Smörgås med räkberg, Aladåb på skinka och Vingelé

Eftersom familjen Bruun nu är i slutfasen av sitt bokprojekt så bestämde vi oss för att kosta på en lite extra festlig kväll. I den här middagen glider vi in på en räkmäcka, grisar till det lite och avslutar kvällen med ett daller som ni sent kommer att glömma! Häng med!

Låt oss börja med något som verkar lovande och gott. Smörgås med räkberg. Notera: RÄKBERG. Vi gör en liten jämförelse:

Den uppmärksamme läsaren räknar till åtta räkor, nedpressade av currymajonnäs på en torr brödbit, i Köksmästarens anspråkslösa presentation. Är det inte lite rörande, säg?

70-talets snålhet, 10-talets överflöd. Vi kan konstatera att det har hänt en del med räksmörgåsarna, eller i varje fall med räkbergen, på 35 år. Om det bara är av godo med hänsyn till räkor och miljö är högst tveksamt, men när familjen Bruun glada i hågen och hungriga slog sig ner till bords, var vi alla rörande överens om att det här lilla räkberget förmodligen skulle vara det enda som skulle vara ”gott nog” under den här middagen…

Tillagningen då? Enkel! Räkor, och så en röra bestående av finhackat äpple, majonnäs och curry.

Räkberg under konstruktion! Fru Bruun fick vara byggmästare.

En klick curry- och äppleröra, och så på bergstoppen en dutt kaviar med den obligatoriska lilla dillplymen som vådligt flaggar i höjden.

Till serveringen valdes det grekiska vinet ”Nykteri”. Vi tyckte att det passade för kvällen.

Här ser vi herr Bruun göra sig redo för sin första tugga räkberg.

Och detta var ju inte alltför illa. Som en smörgåstårta i miniatyr. Själva ordet ”räkberg” införlivar dock en viss förhoppning om att det efter förtäring borde infinna sig någon slags mättnadskänsla, men man skulle behöva äta minst fyra räkberg anno 1974 för att ens komma i närheten. Betyg: 3,7. Gott så, och faktiskt nästan gott, vilket ju motsvarar en fyra vår betygsskala.

Nu går vi in på kvällens första daller! När familjen Bruun var på loppmarknad häromsistens införskaffades den här formen:

Vi är lite osäkra på vad dess egentliga syfte är – om den ska hänga på en vägg (den har hål för detta) och bara vara dekorativ gris, om den ska användas till att göra grisformad sockerkaka, eller kanske en fläskpannkaka i gris? Till en början hade vi lite svårt att se i vilket sammahang den skulle komma mest till sin rätt, men eftersom vi så gärna ville äga och använda swÿnet frammanades en inre syn: den skulle bli perfekt till ett recept som vi har sneglat på en längre tid, nämligen Aladåb på skinka.

En titt på receptet talar om att det endast fordras 2½ gelatinblad. Naturligtvis frångår vi inte vad receptets ordination, men 2½ gelatinblad duger ICKE, och eftersom grisformen är så pass rymlig bestämdes att vi skulle göra dubbel sats. Ah – mat för ett helt kompani!

Vad behöver vi då mer?

Skinka, naturligtvis!

Skinkhacket blandar vi upp med lite lök samt en oförsvarlig mängd finklippt persilja, hela 3 dl krävde vår grisaladåb.

För att fullborda verket – den gelatinblandade consommén och sorgligen nog vitt vin. Det kunde man gott ha använt till annat. Vi slösade dock INTE bort Nykteri till detta!

Se hur stolt farbror Bruun håller fram aladåben, som har fått stelna över natten.

Låt oss nu återigen ta en titt på receptkortet och hur receptmakaren med en legendarisk matpitch säljer in aladåben:

”En sån här sval skinkaladåb är trevlig att ha med, när man packar upp lunchen ur frysväskan på stranden eller i skogen – eller varför inte äta på balkongen?”

Vänner, det här är BEACH 2012! Eller kanske 1974…

Skinkaladåben hade garanterat väckt en hel del uppmärksamhet på stranden, om man i all dess prakt hade stjälpt upp den och givit den en plats bland The Bold and the Beautiful. Och för att tillförskansa sig en omfångsrik privat sfär hade den varit perfekt! ”Schloffet”. Doften som sprider sig. Ett barn som snyftar hejdlöst. Badgäster som försvinner i skräck.

Vi vill egentligen inte prata så mycket om hur det här smakade, men ”hundmat med persilja” känns ganska nära verkligheten. Aladåbentusiasten herr Bruun håller nedan upp sina händer framför sin portion.


De signalerar ett ”Varför?”, eller möjligen ”Vad fan!”. Betyg: 1,8

På tal om det här med att kosta på maträtter vin. Det tillhör inte vanligheterna i familjen Bruun, men ni minns kanske Röda soppan? De få gånger vi har använt vin i maten har det inte gjort något för att förbättra smaken, snarare har det förhöjt den vilket inte aldrig, aldrig någonsin har varit till det bättre. Därför kändes det nu lite spännande och pirrigt inför kvällens dessert Vingelé.

Ett av Systembolagets finare viner valdes ut för ändamålet.

Vid sidan av blandades gelatinet upp, och vinet genomgick en intressant färgskiftning då gelatinet tillsattes ihop med sockret, men att mat är kemi – det vet familjen Bruun allt om! Här ser vi hur blandingen tar plats i formen för att sedan få stelna i många, goda timmar.

Vingelén ville dock aldrig riktigt stelna, trots att den fick nästan ett helt dygn i kylskåpet, och än mindre hade den lust att släppa från formen. Vi skyller på kemin!

Och nej, det här blev inte bra.

Många gånger väljer vi bort desserter för att de som regel inte är lika, i familjen Bruuns ögon… låt säga – festliga – som andra rätter är, men den här gången överträffades våra förväntningar på ett brutalt och högst oväntat vis. Se här:

Att en vingelé kunde ge vibbar till inälvsmat var det ingen som hade kunnat tänka sig, än mindre att det skulle förpassas till oätlighetens avgrund och vedervärdighetens svarta bok.

Om den hade smakat bättre med ett finvin? Tanken slog nog herr Bruun när han sniffade på sin bit och kände bouqueten från helvetet:

Men prova gärna en bättre årgång själv och återkom! Mat är kemi, och recepten finner du nedan. Betyg:1.

14 kommentarer

  1. Thom

    Det behövs nog åtminstone en Château Pétrus 1985 för att vingelén ska komma till sin rätt.

  2. jirchi

    Så jävla bra …….

  3. Linda

    Ser att ni kom över de tjusiga assietterna? Grattis!
    Själv fyllde jag på samlingen vid ett besök på Röda korset i Sundsvall där de kostade hutlösa 5kr/st!

  4. Cecilia Åkerfeldt

    fick ett stort skratt av både huvudrätten , passande med grisform till skinka. och vingelen var ju för härlig! DALLRET!

  5. Deborah

    Vin i aluminiumkärl, nej nej nej, ingen bra kombination kära familjen Bruun. Gissar att ni gjorde det medvetet eller? 😉

  6. Asdf

    Haha. Hur i helvete lyckades ni få vingelén att se ut som inälvor?

    • Deborah

      Rödvin + aluminiumkärl + uppvärmning = kemisk reaktion.

      • Asdf

        Ingen kan säga att man inte lär sig saker från Den Bruna Maten – jag hade ingen aning om detta!

  7. Sara

    Åh, herre gud. Det ser verkligen exakt ut som lever. SÅ äckligt.

  8. Padma

    Syran i vinet sabbade gelatinet rejält, troligen hade ett sötare vitt vin funkat bättre. Dessutom hade ni sluppit mjölkigheten då. Vinet kan med fördel kokas med sockret lite innan också, så blir syran lite mildare samt att lite av alkoholen dunstar (vilket också kan ställa till det lite med gelatinet).

    • Tomas

      Med de kunskaparen måste våra kära matbloggare givetvis göra ett nytt försök med den underbara efterrätten.

      Fast jag ser ingensomhelst möjlighet att få till den i ätbart skick. Kanske bäst att låta bli.

    • Lisa

      Jag håller absolut med. Sött vitt vin i en keramikform så tror jag att resultatet blir ett annat. Har ätit vingele som var smaskens!

  9. Asdf

    För övrigt – 70-talet är inte alls dött. Senast idag så satt jag och bläddrade i en kokbok som jag fick av mina föräldrar 2005 när jag flyttade hemifrån och hittade den spännande kreationen ”Tomatsallad med bananer”. Den beskrivs av författarna med orden ”Denna röda och gula sallad skänker en exotisk touche åt middagsbordet. Om den serveras i urholkade ananashalvor för det tankarna till ett soligt Karibien”.

    Därefter så ska man blanda tomat, banan, balsamvinäger, senap, salt, peppar, socker, solrosolja, citron, curry och ”en knippa persilja” i en salig blandning.

    Så 70-talsandan lever kvar i högsta grad!

  10. Sillen

    Det är verkligen glädjande att erfara att familjen gör bruk av såväl kokkärl som köksutensilier f.ö. av aluminium!

    Den av slemma marknadskrafter för sisådär tjugofem år sedan regisserade omställningen till kasst rostfritt, alternativt bara nästan åttondelsokasst (och bättre än så blir det inte) men kriminellt dyrt rostfritt, kommer vad det lider att nesligen beskrivas av redliga historiker. Folkdjupet bytte i skräck för Alzheimer sina utmärkta och snygga Sigvard Bernadotte-prylar mot ful smörja, sedan dödsångesten för tillfället stillats återstod endast det belåtna kolyreburpandet i följd av brun-läsken som samma krämargökar tullade i samma folkdjup – ur aluminiumburkar … . Som redan påpekats är dock vin och aluminium ingen vidare bra idé, även oemaljerat gjutjärn och vin kan bli en smula trist. Stålvisp i aluminumkärl kan oxå bli grått och trist. I välsorterade butiker och på nätet går det fortfarande köpa aluminiumkärl av mkt hög kvalitet till priser som är ofantligt mkt lägre än vad de på sin höjd åttondelsokassa rostfria betingar. Dock oftast i ngt slags daterad frankofilistisk restaurangstil med nitade aluminiumhandtag som blir precis lika varma som kärlet för övrigt, men svingande av grytlapp och kökshandduk kan snabbt bli till ännu en arena för snitzeri!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*