Spenatplättar, Frukostkorv med fyllning och Äppelmarmelad

Ett utomordentligt recept, kallar Mästerkocken sin fantastiska kreation Spenatplättar, och fortsätter med att förklara hur detta är möjligt. Jo, nämligen genom att bygga in ost och spenat i själva pannkakssmeten. Familjen Bruun är inte av naturen misstänksam eller klentrogen, men erfarenheten har dock vid vissa tidigare tillfällen gett oss aneldning att i någon mån korrigera 70-talskockarnas entusiastiska tillmälen. Den här gången var det således med viss förundran vi betraktade receptbildens läckert gröna plättar med tillhörande rivna morötter. Morötter till plättar? I den del av världen där dessa raders författare växte upp var detta fenomen oerhört sällsynt, för att inte säga okänt. Till plättar hade vi oftast sylt, grädde eller socker, och detta trots att sagda uppväxt ägde rum just under 1970-talet.

Som synes en ganska normal pannkaks- eller plättsmet. En smula mer ost och spenat än vad som annars är brukligt, men bortsett från en sådan petitess alltså en fullt normal smet. Den djupfrysta spenaten ville inte riktigt tina i den takt vi hoppats, och kanske var det detta som gjorde smeten aningen klumpig. Vi började även undra om inte Mästerkocken bättrat på sina plättar med karamellfärg eller kanske använt sig av 70-talets motsvarighet till Photoshop, i varje fall blev våra egna inte alls lika vackert gröna, utan snarare vanligt pannkaksfärgade om än med gröna fläckar, men kanske den ännu frysta spenaten var skuld även till detta?

En försvarlig dos ost i smeten trodde vi skulle medföra att denna ville fastna i plättlaggen, men detta inträffade inte alls. De lossnade snällt och fint, och staplades sedan i vackra högar.

Toppat med mer ost, och en skål morötter som tillbehör såg det ännu lika ovanligt och lätt misstänkt ut. Smaken? Tja, av spenat märktes ingenting överhuvudtaget till vår oerhörda förvåning. Inte en gnutta. Det smakade som vanliga plättar, möjligen en smula mer mättande tack vare osten, men spenat? Nada, njet, nicht, vilket gjorde de rivna morötterna ännu mer malplacerade.

Betygen var försiktiga och en smula undvikande, precis som maträtten, och landade på 2,5 där spenathataren herr Bruun delade ut en trea och därmed paradoxalt nog var den som gav det högsta betyget.

Vad kan detta tänkas bli?

Frukostkorv med fyllning var en rätt som till sitt utförende hade vissa likheter med den tidigare lagade ”Kalaskorven”. Rätt intetsägande frukostkorvar som snittades upp och fylldes med allehanda gotter. ”Det blir en pikant och annorlunda smak på frukostkorven” skriver receptförfattarna. Det skulle visa sig att de hade alldeles rätt i detta sitt påstående. En lök, en paprika, och en burk persikohalvor hackas och brynes lätt. Kanske, men bara kanske, hade resultatet blivit ett annat än det blev om vi hade stannat där.

Kokt i persikospad. Mums.

Receptet var dock klart och tydligt. Alla ingredienser skulle kokas med det sötsliskiga spadet från burkpersikan, vilket förvandlade de en gång goda och frestande grönsakerna till någonting mjukt, svampigt och extremt motbjudande i all sin sockrade och klibbiga elegans. Till detta serverades potatismos, självfallet pulvermos. Vi befinner oss ju i varje fall i tanken i ett årtionde där det konstgjorda bejakades och hyllades.

Lite klippt persilja gav även denna rätt sin beskärda del av grönt, och de uppsnittade korvarna fylldes alltså med övriga sockerkokta ingredienser. ”Fy fan”, sa farbror Bruun, ”usch”, sa fru Bruun, och ”äöurk” sa herr Bruun. Detta var i sanning både ”pikant” och ”annorlunda”, dock inte på något sätt som uppskattades av någon enda medlem av familjen Bruun.

Halt, sliskigt och ytterst motbjudande sjönk medelbetyget ända till 1,5. Att få denna sorts frukostkorv serverad till frukost hade säkerligen förstört den dagen med ångesttankar och illamående. Tvi dig frukostkorv med fyllning.

Den mest spännande rätten av dem alla var kvällens efterrätt som bjöds till det tidsenliga pulverkaffet. Äppelmarmelad både lät och såg gott ut. Små vackra fyrkanter med visst tycke till turkish delight. Det enda mystifierande var att detta recept för en gångs skull inte innehöll någon gelatin trots att det enligt vår oerfarna mening borde behövts. Det innhöll faktiskt bara äpplen, vatten och socker, och en liten skvätt ättiksprit. De skalade äppelbitarna koktes i vatten och sin egen saft tills de blev mjuka och saggiga. Det luktade gott av varma äpplen, likt en försmak av äppelpaj eller äppeljuice. Familjen Bruun slickade sig unisont om munnarna vid denna angenäma doftupplevelse som bådade gott inför framtiden.

Går det inte med slev går det kanske med en klubba.

När äpplena sedan skulle ”passeras” genom en sil stötte vi dock på patrull för första gången i detta recept. Vi försökte mosa dem genom med hjälp av en slev, en köttklubba och botten av en kastrull, allt med samma nedslående resultat. De ville inte igenom. Efter en god protion svordomar ansåg vi dock att det resulterade moset var ”passerat” nog så att det kunde kokas tillsammans med en försvarlig dos socker. En skvätt grön karamellfärg gav det en glädjande och mycket färgstark karaktär, och när det hälldes upp i en form för att stelna var vi om möjligt ännu mer förväntansfulla.

Underligt nog skulle smörjan inte in i kylen, utan stå varmt för att ”torka” under minst ett dygn. Denna rätt hade vi som våra ärade läsare säkert förstår tillagat dagen innan, men att minst ett dygn inte var någon överdrift blev snabbt uppenbart. När katten klev i resterna tre dagar senare var det fortfarande inte stelnat, och han slickade av trampdynorna utan att komma tillbaks efter mer. Att skära den lösa smeten i fyrkanter var ungefär lika lätt som att skära äppelmos, vilket väl ungefär var vad vi hade åstadkommit.

Små fula gröna högar med mer socker än vad som var nyttigt täcktes med ännu mer socker, och att äta dem med fingrarna visade sig omöjligt. Skedar hämtades fram och den ohyggligt söta, betydligt värre än huvudrätten, äppelgelen provsmakades under besvikna och högljudda kommentarer. Det var som att tugga kokt socker. Det knastrade i munnen och även om en avlägsen äppelsmak tycktes kunna skönjas var det återigen det vidrigt söta sockret som regerade, och detta med en härskarteknik som skulle fått vilken diktator som helst att bli grön av avund.

Slående likhet med originalet?

Äppelmarmelad påminde inte alls om marmeladkulor, utan om en slick rakt ner i sockerskålen. Betyget blev också kvälles lägsta 1,2. Troligen det sämsta en efterrätt fått här på DBM. Kategori ”Det kommer gäster”, ja, men bara en gång om du bjuder dem på det här.

13 kommentarer

  1. Rachel

    Kan inte familjen Bruun någon gång utforska det vegetariska 70-talsköket.

    Jag tänker att det nog bara fanns torkade linser och konservgrönsaker då, bedrövligt. Sannolikt en förklaring till att vegetarianen i lågstadieklassen var likblek och hade mörka ringar runt ögonen.

  2. Sillen

    Ni bör nog inte tina spenaten I smeten … , fina SE-glas f.ö. verkar det!

  3. Kia

    Ack du ljuva spenatplätt!
    På 70-talet tinade vi spenaten, skippad osten och morötterna och hade vitlökssmör till istället. Ska nog damma av plättpannan…

    • Your article pelfcetry shows what I needed to know, thanks!

  4. Fantastiskt roligt. Igen. Ni förgyller min dag.

  5. Glad för att få läsa nytt inlägg, men samtidigt lite matt över att ni inte tinar spenaten innan den hamnar i smeten, särskilt när det står i receptet.

    Länkar till en grön omelett i min egen blogg (som bara konkurrerar i fråga om färgschema) vilket förstås inte är detsamma som plättar, men lite i samma härad. http://nerdcuisine.wordpress.com/2012/02/16/delicious-blob/

  6. Deborah

    Skööööönt att se att ni fortfarande lever! 🙂
    Som stor vän av äpplen måste jag protestera å det kraftigaste när det gäller marmeladerna. Var kocken verkligen nykter under tillagningen? Det har troligtvis slarvats med att koka sockret ordentligt, punkt 2 i receptet.
    F.ö: har ni golvvärme hemma? Lyllos er! Vi andra får hålla till godo med att torka öppelmassan i ugnen på 50 grader, alternativt i värmeskåpet under ugnen (som 70-talets ugnar iaf hade) eller i klädtorkskåpet i tvättstugan.

  7. Tomas

    Spenat har jag regelbundet i smeten när jag gör pannisar. Nyttigt och överdriver man inte mängden ger de bara en obetydligt ton av spenat.
    Rekommenderas.
    har ni ungar som vägrar äta spenat, morötter eller liknande, går det utmärkt att blanda detta i smeten utan att smaken påverkas nämnvärt.
    ja krossade linfrön åker ned de med. Lite havregryn och grahamsmjöl med.

    deborah: har golvvärme på ena toaletten… kanske inte direkt lämpligt.

  8. Jakob

    Sitter och skrattar så jag gråter. Ni kan verkligen skriva underbar sida detta.

  9. /carina

    Frukostkorvar med fyllning var en av mina personliga 70-talsfavoriter. Men den fyllningen var gjord av bostongurka, vill jag minnas. Och jag tror att det hela fick ett förlåtande täcke av riven ost.

  10. Asdf

    Alltså. Frukostkorven hade väl inte varit så illa om man hade haft i paprika och lök, men persikohalvor? HUR tänkte de där? HUR kommer man ens på idéen att kombinera korv med inlagda persikor?!

    ”Pikant och annorlunda smak”, indeed.

  11. Ida

    Vissa rätter ni har är ju helt vardagsmat för mig. Spenatplättar t.ex. äter vi superofta. Eller nässelplättar på våren. Hemlagade är de bästa men här i Finland säljs också färdiga spenatplättar.

  12. Yvonne

    Hahaha, ser att uppmaningen ”Krydda försiktigt” för säkerhets skull fått en egen rad i receptet. Det känns som att försiktighet (med kryddorna salt och vitpeppar) var en mycket viktig egenskap i matlagningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*