog-Sothoth?

Köttfärsen, med inblandad lök och paprika, slevades upp i pajdegen, en pajdeg som självfallet tillagats med hjälp av mix, dock inte Betty Crocker.

Ovanpå detta, som ett lock, hamnade en sörja av enorma mängder cheddarost blandade med ägg och Worcestershire sauce.

Det var en tung skapelse, minst ett par kilo, som sedan skickades in i ugnen för att därifrån sprida en arom som fick samtliga näsborrar att bli både större och livligare.

Anrättningen skulle serveras med en raffinerad sås av tomat, tomat och ännu mera tomat. Och dessutom lite chilisås. Den avnjöts som läsaren säkert redan lagt märke till med en Pabst Blue Ribbon, ett öl som till fullo gör rättvisa åt det nu en smula slitna Monty Python-skämtet om ”Fucking close to water”.

Making love in a canoe?

I en högtidlig ceremoni där familjen Bruuns samlade krigsveteraner stod i stram givakt bars pajen in till tonerna av Dolly Parton. Don´t mess with the American pie and God bless the cheesburger. Yes Sir.

Det såg vackert ut och det tog den vid det här laget tårögda familjen ett par minuter att samla sig efter tankarna på D-Day, Hiroshima, Agent Orange och liknande.

Den här kvällen skulle bli minnesvärd i familjen Bruuns historia. Det händer inte ofta att vi slukar den mat som sätts fram, snarare brukar resultatet vara det nästintill motsatta. Cheeseburger pie var sjukt gott. Precis så gott som det låter faktiskt, och mottogs med ljudliga och glatt överraskade tillrop. Den ynka lilla bit som blev över glufsade fröken Bruun i sig morgonen efter. Hon hade med flit satt väckarklockan på ringning vid en tidpunkt när de övriga familjemedlemmarna ännu låg och sov det amerikanska ruset av sig. Det rekordhöga betyget blev 4,8, vilket gissningsvis är det högsta som någonsin delats ut här på Den Bruna Maten.

Efter denna brakmåltid var det ingen som orkade någon pudding, men Betty Crocker såg istället till att bjuda på Egg Coffee.

Ägg + kaffe = sant?

Egg Coffee, denna märkliga kaffevariant kallas i USA oftast för Swedish Coffee, och påstås härstamma från Minnesotas svenskbygder där den även ibland innehåller äggskal. Något sådant använde sig Betty Crocker dock inte av varför vår variant endast bestod av vispat ägg och kaffe.

När det vispade ägget kom i kontakt med kokande vatten koagulerade det inte helt oväntat och det ”svenska” kaffet uppvisade en märklig likhet med blöta sågspån.

Swedish coffee eller Misosoppa. Ibland kan det vara svårt att avgöra.

När det hälldes i kopp gick fröken Bruun och la sig. Hon hade fått nog och ville inte vara med längre. Konsistensen påminde nu, sedan kaffesumpen silats bort, om misosoppa. Någonting grumligt i mitten av en klar men brun vätska som man hela tiden fick lust att röra om i så att detta gyttjeliknande blöta dammoln skulle blandas ut. Det var om inte nödvändigt så i varje fall betryggande innan det hela skulle sväljas ner.

Kaffesvamp (Myxomycota parasitalis)

Kaffesvamp (Myxomycota parasitalis)

Smaken var en grym besvikelse på alla sätt. Det smakade exakt som vanligt kaffe, varken mer eller mindre. Någon i familjen tyckte sig känna att det var mildare och lenare än kaffe brukar, men då vi inte hade något kaffe som inte försvenskats blev det svårt att sätta påståendet på prov. Varför någon skulle orka bry sig om att gå till alla dessa ytterligheter bara för att få kaffet en smula lenare var för familjen Bruun svårt att förstå. Inte heller kändes det bättre när man tittade i kaffekoppens botten och där hittade någonting som såg ut som en svampparasit. Den som vill se Swedish Coffee in action kan spåra upp tv-serien Ironside, där Mark i en minnesvärd episod bjuder sin stackars chef på just denna dryck. Vårt betyg: 3. Ironsides betyg: 1. Favourite coffe drink? I think not.

12 kommentarer

  1. Halvdanskenn

    Hur gick ni till väga med kaffet??? Ska man blanda vispat ägg med malt kaffe, ha i lite kallt vatten och sen hälla detta i kokande vatten och sila av innan man häller upp det i kopparna? Va? Eh? Då får man ju inte med sig ägget, så varför ska det med överhuvudtahet. Det var nåt märkligt nåt.

    • Arvid

      Ägget är basiskt, och neutraliserar en del av syrorna i kaffet. Det ger kaffet en fylligare, rundare smak, och man blir inte lika risig i kistan av det.

      • Arvid

        Jag tror att resultatet blir bättre om man tar ett äldre ägg. pH-värdet i ägg stiger nämligen med åldern.

  2. Asdf

    Nu tror jag inte selleri gör sig speciellt bra i jello, men vad handlar det irrationella hatet om? Äter familjen Bruun bara kött och ost när de inte är bruna? 😉

    • Deborah

      Begriper inte heller varifrån det brinnande sellerihatet kommer ifrån, konstigt. Kanske kan familjen Bruun vara snäll och ge oss lite historia och info?

      • Asdf

        Jag tycker att vid nästa tillfälle så ska familjen Bruun koncentrera sig på grönsaksrätter då de behöver komma över sin fobi för grönsaker. Jag har aldrig sett en grupp av vuxna människor ha en sådan total aversion för det gröna. 🙂

  3. Petter

    Selleri är ingen grönsak. Det är ren och skär ondska.

  4. Har ni varit till amerikat eller varifrån har ni importerat alla dessa kemikalier? Jag letar förtvivlat efter kool-aid för att färga garn nämligen!

    • Herr Bruun

      Jo, det är faktiskt yngsta fröken Bruun som varit i Amerika och plockat med sig lite Kool-Aid. Det har sina fördelar att vara en spridd familj.

  5. Det var tur att ni blev mätta på huvudrätten, för den där efterrätten är inte bara bantningsmat utan skulle vara favoritmat för vilken anorektiker som helst!

  6. Pärs

    Notera att ”mold” även kan översättas till ”mögel”.

    • Marie

      Hahahahaaa… ja, det tänkte jag faktiskt inte på. Knäppt.

Lämna ett svar till Asdf Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*