Det godaste jag vet

Det godaste jag vet kan vara många saker. Det kan vara kulinariska läckerheter från jordens alla hörn, eller kanske endast en vanlig bakfyllepizza. Eller så kan det vara alster som de här. 1973 hade tidningen Ica-kuriren uppenbarligen en tävling bland sina läsare som ombads skicka in de allra godaste recepten de kände till. Det här är alltså inte resultatet av att stänga in ett par brunstiga kockar i ett kök med fri tillgång till vilka råvaror som helst, utan det här är svenska folkets, och möjligen redaktionen på Ica-kurirens, egna val. Resultatet blev fasaväckande, och som vi redan konstaterat handlar det här om folkets röst, så argument som ”jag lydde bara order” fungerar inte alls. Nej du.

”Receptet på Nötbananer har jag själv komponerat” förklarar Karin Eide stolt. Jaha du Karin. Det är på det viset. ”I vår familj är vi vegetarianer”.  Om det var svårt att vara en vanlig matkonsument under 1970-talet var det till synes ännu svårare att livnära sig på vad Ica-kuriren beskriver som ”grönsaksrätter”, men att de behövde sjunka så lågt som till Nötbananer, ja det var en chock för familjen Bruun att uppleva.

Till att börja med gör man en smet av hasselnötter, sojamjöl och skorpsmulor. Bland annat. Det lät egentligen varken underligt eller frestande, man konstaterade innehållet och ryckte sedan ointresserat på axlarna. Hasselnötter och buljong? Än sen?

Det var i nästa moment det började bli intressant. Bananer med stekt lök på? Frukt i maten har ju tidigare inte alltid visat sig som någon höjdare, men bananer är goda och vad ska en stackars vegetarian göra? Lite värre blev det när man täckte lökbananerna med ost. Det var ungefär då som det började pirra i magen på ett inte odelat positivt sätt.

”Bred på nötfärsen” uppmanade receptet, men nötfärsen hade skaffat sig en konsistens som inte riktigt var förenlig med uttrycket bred på. Snarare påminde den om murbruk, hård, motspänstig och troligen med förmågan att hålla tegelstenar på plats. Familjens kök saknade murarslev, så både händer och ett antal varierande redskap fick komma till användning i det här matbyggandet.

När anrättningen kom ut ur ugnen hade osten smält ihop med murbruket och bildat någon sorts naturens plastic padding med en misstänkt illavarslande lukt. Tänk er stekt lök blandad med murbruksnötter, bananer och smält herrgårdsost. Låter det gott? Möjligen, men det var inte alls så det varken smakade eller luktade.

Ostar smälter på olika sätt. Gryniga ostar smälter jämnt och fint, medan andra ostar, som till exempel herrgårdsost, smälter till sega plastliknande hinnor. Det är detta som fröken Bruun här stoppar i munnen. Nötbananer fick inte komma in på scenen igen för några extranummer. Det räckte så bra som det var. Betyg: 1,9.

Detta, mina damer och herrar, är ingredienserna till kvällens huvudrätt: Fläskfilé a la Kystens Perle. En ”sagolikt god bjudrätt” om vi får tro Ulla Pettersson. Vi noterar det tidstypiska ordet ”bjudrätt”. På 1970-talet hade man  två sorters mat, en man åt själv, och en man bjöd gäster på. En sorts paradmat där det gällde att visa att man både var villig att kosta på (fläskfilé), att man var världsvan (curry), samt att man var modern (aprikoser).

Nu är, som läsaren antagligen redan gissat, ingen i familjen Bruun vegetarian, men det går inte att komma ifrån att rått kött har en rätt otrevlig aura kring sig. Slemmigt, senigt, och eh, tja, köttigt. Lite obduktion, så där.

Vid en googling hittar man ett flertal danska syltor med namnet Kystens Perle, ingen av dem vill dock längre skylta med en maträtt av den här kalibern. Om detta beror på skamkänslor eller att tiderna ändrat sig låter vi vara osagt. Fläskfilé a la Kystens Perle består förutom köttet av curry, aprikoser, självklart från burk, och rivet apelsinskal. Kombinationen av curry och apelsin gav upphov till en ny och intressant luktupplevelse. Inte direkt motbjudande, snarare ny.

Tomater och, någonting som på den tiden säkerligen sågs som betydligt underligare än frukten: färska champinjoner. Några deciliter grädde, och en kastrull ris och mästerverket var fullbordat.

Det såg inte alls illa ut egentligen, men den ihållande lukten av apelsin var fortfarande det allt förhärskande intrycket. Hur kan skalet av en enda, och inte särskilt stor, apelsin brotta ner både curry, aprikos och champinjon? Inför detta står vetenskapen handfallen, men det var med en stor portion förvåning vi läste Ulla Petterssons försäkran om att ”det smakade förödande gott”. Förödande gott måste ha varit vuxenvärldens försök att städa upp ungdomarnas skitgott, ett negativt laddat ord som genom tillsättning av ordet gott alltså fått helt motsatt betydelse till alla svensklärares förtret.

Fläskfilé a la Kystens Perle var kanske ingen perle, men i varje fall långt ifrån äckligt. Det smakade stekt marmelad, som någon i familjen uttryckte sig, och betyget blev 2,9. Vi kan redan nu avslöja att detta blev kvällens vinnare, och säger därför grattis till Ulla Pettersson.

Hur smakar mat komponerad av tonåringar? Tja, det skulle vi strax få veta. Marias havreplättar lät faktiskt riktigt goda, och det kändes tryggt att höra att hon experimenterat sig fram till den ultimata blandningen innan hon stjälpte ut den över en intet ont anande allmänhet. Havregryn, kakao och vanilj, och dessutom med glass till. Vad skulle väl kunna gå fel här?

I bunken ser vi alltså en smörja av de flesta av ingredienserna. Det såg rätt smakligt ut, eller rättare sagt, det såg ut att ha potential att bli smakligt. När man satt till havregrynen blev det hela dessutom lite tjockare i konsistensen, vilket inte heller det såg fel ut.

Fröken Bruun lade under tillagningen upp en bild på detta på facebook, och fick omedelbart kommentaren: ”stekt bajs?” Familjen har tidigare av indignerade läsare blivit varnade för att jämföra bruna kladdiga små högar med exkrementer, men den här gången var liknelsen lika uppenbar som självklar om än lukten av stekta havreplättar vida överstiger jämförelseobjektets. Troligen.

På tallriken med en dos vaniljglass hade det istället vissa likheter med pannbiff. Med glass. Det smakade torrt, illa och var all vanilj och kakao tagit vägen vet nog inte ens plättarna själva. Maria Lissmatz, vi förlåter dig för din ungdoms skull, men lova oss att hålla dig borta från köket. ”Det godaste jag vet” är en idébok skriver Ica-kuriren. Vår idé är att gömma den långt från klåfingriga kockhänder. Marias havreplättar fick betyget 2,1, alltså obetydligt bättre än den kväljande förrätten.

För den som undrar hur all den mat familjen Bruun tillagar brukar sluta presenterar vi en bild av detta här. Ett vackert stilleben som snart skulle få ytterligare påfyllnad av Marias havreplättar.

13 kommentarer

  1. Helena Blom

    Jag trodde nötbananerna var en efterrätt och tänkte ”det kan väl omöjligt vara så illa”. Sen förstod jag! Oj…

    • Halvdanskenn

      Samma här. Men när jag kom till ”lök” så fick jag börja om, trodde familjen Bruun blandat samman korten. Men icke…

  2. Timmy Andersson

    Hmm.. hört talas om kompost?

  3. Linnea

    hahaha åhh stekt lök på banan.. smarrigt. tycker nästan lite synd om er som tvingas äta sån äcklig mat. hoppas ni har nån annan i backup. 🙂

  4. m

    En undrar ju vad dagens Lissmatz (gymnasiechef i Kungälv!) har att säga till sitt 16-åriga jags försvar.

  5. Michael

    Wow, plätttjejen heter samma.
    https://www.facebook.com/maria.lissmatz

  6. Asdf

    Jag har absolut inget mot frukt i matlagning, men vad var 70-talets besatthet med aprikoser? Jag kan inte ens tänka mig att konsistensen av tillagad inlagd aprikos blir behaglig i munnen, mycket mindre smaken!

    Och som vegetarian så blir jag nästan frestad av nötbananen. Eller inte.

  7. Sara H

    Åh jag älskar era inlägg från djupet av mitt hjärta. Det är ren och skär lycka när det finns ett nytt inlägg fyllt med kulinariska förolämpningar 😀 Må ni aldrig sluta blogga!

  8. Ulrika

    Oh! Mina föräldrar har den där boken i sin sommarstuga. Har aldrig vågat laga nåt men jag kollar i den varenda gång jag är där.

  9. Sillen

    Vad är det för röd ”kniv”?

    • Halvdanskenn

      Undrar om inte fam. Bruun investerat i en keramisk kniv. Hade man förklarat dyligt för en 70-tals matlagare så hade de aldrig trott på det.

      • Sillen

        Åhå … ? Ja jisstanes vad det finns allt för slag …

  10. Lasse

    Matslängarna har fått ett ansikte… Varför lagar ni mat som ni sedan kastar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*